Natalia smeker bebisens mjuka lilla näsa som sticker upp ur filten som den är inlindad i.
– Hon föddes när vi gömde oss för bomberna, säger hon och tittar på Violetta, hennes sju dagar gamla bebis. Sedan leds mamman från fordon till fordon på parkeringsplatsen av män med vapen.
Själva födseln var inget problem, hävdar hon.
Det fanns större problem i form av ryska granater som har bombarderat hennes hemstad Bucha strax utanför Kiev.
Däremot vet hon inte var maken är. Mycket mer kommer vi inte hinna få veta om hennes öde, ett sandkorn i ett jordras av enskilda olyckor. Ytterligare en kvinna med en bebis kommer in i den uppvärmda skåpbilen. Varma tårar rinner ned för hennes kinder. Pappan står kvar utanför, fåordig och sammanbiten.
De långa raderna med gula bussar ska forsla dem vidare in mot centrala Kiev. Många ska försöka lämna Kiev med tåg, andra stannar kvar i huvudstaden.
”Ser du kulhålet?”
Staden Buchas brott är att ligga utmed en motorväg som Rysslands militärledning nu anser sig behöva för att skära av den ukrainska huvudstaden. Liksom samhällena Irpin, Hostomel (med flygplatsen) eller Vorzel.
Under de 12 timmar av utlovad, lokal vapenvila strömmar bilarna in mot parkeringen som är evakueringsplats.
Några har skrivit ”barn” på bilen med tejp i hopp om att besparas eld från invasionsarmén.
På vägen till Kiev mötte vi mamman Irina som också hade skrivit ”barn” i tejp, eftersom hon hade sina två barn och mamma i bilen.
– Ser du kulhålet? Det var ryska snipers som sköt på oss, berättade hon och pekade på ett hål i registreringsskylten.
I en annan, fredligare, värld var Irina ägare av en möbelfabrik. Idag är hon en av två miljoner flyktingar. På frågan hur man förklarar för sina barn i bilen att någon där ute vill döda dem svarade hon: ”Sanningen, om än lite inlindad”.
Var gömd i källaren i en vecka
På parkeringsplatsen i Kievs västra förort strömmar människoöden ut, var och en med historier som nu bara hinner berättas i en avtrubbad monotoni av likheter:
– Jag har suttit gömd i källaren i en vecka, nästan utan mat, säger Alina som på torsdag fyller 28 år.
– Jag var rädd för allting, säger hon och vänder bort ansiktet när allt som hon har varit med om börjar sjunka in. Nu hoppas hon fly till utlandet.
– Här känner jag mig inte trygg längre, säger Alina.
Hon värmer sig med det söta, något ljumma teet, samtidigt som dagens första snöflingor börjar falla över folksamlingen framför de uppdukade borden. Alina kom ut från källaren i staden Vorzel tillsammans med sin syster.
Deras lycka under veckan var att åtminstone ha haft tillräckligt med vatten.
– Jag hoppas att ryssarna inte kommer ända hit i alla fall, säger hon och nickar in mot Kievs stadskärna. Det hoppas även människorna i den dubbla raden av fordon som rullar in.
Svetsar hinder för pansarfordon
En stund senare kommer det knallar från ett område inte långt från uppsamlingsplatsen där vi står.
– Jag tror att det var från våra killar, säger en ukrainsk soldat och nickar tankfullt. De ryska trupperna är på den andra sidan av floden Irpin, några kilometer bort.
En lokal vapenvila är inte samma sak som ett avbrott i kriget, än mindre ett hopp om ett snart slut på striderna. Det vittnar om inte annat de återkommande flyglarmen över landet om.
Tvärtom gör sig huvudstaden redo för tuffa strider, kvarter för kvarter. Där det tidigare gick att åka med bil utan hinder utmed kilometerlånga boulevarder måste man nu ta sig förbi tunga betongblock och kontroller. Varje soldat reagerar efter sin egen magkänsla: En kan sikta med det skarpladdade vapnet mot bilen de stannar, samtidigt som en annan glatt kan titta in genom rutan och bjuda på banan.
Överallt grävs det skyttevärn och svetsas hinder mot pansarfordon.
Köer utanför apoteken
Kiev tänker uppenbarligen inte ge upp i första taget. Den senaste veckan har ett massivt arbete utförts för att befästa stadens olika infarter och även mindre gator inne i stadskärnan.
Samtidigt bommas en del fönster för med plankor eller vad som finns att tillgå, butiker är oftast stängda. Men utanför apoteken kan man fortfarande se köer ut på trottoaren.
Ljusen släcks efter mörkrets inbrott.
Men på den stora parkeringen väster om staden börjar stressen sprida sig mot slutet av dagen. Av raderna med tiotals gula bussar är långt ifrån alla ännu fyllda. Ingen vet med säkerhet hur många civila som är kvar ute i de mest krigsdrabbade områdena, fångar i källare och skyddsrum eller helt enkelt för rädda eller oförmögna att ta sig ut?
Eller än värre: fast utmed flyktvägarna?
”Hoppas få fler dagar på oss”
För att få ut alla nödställda civila skulle ukrainarna behöva många fler dagar, säger inrikesministern Denys Monastyrsky, när han dyker upp på evakueringsplatsen ”för att få en bild av situationen”.
– Vi hoppas verkligen att vi kan få fler dagar på oss, säger han genom dieselmotorernas buller.
Den ukrainska regeringen fortsätter sturskt att demonstrera att dess medlemmar inte fruktar att röra sig ute bland invånarna.
Liksom andra ministrar är han omgiven av en skara svartklädda, fåordiga elitsoldater. Som regeringsmedlem är han en högprioriterad måltavla för ryssarna.
Vilket värde de civila har för den ryska invasionsarmén, döda eller levande, förblir ovisst på den blåsiga parkeringen.
Kriget i Ukraina påverkar säkerhetsläget i hela Europa – se till att du har Expressens app nedladdad för att få viktiga uppdateringar och nyheter om kriget.
