Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Eldar upp sina kläder för att värma barnen”

Donya, 59, har precis befriats från IS och bor vid östra flodbanken där det fortfarande pågår strider. Hon berättar att människor som lever under IS i västra Mosul eldar upp sina kläder för att kunna ge värme till sina barn.
Magda Gads dagbok för Expressen.
Just nu är Trump IS bästa vän. Och alla lokala, regionala och globala stormakter använder IS som en bricka i sina egna maktspel, skriver Magda Gad. Foto: Alex Brandon/AP/TT
På plats i Irak Foto: Christoffer Hjalmarsson
Nu skriver Magda om drömmarna hon hade som liten.

Expressens Magda Gad är på plats i Mosul och rapporterar direkt. I den här dagboken bevakar hon utvecklingen i Irak och Mellanöstern löpande. 

11.30 svensk tid: ”De eldar upp sina kläder”

Människor som lever under IS i västra Mosul eldar upp sina kläder för att kunna ge värme till sina barn.
De är fattiga och det är brist på allt – det finns nästan ingen mat, olja eller bensin.
Jobben har försvunnit och priserna vansinnigt höga – ett kilo lök kostar 13 000 dinarer, ungefär 94 kronor.
750 000 människor är fast i detta, omringade av IS och kan inte komma ut.
Broarna som går över till den här sidan av Mosul är dessutom sprängda.
Detta är en anledning till att folk som lever i terrorn faktiskt går med i IS – det är det enda sättet att få pengar.
Donya, 59, har precis befriats från IS och bor vid östra flodbanken där det fortfarande pågår strider.
Hon är ute och går vid fronten för att besöka en yngre väninna vars pappa nyligen dödats i kriget.
Det här är det jag alltid ser i krig, kvinnor som håller ihop det som finns kvar när allt förstörs runt omkring dem.
De hjälper varandra med barnen och maten, de gömmer undan sina döttrar och söner så att ingen ska ta dem som barnsoldater eller sexslavar, de plockar till och med bort skräp på sina gårdar och de pratar alltid gott om sina män - som Donya som säger att de irakiska männen är som lejon.
Hon berättar att när IS kom så tog de vapnen från folket och därför kunde de inte försvara sig.
Före IS bodde även kristna i Mosul men de fördrevs:
– Vi blev väldigt ledsen när de kristna lämnade.
Nu hoppas Donya att husen ska kunna byggas upp igen och att livet ska kunna bli som förut.

 

18.15, svensk tid

Välkomna till min vardag.
Så här ser den ut.
Det här är en dokumentär om Mosul, gjord av en irakisk journalist som jag har mött här i fält.
I dokumentären ser jag samma gator som jag har åkt på, samma sprängda pansarfordon som ligger med bakdelen uppåt i en vägkorsning, samma soldater och till och med samma sprängda hus som jag gått igenom och samma skadade pojke som bars runt av sin pappa efter att en bilbomb exploderade.
Det känns konstigt att se det så här genom någon annans ögon.
Ett krig.
Ett hat.
Ett helvete.
Som jag lever i och som har blivit normalt för mig.
I dokumentären ser jag också himlen och hur den färgas i skymningen, solen som ser större ut än någon annanstans där jag varit, sunnicivila som låter shiasoldater sova i deras hus, mat som delas, leenden, tårar, möten som de själva aldrig trodde skulle hända men som de välkomnar.
Jag känner dofterna, smakerna, sanden i näsan, filten mot hakan, golvet med en brunspräcklig madrass på, tiden som alltid bara är här och nu och de tusen stjärnorna.
Det är då jag vet varför jag älskar Irak.

 

Här är dokumentären som Magda skriver om i sitt inlägg.

08.26, svensk tid

 

Här kan du läsa artikeln magda skriver om i det här inlägget:

Fiasko för Malmös arbete mot våldsbejakande extremism

 

Det här totala haveriet i Malmö är ett skrämmande bevis för Sveriges icke-existerande arbete mot extremism och radikalisering.
Prestigeprojektet "Våra Liv" skulle söka upp radikaliserade ungdomar med målet att hitta 50 våldsbejakande extremister per år men man hittade bara en – som ville strida mot IS och för kvinnors rättigheter!
Och som dessutom bestämt sig för att kanske inte åka redan innan projektet kom i kontakt med honom.


Ändå har man arbetat med den här killen, som ville strida med de syriska kurderna i Rojava mot IS, och fått honom att inte åka.
Och en chef för Malmö stad säger att de på det stora hela är ... nöjda!
Initiativtagare till projektet är Spititus Mundi, en förening i Malmö som håller på med musik och kulturutbyten och som tidigare rest med en hel skolklass från Malmö ... till Saudiarabien!


Landet som är motorn till terrorgrupper som al-Qaida och IS, landet som tillsammans med Tunisien har flest medborgare som rest för att strida med IS, landet som sprider sin extremistiska wahhabism över hela världen – bygger moskéer och ger stöd och litteratur till koranskolor. Helt plötsligt klarnar allting.


Malmö förhindrade alltså en person som ville strida mot IS – och tog ett trettiotal andra till terrorismens högborg.
Kaffe, kaka, musik och kulturutbyte med terrorister och få in 15 miljoner av svenskarnas skattepengar på tre år.
Vad blir nästa projekt - att ta Malmöungdomar som lever i riskzon för vapenhandel och narkotikabrott på utbytesresa till Juarez eller Tijuana?
Sedan undrar folk varför det fortsätter skjutas och vara våldsamt i Malmö.

Malmös projekt Våra Liv skulle identifiera 50 radikaliserade ungdomar. Foto: Tomas Leprince

 

17.52, svensk tid

Vad är det egentligen som medierna rapporterar?
Och vad är det egentligen som händer i Sverige och världen?
Aldrig har vi nåtts av så mycket information och förstått så lite.
I en konfliktstudie skriver forskaren Virgil Hawkins:
"Trots att vi påstås ha en aldrig tidigare skådad tillgång till obegränsade mängder av information från hela världen är den information vi söker och mottar om de konflikter som pågår runtom i världen så snedvriden i sina proportioner och sitt tonläge att den nästan inte har någonting gemensamt med verkligheten."
Den beskrivningen delar jag.
Har ni märkt vad som hänt den senaste tiden?
Låt mig räkna upp några saker:


1. Kriget i Syrien verkar på något konstigt sätt ha slutat.
Slutade det månne automatiskt när Trump tog över? Eller var det när Aleppo fritogs och det inte längre gick att sitta vid ett skrivbord och upprepa att Assad och Ryssland bombar "rebeller"? Att dessa "rebeller" – det vill säga över hundra olika regimoppositionella grupper, varav många är terrorister – fortfarande finns kvar i syriska Idlib, där de fokuserats efter Aleppo, verkar vara ointressant.
Många verkar dessutom ha fått uppfattningen att det var IS som höll staden Aleppo, trots att de aldrig gjort det.


Faktum är att offensiven mot IS huvudsakliga fäste i Syrien knappt kommit igång.
Offensiven mot IS i Raqqa har ännu inte nått fram till staden, och det är inte regeringsstyrkor som står för den utan en kurdisk-sunniarabisk allians.
Och IS håller fortfarande mark väst, syd och öst om Raqqa samt kontrollerar stor del av gränsen till Irak. Dessutom har de återtagit syriska världsarvsstaden Palmyra.


2. När offensiven mot IS i Mosul inleddes i oktober 2016 kom plötsligt hela världspressen till Irak – men nu när västra halvan av Mosul fortfarande styrs av IS och den mest känsliga delen av offensiven återstår, i den folktäta, trånga bebyggelsen väster om Tigris där det bor 750 000 människor, är nästan inga journalister på plats.
IS kontrollerar fortfarande fyra stora områden i Irak samt har små kvarvarande fästen i sunnitriangeln ned mot Bagdad.
I Bagdad begås dessutom nästan dagliga terrordåd, av IS.


3. Ändå vinklar vissa västmedier det till att IS nu är på kraftig tillbakagång i Mellanöstern, och att det därför är terrorhot i Europa vi bör fokusera på.
IS opererar i 18 länder, de flesta i just Mellanöstern.
Miljoner människor lever under terror där IS håller mark och det är härifrån som IS styr dåd även i andra delar av världen.


Det är alltså tvärtom viktigt att slå ut deras ledare och organisering på plats där de verkar, just för att få dem i ett försvagat läge, som de inte alls är i i dag.


4. Om vi nu ska kalla bevakningen om IS i Mellanöstern för undermålig, så är den ändå mycket mer förekommande än den om de andra krigen i världen.
Det finns till och med en uppfattning att det är i Mellanöstern som de värsta krigen och övergreppen pågår.


I Vietnamkriget dog ungefär 3 miljoner människor.
I Syrienkriget har det dött knappt en halv miljon människor.
I östra Kongo har det dött mellan 5-7 miljoner människor.
Hur ofta läser du om kriget i Kongo i medierna?


5. När det gäller våld och förtryck har jag sett mycket fruktansvärt på plats i Irak, som massgravar och halshuggna kroppar. Men de scener jag vittnat om från Kongo och Honduras har varit i samma skala eller värre.
I Honduras har jag bokstavligen promenerat över lik och avhuggna kroppsdelar.
Och de historier jag bär med mig från Kongo har jag till och med haft svårt att få ner i text, för jag har tänkt att jag kommer traumatisera läsarna för resten av livet om jag berättar.


6. Nu när diskussionen om Trumps inreseförbud dominerat har det kommit fram att listan inte innefattar länder med medborgare som faktiskt har begått terrorism i USA, varav det som sticker ut mest är Saudiarabien.
Majoriteten av flygplanskaparna 11 september var saudier och al-Qaidas ledare Bin Ladin var saudier.
Detta har man förklarat beror på att USA har handel med Saudi.
Handel?
USA har mycket mer än handel med Saudi.


Saudi och USA har haft en säkerhetsallians sedan före andra världskriget – och de är i dag allierade i krigen i Irak, Syrien och Yemen.
Redan på 1980-talet skapade de en grundsten för terrororganisationer som IS när de utbildade och finansierade mujahedin i Afghanistan i kriget mot Sovjet.
Dessutom är Saudi det land som har mest intresse i att hålla Mellanösternkrigen i liv – givetvis utanför den egna diktaturens gränser.


7. Saudiarabien har nämligen drabbats av ekonomiska problem. Arabiska våren kostade dem gigantiska summor i sociala program för att inte folket skulle resa sig mot makten. Och efter det dök oljepriset 2014 på grund av att ny teknik möjliggjorde oljeutvinning ur skiffer. Nu säger prognoserna dessutom att det kommer bli oljekris 2018, då oljetillgångarna minskar samtidigt som oljeanvändningen ökar.
Så vad ska Saudiarabien fortsätta få in sina miljarder på?
Jo – gas. Men för att sälja gasen i Europa behöver de dra en gasledning genom Syrien. Det vill inte Assad, Ryssland och Hezbollah (Libanon).


Ryssland vill nämligen sälja sin egen gas till Europa.
Där finns en grundförklaring till krigen.
Dessutom håller Saudiarabien tillbaka konkurrenten Iran.


Ytterst är det alltså proxykrig mellan USA-Ryssland och Saudi-Iran, och då har vi inte ens gått in på de lokala konflikterna som innefattar bland annat Turkiet och kurder.


8. När vi nu är inne på gas så har frågan om Sveriges säkerhet plötsligt lämnats över till – en kommunpolitiker i Karlshamn.
Som har sagt ja till att Ryssland får bygga gasledning – i en svensk hamn.
Så enkelt var det alltså att lura Sverige – landet som varit i fred i 200 år – att naivt ge bort ett militärstrategiskt område för pengar som i Trumps ficka är småmynt.


9. Samtidigt trappas nu kriget i Ukraina upp. Senast i dag kom rapporter om tung artilleribeskjutning norr om Donetsk, och även i Mariupol har det varit strider.
Ja just det, kriget i Ukraina. När rapporterade medierna om det senast?
Och varför trappas det kriget upp just nu?


10. Sammanfattningsvis når propaganda igenom i mängden av information.
Världen blir allt mer osäker och vi förstår allt mindre om den.
USA har agerat svagt med resultat att Ryssland-Iran-Syrien (Assad)-Kina har stärkt sina positioner.


Och när USA nu agerar är det på ett sätt som inte minskar risken för terrorism, utan tvärtom kan elda på klyftorna i världen samt ge stöd för Saudiarabien att eventuellt ta mark i Syrien – mark där det knappt är strider i dag men som ändå officiellt kommer att kallas för upprättade "safe zones".
Jihadisterna jublar, Saudiprinsarna hyser hopp om att få fortsätta festa med lyxyachter och eskorter.


Och Trump behöver inte bekymra sig för han har redan en snygg tjej och pengar och för en affärsman spelar det inte längre så stor roll vem som pumpar oljan – så länge som den pumpas.

13.38, svensk tid

När nätterna faller i Irak och man sitter vid en front med soldater och dricker alldeles för sött chai och röker vattenpipa kan radion ofta börja spraka.
– Vi behöver en man till den här positionen, inshallah.
Någon svarar:
– Inshallah, vi skickar över en.
Det här är vanlig kommunikation mellan IS som inte stör tedrickandet.
Men ibland säger IS andra saker.


Saker som att de just har bestämt vem som ska köra en bilbomb nästa dag och att de nu är förväntansfulla inför dennes martyrdöd.
De säger detta för att de vet att soldaterna lyssnar.
Ibland är det IS egna barn som ska bli martyrer.


En pappa berättar:
- Ja, jag vet vi har hjärntvättat honom.
Och sedan följer en barnröst. Sonen som berättar att nästa dag ska han dö. Och döda människor.
Jag vet hur det känns när en bilbomb sprängs nära dig.
Det har hänt mig flera gånger.
Först kommer chocken: över att så många dött och skadats.
Efter det kommer skräcken: tänk om de skickar en till.


Pansarbrytande ammunition måste tas fram, soldaterna söker med nervösa blickar av omgivningen och mitt i allt detta behöver döda lyftas bort och sårade få akutvård.
Ibland finns inga ambulanser och inte heller sjukvårdare.
IS är stolta över sina bilbomber, de märker varje bomb med namn och nummer och de är också stolta över barnen som spränger sig själva.


De hävdar att det är det här som kommer få dem att till slut vinna - att de hjärntvättar folk till att bli levande bomber som tror att döden är bättre än livet.

22.27, svensk tid

Varför får saudier resa till USA? Fast det förstås, de behöver kanske inte inkluderas i inreseförbudet och hela visumhistorien. De har ju kapat flygplan när de åkt in i USA och kraschat dem före passkontrollen.

21.44, svensk tid

Ibland tror man att världen är ett stort skämt och att världen inte har lärt någonting – varav det senare tyvärr är sant.
Donald Trumps presschef Spencer:
"Under presskonferensen meddelade Sean Spencer dessutom att han och Saudiarabiens kung Abdullah talats vid i telefon under helgen"
Ja, men det var ju betryggande.
Att man ringer diktatorn för att diskutera framtiden i världen.
(Dessutom en död sådan.)

20.51, svensk tid

Jag har träffat en kvinna som tvingades äta upp sin mans avskurna penis.
Han blev slaktad med machete, hon blev knivskuren och gruppvåldtagen, tonårsdöttrarna blev också våldtagna.
Den kvinnan har varit en av de viktigaste personerna i mitt liv och en anledning till varför jag gör det jag gör.


Däremot har jag aldrig träffat en man som fått sin penis avskuren.
Förrän nu.
Om det är sant.
Jag ska medge att jag skäms för att jag misstrodde honom – om han har utsatts för detta så var min reaktion fel.
Men jag ska säga som det är: jag blev arg.
Han drog undan mig från precis den här platsen och in i en gränd och där sa han:
"Jag har problem med sex."
Jag undrade vad han menade och han svarade att han inte har något att ha sex med, på grund av vad IS gjort med honom.


Jag blev arg på grund av hur han inledde det hela, med tanke på hur många kvinnor som har blivit våldtagna här och som blivit förstörda för livet både fysiskt och psykiskt och som dessutom skambeläggs och kan få svårt att gifta sig och accepteras i samhället.
Och det är något de i princip aldrig kan prata om.
Och så kommer en man och det första han vill säga är att han har problem med sex.
Men jag beklagar.
Det gör jag verkligen.
Oavsett om det var sant eller om han blivit galen av att leva under IS så har ett fruktansvärt brott begåtts mot honom.

OBS att mannen i rullstol inte har något med texten att göra.

15.30, svensk tid

Nu ska ni äntligen få se en glad människa.
Amar Walid, 22, som har rakat sig, klätt sig som han själv gillar, fixat frisyren och går fritt ute på gatan – med en skimrande ny parabolantenn.
Jag visste inte först om det stämde, men jag började misstänka det när jag såg dem uppradade på trottoarerna.
Alla nya paraboler.
Inte kunde de väl vara en slump att just sådana börjat säljas överallt i östra Mosul?
När jag fick syn på Amar som kom gåendes med en över axeln sprang jag efter honom och ropade:
– Habib, varför har du köpt en ny parabol?
Och då bekräftade han min misstanke.
IS tvingade alla att skrota sina gamla paraboler.
De slängdes på en bakgård och rostade.
En parabolkyrkogård.
En kyrkogård där diktaturen begravde det som var haram – kontakter med omvärlden.
Nu är IS borta och Amar är glad för han får titta på tv, använda mobil, internet – och gå ut i vilka kläder han vill utan att riskera piskstraff och döden.
– Sakta, sakta går livet tillbaka till som det var förut.

 

07.40, svensk tid

IS har vunnit många segrar senaste veckan.

Och då talar jag inte om i Mellanöstern.

Just nu går allt enligt IS plan.

När IS visar upp propagandafilmer där de skär halsen av människor – filmer producerade med kulisser och regissörer precis som i Hollywood – är budskapet inte att folk ska gå med i IS för att mörda.

Budskapet är att folk ska gå med i IS för att försvara sig mot mord.

Det är så IS rekryterar och det är därför som vissa tycker att deras avrättningsfilmer ser rättvisa ut.

Rättvisa eftersom de anser att det är en hämnd och ett försvar.

Hämnd för exempelvis muslimska barn som dödats i krig av USA i Mellanöstern.

Det är den här propagandan IS hela tiden för ut och själva agerar för att skapa stöd för.

De agerar genom att begå terrordåd i väst, ofta mot typiska västerländska platser som nattklubbar.

Målet är inte främst att döda människor som går på nattklubbar – det är bara ett medel för att nå det riktiga målet.

Det riktiga målet är att få väst att begå motattacker.

För bara då får IS igenom sin världsbeskrivning – att det pågår ett krig mellan muslimer och icke-muslimer och att muslimer måste försvara sig för att inte utplånas.

Det är så de presenterar sig för folk i områden de intar – som en försvarsstyrka.

Sedan, när de fått kontrollen, börjar de döda i stor skala – döda de muslimer de sa att de skulle försvara, inklusive de muslimska barnen – och får därmed makt.
Precis enligt IS-ledarnas plan.

Många av dem hade makt under Saddam Hussein – sekulär, totalitär makt – och planen med IS var att ta tillbaka den.

De började redan 2003 med att genom terrordåd i Mellanöstern elda på splittring mellan shia och sunni, och lyckades driva fram inbördeskrig.

Sedan ville de ha världskrig och började elda på splittring mellan de största grupperna på jorden.

Just nu är Trump deras bästa vän.

Och alla lokala, regionala och globala stormakter använder IS som en bricka i sina egna maktspel.

22.15, svensk tid

Till slut blev det här jag.

En människa som reser ensam genom livet.

Med en ryggsäck full av tysta röster.

Jag bär dem i den där väskan på ryggen.

De tysta rösterna.

Väskan blir tyngre och tyngre.

Men det har blivit mitt kall att bära dem – och att nå ut med dem till världen. Så att de inte dog utan att någon visste.

Vissa av dem ville själva dö. De behöver nu inte plågas längre utan deras liv kan berättas vidare ändå – och leva vidare genom alla er.

Andra har dött framför mig.

För dem har jag inget kunna göra - annat än att bära dem med mig i ryggväskan och berätta om vilka de var och varför de dog.

Den som har gjort ryggsäcken tyngre denna vecka är Mohammad.

25-åringen som blivit en av dem jag alltid kommer ha med mig.

Mohammad som log mot livet.

Mohammad som inte visste att han skulle dö.

Som inte visste att två gravar väntade.

Men – nu vet ni.

19.31, svensk tid

Här är barnen som IS skulle göra till nästa generations terrorister.
De fick inte gå ut, de fick inte gå i skola, pojkarna fick vapen.
De var rädda.
De är 4, 8 och 11 år gamla.
Deras kvarter i Mosul har bara varit befriat från IS i en vecka och är ännu inte helt säkrat.
Mustafa har ni träffat tidigare, han med tusenmilablicken som vuxet vrider sina knogar, och försöker försörja sin familj genom att sälja bröd.

14.19, svensk tid

IS: VI SKA TA ISRAEL OCH ROM.
Och vinna över USA.
Det är det budskap de har gett folket i Mosul.
"Vi krigar i Irak men våra ögon är på Israel."
Den här väggmålningen har de lämnat efter sig mitt i miljonstaden.
Budskap om krig och erövringar och att fångar ska släppas ut ur fängelser.
Det var dock inte budskapen som gjorde mig uppmärksam - utan att målningen är kvar.
IS-flaggor har rivits ned, IS-klotter på väggar har sprayats över, men denna har folket låtit vara.

Kanske blir den ett historiskt minnesmärke, som "Arbeit macht frei"-skylten i Auschwitz.
Kanske tyckte folk helt enkelt att den var snyggt målad.
Om det är något som IS verkligen är bra på jämfört med andra kriminella gäng, maffior och terrorister så är det propaganda.
Medan andra mördare och förtryckare gör allt för att visa upp en god sida, som idrottsevenemangen i Nordkorea, så gör IS tvärtom - filmar alla sina krigsbrott, brott mot mänskligheten och även sina egna självmord och publicerar allt på internet.
Gärna stolta i ryggen med ett avhugget huvud i ena näven.
Eller ännu hellre låta ett eget barn posera med huvudet.
Det säger något om människans natur – att det finns sådana som lockas av det.

9:21, svensk tid

Jag vill nästan blunda och titta igen.
För att förvissa mig om att det jag ser är på riktigt.
Att kupolerna verkligen är som runda smekningar och att fåglarna sjunger över dem.
Jag stannar upp en stund och njuter.
Sedan rämnar fasaden.
Jag går in i Mosuls stora moské, den är lämnad i förfall, nyligen flöt människoblod utanför den.
Man måste skjuta upp en flera meter bred korrugerad plåtbit som gnisslar mot cement för att ta sig in.
I marmorsalarna ligger det kvar skitiga madrasser och smutsiga koppar.
När jag går upp för en trappa och kikar ut genom ett avlångt fönster mot västra Mosul skjuter IS in två skott med prickskyttegevär.
De vill ta tillbaka den här positionen.
I dammet på ett av trappstegen ligger en efterlysning av IS högste ledare al-Baghdadi.
Fåglarnas kvitter blandas med kulspruteeld.
På andra sidan floden sprängs en granat i IS område och rök stiger mot den oskyldiga himlen. Ändå är det på något sätt kusligt tyst.
Det finns inte en enda soldat vid den här försvarspositionen.
En man håller upp ett varnandes finger i riktning mot floden: "Snipers."

 

22:30, svensk tid

Rädslan.
Den finns överallt.
Att folk vill fly det vet vi.
Men det finns också hundratusentals som inte ens vågar fly från sina sönderbombade hem.
Från sin sönderbombade stad.
Där varken sjukhus eller skolor finns kvar.
Men där IS finns någon kilometer bort.
I betongresterna väljer människor att stanna kvar och att sälja vad de har eller stjäla för att klara dagen.
Man kan fråga sig varför.
Jag tror jag förstår varför.
Hemma vet man vad man har.
Man vet vad man behöver vara rädd för och strider har man vant sig vid.
Flyr man vet man inte vad man behöver vara rädd för.
I lägren finns istället för ett kallt hus ett kallt tält och du måste lita på att främlingar ska ge dig vad du behöver.
Ett tält som står i lera på en mark som inte är ens egen.
En känsla av att leva ovärdigt - och med en säkerhetspolis som väntar.
Alla pojkar och män mellan 15-65 år förhörs innan de får komma in i lägren.
Enligt Amnesty förekommer både hot, misshandel, tortyr och försvinnanden.
För dem som släpps in i lägren blir det svårt att komma ut.
Lägren är omgärdade av stängsel och andra städer vill inte ha in folk från Mosul, eftersom de är rädda för att de kan vara terrorister.
Folket i Mosul är rädda.
Folket utanför Mosul är rädda.
Därför går människor runt i resterna och plockar upp en bit metall ur en grushög - som om det skulle göra någon skillnad.
Det ligger ju tusen bitar kvar.
Men det gör skillnad - för det är en bit närmare att återgå till det liv som var.
Livet hemma.
Livet utan rädsla.

 

13:12, svensk tid

Irakiska arméns sista utpost mitt i Mosul.
En ruta i krigets schackspel.
En mycket surrealistisk sådan.
Ju längre in i Mosul jag kommer desto mer förstår jag om staden.
Hur vacker den en gång varit och hur mycket den hade att erbjuda i form av högre utbildning, sjukvård, antika palats med kolonner, parker, flodbanken, kullar - och skog.
Det här skogspartiet ligger centralt i Mosul vid Tigris och var tidigare ett turistområde.
Nu är det strider här - IS attackerar och irakiska armén sextonde divisionen försvarar.
Det är en märklig känsla att stå mitt i en miljonstad i en skog som ser fridfull ut - samtidigt som den är folktom och man hör beskjutning.
IS har haft kontrollen över den här delen av Mosul, den östra halvan, sedan juni 2014 och vill återta den.
Det är ett taktiskt drag av IS att attackera just skogspartiet, eftersom det är svårt att strida i skog, och även svårt att flygbomba skog, då man har svårt att utskilja vem som är vem bland träden.
Speciellt nattetid, vilket är när de gör de tyngsta anfallen.

Deras plan är att först återinta skogen, och sedan igen röra sig mot stadsdelen där universitetet och många av Mosuls myndigheter ligger.
Irakiska arméns uppdrag är att hålla den här försvarslinjen medan specialförbanden förbereder sig för att gå in i västra Mosul, där 750 000 människor lider brist på mat, vatten, el, bränsle, utbildning, jobb, pengar - och säkerhet.
Det som väntar dessa 750 000 civila härnäst är fullskaligt krig, där många av dem högst sannolikt kommer användas som gisslan - samt skadas och dö.
IS använder alla de metoder som inte är tillåtna i krig, bland annat att blanda sig med civila och strida från deras hem, vilket gör det väldigt svårt att bekämpa dem, trots att de numerärt sätt inte är så många.
När kriget om västra Mosul kommer börja är oklart, troligen kommer regeringsstyrkorna göra utmattningsförsök genom att först attackera IS vid andra fronter.
Krig är under sin smutsiga yta på många sätt som schack - du har ett visst antal pjäser att spela med, och måste tänka ut hur du ska kunna locka ut fienden och skapa luckor för att själv avancera.

09:47, svensk tid


Så här låter det vid den nya fronten mitt inne i Mosul vid Tigris.
Hade det varit i Stockholm hade det här kunnat vara vid Grand Hôtel, vid de fina promenadstråken längs vattnet och de utsmyckade byggnaderna.
Mosuls Internationella hotell ligger här i närheten, samt Mosuls universitet, Tekniska högskolan och den stora moskén.

Allt är förstört av strider och den enda utsmyckning som finns är några torra palmer som knyter ihop sig, ackompanjerade av knallar från eldgivning.
Några hundra meter bort finns Tigris och IS. På andra sidan floden håller de fortfarande hälften av miljonstaden och de försöker ständigt göra motattacker för att återta de här nyligen befriade delarna.
Som om Östermalm och Norrmalm hade befriats, och IS fortfarande höll Södermalm och Kungsholmen, och broarna däremellan var bombade.
Här vid fronten är det folktomt men på gångavstånd försöker människor återgå till ett vardagsliv.
De säljer bensin i dunkar, lastar grönsaker på kärror som de skjutsar runt som en rullande affär, vissa stjäl saker från sönderbombade byggnader, exempelvis kablar som det finns metall i som de kan få pengar för.
Hur barnen ska kunna ha en framtid här, när allt som var till för dem – skolorna, lärosätena, till och med barnakuten – är förvandlat till rasmassor är svårt att förstå.
Förmodligen hinner de inte tänka på sådana saker.
Framtiden för dem är i dag, och för att överleva i dag behöver de arbeta lika mycket som sina föräldrar.

15:43, svensk tid

Ytan som IS nu kontrollerar i Mosul, det vill säga halva Mosul väster om Tigris, är något mindre än de områden som IS kontrollerar söder om Tal Afar och i Hawija.
Dock bor långt många fler mer människor i Mosul än de andra platserna.
Tal Afar åtta mil väster om Mosul, var i början en viktig bas för IS – de tog många yazidiska fångar hit från Sinjar, tränade pojkarna till barnsoldater och tog flickorna som sexslavar.

I dag finns kurdiska Peshmerga norr om Tal Afar, samt folkfronten PMU (varav majoriteten är shiastyrkor) söder om Tal Afar.
Hawija ligger vid det numera kurdiskt kontrollerade Kirkuk, en oljerik stad som kontrollerades av irakiska regeringen före IS.

 

Karta över områden och vilka som kontrollerar dem.

 

Offensiven mot Hawija kommer troligen göras först efter att IS drivits ut från Mosul.
Utöver dessa tre stora områden – Mosul, Tal Afar, söder om Tal Afar och Hawija – har IS även fästen i Ramadi, Tikrit och Sammara – städer som varit tillhåll för al-Qaida i Irak (IS ursprungsorganisation) ända sedan USA invaderade 2003.
IS håller också nästan hela gränsområdet mellan Irak och Syrien. Deir ez-Zor som syns till vänster på kartan ligger i Syrien, strax höger om deras "huvudstad" Raqqa.
Hur de irakiska styrkorna ska fortsätta gå in i västra Mosul, där 750 000 människor är avskurna och hålls som civila sköldar, är oklart.
Irakiska armén sextonde divisionen säger att de håller på att bygga en bro över Tigris för att komma in i västra Mosul, men ingen vill gå ut med var denna bro byggs.
Just nu verkar möjligheten för att styrkorna istället kommer gå in från ett annat håll än från en flytbro mitt i Mosul mer sannolik.
I dag har specialförbandet Golden Division, de av den USA-ledda koalitionen utbildade soldaterna, som gör det mesta av det offensiva arbetet i Mosul – tagit paus för att fira sina segrar i östra delen.

 

Tar paus för att fira sina segrar i östra delen. Foto: Magda Gad

 

Deras pansarfordon är smyckade som om det vore julafton – och
de kommer nu vila och omgruppera inför nästa fas.

 

27 januari, 13:36, svensk tid

 

Jag träffar elvaåriga Mustafa under en bro nära IS-fronten i Mosul.
Husen hänger sorgligt i bitar, en sönderriven IS-flagga har ännu inte hunnit tagits bort från bron.

 

Mustafas ögon är inte sorgliga.
De är inte det, krigsbarnens ögon.
De är något annat.

 

Mustafa, levde i Mosul när IS styrde staden. Foto: Magda Gad

 

Vuxna, allvarliga, bestämda. Med en erfarenhet som jag, en 41-årig krigskorrespondent, inte kan se hela vägen in i.
Mustafa vågade inte gå hit till samlingsplatsen under bron när IS styrde.
– De kom fram direkt och sa att jag hade något på gång, att jag var där för att spionera.
Och när han gick till skolan kom IS dit för att rekrytera. De skrev upp namnen på barnen, gav dem vapen och dockor att öva att skära halsen av.
De skulle fostras till att bli IS nästa generation –" kalifatets lejonungar".
IS gör detta även med sina egna barn – lär dem strida och döda.
De hjärntvättar till och med sina egna barn till att ta livet av sig - det vill säga bli självmordsbombare.
Sju procent av dem som strider för IS beräknas vara under tolv år.
40 procent av dem som skickas till fronten uppskattas vara tonåringar.
I dag säljer Mustafa bröd.
Jag frågar honom varför.
– Pengar, svarar han kort.
Elvaåringen tar ansvar för att försörja sex personer.
Hans mamma, pappa och småsyskon.

 

 

 

26 januari, 19:04, svensk tid

 

Jag har letat hela dagen. 
I varje hörn i Mosul, öster om floden Tigris.
Jag har letat efter kriget.
Efter krigets sanning.
Jag har varit i Mosuls stora moské, som inuti ser ut som att den har varit ockuperad av ett rövarband.
IS sköt med prickskyttegevär mot moskén från andra sidan Tigris.
En knall, och en knall till, till vänster om mig.
När IS hade kontrollen över moskén halshögg de människor utanför den.
Under en bro träffade jag en elvaårig pojke som sa att pojkar inte fick gå i skola, utan att IS istället gav dem vapen - och dockor.
Dockor som de skulle öva att skära halsen av.
Jag stod i ett skogsbryn nära Tigris, i ett område som IS försökte återinta natten till i dag.

Sönderskjutna byggnader i Mosul. Foto: Magda Gad

 

Många gravar var nygrävda

 

När jag intervjuade en soldat från Najaf hördes kulsprutesmatter och artilleribeskjutning.
Jag var vid flera av irakiska arméns sista utposter.
Men något besvärade mig.
Jag tyckte inte att jag såg kriget.
Tyckte inte jag såg sanningen.
Sedan kom jag till Mosuls östra kyrkogård.
Många gravar var nygrävda.
En höll på att grävas.
25-årige Mohammad skulle läggas i den.
I en månad har hans kalla kropp legat hemma.
Han dog av splitter i en granatattack och hans familj kunde inte begrava honom eftersom IS fanns kvar i kvarteret och det var strider.
Familjen gav honom en tillfällig grav – i huset.
Nu har de grävt upp honom och ska begrava honom igen.

Magda Gad vid Mosuls östra kyrkogård. Foto: Magda Gad

Det är när hans bror visar mig en bild av Mohammad som jag ser den.
Den ler mot mig.
Ungt och vackert.
Så som man ler när man har livet framför sig.
Leendet såg inte att två gravar väntade.
Det sägs att bara de döda har sett slutet på kriget.
Men de döda kan inte prata.
Jag står stilla ovanför deras tysta röster.
Den bruna jorden är nyvänd och himlen färgas rosa.
Jag behöver inte leta längre.

”Den bruna jorden är nyvänd och himlen färgas rosa.” Foto: Magda Gad

25 januari, 11:31, svensk tid

Det är inte islam vi ska bekämpa.
Gör vi det så går vi på IS propaganda och gör i själva verket IS en tjänst, vilket alltså är direkt kontraproduktivt.
De som lever under IS terrorvälde är muslimer.
De som dödas av IS är muslimer.
Och de soldater som strider mot IS är muslimer.
I områden som befrias av IS återgår människorna till sina vanliga, muslimska liv som de levde före IS.

En sunnimuslimsk familj i den arabiska staden Asuaja, söder om Mosul, berättar om terrorn de utsattes för under IS. Flera av deras familjemedlemmar blev halshuggna, och kvinnorna var tvungna att täcka sig helt, annars riskerade de piskstraff och även döden. Nu har staden befriats och de återgått till sina traditionella, muslimska liv. Foto: Magda Gad

 

Folk finner sin säkerhet och trygghet i den egna gruppen

Kvinnor bär hijab eller niqab.
På gatorna ser man mest män, äldre pojkar och små barn.
Kvinnor och äldre flickor går inte ut på samma sätt.
I många byar och städer lever man och vill leva enligt sharialagar – man följer det som man har lärt sig är rätt enligt islam och man tar råd av den lokala mullan, den islamska ledaren, vad gäller frågor som äktenskap, arv och tvister.

Familjen, eller utvidgat klanen, har också stor betydelse för det vardagliga livet.
Det beror helt enkelt på att det inte finns en stat som kan säkra och trygga folket.
Därför finner folket sin säkerhet och trygghet i den egna gruppen, i frågor som kan handla om allt ifrån att låna pengar till att ta en person till sjukhus.
När man pratar med människor säger de att de alltid har levt på det här sättet, att det är deras kultur – men att när IS kom fick de inte göra det längre.
Allt som de kände till blev förbjudet – och IS satte upp nya lagar.

Kvinnan visar hur hon var tvungen att täcka sig under IS. Och ändå fick hon inte gå ut, och inte heller öppna dörren och välkomna släktingar med kindpussar. Foto: Magda Gad
Fick inte leva som vanligt

En äldre kvinna i Asuaja, en stad söder om Mosul, visar hur hon var tvungen att täcka hela ansiktet och även händerna – och ändå fick hon inte gå ut.
Hon fick inte heller välkomna släktingar i dörren med kindpussar som hon alltid hade gjort – gjorde man det blev man piskad eller riskerade till och med döden.
I Asuaja gick en ung IS terrorist runt med en pistol och ett svärd och mördade människor.

Flyktingar från östra Mosul, vissa kvinnor bär niqab, och fortsätter göra så även efter att de befriats IS, då det är så de alltid har klätt sig. Under IS var det andra regler som gällde – även ögonen behövde täckas, samt händerna. Och de fick inte lämna hemmet utan manlig familjemedlems sällskap. Gjorde de det kunde både männen och kvinnan dömas till piskstraff. Foto: Magda Gad


På det sättet styr IS – med skräck och kontroll.
Flera av deras lagar handlar om att människor inte får ha kontakt med omvärlden – inte får ha parabolantenn, inte får använda internet eller mobiltelefon.
De här reglerna sätter de upp för att förhindra både att information kommer in och ut ur deras "kalifat" – regler som används i hårda diktaturer.
När de soldater som krigar mot IS går ut i strid knäböjer de ofta mot Mecka i bön. Eftersom det inte finns några utländska marktrupper på plats är det irakierna och syrierna själva som möter terroristerna – och i många fall döden.
Enligt den propaganda som IS själva sprider pågår det ett krig mellan muslimer och icke-muslimer.

 

Det är också vad de vill få omvärlden att tro genom att begå terrordåd i väst.
Denna propaganda är en del av deras rekryteringsprogram – det är den idé de använder för att få fler att gå med i IS.
I själva verket är det precis tvärtom.
Det är muslimer som krigar mot IS.
Och många av IS ledare har själva inte en religiös bakgrund, utan en kriminell bakgrund.

Sunnimuslimsk familj som flyr östra Mosul. Kvinnorna och männen ändrar som regel inte sina liv eller hur de klär sig efter att de befrias från IS – utan de återgår till att leva och klä sig som de gjorde före IS. Så som ses på den här bilden. Foto: Magda Gad
IS är inte muslimer – de är mördare

IS grundare – al-Zarkawi, mannen som hängde upp de första svarta IS-flaggorna i Bagdad för över tio år sedan – söp, knarkade, slogs, tatuerade sig, var smugglare, hallick, misstänktes för sexuella övergrepp och sattes i fängelse i Jordanien.
Majoriteten som går med i IS är även de kriminella. En studie, gjord 2016 av International Center for the Study of Radicalization and Political Violence, visar att 57 procent av de som blir terrorister har suttit i fängelse.

Det är också vad människor som levt under dem säger – att IS inte är muslimer utan mördare, brottslingar och lokal maffia.
För att få folket i de här länderna att känna sig säkrare och våga lita på något annat än sin egen klan behövs en annan strid – inte en strid mot islam, utan en strid mot korrupta regeringar och terrorister som blandar in våld och extremism i politiken.

Fatima hade alltid levt sitt vanliga, traditionella liv med sin familj i al-Bab, Syrien. När IS kom sa de att de skulle ge folket säkerhet. "Men vi var mycket säkrare innan", säger Fatima. Hennes två barn dödades nyligen i en bombattack. Foto: Magda Gad

24 januari, 18:08, svensk tid

I dag blev något av en historisk dag, då irakiska styrkorna nu har lyckats rensa de sista kvarteren i östra Mosul från IS.
De tog i dag över stadsdelen Rashidiya i norra Mosul och kontrollerar därmed hela östbanken av Tigris – floden som delar Mosul i två halvor.
Att irakiska styrkorna tagit över östra Mosul innebär dock inte att det inte pågår strider där. IS gör fortfarande motattacker och flera fronter i östra Mosul är aktiva – det vill säga det förekommer beskjutning med handeldvapen, artilleri och sprängningar av bilbomber. Men i yttre delarna av östra Mosul, som befriades i november och december, börjar ett vardagsliv ta form igen.


Fokus för de stridande styrkorna och för hjälporganisationerna ligger därför på västra Mosul. Väster om Tigris beräknas det finnas omkring 750 000 civila, som hålls som mänskliga sköldar av IS. Många av dessa civila är barn.


Bostadskvarteren i västra Mosul är mycket tätare och mycket mer tätbefolkade än i östra Mosul – den gamla delen av staden finns här, med hus som vid floden är byggda i etapper, bostäder som ligger vägg i vägg med varandra och gator som är smala och krokiga. Det vill säga ett mardrömsscenario vad gäller gisslantagningar – att IS går in i folks hem och strider från dem – en taktik de har använt sig av från start.


IS kommer däremot troligen inte kunna använda bilbomber i de gamla kvarteren, men de kan givetvis använda självmordsbombare som bär bombvästar, utöver infanteri, artilleri samt drönare, vilka de bygger själva och använder för både spaning samt för att fälla bomber med. Situationen för de människor som är kvar i västra Mosul rapporteras vara fruktansvärd. Förutom att de dödas om de misstänks för spioneri – exempelvis om de använder mobil eller internet, vilket de oftast gör för att kontakta anhöriga – lider de brist på mat och värme.


De äter som regel bara en gång per dag, och vissa tvingas elda upp sina möbler för att de inte har något annat bränsle. IS beräknas ha förlorat ungefär hälften av sina styrkor sedan offensiven inleddes mot Mosul 17 oktober – och har uppskattningsvis knappt 3 000 stridande kvar. Vissa utgår från att de kommer ge hårt motstånd för att behålla västra Mosul, det sista stora fästet i Irak. Andra misstänker att viktiga personer inom IS redan har börjat röra sig mot Syrien. För att ta sig över Tigris och börja återta västra Mosul behöver de irakiska styrkorna bygga nya broar över floden, vilket ska ha påbörjats. Det är ett riskfyllt arbete. När irakiska armén byggde en ny bro söder om Mosul i al-Qayyarah blev de en måltavla och många dog.

En förstrd moské i Mosul. Foto: Khalid Mohammed / AP TT NYHETSBYRÅN

24 januari, 10:24, svensk tid

I Syrien säger en IS-svensk om sina beväpnade kamrater som sitter i ett fordon:
"De ska ut i krig och döda människor."
Svenskarna med vapen förtydligar: "Vi ska slakta människor."
Detta lägger de ut på internet.


Några månader senare avslöjar Sveriges Radio att ensamkommande flyktingbarn placerats i IS-familjer i Sverige.
Det finns naturligtvis mycket att reagera över, men det som Sverige ska kritiseras kraftigast för är att sådant här inte ska hända.
Sådant här ska inte avslöjas av medier.
Sådant här ska polis och kommuner känna till - och därav ska det vara omöjligt att köpa upp dessa hem som familjehem.


De ska givetvis inte vara ärende för att bli familjehem - de ska vara polisärende.
Svenska medborgare som har gjort terrorresor ska häktas, lagföras, utredas, fängslas.
Befinner de sig utomlands med terrororganisationer ska de häktas i sin frånvaro.
Sveriges naivitet när det gäller personer som ansluter sig till IS är bortom all rimlighet.
Till och med svenska forskare och politiker skyller på att det inte finns bevis och därför tar man istället fram program för rehabilitering.
Bevis finns på plats och ska samlas in precis som man gjort när det gäller övriga folkrättsbrott begångna utomlands.


Polisutredningen mot Ian Lundin, styrelseordförande i Lundin Oil, angående företagets verksamhet i Sydsudan är ett exempel på hur det ska gå till.
Ett annat fall är den svenska medborgaren som dömdes för deltagande i folkmord och grovt folkrättsbrott i Rwanda.
Man ska helt enkelt samla in vittnesmål.
Har svenska polisen och Säpo inte resurser till detta ska politikerna ge dem mer resurser.


Det är politikernas skyldighet - inte bara för att säkra Sverige mot terrorhot utan även för alla de som terroriserats, torterats, kidnappats, lemlästats, mördats och våldtagits.
För alla de som skjutits och sprängts i terrordåd i Europa och USA och övriga regioner där IS verkar. För alla de som hamnat i massgravar i Mellanöstern.

Men nej - istället ger man pengar till dessa IS-familjer för att de ska agera jourhem åt flyktingbarn - flyktingar som dessutom kan ha flytt just på grund av att de utsatts för IS terror. Och är du flykting från Irak kan det sluta med att du blir utvisad.


Dock inte om du har varit med i IS, eftersom rättssäkerheten inte anses kunna garanteras. Att säkerheten för den som drabbats av IS inte kan garanteras är alltså inte lika viktigt. Frågan som uppkommer: Är Sverige ett land som vill skydda terroristerna eller deras offer?

 

LÄS ARTIKELN MAGDA TIPSAR OM TILL SITT INLÄGG: Ensamkommande placeras i IS-familjer

23 januari, 15:12, svensk tid

Det finns många som gör analysen att IS kraftigt har försvagats i Mellanöstern.
Och att man därför istället bör fokusera på hotet för terrordåd i Europa.
Det är en felaktig och även farlig analys.
IS tappade en fjärdedel av sin mark under 2016.
De kontrollerar alltså fortfarande en majoritet av det "kalifat" de utropade sommaren 2014.
IS kontrollerar en stor del av gränsen mellan Irak och Syrien, vilket naturligtvis är helt oacceptabelt.
De kontrollerar sin "huvudstad" Raqqa samt områden öst, syd och väster om Raqqa i Syrien.


Och de kontrollerar fortfarande halva sitt största fäste i Irak – Mosul.
I december 2016 återtog de även världsarvsstaden Palmyra, som då hade varit befriad i nio månader.
Det här är en av IS taktiker – när anfallande styrkor omgrupperas, i det här fallet fokuserades syriska styrkor till Aleppo – utnyttjar IS det genom att attackera fronter med försvagat försvar. Gällande Mosul beordrades i slutet av december de irakiska styrkorna paus eftersom de kört fast i gatustriderna i de östra områdena.
Under denna paus fick irakiska specialförbandet Golden Division förstärkning av irakiska armédivisioner samt av irakisk polis, och de fick även in nya fordon och annat understöd.

 

IS nästan förlorat kontrollen över hela östra Mosul

 
När de efter nyår återupptog offensiven var det med större framgång.
Nu har IS nästan förlorat kontrollen över hela östra Mosul – det vill säga den delen av miljonstaden som ligger öster om floden Tigris.
Vad man ska dra för slutsatser av detta är dock svårt att avgöra.
Det kan vara så att IS har beslutat sig för att inte försvara sina kvarvarande kvarter i östra Mosul, utan istället lägga kraften på att försvara västra Mosul.
Västra Mosul kommer vara helt annorlunda att strida i, då det är en äldre bebyggelse – "gamla stan" ligger här, med trånga gränder, där de kan hålla civila gisslan som sköldar.

 

Men IS kan också ha beslutat sig för att så småningom dra sig undan från Mosul – med syfte att förflytta sig till en annan plats.
IS är i dag aktiva i 18 länder i världen.
Det är inte bara IS själva som har spridit sig över jordklotet. Även andra redan existerande terrororganisationer har svurit trohet till IS, vilket har lett till att IS nu finns i Libyen, Afghanistan, Nigeria, Somalia, Mali, Pakistan, Bangladesh, Indonesien, Filippinerna med flera länder.
De har även terrorceller i Europa.
Och att IS förlorat mark i Irak och Syrien innebär inte heller per automatik att de försvagats.

Har börjat återgått till en normal vardag

al-Qaida utropade aldrig ett "kalifat" utan blandade sig med civilbefolkningen, dök upp som från ingenstans, begick terrordåd och försvann igen.
Det här är en metod som också IS använder sig av, exempelvis genom sina nästan dagliga bombattacker i Bagdad.
Det hjälpte inte att få bort IS från den mark de höll i al-Fallujah och andra städer väster och norr om Bagdad – de dödar fortfarande urskillningslöst folk i Bagdad.
Det positiva är att de människor som levde under IS i östra Mosul numera har börjat återgått till en normal vardag, efter över två och ett halv år i ett terrorvälde.
Marknader har öppnat i östra Mosul, man kan umgås utomhus och det finns till och med trafikpolis.


Men att utifrån den nyvunna relativa säkerheten i östra Mosul (där det så sent som för fyra dagar sedan sprängdes en bilbomb) dra slutsatsen att IS kraftigt försvagats är felaktigt.
Ingen vet ännu vad som kommer hända när de irakiska styrkorna når västra delen av Mosul, eller hur det taktiskt ska göras. Kommer de gå över Tigris i sydöst och arbeta sig norrut, eller kommer de gå in i mitten av staden för att försöka splittra IS i två delar?
I det läget riskerar de irakiska styrkorna att bli attackerade från tre håll, eller som värst fyra om vägen de kom in genom blir avskuren.


Ingen vet heller vad den kurdisk-sunniarabiska offensiven som har påbörjats mot Raqqa i Syrien kommer att leda till. Hittills har man tagit ungefär 200 byar norr och väster om Raqqa, men ännu inte nått fram till staden. Det är också en offensiv som kompliceras av att Turkiet ligger i krig med de kurder som leder den.

 

"Risken är stor att IS blir ett al-Qaida 2.0"

Risken är stor för att IS blir ett al-Qaida 2.0 – det vill säga att de blandar sig med civila i områden de inte kontrollerar och gör terrordåd.
Skillnaden är att IS har mycket tyngre beväpning och kraftigare bomber än al-Qaida.
Det är ett skräckscenario, eftersom det då, till skillnad från nu, inte kommer finnas några fontlinjer. Då kan de finnas överallt. Och de kommer alltså inte utgöra ett hot framför allt mot Europa. De kommer utgöra ett hot – inklusive i Europa.
För att kraftigt försvaga IS behöver omvärlden göra mer än att återta områden de kontrollerar.
Man behöver stärka försvaret av redan befriade områden, så att inte fallet med Palmyra upprepas.


Man behöver slå ut ledarna, man behöver slå ut rekryterarna och de länder som IS opererar i måste säkras – i Mellanöstern.
Journalister har också en viktig uppgift vad gäller att lägga fram neutrala rapporter och på det sättet motverka IS egen propaganda, som västmedia har spridit utan att, vad jag misstänker, det har varit deras mening.
Det är en både politisk och säkerhetsmässig strid som behöver vinnas – allt ifrån att bekämpa korrupta regeringar till att ge mer resurser åt Säpo.

22 januari, 08:29, svensk tid

Vissa säger att man ibland behöver åka ifrån det man rapporterar om för att få perspektiv.
Jag gjorde det.
Jag åkte ifrån.
Jag hamnade i en trygg soffa i Stockholm.
Och där såg jag det.
Perspektivet.
Av en slump råkade jag se en dokumentär om en journalist som kom till Irak 2003.
Han trodde att han kom för sent.
All världens journalister hade ju redan kommit till Bagdad.
Så vad skulle han där att göra?
Den känslan har jag haft många gånger.
Att jag kommit för sent.
Varje gång har jag haft fel.
Det hade den här journalisten också.
Han flyttade in i en lägenhet i Bagdad – och sedan började allt hända.
Den första bilbomben sprängdes i Bagdad.
Terroristen al-Zarkawi tog över kvarter i Bagdad.
Det utbröt tunga strider i sunnistäder runt Bagdad.
De mannar som hade haft makt under Saddam Hussein ville ha tillbaka den.
Människor började halshuggas.
Terroristerna spelade in sina första självmordsvideos.
Unga män som hade bestämt sig för att dö och för att döda stod beslutsamma framför kameran och såg nästan glada ut.
Civila dödades och låg i blod på gatorna och folk skrek och de drog ut lik ur bombade byggnader och bar bort kroppar i filtar.
Barn sprängdes.
Mammor och pappor sprängdes.
Människor som inte hade någonting med konflikten att göra.
Amerikanarna skickade in unga soldater för att strida mot terroristerna.
Det gick inte så bra.
Civila som ville ut från striderna viftade med vita flaggor.
Han blev kvar den där journalisten.
Han blev kvar i flera år.
Han hade inte kommit för sent.

 

Våldet och terrorn fortsatte och det slutade i fullskaligt inbördeskrig.
Det var i stället något annat som blev för sent.
I dokumentären beskriver journalisten hur han klivit ner i ett mörker och att det blivit för sent för honom att lämna.
Att han kände att det inte fanns någon annan väg framåt än att fortsätta bevaka och försöka förstå kriget.
Det här hände för 10–13 år sedan, mellan 2003 och 2006.
De första dagarna år 2017 ligger jag där i soffan i Stockholm och ser dokumentären om och om igen.
Bilbomberna, terroristerna, självmordsbombarnas ansikten, skräcken och sorgen hos de civila, striderna, de vita flaggorna, bostadsområden som tas över och föräldrar som själva får bära bort sina sprängda barn.
Det var det perspektiv jag fick.
Att ingenting har förändrats.
För precis så där ser det ut i dag också.
al-Zarkawi grundade al-Qaida i Irak och sunnimannarna som blev av med jobben under USA:s invasion gjorde gemensam sak och det jag rapporterar om i dag har bara bytt namn.
I dag heter det IS.


Jag har också känslan av att jag nu kommer för sent.
Nu när jag har varit borta några veckor och inte bevakat striderna i Mosul.
Men sanningen är att om den där journalisten skulle komma till Irak nu i stället för den där dagen 2003 – så hade han fortfarande inte kommit för sent.
Perspektivet jag fick: tänk om det fortfarande inte kommer vara för sent år 2029 eller 2032.
Tänk om en journalist ser tillbaka på min rapportering ett drygt decennium från nu och ser samma saker.
Den tanken gör det bara ännu viktigare.
Ännu viktigare att fortsätta försöka nå ut.
Vi delar även något annan den där journalisten och jag.
Något annat än känslan av att komma för sent.
Vi delar också känslan av att det är för sent att lämna.
Det har blivit vårt kall att följa det som sker i mörkret.
Att förmedla det till den ljusare sidan av världen.
Med en förhoppning om att lite ljus kan blandas in i mörkret.
Eller åtminstone att föra fram delar av mörkret till ljuset.
Så att berättelserna om mörkret når fram och finns kvar.
Så att människorna inte dog med tysta röster.
Så att de inte dog utan att någon bar vittne.

3 januari, 19:22, svensk tid

Hon var så envis, den där lilla tjejen.
Visste vad hon ville.
Och vad hon inte ville.
Mest ville hon göra det inte alla andra gjorde.
Och om någon sa nej så gjorde hon det ändå.
Rymde hemifrån med några kronor i fickan innan hon knappt var tonåring.
Älskade att packa en väska och åka någonstans.
Helst till ställen som lät omöjliga.
Mogadishu.
Peshawar.
Aden.
Lukta, smaka, titta, lyssna, känna, gå vilse, sova i öknen, försvinna i vågor.
Vara ensam och betrakta.
Ta båten till Afrika bara för att köpa bröd.
Skriva, läsa, förstå.
Det där med att förstå var viktigt.
Varför gör människor vad de gör?
Varför ser världen ut som den gör?
Varför är allt så upp och ner?
I krig och katastrofer kämpar folk för att överleva och i fred och trygghet tar de livet av sig för att de inte orkar leva.
De som har allt skickar ut andra för att kriga för att de inte vill dela med sig av det de har.
Och de som inget har är beredda att ge sitt liv för att få det de inte har.
Pengar, respekt, beundran, frihet, makt, gemenskap, kärlek.
Vissa är till och med beredda att döda andra för att försöka få det där.
Ibland går det så långt att de vill bli hatade.
För då blir de i alla fall någonting.
Den där lilla tjejen, hon har blivit många dagar äldre men har inte förändrats en dag.
Hon är mitt i det upp-och-ned-vända med en halvpackad väska, litegrann på rymmen från sitt nya hem i Irak, ser sig omkring bland alla främlingar och försöker svara på frågan varför.
När hon var liten trodde hon att det var något hon skulle hålla på med innan hon skaffade ett jobb.
Nu vet jag att det är ett jobb.
Ett jobb som aldrig tar slut.

3 januari, 08:54, svensk tid

Han dyker upp som ett spöke. Mannen från Raqqa.

Med långsamma rörelser och den traditionella rödvitrutiga sjalen virad runt huvudet går han längs den smala gränden.

Rösten är låg, nästan viskande.

– Ja, från Raqqa, jag kan åka in och ut ur Raqqa, upprepar han när jag frågar om det verkligen är sant.

I huvudet försöker jag räkna ut hur många olika väpnade gruppers områden och vägspärrar han måste ta sig igenom – och att detta måste innebära att dessa grupper förhandlar sinsemellan.

Mannen är sjuk och behöver hämta ut mediciner och gå till läkare. Han kliver in i ett litet hål i väggen där gamla apparater surrar och betalar en peng för att få ett papper utskrivet.

Jag berättar att jag har varit i Mosul och att IS halshugger människor och torterar dem och reglerar allt.

– Så är det i Raqqa också, samma som i Mosul, nickar mannen.

– Men fungerar vardagen, du kan åka tillbaka dit? undrar jag.

– Allt fungerar, hotellen är öppna! utbrister mannen som om han själv är häpen över hur ett vardagsliv kan existera i krig och terror.

Jag försöker se in i IS viktigaste fäste genom den erfarnes blick. Han reagerar med att lyfta sin gamla arm med en nästan farfaderlig omsorg:

– Du kan ta dig till många ställen, men åk inte hela vägen till Raqqa, det skulle inte vara bra för dig.

Sedan går han ut och försvinner.

Själv står jag kvar med många funderingar om detta krig och vad som egentligen händer i alla dess djupa lager.

2 januari, 09:42, svensk tid

al-Bab, Syrien.

Där förlorade Fatima sina två barn i en flygbombning.

Hon sitter mitt emot mig och berättar om hur de levde i fred, att allt i livet var bra, att en dag bara kom kriget.

Det var inget de trodde skulle hända i deras liv. Det tror ingen människa som lever i fred.

Sedan blev det ännu värre.

IS kom.

Det var bara utländska IS från början. Män och kvinnor från Pakistan, Afghanistan, Libyen, Turkiet.

De tog över staden.

Eter ett tag gick även lokala syrier med i IS.

– Vad ville IS? frågar jag Fatima.

Hon gör en chockad min:

– De sa att de skulle skydda oss!

Hennes min förvrids till sorg och förlust.

– Men vi var mycket tryggare innan de kom.

IS införde stränga regler och kontrollerade allt och alla i staden. De tog pojkar och satte dem i vapenträning och de tog skatt från alla butiksinnehavare.

– Om någon inte betalade skatten tog IS butiken.

– Som en maffia? inflikar jag.

– Ja, svarar Fatima.

En dag kom bomberna.

Och döden.

Vem som bombade vet inte Fatima. Hon vet bara att saker föll över dem och att barnen dog.

Turkiet gör just nu en offensiv mot al-Bab i nordvästra Syrien. Även Ryssland och syriska armén har gjort attacker mot al-Bab.

I dag försöker femtioåriga Fatima försörja alla barnbarn som inte längre har föräldrar.
Det går inte.

Hon får varken ihop till mat, kläder eller hyra.

Hon orkar inte längre prata.

Hon gråter och mellan tårarna tittar hon mig rakt i ögonen och säger att hennes barn var 27 och 30.

Jag börjar tänka på att det kunde vara min mamma som satt och grät för att hon förlorat mig.

Till slut orkar inte heller jag prata.

Inga ord kan få hennes barn tillbaka.

Jag slutar ställa frågor och gör det en journalist inte ska göra.

Jag sätter mig bredvid henne och tar hennes hand.

Hon trycker den hårt och så sitter vi.

Det är i jul- och nyårstider, vi är båda av olika orsaker långt bort från våra familjer och det finns inget att fira.

1 januari, 16:15, svensk tid

Det har varit en annorlunda jul och ett annorlunda nyår.

Senaste veckan har jag rest genom tre länder i Mellanöstern.

Och nu sitter jag här, första dagen år 2017, ser ut över en häpnadsväckande skymning och kan bara konstatera exakt samma sak som jag gjorde när jag rapporterade från ett kallt Ukraina (kallt både som i väder och som i Kalla kriget) för snart ett år sedan:

"When the rich wage war, it's the poor who die."

I grunden är det samma konflikter både i Ukraina och i Mellanöstern.

Ett nytt år har inletts men inget är nytt under natthimlen.

**

 Missade du Magda Gads dagbok i december? Läs hela här

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!