Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mördarens bekännelse

I september erkände han att han ströp sin sambo till döds med en elsladd. Nu tar Jan-Erik Brandt tillbaka alltihop från sin cell.
FALUN. Han dömdes till livstids fängelse i både tingsrätten och hovrätten.
Hela tiden nekade Jan-Erik Brandt, 40, till att han skulle ha mördat sin sambo, tvåbarnsmamman Marie Samuelsson, 27.
Men plötsligt inför sin resningsansökan erkände han:
Ja, jag ströp Marie hemma i sovrummet.
Nu har han ångrat sig.
Mordet på Marie Samuelsson i Äppelbo i Dalarna är ett av de mest uppmärksammade kriminalfallen de senaste åren. Marie anmäldes försvunnen från sitt hem natten mot 12 juli förra sommaren efter ett gräl med sin sambo Jan-Erik Brandt. De hade då kommit hem från en rockgala med Svenne Rubins och The Refreshments i Vansbro. Drygt två månader senare, 15 september, greps Jan-Erik Brandt, misstänkt för att ha mördat Marie. Dagen därpå hittades hennes kropp – omsorgsfullt inlindad i lakan, svarta sopsäckar och en matta – nedgrävd under en uppochnedvänd roddbåt på gården. Jan-Erik Brandt – som själv var med och letade efter Marie och till och med ringde en sierska – nekade i både tingsrätten och hovrätten. Han gjorde sig beredd att tillbringa de närmaste 12–13 åren – minst – bakom galler.

Erkände mordet

Men i september, när Jan-Erik Brandt satt och grubblade i cell nummer 28 på häktet i Falun, såg han sin chans. Det kanske ändå vore bäst att erkänna för att kunna få saken prövad i Högsta domstolen. Då skulle livstidsstraffet för mord kanske kunna ändras till tio års fängelse för dråp. Men det blev ingen ny rättegång, högsta domstolen ville inte ta upp saken till ny prövning. Livstidsstraffet står fast. ... Vi sitter inlåsta i ett litet besöksrum på häktet i Falun, där Jan-Erik Brandt förvaras i väntan på att föras till riksintaget på Kumlafängelset. Han är klädd i kriminalvårdens grå tröja med gröna revärer, svarta kortbyxor och blå tofflor. – Jag har kortbyxor för att det är så varmt i tvättstugan. Jag är tvättmästare på häktet; tvättar kläder, sängkläder och handdukar åt samtliga 34 intagna, säger Brandt.

Vill berätta

Jan-Erik Brandt säger att han vill berätta sin version av hur allt har gått till, och jag tror att han ska berätta om varför han ströp Marie – mamman till två av hans tre döttrar – med telefonkablar, varför han grävde ned henne på gården, varför han nekat i sten för att sedan erkänna att det verkligen var han som mördade henne. Men det är en helt annan historia som han nu berättar. – Maries väninnor har suttit och vittnat om saker som inte har hänt. Jag har blivit dömd för att ha misshandlat Marie två gånger och för ett mord – men det finns inga bevis för någonting. Det är bara vad Marie har berättat för sina kompisar. – Under sommaren 2002 separerade Marie och jag under en månad. Marie berättade för sina tjejkompisar att separationen berodde på att hon hade blivit misshandlad av mig och att jag träffat en ny kvinna. Men saken var den att jag bad henne flytta hemifrån på grund av hennes affär med en annan karl som pågått sedan augusti 2001. Vi separerade i juli 2002 och under den månaden åkte hon runt, som i rena korståget, och berättade för alla att hon blivit misshandlad och att jag träffat en ny kvinna. Det är fel nummer ett.

"En örfil"

Så du har aldrig slagit Marie? – Vi var ihop i sju år och hon har under den tiden bara fått en örfil av mig. Men nu är det våldet mot kvinnor – åklagaren har ridit på den vågen. Jag har blivit inihelvete orättvist dömd. För att du är dömd för misshandel? – Det är fel alltihop, det är inte en siffra som är rätt. Det var galet av mig att erkänna. Men får man välja mellan att sitta livstid och erkänna och kanske vara ute efter fem år, så valde jag det senare. Men bevisligen funkade det inte heller. Varför erkände du då? – Jag funderade på barnen, hur mycket det händer under fem år. Jag kanske kunde få komma hem på permissioner. Det blir annorlunda jämfört med att sitta inne tolv år – då är ju barnen tonåringar, i princip vuxna. Det var en kväll som jag bestämde mig. Jag kallade på advokaten som tog kontakt med åklagaren. Tror du verkligen att du blir trodd när du först nekar, sen erkänner och nu nekar igen? – Jag har hela tiden nekat och förklarat samma sak. Åklagaren har gått rakt över alla utsagor, även från rättsläkaren – det spelar ingen roll vad jag säger. Marie Samuelsson blev 27 år.

Ändrar sig nu

När tog du tillbaka ditt erkännande? – Det har jag inte gjort förrän nu, förrän jag sitter här med dig. Jag har inte brytt mig om att göra det. Det finns ett utlåtande från rättsläkaren som säger att det inte går att utesluta att något annat än telefonsladdarna har varit mordvapnet. Men du var ju hemma hela kvällen? – Jovisst, men jag gick ju och lade mig. Och vart Marie gick vet ingen. Första tanken var att hon gick ut för att hämta något ur frysboxen, kanske en pizza. Då skulle någon annan alltså ha kommit och mördat henne? – Hon kan ha stämt träff med någon. Det fanns ju tips om en bil som stått parkerad i flera timmar innan vi kom hem. Varför skulle en mördare gräva ned kroppen vid ert hus? – Det är fruktansvärt bra gjort, för slår man ihjäl någon och gräver ned kroppen vid bostaden, så är mördaren kvitt alla misstankar. Då åker den som bor i huset fast. Enligt statistiken är det ju mannen eller fästmannen som dödar en kvinna. Men Jan-Erik, ditt skoavtryck fanns ju på marken under ekan där Marie grävts ned på gårdsplanen? – Nej, nej, nej. Avtrycket som polisen har hittat är snarlikt min sko, men tittar man noga saknas mönster. På tejpen som virats runt sopsäcken som Marie låg i fanns ditt fingeravtryck? – I hovrätten tyckte de att min förklaring var bra. Grejerna kommer bevisligen från vårt soprum på baksidan av gården, som stod öppet. Om jag tejpar något så klipper man av rullen och lägger ifrån sig den. Och då finns fingeravtrycket på rullen. Det är en bra förklaring till varför fingeravtrycket fanns på tejpen. Då säger åklagaren att fingeravtrycket var avsatt vid själva paketeringen, men då kan man fråga sig varför det bara fanns ett endaste fingeravtryck. Sopsäckarna kommer från ditt soprum? – Det är samma nummerserie. I soprummet står 25–30 sopsäckar. Marie var inlindad i er matta. Hur förklarar du det? – Mattan kom också från soprummet. Tejp, matta och sopsäckar – allt fanns i soprummet. Hur skulle det ha gått till? Menar du att mördaren skulle ha smugit sig in i soprummet? – Bevisligen är det någon som har gått in där. Telefonsladden som Marie hade runt halsen har legat i en sopsäck i soprummet och inte i sovrummet som vissa har påstått. Nu är det livstid som gäller? – Ja, nu är det livstid och varken jag eller advokaten har hittat vad som visar att jag har mördat Marie Samuelsson. Absolut ingenting. Men åklagaren säger att det är ett led i den upprepade kränkningen som har lett till att jag har mördat henne. Hur ser du på framtiden? – Jag har slutat bry mig; jag hoppas att det är någon som börjar gräva i historien för att få fram sanningen. Jag kan inte göra så mycket där jag sitter. Hur är ditt förhållande till barnen? – Jag har inte fått träffa dem sedan jag häktades 15 september i fjol. De är fyra, sex och nio år. Äldsta flickan har jag pratat med i telefon några gånger. Det känns surt, det kan inte vara meningen att det ska fungera så. Barnen har i alla fall en pappa, oavsett vad han har anklagats för. – Jag ska släppas ut! Men vad spelar det för roll, jag har blivit fullständigt dissekerad, och Hannibal Lector (i filmen "När lammen tystnar") framstår som en liten mysfarbror jämfört med mig. Folk har begått århundradets mened i hovrätten. Två personer vittnade om att de hade sett klösmärken på mina händer och armar på mig efter att Marie försvann. Men i förhören och i tingsrätten sa de ingenting om det. – Och när de hittade Marie så fann teknikerna hudrester under hennes naglar. Men de skyller på att de inte fått fram något DNA, vilket jag ställer mig frågande till. Tror du att du någonsin kommer att få eller kunna vara deras pappa om du får sitta inne 12–13 år? – Jag har den förhoppningen att förr eller senare ska rättvisa skipas. Jag hoppas kunna ha någon form av kontakt med barnen. De kan inte klippa bort mig. En vacker dag kommer barnen att fråga var pappa är och varför. Men tror du att de nånsin vill träffa dig? – Jag borde i alla fall få en chans att träffa dem och försöka förklara. Hur många av dina gamla kompisar tror på dig? – Jag har inte funderat på det. Mamma och pappa tror på mig, och brorsan tror väl också på mig. Att du nu sitter och nekar inför mig – kan det inte bero på att du stänger av för att du inte orkar leva med tanken på att du har mördat Marie? – Nej. Hade det varit så hade jag tagit det och erkänt direkt. – I motorklubben pratar de om att de har förlorat en medlem, Marie. Jag har förlorat min sambo, jag har förlorat mina barn, friheten – jag har förlorat allt på grund av en massa skitsnack, säger Jan-Erik Brandt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!