Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Monica har 67 kronor att leva på i tio dagar

Monica Johansson är 54 år och har varit sjukskriven sedan 2008.

Hon har varit stark nog för att vara sjuk trots att hon många gånger tvivlat och funderat på att avsluta sitt liv.

Mats Eriksson dog i Fas 3. Monica Johansson sitter fast i sjukskrivning och Leif Hellström är för frisk för att vara sjuk, men för sjuk för att jobba.

Gemensamt för alla tre är och var känslan av maktlöshet.

Expressens Lotta Gröning har mött de som kallas för "utanförskapet".

Sjukförsäkring

När du sjukanmäler dig till försäkrings- kassan betalar din arbetsgivare de 14 första dagarna.

När du sedan har varit sjuk i längre än 14 dagar skickar din arbetsgivare vidare ärendet till försäkringskassan. Du får då en blankett där du beskriver på vilket sätt du är sjuk, och bifogar ett utlåtande från en läkare. Försäkringskassan bedömer sedan huruvida du kommer att kunna gå tillbaka till ditt arbete under de kommande tre månaderna.

Om du är sjukskriven längre än tre månader tittar försäkringskassan på huruvida arbetsgivaren har andra arbetsuppgifter åt dig så att du kan bli omplacerad under den andra delen av det halvår du är sjukskriven. Kan du inte det, så börjar försäkringskassan undersöka vilka andra typer av jobb du skulle kunna ha, på hela arbetsmarknaden.

Monica Johansson skrattar mycket när hon berättar om sin ilska och sin kamp mot politiker, regelsystem och tjänstemän som tvivlar på hennes sjukdomar och ser på hur hon sakta bryts ner. Trots hennes klingande skratt är hennes ögon stora, gröna och mycket sorgsna.

Monica Johansson är en fajter. Hon säger själv att hon inte tänker skämmas, att hon ska gå ut med sin historia i hopp om att hjälpa andra. Hon har också skrivit en bok om sin kamp för ett bättre liv.

Monica Johansson har jobbat hårt huvuddelen av sitt liv och har fyra olika utbildningar och var säljare i 20 år. Hon tog inte semester på tolv år. Hon slet och tyckte verkligen om sitt jobb.

Hon har länge drömt om att starta eget företag och har en uppfinning som Mälardalens Högskola har utarbetat en prototyp på och nu har hon också några som kan tänka sig att finansiera projektet. Men det är mycket arbete som återstår. Arbete som kostar pengar.

2008 gick Monica in i väggen. Då trodde hon att sjukskrivningen bara skulle vara några månader, men så blev det inte. Hon har försökt att börja arbeta igen ett par gånger, men det har inte gått särskilt bra.

- Hade bara rehabiliteringen fungerat bättre och jag fått ta lite längre tid på mig då hade säkert varit tillbaka på arbetet igen, säger hon.

 

Monica Johansson har flera sjukdomar, hon är född med en muskelsvaghet och läkarna sa åt henne redan i tonåren att hon kan komma att hamna i rullstol, hon har också haft cancer och dessutom svår reumatism.

- En sjukdom är fettvävsreumatism, jag har ont i fettet säger hon och klappar sig på magen och skrattar.

Att bli sjuk tär inte bara på psyket utan också på ekonomin. I väntan på långa utredningar har hon gått från en bra inkomst till ingen alls och snart kom betalningsanmärkningarna.

- På 90-talet hade jag ett bra jobb med en bra lön. Men när livet rasade när jag blev sjuk fanns ingen backup och inte möjligheten att återhämta sig för att komma tillbaka till arbetslivet. I stället fanns kraven som gjorde mig och många andra människor ännu sjukare.

Jag har följt Monica under många år nu. Från början var hon övertygad om att det bara var en tidsfråga innan hon kom tillbaka till jobbet.

- Jag är envis sa Monica då, det kommer att ta tid, inte i dag, inte i morgon, men om ett tag sitter jag på jobbet igen. Men så länge jag riskerar att bli utan bostad och utan mat och är sjuk så har det ingen betydelse hur mycket än försäkringskassan och politikerna kräver att jag ska ut i arbete, jag orkar helt enkelt inte.

 

Monica protesterade redan för åtta år sedan. Även då var hon sjukskriven, med två flickor som då var små och bodde hos henne varannan vecka. För att klara av ekonomin kunde hon bara äta sig mätt varannan vecka. Hon hade inte råd med mer.

- Jag vände mig till politiker, skrev en artikel i tidningen och resultatet blev att en landstingspolitiker som var centerpartist kom hem till mig för att prata. Men det enda hon sa var att Sverige har vi inga fattiga. Du är inte fattig.

- Men har jag 67 kronor på kontot den åttonde och ska klara mig på det till den 27, då är jag fattig. Jag har genom mina år som sjukskriven haft en dröm att jag skulle få så mycket pengar att jag klarade min hyra och kunde handla mat under en månad, säger Monica Johansson.

Ibland har den drömmen gått i uppfyllelse, ibland inte. Jag märker på henne att hon blir argare och sjukare. Monica, som varit stenograf och säljare, kan inte längre skriva ett mejl utan att kasta om orden och bokstäverna.

- Jag vill komma tillbaka men orkar inte när jag inte får någon hjälp och inget stöd. Jag är en belastning, säger hon.

Monica är inte utförsäkrad, men f-kassan gör allt för att få in henne i olika åtgärder - som hon inte orkar med.

- Jag får inte hjälp av försäkringskassan och jag får inte den medicinska hjälpen jag behöver av sjukvården.

Monicas ilska har drivit henne framåt. När jag träffade henne för drygt ett och ett halvt år sedan hon lyckats hyra en dragig sommarstuga på ett berg i Kvicksund. Det är nämligen svårt att få hyra en lägenhet när man har betalningsanmärkningar. Hon ville inte bo på gatan.

- Det är tufft, säger Monica upprört.

- Jag får inte ens en köpa en studentskylt till min dotter eller min egen bok på Adlibris fast jag har pengar på betalkortet. I mitt liv med betalningsanmärkningar måste allt betalas kontant.

 

I Kvicksund blev Monica liggande under långa perioder. Med reumatism och muskelsvaghet kom hon inte ner för trapporna. Trappan var 20 meter lång. Hon ramlade också illa. När ambulansen kom för att hämta henne lyckades de inte bära henne på bår, utan fick lägga henne på en madrass och dra ner henne. Det var en tuff tid i Kvicksund. Inga pengar och hon hade inte ens råd att köpa tågbiljett till yngsta dottern som då gick på gymnasium i Västerås. Hon kunde inte träffa sin dotter, hon hade inte 20 kr som biljetten kostade.

Till slut fick hon hjälp att komma därifrån, till jourlägenhet i Västerås och i dag har hon nyss fått flytta in i en egen lägenhet.

Hennes sjukpenning är 10 500 kronor i månaden, hyran 4 600 och efter andra räkningar har hon inte så mycket att leva på. Kontot är som regel tomt tio dagar i månaden. Men Monica har lärt sig söka pengar från olika fonder. Någon gång har hon fått in 2 000 kronor. Hon har fått hjälp till mat och med glasögon och nu söker hon pengar till en ny säng med tryckavlastande madrass eftersom hon har sådan värk och ofta tvingas sitta och sova. Men även hjälporganisationerna har blivit hårdare.

- Jag tänker ofta på alla ställen som har som mål att hjälpa folk. De har blivit så nonchalanta. Det tar så lång tid att få hjälp, jag sitter och sover och får vänta i månader på svar. Då kan det vara för sent, för en tid sedan fick jag panik- ångest och tänkte på självmord igen. Jag vaknade med värk och hunger och tänkte va fan håller jag på med. Jag har ett helt jäkla vansinnigt liv och sedan tog luften slut. Men jag återhämtade mig.

 

Monica Johansson är en sådan där besvärlig typ i politikers och tjänstemäns ögon. Hon skriver till alla, hon klagar och skäller och pekar på alla brister i systemet. Hon protesterar och blir förbannad. Hon får ganska ofta svar.

- Men det är ickesvar, bara ord utan betydelse, skriven av någon underhuggare. Jag märker på mig själv att jag blir argare och argare. Jag är ju maktlös, de bryr sig inte om vad jag säger. Jag får kämpa varje dag för överleva, jag kämpar för att få hjälp men jag får ingen.

Hennes tid i "utanförskapet" har givetvis påverkat henne. När jag träffade henne första gången trodde hon att ett arbete var möjligt. I Kvicksund åtskilliga månader senare talade hon om att starta eget företag och hoppades så mycket på sin uppfinning. Ögonen var ledsna också då men hoppet fanns där.

 

När vi nu senast möttes skrattade hon och var glad, men konstaterade helt frankt att ingen tar henne på allvar.

Jag frågade hur hon såg på sin framtid, vill du bli förtidspensionerad?

- Jag sa nej till förtidspension i början av min sjukskrivning eftersom jag övertygad om att komma tillbaka. Jag har aldrig drömt om att bli förtidspensionerad. Jag har sju olika diagnoser men jag får ingen hjälp. Nu ska jag söka jobb igen. Det känns som att gå in i tjock glasvägg. Kampen är så jobbig och jag kommer på mig själv att skrika till handläggaren: "jag hoppas att du själv också blir sjuk".

- Jag tror att det är lika många som har tagit livet av sig som regeringen säger har fått jobb efter de nya reglerna om sjukskrivning infördes, säger Monica Johansson.

Jag lämnar henne för denna gång. På kontot har hon 67 kronor som hon ska leva på i tio dagar.

 

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.