Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Molly, 22, vet om att hon ska dö i cancer

Molly Myrestaf. Foto: Louise Andersson
"De här åren är till för att hitta på saker, åka ut och resa och leva ungdomslivet. Jag längtar efter det", säger Molly. Foto: Louise Andersson
Trots flera år av olika behandlingar har cancern inte försvunnit. Foto: Expressen

22-åriga Molly Myrestaf vet att hon kommer att dö av sin cancer. 

Trots flera år av olika behandlingar försvinner inte den elakartade tumören i hennes rygg. 

– De här åren är till för att hitta på saker, åka ut och resa och leva ungdomslivet. Jag längtar efter det, säger hon. 

Nästan ett år efter att 22-åriga Molly Myrestaf, uppväxt i Funäsdalen men numera bosatt i Stockholm, hade tagit studenten började hon få ont i ryggen, och gick därför till en naprapat för att få hjälp. Men smärtan blev bara värre och värre, och hon vände sig till slut till vården. 

Efter flera undersökningar fick Molly till slut beskedet: Hon hade drabbats av en elakartad tumör i ländryggen. 

– En läkare och sjuksköterska stängde dörren om oss och sa att det inte såg bra ut. Det var cancer. Jag tror inte att jag riktigt fattade först, det var svårt att ta in. Hela familjen var där, min mamma, pappa, min pappas fru och min storasyster. Alla kraschade totalt, berättar hon. 

Till en början var prognosen god. Enligt läkarna hade Molly ett tufft år med cellgifter framför sig, men därefter skulle hon vara färdigbehandlad. 

– Efter den långa behandlingen, där jag under en period bland annat strålades två gånger om dagen, var jag pigg och började jobba igen. Det kändes som nu var det min tur. 

Tumören började växa

Men våren 2017 började Molly än en gång få ont i ryggen, och hon fick genomgå både en stamcellstransplantation och ytterligare cellgiftsbehandling. 

– Efteråt verkade det som att tumören var inaktiv, att den låg och sov ungefär. Men jag visste att den fanns där och skulle vakna igen. Jag kände mig som en tickande bomb, säger hon. 

I januari fick Molly beskedet att tumören återigen hade börjat växa, och denna gång bestämde man att den skulle opereras bort. 

– Läkarna hade inte vågat göra det innan, men nu fanns det ingen annan utväg. Jag fick veta att de skulle operera även ifall det innebar att jag skulle bli förlamad från midjan och neråt, säger hon.  

Efter diagnosen vill Molly Myrestaf inte slösa en enda dag av de hon har kvar. "Jag kan inte akta mig för saker längre.", säger hon. Foto: Louise Andersson

Men dagen innan operationen bestämde läkarna för att den inte skulle genomföras. 

– Jag ville inte ta emot fler cellgifter. Jag har levt som sjuk sedan 2015. De här åren är till för att hitta på saker, åka ut och resa och leva ungdomslivet. Jag längtar efter det, säger hon. Jag längtar efter det. Då mår jag hellre bra ett kort tid, och sedan mår dåligt en kort tid. 

"Inte lika instängd längre"

Molly bestämde sig till slut för att ändå testa cellgifter för en tredje gång, och fick sedan tre val från läkarna: Två olika typer av cellgifter, eller den medicin som hon äter nu. 

– Den ska förhindra att nya blodkärl växer in i tumören och försöker stoppa näringstillförseln så att den ska sluta växa. Har man tur så kan det till och med vara så att den drar ihop sig av sig själv, säger hon. 

I mitten av september ska läkarna följa upp hur Mollys kropp har svarat på den nya  medicinen. Men redan nu mår hon mycket bättre än tidigare. 

– Håret får växa ut och enda biverkningarna är att jag mår lite illa på morgonen. Jag orkar mer. Sedan finns det dagar, som i dag, där jag inte har någon energi alls och mest sover, säger hon.

– När jag gick på cellgifter var jag framför allt var jag väldigt infektionskänslig. Nu kan jag gå på konsert om jag vill, jag får stå nära människor, jag får åka tunnelbana vilket gör det mycket enklare för mig att träffa kompisar. Jag blir inte lika instängd längre. 

"Känns som att mitt liv stannat av"

Molly säger att hon vet att hon med största sannolikhet kommer att dö av sin sjukdom, men inte när.

– Jag har försökt fråga läkarna flera gånger, men de har ingen aning om ifall det är om tio år eller om en månad. 

I Försäkringskassans utlåtande om sjukpenning står det att Molly är obotligt sjuk och att hon kommer avlida av sin sjukdom. 

– Jag har alltid vetat det, men det kändes så hårt, att få det svart på vitt. 

Försäkringskassans utlåtande om Mollys sjukpenning. Foto: Privat

Tänker du mycket på framtiden? 

– Det är väldigt olika. Jag har till exempel en gudson som fyller ett år i oktober. Ibland tänker jag att jag ska hämta honom i skolan på eftermiddagarna och att vi ska göra roliga saker. Men andra gånger tänker jag att jag måste göra det nu, för sedan är det kanske försent. 

Tänker du på döden? 

– Vissa dagar mår jag jättedåligt när det bara slår mig och jag får ångest. Det värsta skulle vara ifall jag får ligga i en sjuksäng i flera månader, att inte kunna röra mig, inte kunna äta själv. Det är det värsta jag kan tänka mig. Jag vill hellre att det går fort, att den dagen jag hoppar bungyjump går linan av. Det låter jättehemskt, men jag vill hellre det än att jag ligger i sjuksängen flera månader. 

Hur känns det att se dina vänner göra saker som du kanske själv hade velat göra, men som du inte kunnat?

– Det känns jättejobbigt. Det känns som att mitt liv har stannat av, och det känns jättekonstigt att inte alla andras liv också gör det. Samtidigt som jag är jätteglad för allas skull, så har det känts orättvist att jag inte kan göra något. Jag kan inte sticka i väg tre månader till Asien utan returbiljett, inte för att det är min högsta dröm men ändå. Bara en sådan sak som att folk börjar plugga – själv skulle jag aldrig orka med en utbildning. Det kan jag tycka är jättejobbigt att se, att alla andras liv går vidare. 

Tror du att du ser på livet annorlunda än andra?  

– Ja. Jag tror att jag har blivit bättre på att leva i nuet, att jag känner att det får gå som det går. Jag kan inte akta mig för saker längre. Jag vill surfa, jag vill hoppa bungyjump, jag vill hoppa fallskärm. Jag skulle vilja paddla på en glaciär. Och sen har jag en ganska liten grej, men som jag alltid har velat göra. Det är att plocka en apelsin direkt från trädet och sen äta den. Att plocka den när den är i sin bästa form.