- Mamma, hälsa barnen att jag inte kunde ringa på deras födelsedagar. Och du, ta inte emot några fler samtal från Mexiko. De får hellre döda mig, säger Merza Yanira Mayorga Martínez med låg röst.
Det är den 27 oktober 2006, och sista gången Leticia Martíez hör av sin dotter. Hon kan inte veta, men tänker det som alla tänker här: kidnappning, utpressning, hot. Knappt två år tidigare hade 26-åriga Merza lämnat sina tre barn och det gemensamma hemmet i San Pedro Sula, Honduras.
María Luisa Mendez García, från La Esperanza, Quezaltenango, Guatemala:
Ovissheten äter upp henne inifrån. Hon är stressad, har ofta ont i hjärtat och huvudet. Sonen Humberto försvann i mars 1997.
- Han föddes den 9 september 1981. Vi är flera som fyller år i september, men den dagen vill jag inte veta av. Det gör så ont att inte veta var han är. Varje dag finns han i mina tankar. När jag ska äta tänker jag: "Var är min son? Jag äter, men har han något att äta?". På kvällen frågar jag mig: "Är det kallt där han är? Har han något täcke att dra över sig?". Jag tänker mycket och ber till Gud att ge mig hopp och styrka, för det är inte lätt att förlora en son. Men jag vet att Gud kommer att göra ett underverk så jag får träffa honom igen.
- De två pojkarna skulle snart komma i skolåldern och hon sa: "Mamma, jag åker för jag vill att de ska få ett bättre liv. Jag vill att de ska kunna gå i en bra skola och ha ordentligt att äta", minns Leticia.
Hon samlar det mörkgrå håret i en tofs i nacken och ler när hon tänker på Merza och hur de brukade dansa punta och merengue där hemma i köket.
- Mer än mor och dotter var vi vänner. Vi tycker om samma saker, älskar samma mat, dans och musik.
Leticia stöttade sin dotter när hon bestämde sig för att resa norrut. Men beslutet förändrade allt.
San Pedro Sula är världens farligaste plats utanför en krigszon. Förra året mördades mer än 25 personer i veckan här, lika många som dödades i Stockholms län under hela förra året. Ändå har San Pedro Sula bara en tredjedel så många invånare. Men Leticia vill inte prata om våldet, eller rädslan för vad det kan göra med hennes barnbarn.
Ändå är det ofta våldet, tillsammans med fattigdomen, som driver människor på flykt norrut från framför allt Honduras, El Salvador och Guatemala.
Varje år beräknas runt en kvarts miljon papperslösa migranter passera genom Mexiko på väg mot USA. Men våldet följer dem längs vägen. Kidnappningar, mord, våldtäkter, rån och utpressning har blivit allt vanligare i takt med att knarkkartellerna har tagit makten över resvägen. Uppskattningsvis 20 000 migranter kidnappas varje år och minst 70 000 beräknas vara försvunna.
De senaste åren har allt fler kvinnor och barn synts i migrantströmmarna, men de unga männen är fortfarande i klar majoritet. Fäderna har inte sällan emigrerat tidigare, supit ihjäl sig eller dödats. Kvar i hemländerna blir ofta mödrarna; ibland fruar och barn.
Varken myndigheterna i deras hemländer eller i Mexiko gör några större ansträngningar för att hjälpa dem. Det är därför de är här nu.
På en stor banderoll står texten "Inte ens döden kan ge oss frid förrän vi hittar dem". Stämningen är förväntansfull när karavanen av mödrar korsar gränsen från Guatemala till delstaten Tabasco i Mexiko. De kommande veckorna ska de både skratta och gråta tillsammans, när de följer den klassiska migrantrutten i jakten på svar om vart deras anhöriga har tagit vägen.
Dina Margoth Flores sitter med blicken fäst vid landskapet som drar förbi utanför fönstret. Hon sjunger tyst och stilla. Sjunger för att stå ut.
En av hennes söner har redan blivit mördad. Fem av barnen bor kvar hemma i El Salvador. Så är det Carlos, vars foto från studenten hänger i ett snöre runt halsen.
- Han började studera datavetenskap, men skolorna är så dyra, så han kunde inte fortsätta.
De hade kontakt hela vägen fram till gränsstaden Nuevo Laredo. Därifrån skulle han ta bussen till en smugglare i Reynosa, som skulle hjälpa honom över gränsen till USA. Men enligt smugglaren kom han aldrig fram.
Leticia Martínez, från Villa Nova, San Pedro Sula, Honduras:
Hon vet inte om barnbarnen kan förlåta sin mamma. Men det förändrar ingenting. Dottern Merza lämnade Honduras i september 2004.
- Sedan den dagen har jag aldrig varit riktigt glad. Allt förändrades, livet var inte längre detsamma. När julen kom det året lyste ljusen i granen inte som de gjort tidigare, inte för mig. Jag lyssnar inte på nyheter från Honduras längre, bara från Mexiko. När det regnar på någon plats hoppas jag att hon inte är där. När det är storm eller jordbävning ber jag Gud att skydda henne. Jag tror det är något som bara en mor som går igenom detta kan förstå. Innan det hade hänt mig förstod jag inte, men nu vet jag varför mödrarna gråter - varför de är förtvivlade.
- Sedan kom ett utpressningssamtal. De sa att de hade honom och att han hade sagt att det fanns någon på andra sidan som kunde betala. Först sa jag att jag inte känner någon där, men så blev de arga - jag antar att det är så de får människor att vika sig - och sa att de skulle slå honom och allt möjligt. Då höll inte nerverna och jag gav dem numret till min syster.
Systern, som bor "på andra sidan", i USA, hjälpte Dina att betala 2 500 dollar till utpressarna. Men när de sedan ringde för att få Carlos fri var det som att han aldrig hade funnits. "Kanske kan vi lämna ut honom nästa gång" var det enda beskedet de fick i luren.
Två månader senare ringde det igen. Men när männen i andra änden vägrade låta familjen prata med Carlos förstod de att det inte var lönt. Dina vet fortfarande inte om han ens fanns där, men är säker på att det var den fruktade knarkkartellen Los Zetas som ringde.
- Det måste det ha varit, för de pratade om så hemska saker de skulle göra mot min son. Det var män utan hjärtan.
De fyller nästan en hel buss, de centralamerikanska mödrarna till försvunna migranter som reser tillsammans genom Mexiko. Deras söner och döttrar reste utan giltiga papper och är på många sätt osynliga. Det är bland annat det mödrarna vill ändra på.
För de är inte tysta längre. De sitter inte och väntar. De är här nu. De skriker för allt de har, för att alla ska få veta.
Hur mycket de saknar sina kära och att de inte har gett upp.
Bilderna radas upp på marken. En efter en. Ansikte efter ansikte som vädjande ber de förbipasserande att känna igen dem, på torg efter torg.
Karavanen besöker härbärgen, fängelser och knutpunkter där migranter brukar klättra upp på nya godståg. Någon av aktivisterna som reser med dem skojar i mikrofonen längst fram i bussen. Det visas film. Det skrattas.
Dina Margoth Flores, från La Paz, Costa del Sol, El Salvador:
När de ringde och krävde familjen på pengar försökte hon stå emot, men till slut gick det inte. Sonen Carlos gav sig av i maj 2010.
- Jag gjorde allt jag kunde för att han skulle ändra sig och inte åka, men det hjälpte inte. "Om jag lyckas ta mig in i USA", sa han innan han åkte, "ska jag jobba och tjäna pengar så att jag kan bygga ett hus. När jag har tillräckligt kommer jag tillbaka." Min övertygelse är att han lever. Det är det som håller mig uppe och i mitt hjärta känner jag att han sitter i fängelse eller att de här männen har honom, los Zetas. När de ringde sa de att de skulle döda honom och slänga honom i öknen. Men sedan ringde de inte mer, så vi vet inte om de hade honom.
Många är märkbart styrkta av att vara här tillsammans, av att inte vara ensamma med mörkret och demonerna.
María Luisa Mendez García ler nästan hela tiden. Hon är liksom inte den som klagar. Sonen Humberto Rafael Paxtor Mendez var 14 år när han lämnade hemmet i Quezaltenango, Guatemala, första gången. Då hade han redan jobbat som snickare i flera år.
- Min man drack mycket och bidrog inte med några pengar. Så Humberto sa: "Vi har ingenting, hur ska du kunna ta hand om mina småsyskon? Det är bättre att jag åker till USA så att jag kan hjälpa dig."
María Luisa lånade pengar för att betala en smugglare, men mindre än ett år senare var han tillbaka, deporterad efter att ha suttit flera månader i förvar.
- Jag bad honom stanna, men han sa: "Hur ska vi kunna betala skulden då? De kommer ta huset ifrån oss och jag vill inte att mina syskon ska behöva bo på gatan". "Gud kommer att hjälpa oss, åk inte", sa jag.
Men efter bara några dagar gav Humberto sig i väg igen. Det var på förmiddagen, tisdagen den 18 mars 1997.
Två av hans tolv syskon lever i dag i USA, resten är kvar i Guatemala. María Luisa fick en liten bit land av sin pappa, som hon kunde sälja för att betala av skulden. Men hålet i hjärtat vill inte försvinna.
- Ibland vill jag inte minnas, men det går inte en dag utan att jag minns. Varje dag finns han i min tankar, på morgonen, på kvällen. Jag tänker på var han är, vad som har hänt, om han har det bra.
Leticia Martínez dotter stannade i Chiapas i södra Mexiko för att tjäna ihop lite pengar innan hon fortsatte norrut. De hade kontakt, även om det ibland blev sporadiskt, fram till den där kvällen i oktober 2006. Det var då hon med låg röst sa: "Om du får fler samtal från Mexiko, svara inte". Sedan: Tystnad.
- Jag väntade. Jag väntade på telefonsamtal i åtta månader. Sedan fick jag en stroke. När jag började bli bättre igen hörde jag talas om en organisation som samlar mödrar till försvunna och min andra dotter tog med mig dit.
Det är första gången hon reser med karavanen, som anordnas för tionde året i rad. Dottern Merzas egna barn är redan stora nu. Sönerna är 19 och 16 år, dottern har hunnit fylla 14.
- Hon minns nästan ingenting av sin mamma, men den äldste brukar säga: "Kommer du ihåg mormor, att min mamma brukade gilla den här låten?". Hon älskade den mexikanska gruppen Los Temerarios.
När karavanen når San Luís Potosí är det kallt. På migranthärbärget serveras ris med bönröra och en gryta gjord på potatis.
Mitt emot Leticia sätter sig en kvinna från Röda korset. Hon kan inte sluta stirra på fotografiet som hänger runt Leticias hals och plockar fram sin telefon och bläddrar bland bilderna. Snart hittar hon dem på kvinnan som kom till härbärget kanske ett halvår tidigare, med två små barn. Hon känner henne som Silvia.
För att skydda sig själva byter många migranter namn under resan. Men Leticia är säker på att kvinnan på bilderna är hennes dotter. Enligt Röda korset hade hon flytt från våld i en nära relation och stannade på härbärget ett par månader, innan hon åter gav sig av norrut.
När Leticia åker tillbaka i motsatt riktning är det med en förväntan i kroppen. Det finns ett spår att följa nu - ett tecken på att Merza fortfarande lever. Samtidigt är hon nervös för vad barnbarnen ska säga. Bland saknaden och smärtan finns också en känsla av svek.
- En av pojkarna har sagt att om hon har en ny familj är det lika bra att hon inte kommer tillbaka. Men jag letar inte efter deras mamma. Jag letar efter min dotter och vad som än har hänt står jag bakom henne.
Hon har strategin klar. Strategin för att orka med väntan, sökandet och den dagliga kampen hemma i världens farligaste stad.
- Det viktiga är att aldrig sluta dansa, annars dör man av sorg.
ÅSA WELANDER
