Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

"Mitt budskap: Jag
är det nya normala"

Foto: Cornelia Nordström

Redan som femåring visste Lina att hennes pojkkropp inte stämde överens med vem hon var inombords.

Men det dröjde nästan 20 år till innan drömmen om att få ett yttre som speglade hennes inre identitet blev sann.

– När jag som elvaåring hittade en artikel i Hemmets Journal om könskorrigering började jag snöra midjan med korsett, smörja in huden och göra husmorsgymnastik för att förbereda mig, säger Lina Axelsson Kihlblom, 45, som blivit känd som superskolledare i Utbildningsradions tv-program "Rektorn".

Lina Axelsson Kihlblom tar emot i sitt tjänsterum på utbildningsförvaltningen i Haninge, där hon sedan ett halvår är grundskolechef över 16 skolor och har ansvar för 8 000 elever och en budget på 750 miljoner kronor.

Fram till det att hon häromveckan var med i Skavlan var det ingen på jobbet som kände till tvåbarnsmamman Linas bakgrund: att hon föddes med pojkkropp och i början av 1990-talet genomgick en könskorrigering.

– En sådan här historia ska inte bli snaskig, den måste förklaras i ett sammanhang. Först nu känns det som att jag hittat ett bra sätt att äga min historia. Att berätta är ett politiskt ställningstagande, det motverkar uppdelningen i vad som är fint och fult och jag vill skapa ett samhälle där elever och andra inte piskas av rädsla utan drivs av morötter. Mitt budskap är att jag är det nya normala, säger Lina och dukar fram croissanter på sammanträdesbordet där man har utsikt över såväl vatten och skog som denna Stockholmsförorts centrum.

"Superrektorn" Lina Axelsson Kihlbom intervjuas av Expressens Karin Sörbring.
Foto: Cornelia Nordström

Sammanhanget som Lina syftar på är den nya självbiografiska boken "Kommer du tycka om mig nu? - En berättelse om identitet" (Gothia Fortbildning) som släpps i dagarna. På sin medverkan i Skavlan har Lina Axelsson Kihlblom bara fått positiva reaktioner.

– Folk kommer fram till mig och mina döttrar när vi handlar på Ica och berömmer och säger att de känner sig befriade. Samtidigt är jag så mycket mer än min könskorrigering. Jag är chef och skolledare och har med min bakgrund en unik inblick i gruppdynamik och identitetsfrågor. Är det något jag brinner för så är det att skapa ett samhälle som bygger på trygghet.

Under dina tre år som rektor på Ronnaskolan i Södertälje lyfte du resultaten så att andelen nior som var behöriga till gymnasiet ökade från 52 procent till 76 procent. Och ditt nya mål för Haninge, som ligger trea från botten på listan över utbildade lärare, är att kommunen om tre år ska ligga över länsgenomsnittet i betyg?

– Ja, det handlar om likvärdighet och att bry sig om. Jag minns själv hur jag slogs av att barnen från akademikerhem hade ett helt annat ordförråd än vad jag hade då jag, som har föräldrar som gått sjuårig grundskola, kom till gymnasiet. Skolan har ett kompenserande uppdrag.

– Här i Haninge räcker det inte med att införa lite läxläsningshjälp på torsdagarna. I de lägre årskurserna kan det kanske bli aktuellt med den tvålärarmodell jag införde när jag var utbildningschef i Södertälje, men handlar framför allt om att definiera kunskapsmålen, vara den tjatiga mamman och följa upp varje elev och skapa förutsättningar för att vi ska nå dit.

Du berättar i din bok "Kommer du tycka om mig nu?" om hur du som femåring kastade ut små brev genom fönstret till Gud?

– Ja, jag var för liten för att skriva, så jag ritade önskningar om att Gud skulle fixa till det där med min kropp som var fel. För säkerhets skull ritade jag även allt jag var tacksam för. Men breven låg alltid kvar utanför mitt fönster om morgnarna, så jag plockade bort dem innan någon i familjen skulle hitta dem.

Du beskriver hur ett rött plastband symboliserade din insikt att du var en flicka i en pojkkropp?

– På min femårsdag ramlade jag och slog mig. Jag fick ett rött plastband runt mitt onda ben och kände mig så fin. I det läget var det så tydligt att jag var en liten flicka. Jag hade aldrig någon identitetskris, det var så självklart för mig att jag var en flicka inombords, jag har aldrig "bytt" till något annat kön. I Bärgslagsbladets artikel efter det att jag var med på Skavlan stod det att jag hade "bytt kön". När jag får tid ska jag påpeka lite snällt för lokaltidningen att jag alltid har varit kvinna inombords.

"Där rädsla finns, dör kärleken", skriver du. Under din uppväxt i Gisslarbo utanför Kolsva var dagarna fyllda av en rädsla att hamna utanför, bli bortstött, hånas och inte bli accepterad. Hur såg dina föräldrar på dig som barn?

– De har alltid låtit mig göra som jag har velat på så sätt att de har stöttat mig. När jag var liten hade vi ett 300 kvadratmeter stort hus på landet, där jag kunde sy och pyssla. Pappa var händig och mamma var konstnärlig. Symaskinen och jag fann varandra tidigt och jag hade femma i syslöjd.

– Det blev tidigt tydligt att jag var annorlunda, men jag kunde profilera mig på ett bra sätt. Att jag trots dyslexin valde naturvetenskaplig linje på gymnasiet berodde inte bara på att jag insåg att jag behövde utbilda mig för att komma någonstans utan också på att det där fanns lite större utrymme för att vara annorlunda. På natur var det mer okej att jag sparade ut håret lite grann.

Jag har själv vuxit upp i ett brukssamhälle (Kolbäck) bara några mil från Kolsva och jag minns hur snäva könsrollerna kunde vara. Det kan inte ha varit enkelt för dig att leva i den miljön?

– Nej. Under högstadiet var jag ändå accepterad, men gymnasiet i Köping var en plåga. Jag blev trakasserad och öppet förlöjligad i skoltidningen, där jag fanns avritad under rubriken "könsbyte önskas". Lärarna valde att inte se. När många tonåringar samtidigt söker sin identitet kan det bli en väldigt tuff jargong. Jag var väldigt studiemotiverad och gick in i min nördroll i naturklassen.

Som nioåring planerade du att gå på maskerad i flickkläder, men fick i stället vara Cocacola-burk...?

– Å, jag var så glad över idén att gå på maskeraden som flicka och provade allt i mammas garderob. Jag minns att jag cyklade runt i klänning och vinkade till grannarna. Men mamma som var så kreativ fick idén att vi skulle tillverka en Cocacola-burk av stora pappersark och jag tordes inte säga att jag ville ha klänning i stället. Efteråt har vi skrattat mycket åt det.

– Hela livet har varit en sorts kompromiss. Jag tycker på många sätt ändå att jag har haft en lycklig barndom. Mina äldre tvillingbröder och jag fick åka på semester och vi gavs mycket frihet.

Ändå beskriver du att du som barn kände en stor rädsla?

– Var jag på skolresa och träffade människor som inte var vana vid att jag var lite annorlunda så tittade de på mig. Jag insåg tidigt att jag inte stämde överens med normen och var rädd att berätta vem jag var innerst inne.

Och det där avståndet som du skildrar att du upplevde till omvärlden, hur såg det ut?

– Du blir en överlevare. Jag kände att om jag blir bortstött på grund av vem jag är så måste jag klara mig ändå på egen hand. Jag upplever att många barn och ungdomar i dag är rädda på samma sätt som jag var för att berätta att deras föräldrar exempelvis är arbetslösa, muslimer eller romer.

De flesta som har en annan sexuell läggning än den gängse är medvetna om det och det kan vara mycket skam förknippad runt kön och vem man blir kär i. Som de flesta andra flickor var jag kär i pojkar, men det fanns inte på kartan att jag skulle kunna visa det för någon pojke så i fantasin fick jag drömma om att jag en gång skulle bli klar med min kroppsliga förvandling. "Där framme" var mitt mantra.

Jag har intervjuat fyra transpersoner tidigare och ett par av dem säger sig ha varit osäkra och fått ompröva vilka de blir kära i. Du trodde aldrig att du var homosexuell när du var liten pojke?

– Nej, jag visste att jag var en vanlig flicka.

Vad betydde det när du som elvaåring hittade en artikel i "Hemmets Journal" om könskorrigering?

– Enormt mycket. Jag förstod att jag inte var ensam och att det fanns en lösning. Jag minns även en artikel i tidningen ETC som jag läste 1983, där Johan Ehrenberg provade att leva som kvinna. Det var en ny värld som öppnade sig, även om den i reportaget rymde mycket tragik. På min tid fanns det ju heller inget internet där jag kunde hitta likasinnade.

Och detta med att du band dina fötter och snörde din midja?

Foto: Cornelia Nordström

– "Där framme" var mitt mål och precis som i mitt chefskap sätter jag upp strategier för hur jag ska nå dit. För att få den kvinnokropp jag ville ha kunde jag som tonåring inte pumpa muskler. Jag åt ganska lite för att inte få för stor kroppsvolym och fick av en kompis som köpte en mc ett njurbälte som jag sov med i smyg i många år. Det var extremt obekvämt, men det gav mig en smalare midja.

Tiden som utbytesstudent i Spanien blev en ventil?

– På ett sätt var det en flykt, men det är inte en så tokig strategi att inse att när jag inte kan lyckas och vara på topp så kan jag kliva åt sidan och profilera mig för att sedan komma tillbaka.

– I Spanien visste de inte riktigt hur en svenska skulle bete sig och det gav mig större frihet. Vill man så kan man, tjoff, tjoff, tjoff. Det gäller att inte fastna i problemen och få depressiva tankar. Jag jobbar alltid hårt för att hitta en lösning.

1990 gick du in på psykakuten i Köping och bad om en remiss?

– Ja, det var bara några dagar efter studenten och jag kände att "nu kör vi". Det är det mest inplanerade jag har gjort i hela mitt liv. Jag var förstås rädd, för jag visste inte hur samhället skulle se på mig. Skulle man vilja låsa in mig? Men jag var tvungen att gå den vägen för att få en remiss att ansöka om könskorrigering.

Du beskriver i boken hur kontrollen över maten ett tag gick över styr?

– Jag ville maximera mina förutsättningar och precis som en elitidrottare bryr sig om vad hon äter eller hur hon klär sig så lade jag också stor vikt vid minsta detalj. Det är väldigt vanligt att unga kvinnor försöker kontrollera maten när det är så mycket annat i ens liv man upplever att man inte kan råda över. Jag levde ett liv under stor press och hade en enorm prestationsångest när jag gick på juristlinjen i Uppsala.

– I boken beskriver jag hur drömmen om framtiden kunde fungera både som morot och tröst, den blev en bild att kliva in i när allt annat kändes jobbigt. Men jag kom ur detta med ätstörningarna ganska bra. I dag är jag mera medveten och har ett avslappnat förhållande till mat. Som flickmamma är jag också en viktig förebild för mina barn.

Berätta om den där fredagen 1992 då du efter juridiktentan åkte hem till dina föräldrar och sade sanningen!

– Jag hade som många ungdomar hållit mig lite på min kant och knappt svarat i telefon när mina föräldrar ringt, men nu var jag en bit in i processen med könskorrigeringen och kände att jag var tvungen att ta tjuren vid hornen och förklara vad jag höll på att göra. De förstod ju, det var ingen där hemma som blev chockad. Vi grät allihop och mina föräldrar förklarade att jag var älskad som jag var. På den tiden fanns nästan bara TV1 och TV2 och inget internet. De hade aldrig mött transsexualitet, men mina föräldrar har stöttat mig hela vägen.

– Det var enormt befriande att säga hur det var, för jag hade dolt så mycket för dem.

Tvångssteriliseringen som föregick könskorrigeringen var det värsta, enligt dig?

– Den var så onödig! Att någon annan - staten - ska bestämma över min fertilitet, det är så förlegat... Den människosynen är väldigt, väldigt otäck. Vi tvångssteriliserar nuförtiden varken ursprungsbefolkningen eller människor som har funktionsnedsättningar. Att staten ville förvissa sig om att jag inte skulle kunna reproducera mig fördröjde dessutom könskorrigeringen med nästan ett år och jag var ju ivrig att komma i gång med mitt liv.

– Jag känner flera personer som har åkt utomlands och frusit in sina könsceller för att kunna bli biologiska föräldrar i framtiden. För mig var det dock aldrig viktigt att sätta egna barn till världen. Min dåvarande man och jag adopterade våra flickor och de är allt jag har kunnat önska mig.

Du skildrar även hur kirurgen som skapade dina kvinnliga könsorgan bad att få visa ditt underliv för andra läkare som var på studiebesök?

– Det var kanske inte så obehagligt som komiskt. Jag upplevde att det var som en film som spelades upp, där jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. Det här finns med i min bok, men det är inte en bok om könskorrigering utan en bok om identitet och ledarskap. I författandet har jag användning av alla mina erfarenheter som jurist, terapeut, lärare och chef. En del tror att människor blir slöa av trygghet. Jag menar att trygghet som följs upp är en förutsättning för att människor ska kunna utvecklas.

Andra som könskorrigerat sina kroppar har påtalat att det är en hel rad operationer och att de ofta är smärtsamma?

– Jag bara körde och fokuserade på "där framme". Alla människor går igenom jobbiga saker.

Hur var den första tiden i "rätt" kropp?

– Jag var rädd att sticka ut för mycket och hade knappt något smink, håret bara hängde. Vid den här tiden jobbade jag med IT och försäljning i Tyskland. Så småningom blev jag mera trygg i mitt uttryck och njöt av att få vara en ung kvinna och känna mig uppvaktad och populär.

Hur var det att inleda kärleksrelationer?

– Det var inga problem, jag blev ju inte en ny människa bara för att jag äntligen hade fixat till kroppen. Som jag skrev på Twitter häromdagen så är jag det nya normala. Alla gränser rör sig, man får bara ge dem en knuff ibland.

– Jag låtsades som att könskorrigeringen aldrig hade hänt och gick vidare, äldre och klokare än tidigare.

– Jag kände mig glad och normal och har sedan ungdomstiden alltid haft nära väninnor som jag kunnat prata mycket relationer med. Innan jag fick min rätta kropp levde jag ganska mycket genom dessa väninnor och fick följa deras kärleksöden.

Du sade i Skavlan att du levt med en läkare som inte märkte att du genomgått en könskorrigering. I vilket skede i relationer berättar du?

– De senaste åren har jag alltid berättat när det blivit en lite djupare relation och det har aldrig varit några problem. På den tiden då jag träffade den där läkaren var jag ju varken gift eller hade barn.

– Och jag tycker inte att den som skulle välja att leva med mig vore extra modig, han får mycket för pengarna, ha ha! Men den man som ska leva med mig måste förstås vara en reflekterande person. Alla har vi våra ryggsäckar.

Hur viktigt var det för dig att bli förälder?

– Jag har alltid haft en dröm om att få barn och sett mig själv som en vanlig mamma. Då min dåvarande man och jag adopterade var jag en gift kvinna i en mexitegelvilla. De senaste 20 åren har jag levt ett väldigt normalt liv.

– Nu när jag är ensamstående får jag ihop livspusslet med chefskap och två förhållandevis små barn genom att fråga om hjälp. Jag har någon som hämtar barnen vid fyrasnåret och är med dem till dess att jag kommer hem vid fem. Sedan jobbar jag vidare när barnen sover.

Din resa till att bli "superrektor" och grundskolechef började på sätt och vis med att du 2005 var obehörig lärarvikarie på Jordbromalmsskolan i Haninge?

– Jag har aldrig haft som uttalat mål att bli chef. Jag vill mycket, tror på förändring och började med att förändra mig själv kunskapsmässigt.

– Många unga säger i dag att de vill bli chefer, men jag kontrar med att fråga vad de vill uträtta. Jag ser skolan som identitetsskapande och är väldigt engagerad i denna värld som försöker skapa ett bättre samhälle.

Något du vill tillägga?

– Rent statistiskt föds en viss andel med en annan sexuell läggning och det är inte så mycket att bli förvånade över.

FAKTA

NAMN: Lina Marjatta Axelsson Kihlblom.

ÅLDER: 45.

YRKE: Grundskolechef i Haninge, ledamot i regeringens skolkommission.

BOR: Lägenhet i Huddinge.

FAMILJ: Två döttrar på snart sju respektive åtta år.

INKOMST: 840 000 kronor.

FÖDD OCH UPPVUXEN: Föddes med en pojkkropp. Har två äldre tvillingbröder, Per och Pål, 49. Växte upp på landet i Gisslarbo utanför Kolsva.

MAMMA ÄR: Leena Axelsson, 71, keramiker.

PAPPA ÄR: Roland Axelsson, 74, pensionerad industriarbetare.

UTBILDNING: Jurist. Språkstudier i Tyskland, Frankrike och Spanien. Utbildning i psykoterapi, hypnos och traditionell kinesisk medicin på Irland.

KARRIÄR: Jurist på EU-kommissionen, Celex i Luxemburg. Marknadschef på IT-bolag, lärare, terapeut. Speciallärarvikarie. Skolinspektör på Skolinspektionen. Rektor på tre friskolor i Stockholm och i Nacka. Rektor på Ronnaskolan i Södertälje, där hon på tre år lyfte resultaten. Utbildningschef i Södertälje, där hon var med och skapade landets minst segregerade högstadium. Har medverkat i Utbildningsradions tv-serie "Rektorerna" 2013 och "Rektorn" 2015. Utsågs av Dagens Samhälle till en av Skol-Sveriges 50 mäktigaste (hamnade på plats 43).

AKTUELL: Med boken "Kommer du tycka om mig nu? - En berättelse om identitet" (Gothia Fortbildning), som släpps 5 oktober.

GOD EGENSKAP: "Målmedveten".

SÄMRE EGENSKAP: "Otålig".

HISSAR: "Tilltro blandat med handlingskraft".

DISSAR: "Rädsla som blir samhällelig kyla".

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.