Miss Ukraina tar hand om sårade soldaterna

– När vi senast blev beskjutna? Det blir vi varje dag. I går sköt de fjärrstyrda minor över vårt område. Se upp så att ni inte blir av med ett ben eller två eller mer, säger den militära sjukvårdaren Maria, som inte vill figurera med sitt efternamn eller exakta ålder.

De minor hon syftar på kommer troligen från det toppmoderna system som ryssarna har satt in på östfronten i Ukraina: Zemledeliye, eller ”Jordbruk”. Det är en helvetesmaskin i skepnad av en så kallad Stalinorgel på flak och som kan täcka ett stort område med person- eller antitanksminor. De dinglar ned från skyn och borrar ner sig i marken, utrustade med sensorer. 

När ryska soldater sedan själva går till offensiv i området kan de stänga av minorna med ett tryck på ett tangentbord långt därifrån, enligt Military Leak.

Offren för minorna och den ständiga beskjutningen från ryssarna förs till Evgenian och hennes kolleger. De arbetar i en fuktig, kall och dammig källare någonstans vid den yttersta, östra fronten i Ukraina. Där trycker nu ryssarna på och vinner terräng till priset av otaliga döda och ett regn av raketer och granater.

– Det här är inte längre som för ett år sedan. Visst, i första ledet kastar de fortfarande fram kanonmaten, men där bakom har de välutbildade soldater och befäl som kan tänka strategiskt. De är onda, men de är inga idioter, säger Maria.

Priset för kriget ser hon komma nedför den mörka stentrappan. Två splitterskadade soldater förs in i sjukstugan för vård innan de skickas bakåt, längre bort från frontlinjen. En av männen har fått splitter i bröstkorgen, trots kroppsskyddet. Den andre har splitter i benet.

De är onda, men de är inga idioter

Här på den östra fronten klassas det nästan som skråmor, men det tas ändå på allvar. Inte minst på grund av det som man inte ser med blotta ögat: effekten av en tryckvåg som skakar om allt vad en människokropp kan innehålla av mjuka organ.

De tre kvinnorna och deras manliga kolleger delar på runda femtio kvadratmeter i en huskällare. Här finns fyra tältsängar och en stor madrass på golvet utslängda runt en vedkamin. 

Överallt ligger lådor med mat, medicin och vatten, lite huller om buller. 

Chauffören Hops säng sticker ut med sin prydlighet. Han har satt upp en väggmatta, spikat upp en hästsko för tur och några reseminnen. Om Hop hade haft en vit skjorta i fält så hade kragen säkerligen varit kritvit och lika stärkt som hans kängor är rena och putsade.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Husets lilla hund får sova i kylan i en källargång intill, eftersom patienter vårdas i det här rummet. Hunden är fortfarande räddhågsen och chockad – om än på bättringsvägen - sedan sjukvårdaren Evgenian Prokopenko hittade den.

– Jag kan bara gissa på att den blev övergiven när de som bodde i huset flydde bomberna, säger Evgenian. Vid första permission ska hon försöka ta med sig den namnlösa hunden till huvudstaden Kiev för att hitta ett hem åt den. Innan Rysslands invasionskrig bröt ut var hon jurist och en känd djurrättsaktivist.

Jag blev Miss Ukraina 2012

Hon skrattar när hon tänker tillbaka på sitt tidigare liv, som om det bara hade varit en lång, sorglös lek. Innan Evgenian tog sina diplom i juridik hann hon vinna tretton titlar i olika skönhetstävlingar:

– Jag blev Miss Ukraina 2012, säger hon som om det också vore en av livets absurditeter. 

Hon berättar det över en kopp te efter att teamet just har fått rycka ut i natten för att lasta av två döda och frusna soldatkroppar från ett flak och in i en annan bil. Allt måste gå snabbt innan ryssarnas drönare kan lokalisera deras pannlampor och fordon.

Efter ett kort gräl om metod och om hur de snötäckta kropparna ska lyftas så hämtas liksäckarna fram, lemmarna vrids på plats trots stelheten och fickorna töms på identitetshandlingar. 

– Det här är inte som i den amerikanska armén där man plockar bort en metallbricka runt halsen, säger Evgenian när hon sorterar ID-handlingarna i källaren. Själv behöver hon dem inte. Hon kände mycket väl till de döda soldaterna, den ena 50 år och den andra 32 år gammal. 

– Det är som det är. Det är krig, säger hon – kanske för att skaka av sig vad hon just sett.

Soldaternas kroppar låg kvar i två dagar och nätter, innan de ukrainska soldaterna med fara för sina egna liv lyckades för tillbaka de döda kamraterna.

– Att bara säga att våra stupade var goda är inte nog. Vi förlorar verkligen de bästa av de bästa. Det är outhärdligt, säger Maria sammanbitet med en bubblande ilska. För henne finns det bara ett möjligt slut på kriget:

– Det här är en livslång kamp till döds, säger hon. Alla försök till kompromiss eller tillfällig vapenvila vore inget annat än förräderi och feghet, förklarar hon och radar upp alla våldtäkter och terrorhandlingar som ryssarna har begått under sin framfart.

Vi förlorar verkligen de bästa av de bästa

Ibland riktas hennes ilska också mot de ukrainska män, oftast äldre militärer, som inte vill ta hennes yrkeskunskap på allvar enbart för att hon är kvinna.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Trots sina olika levnadsbanor har alla kvinnor i teamet en sak gemensamt: samtliga säger att de känner att de inte vill vara någon annan stans än där de är nu. Att deras liv aldrig har haft så mycket mening som i dag.

Samtidigt så har de olika syn på hur kriget påverkar dem. Maria har svårt att se en annan framtid än en livslång kamp. Evgenian Prokopenko säger däremot att alla uppoffringar har fått henne att se rakare in i medmänniskornas själar. Och framför allt rakt in i sin make, en annan sjuksköterska som hon träffade i höstas. 

– Vi gifte oss på julafton. Det kändes helt självklart. Kanske att jag hade tvekat mer under andra omständigheter, säger hon. Nu vill hon tro på att det finns en framtid med hus och barn i huvudstaden, när Ukraina väl har vunnit kriget.

Den yngsta av kvinnorna i källaren, den 21-åriga läkarstudenten Manushak, bär ett par chica solglasögon i fält – inte av fåfänga, utan på grund av en överkänslighet för ljus. 

– Jag älskar det här jobbet! Jag gillar adrenalinet det ger, säger hon även om det kan bli väl mycket ibland som när de fick stabilisera och evakuera ett dussintal patienter på samma dag.

– Döden är inte så hemsk om den är snabb och smärtfri. Då är det värre med en kille som jag kände väl, en briljant mekaniker, som fick kraniet intryckt och nu ligger i koma sedan flera veckor, säger hon. 

Jag älskar det här jobbet!

Machokulturen i armén tar hon också med jämnmod:

– De som slänger ur sig sådana där förminskande kommentarer för att jag är ung och kvinna är bara småpenisar. Jag bryr mig inte om dem alls, säger hon. 

– Jag har ett jobb att göra.