Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Minnena från tsunamin: ”Förtvivlade rop på hjälp”

543 svenskar dog i tsunamin 2004.
Expressens reporter Tommy Schönstedt och fotografen Cornelia Nordström på plats i Thailand efter tsunamin 2004.
Tommy Schönstedt och Roger Vikström blir ett av de första reportageteamen på plats.Foto: ROGER VIKSTRÖM

Förtvivlade rop på hjälp.

Skadade och gråtande och trasiga människor.

Mammor och pappor som förlorat sina barn.

Döda kroppar och sönderslagna hus.

Överfyllda sjukhus – och bårhus som inte rymmer fler...

Bilderna och minnena från tsunamin i Thailand – denna tragedi som dödade 543 och skadade 1 500 svenskar – har etsat sig fast hos dem som var med.

Jag vet, för jag var där.

Femton år sedan, tiden går fort.

Jag har pratat med andra som också trodde att bilderna i huvudet, minnena av all förtvivlan och den förfärliga lukten i näsborrarna... Vi trodde att vi skulle bli kvitt känslorna och obehaget som ständigt gör sig påminda, men de är kvar.

Jag var där som reporter och upplevde hemskheterna. Jag träffade sörjande människor som förlorat en eller flera nära och kära – och som febrilt letade och hoppades på mirakel.

Det är den 26 december 2004, annandagen, och jag kommer till Expressens redaktion på förmiddagen. Klädd i varma kläder och kängor och mössa, färdig för ett uppdrag i kylan. Det är redan bestämt.

Så kommer larmet. Nyhetschefen Leif Brännström, med ett förflutet som militärt befäl, reagerar snabbt, tar fram kartor, lokaliserar platser som Phuket och Khao Lak och Kamala Beach.

Så såg Expressens löpsedel ut efter tsunamin.
Expressens förstasida 27 december 2004.

Det blir ingen resa till kylan. Med en halvtimmes varsel hinner reportern Terese Cristiansson (nu Mellanösternkorre på TV4), fotograferna Roger Vikström och Magnus Jönsson och jag med ett flyg från Bromma till Malmö, där det finns ett tomt plan från Fritidsresor, som ska hämta hem resenärer från Phuket.

Vi får lift med det planet och blir därför två av de första reportageteamen på plats.

Resan till Phuket

Efter elva timmar är vi framme. Vi vet bara att det skett en katastrof, att det ska vara många döda människor – också bland de svenska turisterna. Men vi är helt ”blanka” på kunskap efter tiden i luften, och på flygplatsen är det ingen som kan ge oss svaren, så vi delar upp oss – Terese och Magnus åker till Khao Lak, Roger och jag i en taxi till Phuket.

Patong, Phuket, den 27:e december 2004. Foto: KARIM KHAMZIN / AP

Tar sikte på hotellanläggningen Pearl Village som nu är ett tillfälligt konsulat dit svenskar söker sig.

Möts av människor som bara har badkläder; de är såriga, har djupa jack i huden, de är smutsiga men framför allt förtvivlade.

– Hur kan du vara så dum att du åker hit till Thailand efter tsunamin? Hur vågar du?

Kvinnan är både arg och ledsen och jag uppfattar det som om hon är förbannad för att jag dykt upp som journalist.

Jag har missuppfattat hennes utfall, ty hon fortsätter:

– Vet du inte vad som kommer? En ny tsunami som kommer att döda oss alla är på väg.

I en katastrof odlas rykten och osanningar.

En jättevåg drar in över Krabi, Thailand. 543 svenskar omkom i katastrofen. Svenska Karin till höger på bilden var dock en av dem som klarade sig.Foto: AFP / PRESSENS BILD

Några svenskar tränger sig fram. Deras kläder är trasiga, de gråter, de har inga pengar, ingen telefon och de vet inte var deras familj finns.

– Hjälp mig! säger några kvinnor. Hjälp mig att hitta våra barn!

Jag kan inte säga att ”tyvärr, jag är här för att skriva artiklar”.

Självklart lovar jag att hjälpa så gott jag kan.

Vi har fått en vädjan från en farmor och farfar i Stockholm som saknar sin sons familj med två barn, och vi letar på några sjukhus.

Men jag återkommer till det lite längre fram.

”Överlever vi ska vi gifta oss”

Får veta att en familj från Norrtälje har lyckats överleva flodvågen i Kamala Beach. Det råkar vara Robinsonvinnaren och riksdagsledamoten (S) Jan Emanuel Johansson, hans sambo Annika och sonen Matteus, 2.

Det tar en bra stund att hitta dem.

Jan Emanuel berättar om hur de såg och hörde vågen och sprang upp mot vägen. Där stod en röd bil med en kvinna och hennes anhöriga.

– Jag kastade in min familj i bilen och skrek ”kör!” Men vågen hann ifatt oss. Jag förstod att vi skulle drunkna i bilen, så jag slog sönder en ruta och vi klättrade ut.

Kvinnan i bilen kunde inte ta sig ut. Hon drunknade.

Jan Emanuels familj överlevde och han sa, att ”överlever vi ska vi gifta oss...”

Jan Emanuel, Annika och sonen Matteus, 2, slog sönder en ruta i bilden och lyckades ta sig ut.Foto: ROGER VIKSTRÖM

På väg till Phukets stora hamn stannar vi till vid Vanshirasjukhuset dit många skadade förs.

Var femte minut kommer en ambulans med skadade människor och vårdare – många frivilliga – står med gummihandskar och munskydd för att ta hand om de skadade.

Nästa anhalt:

I hamnen någon timme senare. När fotograf Vikström och jag anländer kommer en tullkryssare, fylld av döda kroppar, in från de översköljda öarna utanför Phuket. Hundratals kistor står färdiga och de döda kropparna bärs i land på vita tygstycken, och många av kropparna är så uppsvällda efter något dygn i solen att de inte får plats i en vanlig kista.

Hundratals anhöriga finns där för att identifiera de döda och vi får på oss munskydd. Det sägs att epidemier hotar.

Munskydden visar sig vara verkningslösa mot den sötaktiga liklukten som blandar sig men den fuktiga havsluften.

Patong, Phuket, den 27:e december 2014. Foto: ERIK ANDERSSON

Stödet från UD dröjde

Ambassadören Jonas Hafström, avbryter semestern med familjen och åker till Phuket. Han tror knappt sina ögon när han ser all förstörelse och alla döda och saknade människor.

Han gör allt rätt enligt ”boken” – ser till att krisplanen fungerar, och han ringer hem till utrikesminister Laila Freivalds och berättar, men bryter ihop och gråter i telefon innan han får fram sitt budskap.

Ändå dröjer det innan UD sätter fart.

En svensk man har lyckats hitta sin fru som varit försvunnen i några dygn. Vi råkar stöta ihop i den mörka, fuktiga natten.

Nu ber han mig om hjälp att hitta ett bårhus med kylrum.

– Jag kan inte lova, men jag har varit på några sjukhus och letat efter människor, och jag tror mig veta var vi kan finna ett kylrum, svarar jag.

Tommy Schönstedt på plats i Thailand. Munskydden visar sig snabbt vara verkningslösa mot liklukten som blandar sig med den fuktiga havsluften.Foto: ROGER VIKSTRÖM

Vid midnatt når vi Vashirasjukhuset, där många skadade svenskar ligger.

I bårhuset ligger döda människor över hela golvet, men där finns också kistor, och personalen får se sig för var de sätter ned fötterna.

– Tyvärr, det är fullt, säger bårhusföreståndaren.

Jag vädjar:

– Please, please, bara en enda natt!

– Okej, bär in kistan, men bara en natt, säger föreståndaren.

Sedan tvättar och desinficerar vi våra händer i billig thailändsk whisky. Jag kan inte hålla tillbaka känslorna och jag ställer mig under ett träd och gråter som ett barn.

Statsminister Göran Persson anlände

Efter några dagar anländer statsminister Göran Persson som nu har förstått allvaret i ambassadör Jonas Hafströms vädjan om hjälp. Han har dessutom fått veta att några bekanta, bland annat en ungdomskamrat och hans fru, spolats bort av vågen.

I januari anländer Göran Persson till Thailand. Han är nedstämd och tagen av stundens allvar.Foto: ROGER VIKSTRÖM

Persson, med ny höftprotes, går med stadiga steg in till mötet i det tillfälliga konsulatet på Pearl Village.

Där får han höra berättelser om hur svenskar har förlorat sina anhöriga.

Göran Persson är nedstämd och tagen av stundens allvar.

Säger:

– Vad man kan göra är att lyssna och försöka förstå. Men man inser snabbt att man aldrig kan föreställa sig hur det är att förlora sina barn och sin hustru. Jag har bara försökt vara medmänniska.

Familjen sökte försvunna sonen

Farmor och farfar vänder sig till Expressen och ber mig att leta efter sonen Johnny med fru Lena, deras dotter Hanna, 11, och sonen Joel, 9.

Efter många sjukhusbesök hittar jag dem i var sin sjukhussäng.

Men inte Joel, han är försvunnen sedan vågen sköljde över Khao Lak och huset som de hyrt.

Tommy Schönstedt träffade familjen Boman på sjukhuset. Här syns Jonny Boman, dottern Hanna och Lena Kullberg-Boman.Foto: ROGER VIKSTRÖM
Jonny satte upp lappar i hopp om att hitta försvunne sonen Joel.Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Joel, klädd i gul-oranga Hawaiishorts och har en låtsastatuering på ena armen, sprang med pappa mot ”bushen”.

De hamnade i den andra vågen och slungades runt som i en torktumlare.

Sedan dess är Joel borta.

Familjen lämnar sjukhuset och åker hem till Täby, men efter några dagar återvänder Johnny för att fortsätta leta.

Vi hämtar honom på flygplatsen och skjutsar honom till den plats i Khao Lak där familjen skulle uppleva en fantastisk julsemester.

Johnny går omkring på stranden och bland bråten, han lyfter på brädor och stockar för att kanske hitta en ledtråd. Han säger med sorg i rösten:

– Jag har letat i templet och överallt efter Joel. Jag vet inte var jag ska leta mera.

Jonny Boman söker överallt efter sin nioåriga son Joel.Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Ett halvår senare kommer beskedet till Johnny, Lena och Hanna: Joels kropp har hittats. Han får sin grav i Täby, nära sin familj.Foto: Johan Adelgren

Dagen därpå åker han till templet där 2 300 kroppar förvaras i vita kylcontainrar, som inte alls lyckas hålla kylan. Därför delar en munk i orange traditionell dräkt ut mentolstift, vars pulver vi kan dra in i näsan. De hjälper kanske i knappt en minut.

Ett halvår senare fick familjen Boman beskedet att Joels kropp hade hittats, och nu vet de var de har honom, i en grav i Täby, inte långt från sin familj.

Forensiker sökte bland kropparna

Vid samma tempel, Wat Yan Yan, finns – vad man tror – väldigt många svenska kroppar.

Vi är många som undrar hur personalen orkar arbeta med identifieringen i den starka hettan och stanken.

– Till slut vänjer man sig vid stanken, säger en forensiker. Men tillägger:

– Vänjer sig... nja, jag har lärt mig att stå ut, jag måste stå ut.

Klädda i vita plastrockar, vita eller röda gummihandskar och många har munskydd. De hämtar kropp efter kropp från kylcontainrarna och lastar kropp för kropp på tvåhjuliga kärror.

Letar efter tatueringar, födelsemärken, ärr, smycken och jämför med de signalement – och kanske bilder – som anhöriga har levererat. Dessutom gör de DNA-tester.

Men det är inget lätt jobb och det måste ta tid, för det får inte gå fel.

Jag frågar Thailands främsta rättsläkare, ”Doktor Död”; Porutip Rojanasunan, en kvinna i illröd punkfrisyr, och hennes assistent Ping Voravetvuthikun om varför arbetet tycks gå så långsamt.

Beskedet är att de ska skynda på processen att DNA-testa alla kroppar, men att det kan ta tid.

Rättsläkare Porutip Rojanasunan och hennes assistent Ping Voravetvuthikun söker efter signalement på kropparna.Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Många frivilliga hjälpte till

Katastrofer föder också hjältar och hjältinnor som dyker upp när man minst anar det och viger sina liv åt att hjälpa andra människor.

Familjen Vall från Falkenberg kom ifrån varandra när vågorna sköljde över den på ön Phi Phi.

De vädjade om hjälp av svenska myndighetspersoner, men upplevde att de inte fick gehör.

Då kom de i kontakt med deras hjälte – den engelske prästen Brian på det internationella kristna centret i Phuket. Han såg till att familjen kunde återförenas, han ordnade sjukvård och såg till att de kunde resa hem.

Familjen Vall kom ifrån varandra i vågorna, men återförenas två dagar senare. Johannes, Linnea kramar om mamma Gerdh på sjukhuset i Phuket.Foto: JONTE WENTZEL

Träffar också Björn Borgs gamle affärskompanjon Lars Skarke, Richard Lium och Jill Z Friberg som får rycka in när regeringen inte förmår.

Richard bär små barn – många av dem föräldralösa – genom djungeln, tröstar och ser till att de får läkarvård. Det är sådana medmänskliga hjälteinsatser som – tack och lov – tränger undan en och annan sorgesam bild som förföljt mig i femton år.

Tsunamin tog hundratusentals liv

Den 26 december 2004 orsakades av en jordbävning på havsbotten i Indiska oceanen och visade 9,1 - 9,3 på momentmagnitudskalan.

Skalvet orsakade flera flodvågor som drabbade Thailand, Indonesien, Sri Lanka och Indien.

Så många som 300 000 människor kan ha omkommit. Därmed var det en av de värsta naturkatastroferna under det senaste seklet.

LÄS MER: För dig med premium – allt det senaste inom:
Reportage & Granskning 

LÄS MER: Expressen 75 år – här är nyheterna som berörde mest

Utrikesnyheterna vi minns från i år

Trump, brexit och protesterna i Hongkong bland årets större utrikesnyheter.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.