SANNINGEN SKA GÖRA EDER FRIA. Jan Guillou besöker aulan i sin gamla skola Vasa Real. Orden i bakgrunden rimmar illa med anklagelserna om att författaren ska ha ljugit om sin uppväxt och om tiden på skolan i sin bok "Ondskan".
SANNINGEN SKA GÖRA EDER FRIA. Jan Guillou besöker aulan i sin gamla skola Vasa Real. Orden i bakgrunden rimmar illa med anklagelserna om att författaren ska ha ljugit om sin uppväxt och om tiden på skolan i sin bok "Ondskan".

"Min son ljuger om Ondskan"

Publicerad
Uppdaterad
Fler än 600 000 människor har sett "Ondskan" på bio.
Två miljoner svenskar har läst Jan Guillous delvis självbiografiska bok som filmen bygger på.
Där berättar Guillou om hur han regelbundet misshandlas av sin styvfar medan hans mamma undviker att ingripa.
Guillous mamma har valt att offentligt inte kommentera sin sons påståenden.
Nu bryter hon tystnaden.
Jan Guillou på pulkatur tillsammans med sin styvfar.
Marianne Hansén.
"Ondskan" har startat en debatt om Jan Guillous trovärdighet, parallellt med hans egen kritik av Åsne Seierstads "Bokhandlaren i Kabul". - Allt i boken är sant, hävdar hon själv medan Guillou i norska tidningen Verdens Gang den 28 augusti i år konstaterar: - Det hon har skrivit är en roman som är påhittad från början till slut. Utformat som journalistik. Om inte familjen existerat hade det varit okej. Men nu tvingas familjen ta följderna av en västkvinnas romanfantasi, och det är ett grovt press-etiskt brott. Hans egen filmatiserade, delvis självbiografiska bok "Ondskan" om uppväxten och hans tid på internatskola har väckt många frågor. Den 22 september skriver före detta skolkamraten Peter Gedin på Dagens Nyheters insändarsida: "Jan G:s historia om pennalism är kraftigt överdriven, för att inte säga osann." "Guillou fabulerar" Den 12 oktober skriver en annan av Guillous före detta skolkamrater, Thomas Hedin, på DN:s debattsida: "Vi som var med vet att Guillou fabulerar och överdriver på ett oseriöst sätt." Förre Solbackaeleven Magnus Ihse, i dag reporter på Oskarshamns-Tidningen, skriver nu en motbok till "Ondskan" som han kommer att kalla "Godheten". - Till skillnad mot Guillous bok kommer den att skildra hur det var i verkligheten på skolan, säger Ihse. Skolkompisarna känner heller inte igen sig i Guillous beskriving av vad som hände efter examen. I Dagens Nyheter den 20 september säger Guillou: "...Jag vet ingen som fått en ledande ställning i samhället eller som blivit ett känt namn. Ingen utom jag." Tre dagar senare upprepar han samma sak i TV4:s program "Hetluft", att "Det var bara jag som klarade mig bra från den där skolan." En granskning av Guillous klasskamrater som Expressens Ingvar Hedlund gjort visar att fyra av Guillous klasskamrater i dag är företagsledare, en är Baltikumchef vid Världsbanken i New York, en är fyrstjärnig överste och generaldirektör, en är teknologie doktor och flera är jurister. Klasskamraterna kallar Guillous bok för "falsk" och "lögnaktig". Guillous sorti från internatskolan Solbacka väcker också förvåning bland de gamla klasskompisarna. I "Ondskan" beskriver Guillou sin avskedsdag på Solbacka som "en kort triumf" och fortsätter: "Applåderna började försiktigt från några av hans (Erik Pontis, Jan Guillous alter ego) klasskamrater. Han stod kvar, han stålsatte sig att stå kvar med mössan sträckt över huvudet. Då spred sig applåderna mer och mer genom realskolan tills det brakade i salen som om, föll det honom plötsligt in, den berömde violinisten just avslutat sitt solonummer. Då bugade han som tack och slut på föreställningen..." Fredric Arfwedson fanns med i aulan den sista morgonen på Jan Guillous internatvistelse. - Jag minns mycket väl hur det var. Jan var 16 år när han gick på Solbacka, och för att få röka överhuvudtaget på skolan så var man tvungen att vara 17 år och ha rökintyg från föräldrarna. Det hade inte han. Och han gick ut och tjuvrökte i stort sett varenda rast. Och åkte dit. Men han struntade i det och började röka inomhus också. Det var totalförbjudet, även för dem som hade tillstånd att röka. I de där gamla trähusen hade det varit fullständigt livsfarligt om det hade börjat brinna. Det är möjligt att han gjorde det i rent provokativt syfte för att få åka från skolan, det vet jag inte. "Jag glömmer det aldrig" - Jag glömmer aldrig när rektorn efter morgonbönen i aulan steg upp på podiet och frågade med hög och klar stämma: "Är Jan Guillou här?" "Ja", hörde man långt ner i salen. "Res på dig!" Så fick han resa på sig. "Jan Guillou har rökt inomhus på elevhemmet Allén, och som ni alla vet så innebär det omedelbar avvisning från skolan. Han kommer att lämna oss i dag före klockan elva. Då kan du sitta ner igen." Han fick gå hem och packa och åkte därifrån direkt. Jan Guillou blev alltså relegerad därifrån, och det har aldrig framkommit överhuvudtaget, säger Fredric Arfwedson. Men bokens och filmens kanske starkaste scener utspelar sig i Guillous föräldrahem. Det är där Guillou, enligt egen uppgift (DN 20 september), ska ha "fått stryk dagligen i fem år" av sin styvfar. I boken skriver han: "Hundpiskan var värst. Det var som att bli punkterad redan vid första snärten. Luften slogs ut med första blodstrimman. Det var som ett litet hål där det pyste och väste och sen slogs hålet upp till riktig gråt. I värsta fall redan halvvägs efter tolv-tretton rapp. Om man grät och samtidigt vred sig för att undvika slagen så blev farsan upphetsad och slog hårdare och tappade räkningen." I rummet intill ska hans mamma ha suttit och spelat piano. På sista sidan i "Ondskan" beskriver Jan Guillou uppgörelsen och vad han säger till styvfadern: "Om ungefär en halvtimme kommer du att befinna dej på Sankt Görans sjukhus. Du kommer inte att se på något av ögonen. Ditt näsben kommer att vara avslaget på flera ställen. Din ena arm kommer att vara bruten och du kommer att sakna en del tänder. Du kommer inte att våga berätta, du kommer att säga att du ramlat i en trappa. Fast ingen kommer att tro dej så kommer du att säga det." I Dagens Nyheter den 20 september i år får Guillou frågan vad som hände i verkligheten och han svarar: "Allt som står där. Jag slog honom sönder och samman. Han bars i väg till en ambulans och sedan såg jag honom aldrig i verkliga livet." När Guillou den 23 september i år intervjuas i TV4:s "Hetluft" säger Malou von Sivers efter ett klipp från filmen: "Den här mamman till exempel, var hon en medlöpare? Hon räddade ju inte dig, hon spelade piano under tiden du fick stryk bakom en stängd dörr." Och Guillou svarar: "Hon kanske ser på det här programmet nu." "Den här mamman" heter Marianne Hansén och har tidigare inte pratat med media om sin sons uppväxt och yrkeskarriär. "Jag älskar mina barn" Hon väljer nu att bryta tystnaden. - Jag är en fullt normal människa och jag älskar mina barn. Jag är 81 år men gudskelov helt klar i huvudet. Att han skulle vara misshandlad varje dag, det är helt fel. Det är hemskt synd att Jan går så in i sin fantasivärld. Det gjorde han redan som barn. Jan har alltid haft svårt att skilja på fantasi och verklighet. Har du läst "Ondskan"? - Jag läste den när den kom ut, sen har jag inte tittat i den. Tror inte att jag har den kvar. Det var så mycket som irriterade mig där, som var helt fel. Bland annat att han skulle ha slagit ner sin styvfar. Det är helt fel eftersom hans styvfar då hade flyttat för länge sedan. Han säger att han kom hem från Solbacka och slog sin styvfar så att han fick hämtas med ambulans. - Det är ju så gripet ur luften. Jans styvfar och jag var skilda redan innan Jan flyttade till Solbacka, det är absolut sant. Jag var ensam med barnen då. Har du sett filmen? - Nej, den har jag inte sett och jag tror inte jag ska se den. Jag går sällan på bio. Om den kom på video skulle jag kanske titta, men jag vet att jag bara skulle bli ledsen och arg. Och det värsta är att folk tror väl på det där. Varför har han skrivit det här och berättat om det i intervjuer om det inte är sant? - Ja, jag har undrat också. Det är så svårt att tala med honom. Han kan lägga orden och jag har svårt att försvara mig även om jag vet att jag har rätt. Han kanske tycker att han hade en svår uppväxt, men jag märkte det inte. Jag försökte alltid ordna det bästa. Han var alltid på så gott humör. Han sa ingenting om att det var så bråkigt på Solbacka när han kom hem på loven. Han var precis som vanligt och jag såg aldrig några märken på honom, vare sig när han var barn eller senare. Men det är sånt som är så svårt att bevisa. Jag vet ju bara vad sanningen är. - Det är ofta jag har tänkt under de här åren att det är konstigt att inte ni journalister undersöker det han säger. Varför har ni inte gjort det? Jag vet inte. Många är nog lite rädda för Jan. - Ja. Det är jag nästan själv ibland. När han får fantasi och verklighet att gå ihop så att det blir sanning, det är då det blir så konstigt. När pratade du med honom senast? - Han hälsade på mig när jag låg på Danderyds sjukhus för tre år sedan. Det är sista gången. Kan du intyga att han aldrig fick stryk av sin styvfar? - Jo, han fick smisk ett par gånger men det var på baken med ett ris, inte någon annanstans. Det kan jag inte förneka för det är ju sant. Vad tyckte du om det? - Jag tyckte inte om det. Jag avbröt det när jag kom på honom en gång. En viktig sak som jag plötsligt kom att tänka på: Jag kan inte spela piano. Jan påstår att jag satt och spelade piano medan hans styvfar bangade på honom. Det har jag läst i tidningarna. Men jag har aldrig varit intresserad av att lära mig att spela piano. Jag dansade balett i stället. "Jag tror det är något fel på honom" - Det är så mycket som är fel. Han ljuger. Men det är så svårt för mig att bevisa allt i detalj. Nästan alla som kan vittna om motsatsen är borta nu. Det är så tråkigt att det har blivit så här. Han skickar alla sina böcker till mig med dedikation. Men jag tror det är något fel på honom, han har blandat ihop verkligheten med sina böcker. Marianne Hanséns dotter Pia, Jan Guillous halvsyster, säger: - Det här är en djup tragedi för vår familj. Min mamma har väldigt svårt att försvara sig mot Jans anklagelser och min far är ju död sedan ett antal år. Men faktum är att mina föräldrar skilde sig 1957 (enligt folkbokföringen vann skilsmässan laga kraft den 8 september 1959, vår anmärkning). Då var jag åtta år och Jan tretton. 1960, tre år senare, kom Jan hem från Solbacka och skulle ha misshandlat min far. Han hade då för länge sedan flyttat från oss. Hade det varit en roman Jan skrivit hade det varit okej, men det vi vänder oss mot är att han kallar det en självbiografi. Om det du säger stämmer, varför skulle din bror ha hittat på de här sakerna? - Jag tror, om jag ska vara ärlig, att det måste ha varit fruktansvärt för Jan när hans egen far Charles Guillou försvann. Det finns ju papper på att han fick 10 000 kronor för att inte hålla vidare kontakt med familjen. Och det måste ha tagit Jan fruktansvärt hårt när han var liten. Och så kommer min far in i bilden och Jan måste ha känt sig förtvivlad, för han trodde ju att hans egen far var en fransk greve. Varför försvarade sig inte din pappa mot anklagelserna i "Ondskan"? - Jag tror inte att han förstod när boken först kom ut hur allvarligt det var. Jag tror inte att min far orkade, kände kanske inte att han hade tillräckligt med stöd. Jag är så förtvivlad över det här. Du känner inte mig, men om jag hade trott att ett uns av det Jan skriver och säger var sanning så hade jag naturligtvis sagt att det är förfärligt, men samtidigt bra att sanningen kommer fram. Men det är ju inte sant. "Det är så obehagligt" - Jag har egentligen inga ord för det. Jag tycker det är så obehagligt och så svårt att slå tillbaka. Jag tror ingen har vågat ifrågasätta honom förut. Marianne Hansén avslutar: - Det blir tufft det här. Det är väldigt otäckt för oss. Många säger att vi inte ska ge oss i kamp med Jan för att han är för farlig. Jag bryr mig inte om det nu, för jag tycker att han har gått för långt. Jan Guillous styvfar lämnade hans mamma 1957 för sin blivande hustru Ulla Hansén. De förblev ett par till hans död 1997 och var gifta i 35 år. I dag säger Ulla Hansén: - Jag förstår att du undrar varför min make aldrig försvarade sig mot anklagelserna i "Ondskan". Men vi trodde hela tiden att det var en roman. Vi anknöt den inte till verkligheten. Min make och Jan hade ju en fin relation så han förstod ingenting. Efter skilsmässan var Jan väldigt vilsen och efter skolan brukade han komma till Grand Hôtel där min make spelade i kaféer på eftermiddagarna. Det är så absurt alltihopa med anklagelserna. - Jan har hållit på och ljugit om det här i 20 år så han tror kanske på det själv. Men nu har han gått för långt. Nu får det vara nog. FOTNOT: Jan Guillou har fått tillfälle att kommentera, men har avböjt.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag