Nu börjar Pridefestivalen i Stockholm, en årlig folkfest med 100 000-tals deltagare. I Beirut lever homosexuella mera undanskymt, även om staden är något av ett andningshål i en väldigt konfliktdrabbad region.
Här berättar en grupp lesbiska kvinnor om sina problem och utmaningar – och glädjeämnen – i den libanesiska huvudstaden.
Bild & Text
Lisa Mattisson
”
Nästa generation kommer att se upp till oss.”
Samar, Evy, Tara, Jaide, Rosa och Amina.
Beirut,
staden som kallas Mellanösterns New York och arabländernas Paris. Att vara öppet homosexuell i Libanon är lite lättare än i övriga arabvärlden. Men ofta är det bögarna som syns mest. Men de lesbiska finns (givetvis) och de sätter kvinnokampen främst.
”
Evy och Tara
Det var snart tre år sedan då kramarna blev kyssar. Men allt började med att vi var på väg hem från en kompis. Vi bodde nära varandra så det var naturligt att ta sällskap hem och det var lika naturligt att krama varandra hejdå när vi skulle skiljas åt. Men kramen varade för länge, kanske fem minuter, och då visste vi. Allt hände långsamt och gör det fortfarande. Vi definierar inte vår relation utan bara njuter av varandras sällskap.”
Tara, 28
Tara passar på att tvätta en dag då det kommunala vattnet rinner i kranen och har fyllt tanken på taket. ”Men det handlar inte om vattenbrist, vi har vatten. Det hela handlar om att samhället är korrumperat.”
”
Evy, 26
Det är dyrt att bo i Beirut. Sen får man ofta mindre i lön för att man är tjej, för arbetsgivarna tänker att man har en man som försörjer en. Men vi börjar bli allt fler kvinnor som vill och kan stå på egna ben. Precis som vi blir fler och fler tjejer som åker scooter, men vissa stör sig på oss.”
”
Tara, 28
Ibland säger jag flata, ibland lesbisk, ibland gay och ibland queer. Du måste förstå. Dessa etiketter är skapta av västvärlden. Bilderna om hur en bög ser ut, om hur en lesbisk ser ut är bilder som är tagna från en västerländsk prideparad. Det är inte bilder som jag kan relatera till. Helst skulle jag vilja skapa egna kategorier, fast egentligen inte, för jag vill inte bli kategoriserad.”
Många har stora
presenningar över sina balkonger. Det är för att hålla gatudammet borta som ändå lyckas tränga sig igenom och lägga ett lager av matt rödaktigt pulver på allt.
”
Tara, 28
Vi kräver inte att få gå i nåt Pridetåg, klä ut oss och skrika att vi är homosexuella. Men vi vill kunna vara självständiga, jobba och bo ensamma. Och ha samma rättigheter som män.”
”
Samar, 27
Jag har min egen pridefestival varje dag, det är bara ingen som vet om det.”
”
Evy, 26
Vissa blir utkastade, andra blir inlåsta. Eller så tar föräldrarna dig till en psykolog eller en präst för att bli botad. Det skiljer sig från kultur till kultur och från föräldrar till föräldrar. Men jag litar på mina föräldrar, att de stöttar mig och är stolta.”
”
Evy och Tara
Även om dina föräldrar vet och accepterar att du är gay så betyder det inte att man kan prata om det. Vårt samhälle är ett starkt kollektivt samhälle, vilket innebär att hur vi som individer väljer att leva inte bara angår oss själva, utan även påverkar våra familjer och deras relationer till sin omgivning. Ett kollektiv som kan vara fantastiskt, men att ha en lesbisk dotter är inte det. Det är bara negativt och stressigt och varför ska vi utsätta dem för det om vi inte måste?”
”
Tara, 28
Jag är libanes, jag är armenier, jag är en arabkvinna och jag är lesbisk. Ibland upplever jag att västvärlden bemöter mig som en utomjording och att man utgår från att jag är ett offer. Det är jag inte!”
”
Evy, 26
Tanken är att du som kvinna ska följa en linje, gifta dig, skaffa barn och ta hand om hemmet. Om man inte följer den linjen och står utanför så behöver man en gemenskap med andra som är som du. Man umgås med andra som är gay och queer.”
”
Evy, 26
Det kanske är en bubbla, men vi lever öppet och fritt.”
När ska du sluta jobba, hitta en man och gifta dig?
Att vara öppet homosexuell i Libanon är lite lättare än i övriga arabvärlden.
Men man kan fortfarande dömas till fängelse för sex som ”strider mot naturen” enligt paragraf 534 i den libanesiska strafflagen.
– Polisen kan slå dig och behandla dig som en hora, säger Evy.
Text & Foto
Lisa Mattisson
Publicerad
2016-07-24
Åtta kvinnor i en lägenhet i Beirut. De dricker vin och utanför faller natten, varm och svart och plötsligt utropar Evy:
– Jag har aldrig kissat i en offentlig pool.
Dryckesleken fordrar att den som pinkat i poolen tar en klunk. Alla kvinnorna i rummet höjer sina glas, dricker och skrattar.
Tara blir för ett kort ögonblick allvarlig.
– Jag har aldrig kysst Dani, säger Tara. Och tittar sig hetsigt omkring.
Fyra av kvinnorna höjer sina vinglas och dricker. Alla skrattar och Tara säger att hon ändå trodde det skulle vara fler som kysst Dani. En kattunge klättrar uppför soffan, en annan leker med en död kackerlacka utanför den öppna dörren och leken ”jag har aldrig” avbryts när springpojken kommer med mat till hela sällskapet.
Beirut är staden där arabvärldens homosexuella kan mötas och en populär destination för charterbolagens arrangerade bögresor. Den libanesiska huvudstaden är ett andningshål i en region som präglas av konflikter.
De homosexuella kvinnorna – flatorna och de som identifierar sig som queer – syns långt ifrån lika mycket som bögarna. Men de finns. Vi har träffat några av dem i Beirut. De berättar om hur det är att vara lesbisk i Libanon. Om förhållandet till familjen och samhället.
– Vi kräver inte att få gå i nåt pridetåg, klä ut oss och skrika ”vi är homosexuella”. Men vi vill kunna vara självständiga, jobba och bo ensamma. Och ha samma rättigheter som män, säger Tara, 28.
Det är helg och kväll i Beirut. Evy och Tara träffar vänner på Mar Mikhael, en av de livliga gatorna där unga möts. Evy och Tara har varit ihop i tre år.
Taras mamma brukar ställa frågan: “När ska du sluta jobba, hitta en man och gifta dig?”. Tara brukar avfärda henne. Taras mamma vet att hon och Evy är tillsammans.
Tara passar på att tvätta när det kommunala vattnet är på. “Det handlar inte om vattenbrist, vi har vatten. Det handlar om att samhället är korrumperat”.
Beirut brukar kallas för arabländernas Paris eller Mellanösterns New York. Att vara öppet homosexuell är lite lättare här än i övriga arabvärlden, men fortfarande inte enkelt.
“Ibland är jag flata, ibland lesbisk, ibland gay och ibland queer. Du måste förstå, dessa etiketter är skapta av västvärlden. Bilden av hur en bög ser ut, om hur en lesbisk ser ut, är bilder som är tagna från en västerländsk prideparad. Det är inte bilder jag relaterar till”, säger Tara.
Det är internationella dagen mot homo- och transfobi. Utanför en polisstation i Hamra i centrala Beirut samlas ett 40-tal personer för att demonstrera. Alla förbipasserande tittar nyfiket, antalet poliser överstiger antalet demonstranter.
Protesterna gäller paragraf 534. En paragraf i Libanons strafflag som slår fast att ”allt sexuellt umgänge som strider mot naturens lagar straffas med fängelse i upp till ett år”. Trots att lagen inte uttryckligen nämner homosexualitet används den fortfarande rutinmässigt av domstolar för att bestraffa homosexuella.
Efter två timmar ber en man demonstranterna att tyst lämna platsen. Den fredliga protesten är nu över.
Strafflagen kan användas
Både vad gäller lagar och social acceptans är läget för hbtq-personer, alltså homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera, bättre i Libanon än i de flesta andra länder i området. Också i medierna har det skett en förbättring under senare år.
Men den mycket omdiskuterade paragraf 534 i strafflagen slår fast att "onaturligt sex" är kriminellt. Det är en vag formulering som skapar osäkerhet och ger utrymme för olika tolkningar. Både 2009 och 2014 har domare i rättsfall slagit fast att homosexualitet inte strider mot naturen. Och sedan 2013 är homosexualitet inte längre klassad som psykisk sjukdom.
Trots detta kan strafflagen fortfarande användas både mot individer och mot organisationer. Att avkriminalisera homosexualitet ses därför som ett viktigt steg för att stärka hbtq-personers rättigheter i Libanon.
Källa: Sida
Evy somnar i Taras knä samtidigt som festen fortsätter. Vid tre-tiden börjar alla röra sig hemåt. Evy reser sig i blixtgivakt med klotstora, uppspärrade ögon. Hon gör alltid så när hon blir väckt, en reaktion på att hon så ofta somnar när hon inte borde göra det.
Tara och Evy sätter sig på scootern och kör hemåt. Innan de går och lägger sig sätter de sig bredvid varandra och pratar om dagen som gått.
Evy, 26, berättar hur hon blev hotad när hon satt med en flickvän på en offentlig plats.
– Vi hade suttit och pratat i timmar och vi kanske kysstes. På väg tillbaka till bilen hoppar en man fram bakom träden. Han skriker att han såg oss och hotar med att gå till polisen om vi inte har sex med honom, säger Evy.
Men hon lyckades förhandla med mannen. I stället för sex skulle han få pengar. 500 000 libanesiska pund, motsvarande runt 2 800 kronor.
– Jag lovade att springa hem och hämta pengarna. Men jag kom aldrig tillbaka och ingenting hände, säger Evy.
”
Han skriker att han såg oss och hotar med att gå till polisen om vi inte har sex med honom
En annan kvinna i sällskapet berättar om hur hon en gång när hon var yngre satt på en bänk med sin dåvarande flickvän. Polisen åkte förbi och såg dem sitta nära varandra. Poliserna kom fram och hotade att ta med dem till polisstationen. De hotade att gripa dem och ringa deras föräldrar.
Hon fortsätter att berätta om hur polisens hot trappades upp – och om hur hennes tjej gjorde ett genidrag som räddade situationen:
– Min tjej hade mens just då. Hon drog ut sin tampong och visade poliserna. ”Kolla jag har mens så vi kan omöjligt ha sex”, sa hon. De blev så generade och konstaterade att det faktiskt var omöjligt för oss att ha sex.
– Så de lämnade oss utan att nåt hände. Tänk så dumt, och hur mycket det säger om vad de vet eller inte vet! Om kvinnor, mens och om lesbiska. Men det var bra för oss den gången, säger hon.
Hon förklarar att kvinnliga homosexuella inte är lika drabbade av paragraf 534, för definitionen av att ha sex inkluderar underförstått en penis och penetration. Men berättelserna är ändå många om hur även kvinnor blir terroriserade av polis och allmänhet i Libanon.
Det har inte kommit vatten ur kranen på två dagar nu och berget av disk bara växer. Det går inte att spola i toaletten. Och att duscha handlar mindre om att bli ren och mer om känslan att stå naken framför någon som spottar lite orytmiskt på dig.
– Det är ofta så här på sommaren, säger Tara.
– Men det handlar inte om vattenbrist, vi har vatten. Det hela handlar om att samhället är korrumperat.
Vid ett senare tillfälle berättar Evy om vad som skrämde henne mest den gången hon utsattes för hot.
– Jag har hört berättelser om hur man kan bli behandlad av polisen. Om hur de behandlar dig som en hora och att du kan bli slagen. Men jag var mest orolig för att mina föräldrar och min familj skulle få veta om mig på det sättet, svarar hon.
– Våra föräldrar är ändå bra. Det finns de som blir utslängda hemifrån, skickade till prästen eller inlåsta hemma. Vi pratar bara inte om det och just nu vinner ingen på att vi tar upp det. Vi lever ändå tillsammans och känner att vi kan leva öppet, säger Tara.
Evy och Tara tittar ut från taket: “Beirut är vår stad”. Kärleken till staden är komplicerad. Staden älskar inte tillbaka om man är homosexuell och man får se sig om över axeln så att man inte blir påkommen.
Att bo i Beirut är relativt dyrt. “Sen får man ofta mindre i lön för att man är tjej, för arbetsgivarna tänker att man har en man som försörjer dig”, förklarar Evy.
“Vi pratar om att skaffa ett schema för vem som gör vad här. Det är så lätt att falla in i mönster och sen börjar man irritera sig”.
De flesta har draperier framför balkongerna för att hindra dammet från att komma in. Husen ligger nära och tätt här.
Evy och Tara bor i en trea med kök och två balkonger. Stora presenningar över balkongerna håller det mesta av gatudammet borta. Elen stängs av minst tre timmar varje dag. Så är det överallt i Libanon och många har elgeneratorer för att slippa avbrottet. Men det kostar.
– Det är dyrt att bo i Beirut, förklarar Evy.
– Sen får man ofta mindre i lön för att man är tjej, för arbetsgivarna tänker att du har en man som försörjer dig. Men vi börjar bli allt fler kvinnor som vill och kan stå på egna ben, säger hon.
”
Vi börjar bli allt fler kvinnor som vill och kan stå på egna ben
Tara går med en 10-liters plastdunk i varje hand hem till sin mamma som bor i närheten för att hämta vatten. Taras mamma sitter i soffan i en blå pyjamas med Musse Pigg-ansikten på byxorna och paljetter på toppen. Efter mindre än 10 minuter kommer den ständiga frågan.
– När ska du sluta jobba, hitta en man och gifta dig?
Tara avfärdar rutinmässigt frågan. Med lika mycket charm som allvar i rösten. Taras mamma vet att hon är tillsammans med Evy och att de bor tillsammans, men ändå brukar hon fråga. Kanske för att hon hoppas, eller kanske för att hon har förträngt det hon egentligen vet.
På frågan om Evys föräldrar vet om att hon attraheras av kvinnor och inte män blir det korta svaret ett nej. Som sen blir ett långt svar, som blir ett ja. Evy berättar om händelser, samtal och möten som gjort att hennes föräldrar vet, även om de inte pratar om det.
– Jag var 15-16 år och brukade använda min mammas telefon för att sms:a med en tjej. Efteråt brukade jag radera hela konversationen. Men vid ett tillfälle kom ett sms efter jag lämnat tillbaka mobilen till mamma, säger Evy.
Tara är på jobbet. Efter lunchen spelar de pingis ibland. Kvinnorna är en del i samma nätverk och bland vännerna kan de vara sig själva.
Det är snart dags för yoga. En gång i veckan går Tara med sin mamma hem till en väninna som upplåter ett rum för aktiviteten.
“Många har åsikter om hur jag ser ut. Att jag borde göra något åt mina ögonbryn, klä mig för att framhäva min kropp bättre. Jag säger bara: ‘Let girls go’.”
Tara och Evy har varit ute på klubb och beställer mat i Bourj Hamoud innan de går hemåt för natten.
– Det var ett meddelande om att hon ville duscha med mig. Jag hade sparat hennes namn i telefonboken så mamma såg ju att det var en tjej. Mamma frågade mig vad det hela handlade om.
– Jag fick superpanik och ryckte till mig telefonen, raderade meddelandet och sa: ”Vilket meddelande?” Sen pratade vi aldrig om det igen, säger hon.
Händelserna staplar sig på varandra och Evy berättar vidare om när hennes mamma klev in i rummet när hon hade sex med sin dåvarande flickvän. Och hon berättar att hennes examensfilm från universitetet handlar om två kvinnor som har känslor för varandra.
– Pappa berömde filmen och verkade stolt, han visade den för en av sina vänner. Mamma sa ingenting, men då sa pappa till mig att jag måste vara tålmodig eftersom människor behöver olika lång tid för att bearbeta saker. Dagen efter kom mamma fram och berömde filmen och sa att det var bra foto, säger Evy.
Det blir en spontan utgång och vännerna hoppar in i en taxi. Evy får inte plats och kör efter på scootern. I ett tyst område finns en lägenhet som omvandlats till en högljudd nattklubb. Väggarna är täckta med heliumballonger och med inträdesbiljetten får du en syrlig gindrink. En kvinna i 50-årsåldern dansar i tighta jeans till The Strokes och två unga pojkar skålar kärleksfullt vid DJ-båset.
Amina, 27, har stort hår, stor personlighet och en stor röst. Men hon har inte vågat berätta för sina föräldrar om sin homosexualitet: “Jag tror inte mina föräldrar skulle älska mitt barn om jag får det med en kvinna”. Jaide, 35, är hennes flickvän sedan 4 månader.
Rosa berättar om när hon kom ut för sin mamma: “Hon grät, hon sa att hon skulle ta mig till en präst, att hon skulle be för mig”.
Samar, 27, är arkitekt. Hon tycker inte att sexualiteten är särskilt viktig att prata om. Vill inte ha en etikett. Hon vill hellre tala om jämställdhet.
Det är fest, konstutställning, mat och dryck serveras. Indy, skickar sms till sin flickvän som inte kunde komma. Hon berättar om Libanon och Beirut. “Man älskar det så mycket, men samtidigt hatar man det”.
Trappan, nära bargatan Mar Mikhael, är en vanlig plats för par att sitta vid. Men man ser sällan två kvinnor sitta sida vid sida här.
Rosa, 23, studerar litteratur på universitetet. Hon kommer från ett kristet hem med djupt troende föräldrar i en by norr om Beirut. Hon har bara tid att träffas lite kort för att prata, för hon bor hos föräldrarna och har regler och tider för när hon ska vara hemma. Rosas flickvän är med, de passar på att träffas under de korta fria stunder de lyckas få utanför hemmet.
Redan när Rosa var barn berättade hon om sina känslor för tjejer för sin mamma. Den gången var hennes lärarinna föremål för känslorna, men det var inget som togs på allvar. Hon visste inte själv om det var på riktigt.
”
Jag förstod att mina känslor var på riktigt när jag satt med min bästa kompis och tittade på en tv-show med Jerry Springer
– Jag förstod att mina känslor var på riktigt när jag satt med min bästa kompis och tittade på en tv-show med Jerry Springer. Min bästis sa: ”Usch, de där två är lesbiska, äckligt!” Jag frågade vad lesbisk betyder, säger Rosa.
– Hon svarade att det är när två tjejer gillar varandra. Det var då jag förstod att det jag känner finns på riktigt, säger hon.
Ett par år senare hade Rosa sitt första förhållande med en kvinna och berättade än en gång för sin mamma om sina känslor.
– Mamma stod och torkade håret. När jag berättade att jag var ihop med en tjej, sa hon inget. Hon stod kvar där och torkade håret i en hel timme, säger Rosa.
– Sen kom hon till mitt rum och bad mig lyssna. Hon grät. Hon sa att hon skulle ta mig till en präst, att hon skulle be för mig och att vi skulle be tillsammans.
– Tårarna tog aldrig slut, så ganska snart fejkade jag att jag skulle göra slut med min flickvän. Nu var det min tur att börja gråta. Jag grät mest över lögnen och sen åkte jag till en kyrka i bergen och sen sa jag att jag inte längre har sådana känslor för kvinnor, säger hon.
I flera år lät Rosa lögnen tillhöra vardagen. Men hon hade lovat sig själv att om hennes mamma skulle fråga igen skulle hon säga sanningen. Frågan kom igen, och den här gången var Rosa mer förberedd. Hon tog fram ett papper med en dikt som hon själv hade skrivit, en dikt som förklarade hennes känslor.
– Så min mamma vet, och jag tror hon accepterar mig nu. Eller det kanske hon inte gör, inte än. Men hon älskar mig ändå, det har hon i alla fall sagt, säger Rosa.
Rasar på Europalistan
Sverige rasar på den europeiska listan vad gäller mänskliga rättigheter för hbtq-personer. Sverige hamnar på tolfte plats i årets rankning, en försämring från 2015 då Sverige blev sexa. Detta enligt årets rapport från hbtq-organisationen Ilga Europa som baserar sin lista på ett 50-tal kriterier, bland dem lagar om samkönade äktenskap, trakasserier och könsbyte.
Den svenska nedgången beror delvis på att andra länder i Europa har gjort stora framsteg, men också på förändringarna i asyl- och migrationspolitiken.
- Sverige faller i denna internationella rankning för att vi blivit sämre på att erbjuda skydd för de människor som flyr undan förföljelse på grund av sin sexuella läggning, sitt könsuttryck eller sin könsidentitet, säger RFSL:s vice förbundsordförande Magnus Kolsjö.
Källa: RFSL
Amina, 27, arbetar med att redigera film och tv. Hon har stort hår, stor personlighet, stor röst och stora rörelser, men ibland blir hon liten och vissa frågor är känsliga.
– Min familj är allt, men jag klarar inte att vara med dem länge än ett par timmar, för allt är en lögn.
”
Jag tror inte mina föräldrar skulle älska mitt barn om jag får det tillsammans med en annan kvinna
Hennes allt är också Jaide, 35, som alltid är vid hennes sida. De är ett par sen snart ett halvår. Hennes föräldrar vet ingenting. Upprepade gånger vill hon försäkra sig om att hennes anonymitet är säkrad. Familjen får inte veta. Gråten i halsen är närvarande under samtalet, men hon parerar tårarna med att hastigt resa sig upp och sätta sig ner och resa sig upp och sätta sig ner.
Tara och Evy ringer på dörren hos Amina och Jaide. Så är det alla dagar. Ringer inte du på en dörr, så ringer någon på din.
Amina öppnar dörren. Hon har precis möblerat om vardagsrummet så att man kan projicera Battlefront mot kortsidan av väggen och samtidigt sitta bekvämt med tv-spelskontrollen och utplåna stormtroopers som lurar bakom varje rymdskeppshörn.
– En dag vill jag ha en familj, men det kommer aldrig att gå här i Libanon. Jag tror inte mina föräldrar skulle älska mitt barn om jag får det tillsammans med en annan kvinna, säger hon.
Det är nu det blir tydligt vilken roll den annars så tysta och lugna Jaide har i deras relation. Jaide är trygg och bryr sig inte nämnvärt om vad omgivningen tycker och tänker. Hon har pengar och har redan berättat för sina föräldrar. Det betyder inte att det är något man pratar om. Men familjen vet och hon säger att det är det bästa hon har gjort i sitt liv. Att ha berättat.
“Jag är libanes, jag är armenier, jag är arabkvinna och jag är lesbisk. Ibland upplever jag att västvärlden utgår från att jag är ett offer. Det är jag inte!”, säger Tara.
Evy och Tara hemma i sin lägenhet. De bor i en trea med två balkonger. Elen brukar stängas av minst 3 timmar varje dag, det är vanligt här i Beirut.
“Det kanske är en bubbla, men vi lever öppet och fritt”, säger Evy.
Paragraf 534 är högaktuell. Evy berättar att en okänd man försökte pressa henne på pengar när han upptäckte henne med hennes flickvän när de kysstes på en bänk. “Han hotade att gå till polisen”.
Tara och Evy berättar om hur de blev tillsammans. “Hejdå-kramen varade för länge, kanske fem minuter, och då visste vi”.
En annan kvinna i gemenskapen är Samar, 27. Hon är arkitekt och har nära till skratt och hennes vänner beskriver henne som trendkänslig. Själv beskriver hon sig som väldigt karriärfokuserad. Att hon dras till kvinnor och inte män har aldrig varit något konstigt, vare sig före eller efter hon visste att det finns ord för att säga att man blir kär i personer av samma kön.
– Jag var 13 och min bästa kompis kom fram till mig och berättade att hon var lesbisk. Jag frågade: ”Vad är lesbisk?” Hon sa att det betyder att man är tjej och blir kär i tjejer, säger Samar.
– Jag svarade: "Vadå då, det blir jag med. Jag är också lesbisk", säger hon.
”
Det kanske är en bubbla, men vi lever öppet och fritt
Samar tycker inte att det är så viktigt att tala om det här, om att sätta etikett på vem hon är. Men hon pratar gärna om vikten av jämställdhet. Och framför allt om lika lön för lika arbete.
Samar, Rosa, Evy, Amina och Jaide tillhör alla ett större nätverk av kvinnor, i vilket de kan känna sig trygga oberoende av bakgrund, religion, politiska åsikter och livssituation.
– Det kanske är en bubbla, men vi lever öppet och fritt, säger Evy.
Det är ännu en kväll av gemenskap i Beirut med bara kvinnor och efter ukeleletonerna till Nirvanas ”Smells like teen spirit”, men innan Sound of musics ”My favorite things” säger Samar:
– Jag har min egen pridefestival varje dag – det är bara ingen som vet om det.
Evy är ute på sitt jobb som filmfotograf och Tara har en ledig dag så hon följer med i bilen.
Bromsen på skotern tar inte riktigt men Tara vet hur man fixar det.
Klockan är snart tio på kvällen och Tara och Evy ska hem till Amina och Jaide och spela sällskapsspel. Tara stannar och köper öl. Den lokala sorten är billigast och godast.
På bargatan Mar Mikhail mötes både turister och unga Beirut-bor. Det är rökförbud på de flesta ställena och därför står de flesta utomhus på gatan med sina drinkar.
“Vi börjar bli allt fler kvinnor som vill och kan stå på egna ben. Precis som vi blir fler och fler tjejer som åker scooter, även om det stör vissa”, säger Evy.
Lisa Mattisson
Lisa Mattisson är frilansfotograf och medarbetare på Expressen. Under det gångna året har hon bland annat bevakat flyktingkrisen i Europa och svensk inrikespolitik. Hon har även skrivit boken "Feminismens ABC" som nyligen kom ut på Leopard förlag.