Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mellanösterns kvinnor, har vi glömt dem?

Amelia Adamo.

Det händer att jag tackar Skaparen för att jag är kvinna född i väst och har (nästan) lika villkor som en man. När jag blir så där tacksam så har det oftast att göra med möten med motsatsen. I boken Resa i Sharialand av Tina Thunander, var det som någon sparkade sönder mina mjukdelar. Ovanpå detta skrev jag färdigt min artikel om könsstympning, efter en resa med Unicef i Etiopien, och påmindes åter om tryggheten i att bo i ett land där kvinnor inte stenas eller tvingas få sin klitoris avskuren.

 

En del muslimiska män (de som tycker att kvinnor ska vara heltäckta) klarar inte att se kvinnohud för de kan inte bemästra sin sexualitet, alltså måste hon täckas. När det handlar om stympning så tror man att kvinnorna annars blir översexualiserade. I båda fallen handlar det om mäns kontroll, inte alls om sexualitet.


Som kvinna känner jag en allt mer växande ilska över tystnaden kring de förfärliga ritualer - eller övergrepp - som sker dagligen, allt ifrån oskuldstester, barnäktenskap, könsstympning, stening, förbud att gå ut utan mannens godkännande, misshandel i uppfostrande syfte, och så vidare till lyxigare problem som att inte få ta körkort. Eller som i Saudi­arabien inte ens få rösta. Många muslimska kvinnor är rättslösa. Inte överallt men där de lutar sig mot sharialagarna får hon det svårt om hon vill något annat än det män bestämt.

 

Vi engagerar oss i hur barn har det, hur djur har det, hur Arktis och Östersjön mår - men Mellanösterns kvinnor, har vi glömt dem? Och om det är några som engagerar sig, som Dilsa Demirbag Sten så är det garanterat mansfritt. Med vissa undantag, som till ­exempel Janne Josefssons Uppdrag granskning. Kvinnofrågor, som kallas för mjuka frågor, då brukar männen lysa med sin frånvaro. Men det enda mjuka jag kan se i detta är vår kropp när vi får stryk.

 

Man kan ju hoppas att den arabiska våren innebär en början till en bättre värld för en kvinna i sharialand oavsett om hon bor i Mellanöstern eller i Afrika. Märkligt nog väcker ett politiskt och ekonomiskt system som hanterar kvinnor som djur ingen större empati i vår västvärld. Är det för laddat för att vi ska orka med att prata om det? Eller är det politiskt korrekta rädslan, att om vi hackar på muslimska fundamentalister så blir vi förknippade med Sverigedemokraterna? Alltså tiger vi (läs medierna, åsiktssofforna, bloggprofiler, politiker) hellre och väljer andra ämnen.


Kvinnor som blir våldtagna, stenade, piskade får skylla sig själva, männen går fria (för det är ju kvinnors fel, de har ju utmanat), skriver egyptiskan Mona Eltahawy i en rasande artikel. Och i väst blundar ni därför att ni säger att det är vår kultur och religion. Men det handlar inte om slöja och mödomshinnor, det handlar om att vi kvinnor ska hållas tillbaka. Förstår ni inte!! Alltså, sluta bullshitta om kultur och religion, skriver hon.

 

Jag håller med: det heter inte kultur och religion, det heter våld och förtryck. Och varför talar vi inte termer av demokrati, lika rättigheter och likhet inför lagen i stället, så slipper vi hamna i diskussioner om kultur och religion. För så fort man tar upp den här kvinnofrågan får jag stoppat i halsen att jag inget förstår, att jag generaliserar och att jag fördömer en hel muslimsk värld.

 

Sen kommer hatbreven, om jag skriver om svenska kvinnors villkor, då ska jag straffknullas, Är det kvinnors villkor i den muslimska världen så förstör jag för hela det muslimska folket, förstör för islam och då handlar hotmejlen om hur jag ska tystas.


Behöver jag säga att alla de hatmejl som når mig skrivs nästan bara av män.

Med denna krönika vill jag tacka för mig här i Expressen. Vill ni träffa mig mer så finns jag i M-magasin.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!