Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Medborgargardet styr
i skräckens stad

– Vi är inte rädda här, för här är det vi som är lagen, säger Herme, som föder upp tuppar. Foto: Niclas Hammarström
Medborgargardet i San Marcos bär T-shirt som uniform och fungerar som ordningspoliser. Men de tar inte order av staten. Foto: Niclas Hammarström
Enriqo sitter fängslad i ett medborgargard-fängelse. Se fler bilder från Acapulco i artikeln. Foto: Niclas Hammarström

ACAPULCO. Mot skenande laglöshet och polisens korruption i och kring det mexikanska semesterparadiset Acapulco har medborgare beslutat att ta saken i egna händer.

Nu inrättar de egna miliser och egna fängelser.

– Kvinnorna är ofta de allra strängaste och mest obevekliga när det gäller att straffa fångarna, säger Vincente Cuenca, som leder medborgargardet i San Marcos utanför Acapulco.

– Våldet här i Mexiko är som en kedjereaktion mellan kriminellt våld och politisk korruption. Det är samma mekanism som i en atombomb, säger människorättskämpen Javier Morlet.

Han förlorade själv sin dotter Adriana 2011. Javier Morlet hade kontakter i rättsväsendet och hela vägen upp till presidentpalatset. Tack vare dem och ett enträget arbete lyckades han efter ett år få tag på sin dotters kvarlevor – eller åtminstone den övre halvan av hennes kropp.

Han visar oss en bild på sin dotter – en vacker och leende student full av livsglädje. Fem år efteråt vägrar flickans mamma fortfarande ta in att dottern är död.

– Jag hade det väl förspänt. Föreställ er hur det är när man är fattig. Ingen hjälper dig då, säger Javier Morlet.

Nästan lika många som mördas försvinner spårlöst

Den som försöker lösa ett brott på laglig väg blir ofta desillusionerad i Acapulco. Nästan lika många som mördas försvinner spårlöst. De förs ibland upp till Nationalparken Veladero ovanför Acapulco.

– Kidnapparna brukade komma den här vägen med sina offer, säger parkvakten Iván högst upp på kullen där slumkvarterens leriga väg går över till stenig stig och djungelliknande växtlighet.

När vi gick fram mot Iván riktade han först sitt automatvapen mot oss.

– Nuförtiden brukar de gå runt där ute i skogen i stället. När jag och min fru är ensamma här på nätterna så känns det ganska ensligt, berättar vakten framför sitt hus, ett litet skjul med veranda.

 

LÄS MER: Acapulco – semesterparadiset som blev en av världens farligaste städer

 

En annan plats i Acapulco dit kidnappare och mördare brukar föra sina offer är ett hotell som aldrig hann bli klart innan turismen hamnade i kris. Nu gapar det tomt med slitna blå och grå betongväggar, prydda med graffitti, högst uppe på en av stadens kullar. Ingen i kvarteret vill närma sig den dystra byggnaden. Alla vet vad som försiggår där.

Vaknade bakbunden på en stol

Den 29-årige dansaren Romeo – vi kallar honom så, egentligen heter han något annat – vet allt för väl vilken behandling som väntar den som hamnar i kidnapparnas händer. Han gjorde det själv för exakt ett halvår sedan.

Kidnapparna attackerade Romeo i hans bil och misshandlade honom. Han vaknade bakbunden på en stol i ett rum med cementväggar. Sex dagar senare släpptes han fri med blodig kropp och en kåpa över huvudet, mitt i en stjärnklar natt.

Foto: Niclas Hammarström

Kidnapparna tog fel på person när de förde bort "Romeo". De valde då att tortera honom och begära lösenpengar. Väl frigiven sprang han och tog bort huvan, nerblodad på en öde kyrkogård.

 

Vad som hände däremellan har Romeo försökt bearbeta med hjälp av tre psykologer, en terapeut, en yogalärare och två schamaner, trolldoktorer. Romeo torterades, misshandlades, fick ett finger avhugget och längtade till slut bara efter att dö medan han hörde tortyrredskapen slipas.

– Kidnapparna insåg att de hade tagit fel på person, men eftersom de ändå hade mig i sitt våld så tänkte de att de kunde tjäna lite pengar på utpressning, säger han.

 

***

 

Den som väljer att gå till polisen i Acapulco för att anmäla att en anhörig har försvunnit måste stålsätta sig.

Det vet Roberto Hernandez alltför väl. Hans 31-årige son, Marvin, kom aldrig hem efter en biltur med sina läkarkollegor, förra året. Först i somras kunde familjen begrava sonens kropp.

Roberto Hernandez kände sig mer än motarbetad av polisen.

– Först sade de att min son nog bara var ute och söp med horor. Sedan krävde de en massa papper. Jag fick gå runt till flera polisstationer. Ingen anmälan om försvinnande kunde göras om jag inte kom med 25 fotografier till exempel, berättar han.

Under tiden kämpade hela familjen, inklusive elvaåriga dottern Cassandra, för att få reda på vad som hänt. Det tog veckor och månader innan polisen började agera.

– Jag delade ut flygblad i skolan. Då började lärarna också hjälpa till, berättar Cassandra.

Flickan tillhörde de i familjen som ansåg att de borde ta till vapen.

– Vi hade alla bestämt oss. Fick vi upp ett spår på var hans förövare fanns så skulle vi attackera, trots att det skulle kosta oss ett eller två liv till, säger Roberto Hernandez sammanbitet.

Foto: Niclas Hammarström

Roberto­ Hernandez med dottern Cassandra framför sonen Marvins grav. Han misstänker att poliser var inblandade i sonens död.

 

Idag kör han själv den vita bil som polisen till slut hittade. Enligt den utredning som Roberto Hernandez mutade till sig så fann polisen sonens mobiltelefon i händerna på… en polis. Flera dagar efter försvinnandet hade polismannen i fråga använt sig av telefonen.

I dag är den utpekade polisen fortfarande i tjänst. I Mexiko går det under begreppet ”impunidad”, strafflöshet. Det är en cancer vars metastaser har framkallat våldsamma reaktioner.

Ett helt samhälle har tagit lagen i egna händer

Foto: Niclas Hammarström

I samhället San Marcos, utanför Acapulco, tog medborgarna själva upp kampen mot brottsligheten.

 

I San Marcos utanför Acapulco, inte långt från Marvins grav, har ett helt samhälle rest sig och tagit lagen i egna händer. Staden var länge mest känd för sin årliga tuppfäktningsfestival.

För ett par år sedan fick befolkningen nog av att bli utpressade, mördade och rånade av knarksyndikaten.

– Vi organiserade oss och tog till vapen. I början var vi alla maskerade för att undvika vedergällning mot våra familjer, berättar Vincente Cuenca, chefen för medborgargardet i San Marcos.

Han lägger ifrån sig en pistol på bordet när han kommer in i sitt högkvarter. Ett gevär står intill bordet och ett tjugotal svarta walkie-talkies ligger i en hög på en hylla.

Tillsammans gjorde medborgargardet räder mot de kriminella. Ett par personer ur medborgargardet dog i striderna, men ännu fler omkom på den andra sidan.

Inom 24 timmar kan vi sätta upp en styrka 700 personer

Till slut vågade de kriminella sig inte in i området längre. Åtminstone inte synligt.

– På 10 minuter kan jag mobilisera 40 beväpnade män som spärrar av alla vägar i hela området. Inom 24 timmar kan vi sätta upp en styrka 700 personer, säger Vincente Cuenca och ritar upp en karta över vägspärrar ute bland byarna och vägarna.

 

Foto: Niclas Hammarström

Här vaktas ett av medborgargardenas häkten. Staten har ingen insyn.

 

Precis det hände i häromveckan när de fick ett larm om en kidnappning på vägen mot Acapulco. Två av de tre kidnapparna lyckades fly men offret kunde räddas. Nu hålls den fångade kidnapparen i ett av medborgargardets hemliga fängelser. Där kommer han att stanna för lång tid framöver.

Kvinnorna är ofta de allra strängaste

I häktet intill chefens kontor sitter två fångar bakom järngaller för mindre förseelser.

– Nej, några advokater har de inte rätt till. Vi håller inte på med sådant. Vi har i stället en videokonferens med ett råd på upp till 84 medlemmar som beslutar om straff, säger Vincente Cuenca.

Foto: Niclas Hammarström

Bilen de patrullerar med har betalats av frivilliga bidrag.

 

Femton procent av medlemmarna är kvinnor.

– Kvinnorna är ofta de allra strängaste och mest obevekliga när det gäller att straffa fångarna. Männen brukar vara mer överseende, säger medborgargardets chef.

De 30 till 40 fångar som finns inom området används regelbundet som gratis arbetskraft på fälten och i skogen. Ingen tar risken att fly, hävdar Vincente Cuenca.

Varje kväll patrullerar de med en fyrhjulsdriven pickup i staden.

– Vi har betalat bilen med frivilliga bidrag. I början såg medborgarna oss som ett mirakel och var väldigt generösa, speciellt med mat. Men nu när de börjar vänja sig med lägre brottslighet så blir det lite motigare att få dem att bidra, säger Vincente Cuenca.

Foto: Niclas Hammarström

I San Marcos patrullerar ett medborgargarde varje kväll. De arresterar vem de vill. Misstänkta banditer skjuts eller fängslas och döms av byrådet – i regel till straffarbete. Den vanliga polisen låter dem hållas.

 

På andra håll i Mexiko har medborgargarden börjat ta ut regelrätt skatt av invånarna: en ny form av skyddspengar. Alternativt har de allierat sig med narkotikakartellerna för att häva en form av tullar.

I San Marcos är det i dag mest traktens företag som betalar för det nya beskyddet, säger Vincente Cuenca.

Fram till för några månader sedan var San Marcos medborgargarde i konflikt även med staten. Nu har medborgargardet nått en form av överenskommelse om att ingen ska skjuta på den ena eller andra. I gengäld får medlemmarna bära T-shirts med loggan Policia Communidad på, samhällspolis.

Men fortfarande är det medborgargardet som beslutar om straff och rätt.

Magnus Falkehed och Niclas Hammarström på plats i Mexiko. Foto: Niclas Hammarström