"Max och Saga måste få upprättelse"

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Rädda att ingen fälls. Nicklas och Emma Jangestig berättar i dag för första gången tillsammans om sina känslor efter att deras gemensamma barn mördats i Arboga i mars.
Foto: AXEL ÖBERG

De stöttar varandra i den svåra sorgen efter Max och Saga. Viktigast nu är att hålla de fina minnena vid liv. 

Arbogabarnens föräldrar, Nicklas och Emma Jangestig, berättar om glädjen som Max och Saga fortfarande ger dem - och om rädslan för att den som mördade dem så brutalt ska gå fri.

Kände sig utpekad. Barnens pappa Nicklas Jangestig misstänktes till en början, men misstankarna avskrevs sedan helt.
Foto: Foto: AXEL ÖBERG

15 veckor utan Max och Saga. 15 veckor av saknad.

 Varje morgon samma sak - insikten om vad som hänt. Att barnen är borta för alltid. Brutalt ihjälslagna.

 Måndagen 17 mars var en helt vanlig dag. Emma hade varit med barnen på öppna förskolan, de postade påskkort till släkt och vänner på vägen hem.

 - Mitt sista minne av barnen är hur jag satte dem i soffan framför tv:n. Det minnet är fint, säger Emma Jangestig, 24.

 Sen sker överfallet. Med vad som tros vara en hammare slår gärningsmannen slag på slag - mot både Emma och barnen.

 Då ambulansen kommer andas Max och Saga fortfarande - men deras liv går inte att rädda.

 - Jag har ingen förståelse för att en människa kunde gör det här mot två små barn. Men på något sätt försöker jag ändå hitta ett sätt att förstå. Jag känner inte hat, inte nu, men jag vill ha ett svar, säger Emma.

 Expressen träffar henne och barnens pappa, Nicklas, 28, en sen kväll i Arboga. De är separerade sedan mer än ett år tillbaka och båda har nya sambor. I allt det svåra har deras vänskapsrelation stått stadig.


 Vidden av det som hänt har inte riktigt sjunkit in än. Det kanske den aldrig kommer att göra. Det som är viktigt för dem nu är att den som gjorde det här, den som mördade barnen, blir dömd och får sitt straff.

 - Max och Saga måste få upprättelse. Innan de fått det kan vi inte få ett avslut, säger Nicklas Jangestig.

 I häktet i Västerås sitter den tyska 31-åriga kvinnan som misstänks för morden på barnen och mordförsöket på Emma.

 Polisen har vid flera tillfällen sagt att de är säkra på att det är hon som är gärningsmannen. Man misstänker att tyskan varit fixerad vid Emmas nuvarande sambo som hon tidigare haft en kort flört med.

 Vittnen uppges ha sett tyskan i närheten av mordplatsen strax innan Emma och barnen hittades den där måndagskvällen i mars. Hon har också fångats på övervakningsfilmer på stationen i Arboga den kvällen. Själv säger hon att hon är oskyldig och att hon var i Arboga för att titta på runstenar.

 Polisens utredning av de två brutala barnmorden har gått sakta framåt. Enligt uppgift är problemet att man inte hittat bevis som kan binda tyskan till mordplatsen.

 Nu verkar det dock som om utredningen börjar bli färdig och åtalet beräknas lämnas in om tre veckor, 23 juli. Om allt går som planerat startar rättegången veckan därpå.


 Vad Emma minns från mordkvällen och vad hon sagt till polisen får hon inte berätta. Och hon vill inte heller. Hon vill inte riskera att skada utredningen.

 För både Emma och Nicklas finns rädslan där - skräcken för att den som gjort det här ska gå fri. Att bevisen inte ska räcka till. Att något ska gå fel.

 - Men det får inte hända. Barnen var helt oskyldiga. Vad det än kan ha rört sig om hade Max och Saga ingenting med det att göra, säger Nicklas.

 Han berättar om barnen med kärlek i rösten. Om hur Max alltid tog hand om Saga. Och om hur hon var ett litet yrväder som alltid spred skratt omkring sig.

 - Börjar jag prata om barnen kan jag nästan inte sluta. Men ibland kan det bli jobbigt för dem som lyssnar, de kan reagera och tycka att jag kan prata om dem och det som hänt för distanserat. Tycka att det är konstigt att jag inte blir mer ledsen, säger Nicklas.

 - Men jag har gråtit. Den första tiden grät jag hela tiden. Nu är det här det enda sättet jag kan förhålla mig på.


 Även Emma visar upp en enorm styrka. Hon kan prata om barnen och skratta åt roliga minnen. Både hon och Nicklas kan minnas och glädjas över den tid de fick med sina barn. Att få prata om det som hänt blir ett sätt att bearbeta. När Expressen ber om en intervju säger de ja.

 - Jag vet så klart att man inte måste vara stark hela tiden, att man får vara svag också. Men jag är tyvärr inte där än, på något sätt sörjer jag allt inom mig nu. Men jag är tacksam över att jag kan klara det här på det sätt jag gör, säger Emma.

 Hon vågar fortfarande inte vara ensam. Hon har hela tiden någon vid sin sida. Och varje måndag vid 19-tiden, samma tid som överfallet skedde, känns det i kroppen på henne.

 - Människor frågar om jag är tacksam att jag överlevt. Men jag kan inte vara tacksam, för mig fanns aldrig något annat alternativ än att kämpa och klara det här. Om jag hade kört av vägen i en bil och klarat mig - då hade jag kunnat vara tacksam. Då hade jag själv vållat mig skadan och överlevt. Men det här har någon annan gjort mig, jag kan inte vara tacksam, säger hon.

 För Nicklas har de här senaste månaderna varit svåra av flera anledningar. Till en början var han misstänkt gärningsman och satt fängslad i två dagar innan misstankarna mot honom avskrevs helt.

 Dygnen som han tillbringade hos polisen, ensam i en cell efter att han fått det värsta besked en förälder kan få, att barnen var döda, kommer han aldrig att glömma.

 Han kände sig också väldigt utpekad, bland annat av medierna, och från början undvek han att vara i Arboga.

 - Det går bättre nu. Tidigare kändes det som om människor tittade och funderade på om jag kanske gjort det ändå. Människor tittar fortfarande, men nu är de snällare i ögonen, säger han.


 Vid de häktningsförhandlingar som hållits tidigare har varken Emma eller Nicklas varit med. Men när det väl blir rättegång tänker de båda vara där.

 - Jag vill inte se henne innan dess. Jag har sett bilderna i tidningen men de har varit maskade. På något sätt känns det som om det är bättre för min trovärdighet, för mitt vittnesmål, om jag inte sett bilder på henne under den här tiden. Min psykolog säger att jag måste förbereda mig på att det kan bli en chock, men jag får ta det då, säger Emma.

 Förra veckan fick hon träffa åklagaren, Frieda Gummesson. I över en timme pratade de om fallet och Emma fick svar på många av sina och Nicklas frågor.

 - Vi fick en bra kontakt. Det känns jättebra att vi träffats nu. Det är ju hon som ska föra vår talan, säger Emma.

 Nicklas har fortfarande inte fått kontakt med åklagaren trots flera försök. Han vill så gärna få känna sig delaktig i processen, få veta vad som händer med omhäktningar och liknande. Nu tvingas han varje gång ringa runt för att hitta rätt person att prata med. Oftast blir det resultatlöst, han får inga svar.

 Han är barnens pappa - men är ändå utestängd och får bara andrahandsuppgifter.

 - Jag önskar att vi kunde få en kontaktperson som ringde upp när det finns något de kan berätta för oss anhöriga, säger Nicklas.


 Huset där morden skedde har blivit en minnesplats. Både för den närmaste familjen och för andra som vill visa sitt deltagande.

 - De första gångerna jag gick till huset var jag orolig, tyckte att det var jättejobbigt för jag visste att det var brottsplatsen. Men sen blev det mer och mer som en minnesplats, ett ställe där jag kan tänka och sörja, säger Emma.

 Vid midsommar gjorde hon små kransar till barnen som hon lade vid huset.

 - Jag vill kunna minnas de där sakerna de tyckte om och ge det till dem även fast de inte finns här på jorden längre. Häromdagen gick jag till huset med yoghurt till Max, den sorten som han älskade. Och jag hade med Mariekex åt Saga.


 Det har gått 15 veckor sedan mardrömmen började. 15 veckor av saknad.

 Nu i veckan samlas familjen för jordsättning. Barnens gravsten kommer att resas vid ett senare tillfälle. Nicklas och Emma har utformat gravstenen tillsammans.

 - Barnens livsglädje och kärlek ska lysa vidare genom den, säger Nicklas.

 Ett duvpar ska sitta ovanpå stenen, men inte ett vuxet par. Det är två duvungar i sten som ska sitta där och vaka över barnen.

FAKTA

Så skänker du pengar till barnens fond
Vill du ge en gåva till Max och Sagas fond? Sätt då in pengar på plusgirokonto 123895-5 och märk talongen med "Max och Saga".
Pengarna går oavkortat till Rädda Barnen men också till HPN-föreningen som ger stöd åt föräldrar som ger dropp åt sina barn i hemmet, eftersom Saga föddes med en tarmsjukdom.
Fonden administreras av Svenska kyrkan i Arboga och granskas av deras revisorer.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.