Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Massor med försvar –men var är folket?

Årets folk och försvar i Sälen var rikt på försvar. Här ÖB Micael Bydén och Morgan Johansson. Foto: Sven Lindwall

Alla är rörande överens om att rusta upp och ÖB log genom hela folk och försvarskonferensen i Sälen. 

I baren efter middagen – ankbröst och hjortfilé och ett tal tillägnat majestätet – hör jag orden första gången:

– Det är för att den här organisationen har misslyckats.

Det är en lång man som brukar veta vad han talar om som säger det.

Konversationen handlar om återväxten av försvarspolitiker, den anser han och hans kamrater vara svag eller rättare sagt usel, särskilt i socialdemokratin som de känner innantill; fast, hävdar de strax unisont, det är erbarmligt över hela brädet.

Och felet har med Folk och Försvar att göra.

– Det hände något när Chatham House Rules försvann, säger den korte.

Jag står där som ett frågetecken.

– Det som sades i Sälen stannade i Sälen, säger den långe.  

Då nickar de andra.

Det är väl, tänker jag, exakt i de lägena man ska dra öronen åt sig. När människor som länge befunnit sig på insidan av ett sammanhang börjar fnysa för att kretsen av invigda vidgas och gentlemannakoden om att inte föra vidare uppriktiga funderingar från bastun förlorar något av sin betydelse. Klart att de tycker att det var bättre förr. När journalisterna vackert fick vänta i snödrivorna tills någon myndig person kom ut och läste upp en kommuniké. 

Ölet från Carnegie – den godare sorten – har tagit slut, hör jag någon gasta i sorlet.

Ännu ett tecken på förfallet, får man anta.

 

Det ansågs då häpnadsväckande att arbetarungdom och uniformerad personal kunde vistas i samma rum.

 

Det som rivits ner skulle byggas upp

Eller, kan det vara så att de har rätt? Resonemanget de för, begriper jag efter en stund, går ut på att riktig kunskap om hur saker och ting i praktiken fungerar, inkluderat en del hemligheter, sådant går bara föra vidare från person till person – som ett lärlingssystem – och det tarvar i sin tur en grad av förtrolighet.

Det är möjligt.

Den här konferensen har ju sin historia.

Torsten Nilsson, som var en driftig SSU-ordförande på 1930-talet, hade insett att Hitler nog skulle komma att kriga alldeles oavsett vad som hade sagts i München 1938. Till saken hörde att Torstens parti – tillsammans med många liberaler – varit med och drivit fram ett omvälvande nedrustningsbeslut ett drygt decennium tidigare. Därför fanns det knappt något svenskt försvar. Men Torsten blev kompis med chefen för Krigsskolan på Karlberg, överste Gustav Petri, och i maj 1939 anordnade de konferensen Folk och Försvar i Stockholms konserthus. Det ansågs då häpnadsväckande att arbetarungdom och uniformerad personal kunde vistas i samma rum.

Men man behövde bygga upp det som rivits ner.

Alla skulle med.

Vartefter bildades det en organisation runt det hela – inte minst med hjälp av de ideella krafter som varit emot 1925 års försvarsbeslut – och Folk och Försvar och dess årliga konferens utvecklades till en arena där det gick att tala med varandra. Först i Storlien i många år, sedan i Sälen.

Somt stannade bland bergen, somt blev bra anekdoter.

 

Ett år fick Eskil Erlandsson problem att konsumera alkohol. Foto: Virginia Mayo / AP

Som den där om när Eskil Erlandsson, centerpartisten, på en eftersits fick dricka grogg ur en blomvas för att en folkpartist snott åt sig det sista tillgängliga glaset. Eller den gången ÖB Bengt Gustafsson, strax före sin pensionering, snackade för mycket i baren om jakten på ryska ubåtsoperationer, varpå Must satte i gång en internutredning mot sin egen chef. Eller när Carl Bildt under sin mest stroppiga tid nekades plats i försvarets helikopter i Mora, förnedrades till att åka bil sista biten och vid ankomsten surade och svor och lovade att aldrig mer tala på Folk och Försvar.

Det var Anette Kullenberg som förde ut berättelsen om Bildt, i en underbar attackjournalistisk räd.

En biltur blev för mycket för Carl Bildt. Obs: Bilen på bilden har inget med artikeln att göra. Foto: Cornelia Nordström

 

Naturligtvis gjorde Folk och Försvar annat än att mysa i fjällen. Och gör. På femtiotalet initierade man exempelvis inrikes kommunistjakt, en förlaga till IB. Om det har historikern Magnus Hjort skrivit upplysande. Och nuförtiden är det seminarier och utbildningar stup i kvarten, hos organisationer och i skolklasser, det lär sig den som ids läsa den ideella föreningens årsberättelser.

Själva rikskonferensen räknas som en framgångssaga, och det är väl rimligt med tanke på veckans rubriker om upprustning. Varenda politiker vill krama generaler nu. För statsanslagens skull, och för orderböckerna, måste Folk och Försvar vara en succé.

Men fyller organisationen sin egentliga funktion?

Det var ju frågan från baren.

Chatham House-regeln räddade inte ÖB Bengt Gustafsson. Foto: Jan E Carlsson / DAGENS NYHETER

 

På kort tid ska försvaret byggas upp igen

Dagen efter står en panel framför den isblå fonden på scenen. Den ska berätta hur man bäst stärker försvarsviljan här i landet.

En högerpojke säger att man måste ”klara integrationen” så invandrarna får nationalkänsla och blir villiga att dö för landet. En vänsterflicka säger att hon inspireras av överbefälhavarens engagemang för jämställdhet.

Det är något ironiskt över hela programpunkten.

Dagens situation liknar den inför andra världskriget: På kort tid ska ett anemiskt militärt försvar svälla upp och ett helt nedmonterat civilt försvar byggas upp igen. Det är vad löftena om ett nytt totalförsvar innebär, och spörsmålen kring hur det ska gå att åstadkomma är vida mer komplexa än mediegrälen om den för dagen exakta hotbilden mot landet.

Men i dagens Sverige har skyddsrum blivit kommersiella fastigheter och elnät krängts till multinationella fondbolag. En rapport från Krigsvetenskapsakademien estimerar att försörjningsberedskapen i det civila försvaret skulle kosta uppåt 24 miljarder att fixa. Sverige är därtill ett land där större delen av befolkningen – särskilt den som varit inhemsk i många generationer – är främmande för idén om krig. Medvetandegraden och uppoffringsviljan brister.

Det är det intressanta.

För det var just för den typen av djupare folkförankring som Folk och Försvar skulle åstadkomma.

Torsten Nilsson (sittande vänster) gick från SSU till att bli statsråd, inte minst i Erlanders regering. Bilden från 1969 med statsminister Tage Erlander (stående höger) samtalar med försvarsminister Sven Andersson (stående vänster) och socialminister Torsten Nilsson. Okänd till höger. Foto: Arne SCHWEITZ / EXPRESSEN

 

Jag tänker på när Torsten Nilsson försökte göra värnplikten inkognito. Det var i september 1939 han ryckte in. Han hade varit SSU-bas i fem år då, men ville med egna ögon se hur det fungerade i den militär som hade försvarat etablissemanget i rösträttsstriden, som hade missbrukat sin makt över otal värnpliktiga och som hade öppnat eld mot strejkande arbetare i Ådalen.

Befälen skulle inte få märka att han var socialdemokrat, tänkte Torsten.

Problemet med försvaret, som Torsten såg det, var inte så mycket att politikerna fattat fel beslut när de skurit ner utan att befolkningen i landet inte kände samhörighet med militären. Utmaningen låg i försvarsviljan.

Därför startades Folk och Försvar.

Inte så mycket för statsanslagens skull som för folkförankringens.

Och därför fick organisationen sin för vår tid märkliga konstruktion med folkrörelser och ungdomsföreningar som huvudmän. LO, SAF, LRF och folk från kooperationen satt i styrelsen.

Det var, löd idén, folket som skulle komma till tals med och förstå militärerna – inte politikerna.

Men finns det något folk längre på det här minglet?

 

Hur mycket folkförankring ger det? I praktiken.

 

Var är folket?

Bardisken är svängd som en orm. I ena kurvan pågår en hetsig diskussion om någon detalj på nya Gripen. Man kan fortfarande beställa det blaskigare ölet. Politiker ser jag, och militärer, men i övrigt?

Folk och Försvar är en tidskapsel från det gamla korporativistiska Sverige, fast bara i teorin. På Torsten Nilssons tid hade SSU, en av de i dag 87 medlemsorganisationerna, 100 000 medlemmar. Nu har de 10 000.

Hur mycket folkförankring ger det?

I praktiken.

Förr finansierades Folk och Försvar av folkrörelserna, 2014 kom så lite som sju procent av intäkterna från medlemmarna. Statliga anslag från försvarsdepartementet betalar kalaset. För trettio år sedan var det självklart att någon från facken eller arbetsgivarna höll ett större föredrag under rikskonferensen, i år har de inte ens plats i en panel. Av de 400 deltagarna kommer, generöst räknat, ett dussin från de stora civila folkrörelser som grundarna pekade ut som centrala.   

Men sådant är väl oförskämt att påpeka när man står i en bar och pratar om Chatham House Rules.

Hela saken, tänker jag när någon föreslår ett glas till, går att sammanfatta i en mening:

Det är mycket försvar på Högfjällshotellet, men inte så mycket folk.

 

Fotnot: Chatham House-regeln: De som deltar i ett seminarium kan prata om det med personer som inte deltagit, men får inte säga vem som deltagit eller vem som sagt vad.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!