Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Marcus Birro har fått  behandling för återfall

Ett tio timmar långt återfall med tabletter och alkohol.

Trots att återfallet var kort kände författaren Marcus Birro, 40, att han behövde professionell hjälp för sitt missbruk.

Nu genomgår han behandling på Nämndemansgården.

- Det var en flykt. Men jag fick ingen kick. Jag såg bara AA i botten av glaset, säger han.

FAKTA

Råd till anhöriga

Håll koll på annorlunda beteende, särskilt om man vet att så här blir det när drickandet börjar igen.

Låtsats inte som ingenting - reagera. Ta upp det med personen, förmedla vad du som anhörig upplever.

Berätta om du tror att han eller hon har börjat dricka igen. Säg det i en ­kombination av att jag ser att det här händer: vad kan jag göra för att hjälpa dig?

Var konstruktiv - tänk: hur kan vi förbättra eller förhindra att det händer igen?

Avslöja dubbelspelet. Ofta döljer man för de allra närmaste, genom att gömma flaskorna och dricka i smyg.

Källa: Sven Andréasson, professor i socialmedicin på ­Karolinska institutet och överläkare vid Beroendecentrum i Stockholm och Gerhard Larssons SoU: ­Missbruks­utredning från 2011.

Skriver på en kärleksroman

Namn: Marcus Birro.

Ålder: Blev 40 år den 15 juni

Familj: Hustrun Jonna, barnen Milo, 3, och Mimmi, 2 år.

Bor: Södermalm, Stockholm.

Yrke: Poet, författare, programledare och ­krönikör. Skriver bland annat krönikor i Expressen och är programledare för Birros bord på expressen.se. Senaste boken är självbiografin "Släng alla kartor!". Nu skriver han på en roman om kärlek och relationer.

Marcus Birro bröt med alkoholen 2005 och började gå på AA-möten. Han har berättat om missbruket och livet som nykter alkoholist i artiklar, krönikor och i romanen Flyktsoda.

Efter det har det gått bra, väldigt bra. Bröllop, två barn och lägenhet i Stockholms innerstad. Jobb på tv och tidningar, flera böcker, en "På spåret"-vinst och flera fina priser för sitt skrivande, exempelvis Dan Andersson-priset.

- Ja, för mig startade livet på riktigt 2005. Det går knappt att jämföra mitt liv nu med hur det var innan jag slutade dricka. Då var jag ett överviktigt fyllo med reumatiska smärtor som inte ens hade ett bankomatkort. I dag har jag familj och ett bolag som omsätter tre miljoner om året.

"Var en flykt"

Kanske blev Marcus Birro en smula fartblind. Högmod, kallar han det själv. En dag i somras tog han ett återfall.

- Intellektuellt vet jag att alkoholism är en kronisk sjukdom. Känslomässigt hade jag kanske inte tagit in det helt. Jag hade varit nykter så länge, kände att jag var klar. Att jag var frisk, säger han och ler lite självironiskt.

Marcus Birro hade ett uppträdande inbokat på kvällen, i en kyrka i Göteborg. Ensam på hotellrummet, mitt på dagen, tog han ett återfall med alkohol och tabletter.

- Det var en flykt, berättar han.

Men berusningen gav inte den härliga känsla han hoppats på.

- Det var inte roligt ens. Jag hade druckit två glas vin och visste att det var helt fel.

Som alkoholist kommer man aldrig tillbaka till den nyförälskade fasen i början av missbruket. Du faller bara tillbaka till exakt samma ställe i missbruket som där du slutade, berättar han.

Marcus ringde kyrkan för att förklara att han tagit ett återfall och måste ställa in. Men prästen sade: "Om man inte är välkommen till kyrkan då, när ska man komma?". Det blev ett samtal om missbruk, återfall och tro.

- Det var väldigt bra, jag fick mycket hjälp. Jag är ju kristen, och de bad för mig.

Tiden efter återfallet var full av tunga känslor. Marcus kände att han svikit både sig själv och sin familj. Men han åkte hem och berättade ärligt vad som hänt.

- Jag kände skuld, jag skämdes. Min fru Jonna tog det fantastiskt bra, hon hade mycket mer överseende med mig än jag själv hade.

I behandlingen försöker han att arbeta med det som bidrog till återfallet.

- Jag försöker lära mig att inte vara rädd för mina känslor, att vila i dem. Att man kan känna sig ledsen eller sorgsen, ibland utan att veta varför. Tidigare har jag flytt genom att dricka eller arbeta, skriva om känslorna. Nu försöker jag tillåta mig att känna.

Marcus Birro är noga med att poängtera att han "tog ett återfall" och inte "fick ett återfall".

- Att ta ett återfall är en aktiv handling, det är mitt eget ansvar.

"Så är det inte"

Men han tycker att återfall är alltför laddat och skuldbelagt, bland ­människor i allmänhet men också i sjukvården.

- Man tror att det kört, att man är förlorad och tillbaka på parkbänken. Men så är det inte. De flesta nyktra fyllon tar ett eller flera återfall.

Han tycker det är fel att betrakta missbruk som en fråga om bristande moral eller dålig karaktär.

- Ett återfall är en del av sjukdomen. Det är alltså inte en anledning att exempelvis avbryta en behandling.

Efter det korta återfallet i somras växte Marcus Birros beslut om att söka professionell vård fram.

- Många tycker att det är ett svaghetstecken att be om hjälp. Jag tycker att det är bland det modigaste man kan göra. Det krävs inget mod för att gå in i en hotellbar med mörka solglasögon och en flaska whisky i handen, som en annan rockstjärna, säger Marcus, och tillägger med ett litet leende:

- Var en man, be om hjälp!

Sedan två veckor tillbaka går Marcus Birro på daglig behandling, fyra timmar varje vardag, på Nämndemans­gårdens öppenvårdsbehandling i Stockholm.

- Jag har lärt mig mer om mig själv på två veckor än vad jag gjort på 40 år. Det är fantastiskt att få möta andra och höra deras berättelser. Slående är att våra erfarenheter är så lika. Det gör mig övertygad om att alkoholberoende är just en sjukdom. Vi har varit med om, tänkt och känt samma saker.

"Jag var städad"

Han lämnar alkohol- och drogprover, träffar psykolog och läkare och har gruppterapi. Efter nio veckor glesas besöken ut, men behandlingen pågår i ett helt år.

- Jag gör det här för mig själv och för min familj som jag älskar över allt annat.

Förutom alkohol avstår han också från alla beroendefram­kallande läkemedel, som sömntabletter och de starka värkmediciner med morfin som han fått mot sin reumatism. Det är väldigt vanligt att missbrukare flyttar över sitt beroende till något annat.

- Om jag skulle behöva värkmedicin mot min reumatism får vi hitta andra mediciner, eller så får Jonna ta hand om tabletterna och portionera ut dem, säger Marcus.

Det är extra skam­belagt att ha ett missbruk när man är förälder. Men Marcus två barn har aldrig någonsin sett sin pappa påverkad.

- När jag tog mitt återfall var jag i en annan stad, jag var städad när jag kom hem. Mina barn ska aldrig behöva se mig berusad. Visst har de ett nyktert fyllo till pappa. Men de kommer ändå att se mindre av alkohol, fulla eller bakfulla vuxna än barn till föräldrar som kan dricka normalt. Vi har inga fester med alkohol, i vårt hem finns ingen sprit.

Marcus Birro vill inte att det publiceras spekulativa artiklar om hans behandling i veckopressen. Därför vill han hellre berätta själv.

- Jag vet inte om jag gör rätt, men samtidigt är det en lättnad att berätta. Jag hoppas att min historia kan hjälpa andra. Om bara en enda människa läser det här, och får hjälp att låta bli eller bryta ett återfall, då har jag lyckats.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.