Elisabeth Tarras-Wahlberg, du har skrivit en liten handbok som heter "Journalister är också människor". Vem vänder den sig till?
– Till noviser, till dem som inte är vana vid medier och som inte har stora kommunikationsavdelningar att tillgå.
Jag blir förstås både provocerad och road av titeln. Hur har du kommit fram till att vi är människor?
– Genom att vädja till er medmänsklighet. När kronprinsessan Victoria bara var 15 år gammal minns jag att hon inför en intervju i förväg fick en fråga som löd ungefär: "Kan kronprinsessan definiera monarkin och förklara varför den är viktig för Sverige i framtiden?"
– Detta förväntades hon kunna svara på! Jag vände mig då till journalisten i fråga, som hade jämnåriga barn, och frågade om han trodde att de i sin tur hade kunnat besvara något sådant och de hade de förstås inte.
– Det var många som såg de kungliga som ett slags överväsen, att de levde i en annan värld, hade andra förmågor, var vuxnare, mer motståndskraftiga, allt sådant.
Jag förstår ungefär. Samtidigt undrar jag om du, som arbetat med journalister i snart 30 år, på allvar undrat om vi är människor.
– Många ser på journalister som en sorts monster som man är livrädd för att möta. Man är rädd för att bli hudflängd och uthängd.
Men i så fall beror väl det på att man inte har alldeles rent mjöl i påsen?
– Det kan vara så. Men väldigt många som aldrig träffat eller haft att göra med journalister har en bild av er som alltid hundraprocentigt skoningslösa.
Tycker du, med din erfarenhet, att den bilden stämmer?
– Nej, men det finns måndagsexemplar av journalister precis som av läkare och advokater och medlemmar av alla andra yrkeskategorier.
Fast du anser uppenbarligen att det krävs speciell kunskap för att hantera oss. Min erfarenhet är inte alls att jag sprider skräck när jag nalkas.
– Det finns många som älskar att figurera i medierna, men det finns många som skyr dem också. Som vill vara privata.
De som blir intervjuade har oftast någon offentlig position och bör därför ställa upp.
– Inte alls alla. Exempelvis inte sådana som råkat ut för någon olyckshändelse. Jag kan berätta en grotesk historia. När Ernst-Hugo Järegård gick bort blev hans änka uppringd av en tidning som ville komma och ta en bild av liket.
Är du säker på att det där inte är en skröna?
– Jag har det i andra hand, men skröna eller inte, om änkan uppfattade det på det viset, då räcker det.
Jag ställer mig mycket skeptisk. Nå, vad tycker du egentligen om oss?
– Det är ju inte alla som är som Janne Josefsson. När företag tränar för en kris, då tränar de ofta inför att kunna komma att drabbas av ett Uppdrag Granskning-reportage.
– Man är orolig för att inte få sista ordet, att journalisten har sin egen agenda, redan från början bestämt sig för hur saker och ting är, hur de ska skildras och vem som är den goda och vem som är den onda.
Ett av dina grundläggande råd är att det man säger till journalister alltid ska vara sant. Har du någonsin ljugit för oss?
– Aldrig!
Ljög du nu?
– Nej. Det jag har sagt har alltid varit rätt, men jag kanske inte alltid sagt allt jag vetat.
Din funktion var väl att försöka undanhålla oss journalister så mycket som möjligt?
– Nej, så såg jag det inte. Jag såg mig som en förmedlande länk mellan er och kungafamiljen.
Du nämner inga namn i din bok, men du säger att en Expressenjournalist fick tillgång till alla fakta från hovet och därmed kunde skriva om Victorias ätstörningar för cirka tjugo år sedan. Vem var det?
– PO Eriksson, som inte längre är i livet. Han var en av den skickligaste och schysstaste jag vet, en riktig journalist. Jag saknar honom.
Jag med, vad glad jag blir!
Ett annat råd du ger i boken är att man ska försöka förstå reporterns avsikter med en intervju och i förväg öva på att besvara förväntade frågor. Har du gjort det nu?
– Nej, det får jag erkänna att jag inte gjort.
Det var modigt av dig. Är förresten kungligheter människor?
– Jag tycker att jag redan har sagt det. Det är de i högsta grad och de tar illa vid sig som alla andra.
Visst har din anknytning till hovet gett dig en sorts särställning i många sammanhang?
– Ja, och det har varit både positivt och negativt. Negativt såtillvida att jag ibland kände att jag inte var jag, att jag inte alltid var inbjuden till en middag för att jag ansågs kunna vara en kul och trevlig gäst utan för att jag representerade något som den som bjöd gärna ville komma i kontakt med via mig.
– Det positiva är att jag fått uppleva enormt mycket spännande saker.
Vad har varit mest spännande?
– Med risk för att svära i kyrkan: statsbesöket i Saudiarabien 1981. Jag hade aldrig upplevt den typen av samhälle tidigare och aldrig varit på tältmiddag i öknen där kungaparet kördes fram i en Bentley till värden kronprins Fahd och där äkta mattor var utbredda över sanden.
– Jag satt där med Expressens Ulf Nilson, Aftonbladets Staffan Heimerson och en hoper pressmänniskor till. Ökenromantiken rämnade tyvärr när vi hörde flygplanen på väg in för landning i Riyad tätt ovanför våra huvuden.
Sen du lämnade hovet har kungen varit i ett par rejäla blåsväder. Om du hade varit kvar, hade han inte vänt blad då?
– Jag skriver om det i boken också. Ingen annan kung hade ställt sig inför den massiva muren av vilddjur. Jag tror att jag hade försökt föreslå att presskonferensen skulle ställas in, trots att det hade blivit ett himla liv. Det hade varit bra om han först fått tid att läsa den så kallade boken.
Har du fortfarande kontakt med kungligheterna?
– Ja, och främst med familjen på Haga.
Efter många år på egen hand är du inte ensam längre. Vad kan vi säga om det?
– Att livet blivit ännu härligare nu. Vi sammanfördes av goda vänner som tyckte att vi skulle passa ihop. Det hade de helt rätt i.
