Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Man är en idiot om man låter kärleken gå"

Foto: Evelina Carborn Exp
Foto: Evelina Carborn Exp
Foto: Evelina Carborn Exp

VISBY. Hennes deckare om kriminalinspektör Maria Wern har sålts i över två miljoner exemplar och toppar bibliotekens utlåningslistor.

Nu testar Anna Jansson, 56, en ny genre och släpper en "vanlig" roman om hårfrisörskan Angelika, som liksom Anna blivit änka.- Viktigast av allt är att våga kärleken, säger hon.

Har fått Hjalmar Bergman-stipendiet

NAMN: Anna Maria Angelika Jansson.

ÅLDER: 56.

YRKE: Författare, föreläsare om etikfrågor.

BOR: Radhus i Björkhaga i Örebro.

FAMILJ: Fästmannen Erik Ström, 49, psykolog. Barnen Josefin, 29, Johanna, 27, och Jonas, 25, (från äktenskapet med avlidne Sören Jansson). Två barnbarn och tre bonusbarn (Lisa, 24, Linnea, 23, och Rikard, 16).

SOMMARSTÄLLE: Lägenhet i Visby. Sambons släktgård Lillsjödal nära Valdemarsvik.

FÖDD OCH UPPVUXEN: I Visby som storasyster till en yngre bror. Fick senare ytterligare tre adoptivsyskon från Indien.

MAMMA ÄR: Barbro Karlström, 84, pensionerad sjuksköterska.

PAPPA ÄR: Bernt Karlström, 88, pensionerad markvärderingsman.

UTBILDNING: Sjuksköterskeutbildning i Örebro. Specialistutbildning i onkologi och medicin, samt kirurgi.

KARRIÄR: Sjuksköterska på lungkliniken, 15 kriminalromaner om kriminalinspektör Maria Wern (som sålts i över två miljoner exemplar), barnböcker om Alex och Mia, barndeckare om Maria Werns son Emil, två böcker i vårdetik (tillsammans med Agneta Blom). "Främmande fågel" nominerades för bästa nordiska deckare och böckerna har blivit tv-serie och bio med Eva Röse i huvudrollen. Hjalmar Bergman-stipendiet (2002). Värd för "Sommar i P1" (2005).

AKTUELL: Med romanen "Ödesgudinnan på Salong d´Amour" (Norstedts).

INKOMST: 773 900 kronor (2012).

GODA EGENSKAPER: "Energisk, nyfiken".

SÄMRE EGENSKAPER: "Otålig".

HISSAR: "Strandskyddet på Gotland".

DISSAR: "Mobbning".

PS Så var mötet

Första gången jag träffade Anna Jansson 2003 bodde hon i Vintrosa med sin dåvarande man Sören. Andra gången jag var där - 2007- hade Anna precis blivit änka och kört 74 lass till tippen med sin nyinköpta pickup för att göra sig av med Sörens veteranbilsdelar. Nu avvecklar hon bostaden och skrivarlyan i Vintrosa, samtidigt som hon hjälper ena dottern och tillika tvillingmamman att flytta från Värmland till Örebro och sonen att magasinera det bohag han har haft kvar i Vintrosa.

Annas nyfikenhet yttrar sig bland annat i att hon börjar intervjua fotografen Evelina Carborn och förhör sig om vad mina barn tyckte om senaste Emil Wern-äventyren. Hon erbjuder sig att hjälpa till att bära fotoutrustningen och småpratar med läsare som kommer fram när vi plåtar på Siesta konditori och salong Soft på Östervägen i Visby.

Det går inte att ta miste på kärleken till fästmannen, som hon presenterade mig för på Expressens kulturfest i februari i år. "Erik kan allt. Han har varit med i "Vem vet mest" och grämer sig fortfarande över att jag tackat nej till att medverka i "På spåret".

Min drömmiddag

* Florence Nightingale, en av grundarna av det moderna sjuksköterskeyrket. "Hon införde tårtdiagrammet och verkade under Krimkriget då nästan bara prostituerade sysslade med sjukvård".

* Någon som jobbade som sjuksköterska på Lärbro sjukhus under andra världskriget. "Det vore spännande att få höra hur det verkligen var då".

* Gustav Almqvist. "Min morfar dog innan jag föddes och jag hade så gärna velat träffa honom".

* Emma Karlström. "Min farmor födde fem barn innan hon dog i tbc då min pappa bara var två år gammal".

* Bernado Karlström. "Jag har heller aldrig träffat min farfar. Han dog när farmor väntade min pappa".

Det här äter och dricker vi: "Lammstek och saffranspannkaka med salmbärssylt o grädde".

Hur mycket av "Ödesgudinnan på Salong d´Amour" har du hämtat från ditt eget liv?

- Min 25-årige son Jonas sa att "huvudpersonen Angelika är precis du, mamma". Angelika har som jag förlorat sin man för sju år sedan och romanen handlar om hur man arbetar sig igenom sorgen och vad man gör med sitt liv sedan. Det är inte alla som har en sådan tur som jag och träffar en ny kärlek.

Du blev änka 2007 och träffade samma år din sambo Erik Ström som är psykolog. Vilka reaktioner mötte du?

- Min man Sören hade dött bara några månader tidigare då han skulle opereras för hjärtflimmer och fick en blodpropp. Folk vände sig om på gatan när de såg Erik och mig tillsammans och stirrade.

- Jag var jätteutmattad och orolig för vad andra skulle säga. Mest var jag ängslig för att svärmor, Sörens mamma, skulle tycka att det var för tidigt. "Vad roligt för dig, det är du värd", sa hon när jag berättade.

Vad gjorde att du vågade?

- Inget var färdigsörjt eller färdigröjt och jag orkade egentligen inte med en ny relation, men jag kände att man är en idiot om man låter kärleken gå även om den inte dyker upp så lägligt. Erik och jag möttes på en 50-årsfest i juni det året. Det var biologi och jag kände genast att jag vill vara med den mannen, han får mig att gapflabba. Vi hördes inte av igen förrän i september då han mejlade mig. Han fick svar med vändande post och vi gick på bio utan att veta om vi skulle våga hålla handen - det slutade med att vi höll varandras pekfingrar i biomörkret - och plockade svamp.

- Att jag levt i en relation som varit så bra och känt mig älskad och accepterad för den jag var gjorde det nog lättare att våga kärleken igen. Men det hände att jag stod vid Sörens grav och grät med Erik vid min sida. Det är speciellt att leva med kärleken till en ny man parallellt som man sörjer.

Men jag inbillar mig att man är något mindre formbar när man är 49 år än när man är runt 20 som du var då du träffade Sören?

- Ja, det är en jätteskillnad. När man är äldre skaffar mig sig vanor och principer och man är inte lika beredd att vara uppoffrande. Det får bara lösa sig, dag för dag. De beslut man tar måste vara bra för båda. Och så måste man prata och prata ännu mer och inte bara ta för givet.

Du har tre utflugna barn, men Eriks tre barn bodde hemma när ni flyttade ihop. Hur fungerade det?

- Det är inte så att man älskar den andres barn lika mycket som sina egna. Det vore osant att påstå det. Det räcker att man är en annan vuxen som vill barnen väl. Sedan får jag välja vilken typ av konflikter jag tar. Där gäller det att tillsammans med barnens förälder göra klart vilket mandat man har. Eriks yngste son bor fortfarande hemma, men han kommer och går som han vill i och med att hans mamma finns i samma stad.

"Sa att jag har rara armar"

I ditt "Sommar i P1"-program 2005 sa du att svenska kvinnor blir stumma när man ber dem räkna upp fem saker som de är nöjda med utseendemässigt. Få höra dina fem!

- Får kvinnor i arabländer samma fråga undrar de varför de bara ska nämna fem saker de är nöjda med, har jag hört. Det är ju svårt... Jag kan sminka upp mig rätt hyggligt. Jag har rätt bra hår, tycker om mina ögon och har ätit upp mig till D-kupa. En gubbe på jobbet (lungkliniken där Anna jobbade förut, reds anm) sa att jag har rara armar. Och så har jag en kropp som orkar och gör det jag vill. Förresten gillar jag formen på mina öron också!

När vi bokade intervjun med dig var du på sjukhuset med din mamma, hade precis gett medicin och lagat mat åt din pappa, varit barnvakt åt dina barnbarn och planerade tre flyttar. Hur gör du för att räcka till?

- Räcker till gör man egentligen inte. För att orka styrketränar jag och går långpromenader och så försöker Erik och jag planera in tid bara för varandra. En helg i våras skulle vi umgås på tu man hand, men då kom alla sex barnen, Eriks före detta fru och min före detta svärmor hem till oss. Nu har vi planerat att rymma till Aruba.

- Jag känner en ständig oro att det ska hända mina föräldrar något. De bor i en stor villa med trädgård och trädgårdsland här på Gotland och pappa har sagt att han vill bo kvar så länge han kan krypa ut och rensa ogräs. De borde naturligtvis bo enklare i en lägenhet, men var och en måste få råda över sitt eget liv. Pappa är så lycklig i sin trädgård och han såg med förväntan fram emot när jag skulle köra honom till fröhandeln i våras. Nu när mamma har varit på lasarettet har jag varit hem till pappa med medicin tre gånger om dagen och lagat mat till honom.

- Jag jobbar mycket, men jag kan styra över mina arbetstider och ta med mig arbetet dit jag är. Det är en ynnest att kunna vara där för min dotter Josefins tvillingdöttrar och för mina föräldrar. Ingenting är viktigare än de nära och kära.

Du har pratat mycket om vad pappa Bernt och hans berättelser betytt för dig?

- Jag diskuterar alltid mina planer med honom inför ett nytt manus. Han är fortfarande en mycket god berättare. När vi var små hade vi ingen tv, men pappa tillverkade handdockor och spelade teater bakom en stor fåtölj med två ekorrar som hette Kirre och Kurre. Han var märkvärderingsman och jag fick ofta följa med ut när han arbetade. Det var en enorm skatt av platser, livsöden och berättelser.

Det fascinerar mig med dig, att du ständigt orkar vara nyfiken och aktivt söker samtal med andra när du åker tåg, köar och handlar. Hur orkar du...?

- Jag har behov av att vara ensam ibland, framför allt när jag skriver. Men annars tycker jag att det är otroligt spännande att få veta mer om hur folk lever. När jag jobbade natt som lungsjuksköterska och satt hos människor i livets slutskede var det ingen av dem som ångrade att de inte gjort karriär eller skrapat ihop en tillräckligt stor hög med pengar. Däremot var det många som sumpat relationer och familj, inte vågat sin dröm och inte tordats ta strid för det som var viktigt för dem.

- Jag har alltid med mig anteckningsblock och får hela tiden uppslag till öden att skriva om. På tågresor har jag till exempel pratat med en äkta oljeshejk från Dubai, människor som suttit i koncentrationsläger och med en gammal kvinna som blivit misshandlad av sin psykiskt sjuke son. Det där med misshandeln fångade jag upp - i kamouflerad form - i min första bok "Stum sitter guden".

Skrivdebut som 40-åring

Du var 40 när du började skriva. Varför dröjde det till dess?

- Att jag var 40 var nog en fördel, för då hade jag hunnit få mer livserfarenhet än om jag debuterat som 25-åring och jag hade jobbat i många år. Jag var nattsjuksköterska på lungkliniken i Örebro och först när jag var 40 fick mina tre barn lite längre skoldagar, vilket gav mig utrymme att känna efter vad jag tyckte var roligt att göra.

- I början skojade Sören om att jag fick begränsa min hobby för att det var dyrt med papper och bläckpatroner, men det fick han äta upp när jag fick bokkontrakt och böckerna om Maria Wern gick på export utomlands.

De första sju åren dubbeljobbade du som sjuksköterska och författare, men i fjol plockade du ut 773 900 kronor i lön och i ditt gamla bolag har du 2,2 miljoner kronor i tillgångar?

- Jag bytte namn på mitt bolag från "Anna Jansson ord och beröring" till "Anna Jansson thriller AB", för det var så jobbigt att förklara att beröring syftade på att jag tidigare höll på med taktilmassage också. Jan Guillou och jag konstaterade att vi hör till de lyckligt lottade cirka två procent av Sveriges författare som kan försörja oss på skrivandet.

- Jag har släppt en deckare varje år, men inkomsterna kan variera ändå beroende på när pengar från filmrättigheter trillar in. Tio av mina böcker har filmats och nu har ett bolag köpt rättigheterna till två böcker till som man spelar in just nu. Faktum är att filmrättigheterna till "Ödesgudinnan" såldes redan innan boken kommit ut.

- Jag har gått några kurser i ekonomi, men så länge jag har råd lämnar jag bort merparten av det administrativa och fokuserar på att skriva. En del tror att författaryrket bara är att sitta framför datorn, men mycket tid är jag ute på bibliotek, skolor och författarkvällar och träffar läsare och journalister.

Du har skrivit en kåserisamling, ett kapitel till Fantomen, en barndeckarserie om Emil Wern, böcker för Bonnier Utbildning om Alex och Mia, två läsa lätt-böcker för vuxna och författat vårdetikböcker tillsammans med Agneta Blom. Du har aldrig funderat på att bara fokusera på den stora födkroken, kriminalinspektör Maria Wern?

- Männen i mitt liv - Sören och numera Erik - har tyckt att jag ska göra det. När Erik framförde den åsikten skrev jag tolv barnböcker om Maria Werns son Emil, bara för att det var så roligt. När Erik hörde om mina planer att skriva "Ödesgudinnan på Salong d´Amour" tyckte han att det var en dålig idé. Jag gör tvärtemot vad han råder mig. Skämt åsido, så är Erik ett jättebra bollplank i de allra flesta fall. Med honom diskuterar jag exempelvis om det är trovärdigt att mördarna i mina böcker agerar som de gör. Han är psykolog på beroendecentrum med lång erfarenhet inom psykiatrin.

Nu tillhör du de mest utlånade på biblioteken, men hur förhåller du dig till att du som egenföretagare på sikt skulle stå utan inkomster om du fick skrivkramp?

- Mitt stora problem är att det kommer så mycket verklighet emellan att jag inte hinner skriva allt jag vill. Jag har aldrig drabbats av skrivkramp, utan blir alltid färdig med manus i god tid så att jag inte behöver lämna i från mig något som jag inte är helt nöjd med. En gång kom jag halvvägs in i kriminalromanen på att det var en annan person än jag först planerat som var mördaren. Då skrev jag om alltihop. Den femtonde boken om Maria Wern - "Skymningens barfotaland" - släpptes i våras, men jag håller redan på med den sjuttonde delen.

- Skulle jag inte kunna eller vilja skriva fler böcker kan jag alltid hoppa in som sjuksköterska igen. Det är en väldig trygghet att veta att jag kan försörja mig. Erik säger att han kan försörja mig, men det vill jag inte veta av.

Ni två är förlovade, men inte gifta?

- Hur skulle vi ha hunnit gifta oss? Mina döttrar har båda gift sig och ingen av dem ville ha dubbelbröllop med sin mamma. Däremot ville de gärna ha hjälp att vika papperssvanar och arrangera annat runtomkring, ha ha.

- Förlovade är Erik och jag dock. Vi ville höra ihop och hade planerat att göra slag i saken 080808, men jag var för ivrig så det blev 080804. Skulle vi gifta oss måste vi ordna en stor bröllopsfest och jag får svindel när jag tänker på hur mycket folk det skulle bli. Egentligen är det perfekt att ha fest för så få att alla kan sitta vid ett och samma bord.

Vill skriva en uppföljning

Siesta konditori som vi sitter på nu förekommer i "Ödesgudinnan". Varför valde du denna plats?

- Här satt jag och min bästa kompis när vi växte upp och delade på en pariserbulle med vaniljkräm så ofta vi hade råd. Hårfrisörskan Angelika i boken klämmer i sig sju pariserbullar här och platsen spelar roll när hon ska matcha ihop några av sina klienter.

Jag har ju läst alla dina tidigare böcker, men "Ödesgudinnan" är en helt annan genre och liknar nästan en skröna?

- Ja, jag vill visa att livet inte är slut förrän vi tar vårt sista andetag. Den hemlighetsfulle Sinbad sjöfararen bidrar nog till att romanen har drag av skröna, men verkligheten kan också vara precis så komplex som den är för Angelika och hennes unge anställde Ricky i boken. Jag skildrar ett ganska gammeldags Visby i "Ödesgudinnan" och har valt platser från förr. Budskapet är att jag vill tro och tänka att det finns kärlek för alla och att det aldrig är för sent.

- Jag har bestämt mig för att skriva en uppföljning för att berätta mer om hur relationen mellan Angelika och den 14 år yngre mannen utvecklar sig.

När BLT i våras frågade dig och andra kändisar vad ni har kvar på er "bucket list" innan ni dör svarade du att du lever din dröm. Utveckla!

- Livet handlar om relationer, rakt av. När man har mat för dagen och tak över huvudet ska man fokusera på dem man har omkring sig. Jag skjuter inte upp det jag tycker är viktigt. Mina nära frågar ibland om vi inte bara kan ta det lite lugnt, men jag är en otålig själ.

- Jag ringer min Erik på jobbet varje dag och säger att jag älskar honom. Det är en sådan sak som är viktig.

Nu ska du alldeles strax recensera böcker på en bokhandel i Visby. Vilka läsarreaktioner får du?

- Många kommer fram och tackar och vill diskutera särskilda livsöden i mina böcker. Och många vill ta kort med mobilerna på sig själva vid min sida.

- Varje gång jag signerar böcker kommer det någon dam och frågar hur man har mage att försörja sig på att skriva om mord och blod. Det spelar ingen roll var i Sverige jag är, så dyker den sortens person upp. Då svarar jag att jag till skillnad från andra redovisar min ondska öppet och att kriminalromanen mer än andra genrer behandlar frågor om etik och moral. När man signerar böcker är man fast på den platsen. De som kommer dit kan välja att gå, men jag måste förhålla mig till bokhandlarens kunder och vara trevlig. Och i de allra flesta fall är det bara roligt att diskutera hur Maria Wern ska hantera sina relationer.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.