Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Malin, 31, om mardröms- tiden efter förlossningen

Jonna Burén startade Instagramkonto om viktiga frågan.
Foto: Privat
Vendela Blackenfelt är initiativtagare till uppropet #alltserfintut. Foto: Privat
”Det mest knäckande var att jag inte kunde vara mamma.”Foto: BILDBYRÅN
Förlossningsvård. Foto: MATHIAS BERGELD / BILDBYRÅN

Malin Fritjofsson kunde inte bära sitt barn hans första månader i livet. Hon fick kämpa länge för rätt hjälp – en operation som hjälpte.

– Jag missade mitt barns halva första år, säger Malin Fritjofsson. 

Kunskapen om skador på bäckenbottenmusklerna är i dag begränsade.

– Det finns fortfarande tankar om att man inte ska leta efter och informera om levatorskador, därför att kvinnor kan bli rädda och inte vilja föda barn, Eva Uustal är överläkare vid kvinnokliniken i Linköping. 

Malin Fritjofsson, 31, kunde inte bära sin son, inte leka med hans storebror. Några månader efter sin andra förlossning kunde hon bara stå upp halva dagen. Eftermiddagen och kvällen fick hon ligga i sängen. 

När det var som värst ville hon inte leva. 

– Det mest knäckande var att jag inte kunde vara mamma, säger Malin Fritjofsson. 

Några veckor efter Malin Fritjofssons andra förlossning, i februari förra året, började hon få svåra urinträngningar och skav. Hon kände en tyngdkänsla i underlivet och stark smärta. Vardagen fungerade inte och Malin Fritjofsson började söka hjälp direkt. 

Hon gick till sex olika läkare, till sjukgymnast och till uroterapeut. Oftast fick hon höra att det såg bra ut och att hon skulle fortsätta knipa. Men smärtan blev bara värre.

– Jag fick höra gång på gång att jag i första hand behövde hjälp med mina psykiska besvär, indirekt att det satt i huvudet på mig. Det är klart att man blir deprimerad om man inte kan röra på sig eller gå på toaletten. 

– Men jag kände någonstans att det här verkligen inte var rätt och att jag måste till en specialist. 

Drabbad av en levatorskada 

I november förra året fick Malin Fritjofsson till slut träffa en läkare på bäckenbottencentrum i Linköping. 

Där konstaterades direkt en levatorskada, en skada på den muskel som håller uppe hela bäckenbotten.

Levatormuskeln var delvis av på ena sidan och ytterligare en muskel i mellangården var av. Något som hade orsakat ett bakre framfall. 

Till våren ska Malin Fritjofsson opereras och få en mellangårdsrekonstruktion. Efter att ha kämpat för rätt hjälp i tio månader.

– Jag känner bara ilska och frustration. Det är helt orimligt att inte få komma till en specialist tidigare när man har så stora besvär. Jag är så arg. Jag missade mitt barns halva första år. 

Fler kvinnor berättar om sina skador

För att hjälpa andra med liknande upplevelser har Malin Fritjofsson delat sin historia på instagramkontot ”Allt ser fint ut”. 

Kontot startades av frilansjournalisten Jonna Burén, som samlat 100 kvinnors berättelser om förlossningsskador. Jonna Burén anser att vi behöver prata mer om ämnet. 

– Det är fortfarande pinsamt att säga att man har problem efter en förlossning. Man pratar inte om att man läcker när man nyser, att man kanske till och med bajsar på sig, eller att man inte klarar av att springa till bussen, säger Jonna Burén och fortsätter:

– Det finns mängder av människor där ute som tror att det är så här det ska vara, att det är normalt. När de får höra hur andra hade det känner de sig inte lika ensamma och dessutom kan de få hjälp, säger hon. 

Kunskapen brister 

Just levatorskador är en förlossningsskada som uppmärksammats först på senare tid och det finns ingen större forskning på lång sikt. Mellan tio och 30 procent av alla kvinnor som föder vaginalt har spår av skador.

Av dem läker ungefär hälften utan men. Däremot saknas det studier om hur man förebygger och hittar levatorskador i anslutning till förlossningen, samt om hur de ska följas upp och behandlas. 

Eva Uustal är överläkare vid kvinnokliniken i Linköping. I över 30 år har hon jobbat med att utveckla förlossningsvården och är drivande i arbetet med att öka kunskapen om levatorskador inom vården. 

I dag är kunskapen bristande på många ställen i landet och kvinnor riskerar att få olika vård beroende på var de bor.  

– Det finns fortfarande tankar om att man inte ska leta efter och informera om levatorskador, därför att kvinnor kan bli rädda och inte vilja föda barn. För min del är det precis tvärtom. Det här är något vi verkligen måste diskutera och försöka forska om, både vad gäller förebyggande åtgärder, diagnostik, uppföljning och behandling.  Gör vi inte det kan kvinnor tappa förtroendet för förlossningsvården, säger Eva Uustal.

Ny forskning visar konsekvenser av levatorskador.

– För att upptäcka en levatorskada krävs det att man bedömer musklerna i slidans sidoväggar. Under de senaste tio åren ungefär har det tillkommit mycket forskning på ultraljudsundersökningar av bäckenbotten lång tid efter förlossning. Man har genom detta kunnat visa att levatorskador gör att man får framfall tidigare än om man inte har en levatorskada, säger Eva Uustal.

Eva Uustal är överläkare på kvinnokliniken i Linköping och arbetar för att öka kunskapen om förlossningsskador. Foto: SFOG

Levatorskada

Skador på levatormuskulaturen är en typ av förlossningsskada. 

Sedan årsskiftet finns det nu diagnoskoder för levatorskador både vid förlossning och på lång sikt.

Skadan innebär att levatormusklerna lossnar, helt eller delvis, från sina fästen mot pubisbenet eller tunnas ut.

Symptom på att man har drabbats av en levatorskada kan vara instabilitet i bäckenbotten, att man får trängningar och en öppenhetskänsla, en känsla av att vara vid inne i slidan. 

Kvinnor som har en levatorskada har en ökad risk att få framfall. 

Har man en ensidig skada kan man få smärtor på andra sidan därför att man kniper och överkompenserar. 

Bland riskfaktorerna finns lågt BMI hos den födande kvinnan, stort barn, föda vaginalt för första gången och en förlossning som avslutas med sugklocka. 

Gunilla Tegerstedt påpekar att bäckenbotten har en förmåga att läka och att såväl urinläckage och framfallsymptom kan gå tillbaka under första året. Har man avföringsläckage bör man dock söka vård. 

– Första året ska man avvakta naturlig läkning. Har man fortsatta besvär tycker jag att man ska få hjälp. 

Källor: Eva Uustal, Gunilla Tegerstedt, backenbottenutbildning.se


Eva Uustal berättar att hon och hennes kolleger i Linköping får så många remisser på kvinnor som behöver hjälp att arbetsbelastningen blir näst intill ohanterlig. Gunilla Segerstedt, överläkare på bäckenbottencentrum i Huddinge utanför Stockholm, delar samma upplevelse. 

Hon säger att de i första hand försöker hjälpa kvinnor som har avföringsläckage, då behöver man få hjälp snabbt, men att många med mindre skador får vänta länge. Och en del av orsaken är att det inte finns tillräcklig eftervård för kvinnor i dag. 

– Speciellt första året efter förlossningen finns det ingen som tar hand om patienterna. Det saknas vård. Hela vägen fram till förlossningen handlar det om mamman, men så fort barnet är ute fokuseras vårdens arbete på den nyfödda. Det finns ingen bra eftervård för kvinnor i dag, så är det verkligen. 

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.