Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Maken uppfyller Ida Boströms sista önskan

Den 12 december går Ida Boström bort i sviterna av sin cancersjukdom. Foto: EXPRESSEN
Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Den 12 december 2018 gick Ida Boström, 39, bort i sviterna av sin cancersjukdom. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

Det blir färgglatt och stökigt med lekande barn i kyrkan.

Leona Lewis ska sjunga ”Footprints in the sand”, för det var hennes och Tomas låt. 

Hon har planerat ceremonin i detalj.

Under lördagen begravs Ida Boström, tvåbarnsmamman från Vännäs som med sina inlägg på Facebook och Youtube om sin cancersjukdom blev en älskad krigarinna och inspiratör för tusentals.

– Det kommer att kännas att Ida är med på begravningen, det är hon som har fixat det mesta, säger maken Tomas Seco. 

Jag minns hur drivorna med snö fick bilen att sladda sista biten mot det röda huset med utsikt över Vindelälven och hur Ida log åt mina tunna strumpor och letade fram ett par rosa stickade sockar.

 Du får inte bli kall, ta de här.  

I nästa minnesbild har hon klättrat upp på en stol för att plocka ner dosetten med alla mediciner när den halkar ur händerna. 

Över hela köksgolvet, små kulörta piller i allsköns färger och former. Som Skittles, på recept.

Hur vi kröp runt där på golvet och skyfflade upp tablett efter tablett. Och redan då vetskapen, att inget enda piller kunde rädda henne.

LÄS MER: Ida, 37: Jag vet att jag ska dö men jag ska göra allt för att leva  

 

Tvåbarnsmamman Ida var chef inom äldreomsorgen när hon första gången 2010 drabbades av cancer i bröstet. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

Det var i november 2016 som jag träffade Ida Boström tillsammans med fotografen Christoffer Hjalmarsson hemma i huset i Vännäs utanför Umeå, fyra dagar efter beskedet. Ida som 2010 diagnosticerades med cancer i bröstet men blivit frisk, hade under en tid känt att något var ”vajsing i kroppen” med sjunkande blodvärden, viktminskning och en trötthet som inte gick över, men röntgenplåtarna var likväl en smäll i magen.

– Jag är fullständigt perforerad av min cancer. Varje prick är en tumör och det gick inte ens att räkna prickarna. Jag tänkte "herregud, det är inte sant". Jag är som en salami. Cancercellerna är så resistenta nu att vad än jag gör så finner de en ny väg att överleva. 

Tankarna gick till barnen

Pojken Enrique spelade tv-spel och dottern Carmen, då nio år, hjälpte till att baka tårta och blåsa ballonger.

Det skulle bli 37-årskalas för Ida. 

– Vår högsta önskan är att Ida ska vara hos oss så länge som möjligt. Vi vet att cancern kommer att vinna, den kommer att ta över hennes kropp men man vill att barnen ska hinna växa upp så mycket som möjligt, sa maken Tomas Seco och Ida beskrev hur tankarna gick när hon såg metastaserna. 

– Jag kommer inte att se mina barn sluta skolan, jag komma inte att se dem köra bil, jag kommer inte att se dem gifta sig. Jag tänkte på att min flicka inte ska få ha mig när hon blir stor, genom tonåren, när mensen kommer. Allt det här smärtsamma blir jag tvungen att ta mig igenom. 

Men hon tänkte inte göra det lätt för cancerjäveln. 

 Tänk om jag kunde få bli 40, det får bli mitt nästa mål.

 

Ida Boström som läste till läkare när cancern kom tillbaka fick nu lära sig allt om cytostatika och metastaser. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Foto: EXPRESSEN
Foto: EXPRESSEN

 

Ida Boström bestämmer sig för att kriga för varje dag och hon vill dela med sig av sin strid.

Hon pratar öppenhjärtigt om cancersjukdomen, dels i artiklar i Expressen och genom fotografen Christoffer Hjalmarsson bilder men också via sin egen Youtube-kanal, på Facebook och på Instagram. Responsen är monumental.

Samtidigt som tvåbarnsmamman och läkarstudenten från Vännäs får uppmuntran och kärlek tillbaka blir hon en inspirationskälla för många tusen.

Vi som följer Ida får lära oss om pleuravätska, patologiska T-vågor, immunoglobuliner och ketogener, men framförallt sprider hon en livsglädje som inte ens pansar rår på. 

"Viktigt att göra sig fin"

Dödssjuk men levande, osminkat bakom lösögonfransar, hon undanhåller inte de fruktansvärda plågorna men glömmer aldrig med glittrande ögon att påminna om glädjen i livet. 

”Jag kan använda sminket för att ta fram det jag älskar mest och dämpa de jobbiga förändringarna. Jag är så tacksam för sminket!! Jag blir kreativ och bestämd att cancern inte ska ta allt, jag kan minsann hitta mig själv med färg och kräm. Det blir kul i stället för en sorg”. 

Varje dag och inte bara för sina okända följare på sociala medier blev det som en mission för Ida Boström att sprida ljus i cancermörkret. 

– Det var samma sak hemma. Även på slutet när det var tydligt att orken inte fanns, när hon hade jätteont och inte kunde sova, var det viktigt att göra sig fin på morgonen, sminka sig, fixa håret och försöka att få fram ett leende, berättar maken Tomas Seco. 

– Alltid. 

"När sjukdomen tar över kroppen stänger jag allt, då är det barnen och pizza", säger Ida när Expressens Malin Roos träffar henne på hösten 2016. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Foto: EXPRESSEN
Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Foto: EXPRESSEN

 

Men som medicinstuderande vet Ida Boström isande väl vad röntgenplåtarna betyder, hon känner sin kropp och den "metalliska smärtan i skelettet" så väl vid det här laget att hon vet innan läkarna säger det rakt ut. 

Det är därför hon skriver brev till barnen och Tomas, ett för varje födelsedag framöver, för studenten, för bröllopsdagarna, att läsa när hon inte finns längre.  

Målet: Leva till jul 

Ida fyller 38, hon fyller 39 men under hösten och vintern får hon mer och mer ont. Hon redogör för sina följare om hur vilopulsen skenar och hur den sköra benmärgen inte klarar att producera de livsviktiga blodplättarna längre. Det så bultande hjärtat börjar ta stryk av tumörerna som trycker på. 

”Det är overkligt att känna kroppen ge upp medan psyket så starkt. Viljan att leva inom mig är orubblig och ändå slår hjärtat i en obehaglig rytm och lungorna bubblar så oönskat. Jag ser och hör mina barns andetag och lyssnar på mammas underbara ton, allt så overkligt. Är jag inte kvar nästa vecka, nästa månad!?”

Hon sätter upp ett nytt mål: en jul till. 

Under hösten 2018 blir Ida fler gånger inlagd på sjukhus och så småningom sätts palliativ vård in.

Det är den 11 december klockan 21 på kvällen när Ida Boström postar en videohälsning på Facebook. 

”Okej, vi har ett litet problem”, deklarerar hon in i kameran och berättar under sju minuter, på samma gång pedagogiskt och känslostarkt, om tumörmassan och vätskan i hjärtat som har gjort läget akut. Det är 50-50 att hon överlever operationen men ”vi ska inte ska vara ledsna”, säger Ida. 

– Somnar jag in i natt ska ni veta att jag har haft ett jättebra liv och jag lämnar den här skruttiga kroppen som just nu inte fungerar alls och ger mig mer och mer problem. 

Så skrattar hon till.

– Men jag tycker om att leva oavsett om det är jobbig eller inte. Så låt oss nu hoppas att jag får leva till jul, att det här går bra. Det är 50-50 hörrni! Låt oss hoppas att vi ses igen i morgon och att jag får säga att det har gått bra. 

"Jag älskar er"

Men vi ses inte mer. 

Nästa inlägg kommer dagen efter på kvällen och det är maken Tomas som postar på Idas sida. 

”Älskade vänner. Läser ni den här texten så har jag tyvärr inte klarat det. Jag visste att det var stora risker och var beredd att ta dem då risken att inte göra det innebar att jag ändå skulle gå bort inom de närmaste dagarna. Jag fick ett jättefint avsked från min familj innan operationen. Jag vill att ni ska veta att allt ert stöd betytt så oerhört mycket för mig de senaste åren, er kärlek, ert engagemang, att ni har gett mig verktyg för att förlänga livet och fått se mina barn växa upp. Älskar er!!!”

Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Foto: EXPRESSEN
Dagen före lucia och med julen bara ett par veckor bort släcks ljuset och livet för Ida från Vännäs.

Det har gått en månad nu.

Ida Boströms bultande hjärta slutade inte att slå där på operationsbordet, själva ingreppet gick bra. Hon var lycklig och skulle skåla i champagne med sina anhöriga och vänner, när hon fick ett blodtrycksfall och svimmade.

Läkarna försökte men kunde inte rädda Idas liv.

Tusentals kärlekshälsningar 

I det röda huset med utsikt över Vindelälven har man ännu inte funnit vardagen i en verklighet där en stol i köket för evigt är tom. 

– Det är blandade känslor. Barnen har haft jullov och mina föräldrar har varit här från Spanien. Eftersom Ida var borta så mycket på sjukhus under hösten har det varit som att inget är förändrat, berättar Idas livskamrat Tomas Seco. 

– Men nu börjar vi landa. Efter begravningen är det vi tre, för första gången ensamma. Då kommer tomheten att kännas. 

Idas sista inlägg på Facebook har i dag över 10 000 kommentarer, hennes avsked på Instagram fick över 173 000 visningar och fler hjärtan än man kan räkna. 

”Det är så sjukt tomt och tyst när man inte får se att det kommer nya statusar här och videoklipp och från dig finaste och vackraste underbaraste Ida. Du fattas hos oss alla”, skriver Therese. ”Trodde aldrig att jag skulle bli såhär engagerad i dig när jag tryckte på följa knappen. Gud vad jag hade velat att du fick leva vidare", hälsar Madeleine och följaren Mikael: ”Ida du är en riktig kämpe och förebild för oss som har denna hemska sjukdom”. 

På bloggen delade Ida sina våndor om cancern och hyllade sin man Tomas för kärleken och stödet.

Tomas säger att han både blivit överväldigad och funnit tröst i den kärlek som strömmat till familjen från hela Sverige efter Idas bortgång. 

– Första två-tre dagarna var det enda jag gjorde att läsa vad folk hade skickat till oss, det kom brev på posten, gåvor och jättemånga fina meddelanden. Jag ville så gärna läsa dem för Ida, men det gick ju inte...

– Så många berörda som ville berätta om sina liv och hur Ida hade påverkat dem, det är nästan svårt att fatta. Samtidigt var det härligt att läsa, jag kände mig jättestolt, medger Tomas och berättar att slutet ändå blev fint. Ida fick lugnande mediciner och morfin och hann säga "jag älskar dig" både en och två gånger. Barnen och alla nära hann ta farväl. 

Lärt av Ida 

– Det är så många år som vi har oroat oss, det är också en smärta. Vi jobbade på och tog hand om barnen och hela tiden med tanken "Är det här det sista vi gör? Blir det en sommar till, en jul till?" Vi kunde aldrig planera för framtiden. Trots att jag under hösten hade förberett mig och till och med sagt för mig själv att hon inte skulle kunna fira jul, så blir det ändå en chock när det händer. 

– Men du vet, säger Tomas och fortsätter med ett leende som hörs genom telefonluren. 

– Ida har lärt oss att fokusera på det positiva i stället för att gnälla och älta. 

När Ida gick bort strömmade kärlek till familjen i det röda huset i Vännäs. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Foto: EXPRESSEN

Och Ida ÄR kvar. Överallt i det röda huset finns minnen, nedskriven mammakärlek och små hälsningar från en älskad hustru. 

– I morse när jag här jag hade rakat mig och skulle hämta en sak i garderoben hittade jag en överraskning från Ida. Hon visste att jag inte var mycket för After Shave och krämer och sådär men hon gillade när jag hade det - och där stod en hel påse med After Shave, ansiktskrämer och alla möjliga produkter för åtminstone ett år framöver, berättar Tomas. 

Även lördagens begravning i Johanneskyrkan i Vännäs blir med stor närvaro av Ida. 

Prästen Lars Segerstedt som har känt Ida sedan hon var liten och gick i samma klass som hennes mamma håller i ceremonin, som har planerats noga av Ida själv. 

"Kommer kännas att Ida är med"

Maken Tomas vill inte berätta om alla detaljer med säger att det blir en konstnärlig och lite ovanlig begravning med bilder och film och texter av Ida.

- Det ska vara avslappnat och färgglatt, barnen får springa fritt. Det finna inga regler och det gör inget om det blir fel. Det kommer att kännas som att hon är här. Hon har planerat och gjort det mesta och sedan har vi fullföljt efter hennes önskemål. 

Ida Boström ville bli kremerad och askan kommer att spridas i vattnet utanför Piteå, nära hennes föräldrar, en plats som Ida älskade. 

– Så kan vi sitta där vid havet och dricka kaffe. Då är vi alla tillsammans igen, säger Tomas som inte vet hur många som kommer till begravningen eftersom de skrev i annonsen att ”alla var välkomna” och att det inte behövdes anmälan. 

– Ingen har hört av sig och sagt att de kommer men jag hör från alla håll ”Vi ses på lördag”. Jag har ingen aning men hoppas att alla ryms i kyrkan. 

– Det var viktigt för Ida att alla skulle få vara med till slutet och detta är slutet på något sätt. Eftersom inte alla kan inte komma fysiskt så är det genom dig och er som de kommer att kunna vara med, säger Idas make om beslutet att också låta media vara med under ceremonin. 

– Hon ville alltid ge tillbaka i alla lägen. 

"Jag kommer inte behöva dem"

Jag tänker på det yrkesmässiga dilemma som utspelade sig i hallen när jag hade intervjuat Ida Boström och skulle säga hejdå. 

Som journalist ska man aldrig ta emot förmåner i och utanför tjänsten ”som kan misstänkliggöra ställningen som fri och självständig journalist”. Jag har varit noga med de etiska yrkesreglerna sedan jag som 14-årig prao på Sveriges Radio i Jönköping kom tillbaka till redaktionen med en liter jordgubbar som vi fått av en bonde och blev rungande uppläxad av chefen.

Men hur mycket jag än propsar så lägger Ida den stickade bollen tillbaka i min hand. 

– Snälla Malin ta dem, jag kommer inte behöva dem. 

På lördag förs Ida Boström till sista vilan till tonerna av lekande barn och Leona Lewis ”Footprints in the sand”, för att det var hennes och Tomas låt och för att hon älskade att gå med fötterna nakna i sanden.  

Själv går jag till kyrkan i blommig klänning och rosa stickade sockar. 

https://www.youtube.com/watch?v=3bhGTEda0OA