Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Maire, 72, gifte sig för tredje gången i Gambia

Maire Pehkonen, 72 år, vill flytta till maken i Gambia. Foto: Hanna Egge-Grandert
Maire skålar med maken på deras ettåriga bröllopsdag. Foto: Hanna Egge-Grandert
Buffén under bröllopsdagen. Foto: Hanna Egge-Grandert

Maire Pehkonen är 72 år och känner döden flåsa henne i nacken men tänker leva livet fullt ut till sista andetaget.

Under en veckolång resa i Gambia firar hon Finlands hundraåriga självständighetsdag, sin egen ettåriga bröllopsdag med den snart 35-åriga maken, köper en bit land och försonas med sin syster.

6 december, finska självständighetsdagen

Strömmen har gått på strandrestaurangen Solomon. I mörkret, som endast betvingas av några stearinljus fladdrande sken, reser sig Maire Pehkonen upp och tar ton. Hon sjunger med stadig röst Kotimaani ompi Suomi tillsammans med ett fyrtiotal gäster.

Egentligen känner hon sig ämlig och saknar aptit, men hennes vän Hilkka Kokkarinen har fixat denna middag för de finländare som är i Gambia, och då ville hon komma. Det är ju hundraårsdagen och allt. 

Maires make är med och stöttar rent fysiskt, rullatorn står kvar i bungalowen hon har hyrt. Det blev en sistaminuten-bokning på den.

– Hotellet jag först bokade meddelade en vecka innan avresan att de tyvärr hade fullt och att jag inte var välkommen. Jag kollade och de hade lediga rum kvar på nätet, så jag tror att de blev misstänkte något fuffens när jag sa att jag skulle ha min gambiske man med mig. Men på Mango Village är jag välkommen och har en fin bungalow, säger hon och för håret bakåt med en snabb knyck med handen. 

 

När man inte vet hur långt man har kvar så kan man inte vara avig och långsint

Naglarna är matchande målade i samma nattsvarta kulör som det nyfärgade håret. Hon är klädd i svarta plagg och ett halsband med stora vita plastkulor bryter av. Kläder och smycke är gåvor från hennes syster som befinner sig i Gambia. Systrarna har haft ouppklarade affärer att reda ut och det hela klarades av direkt efter att Maire landat.

– Det känns bra. När man inte vet hur långt man har kvar så kan man inte vara avig och långsint, säger hon medan maken förstrött pillar på sin telefon. 

För ett år sedan gifte sig Maire, 72, för tredje gången i Gambia. Foto: Hanna Egge-Grandert

Han och Maire anlände till festen sent och han deklarerade direkt att han inte vill vara med i detta uppföljande reportage. Det har varit för mycket ståhej kring den första publiceringen, artikeln har stulits och översatts och publicerats av tidningar ända ner i Gambia. Han gillar inte uppmärksamheten och kommentarerna han fått. 

Det blir ett stillsamt finskt firande och Maire gör kväll tidigt. Hon går numera på åtta olika mediciner, har hjärtsvikt, njursvikt och diabetes. Svullna ben och fötter gör det svårt att gå. Men hon är vid gott mod.

I övermorgon ska hon och maken fira sin ettåriga bröllopsdag på stället de bor och mannen har hyrt ett band så att hon ska få dansa till sina älskade afrikanska trummor. Fem man ska komma och trumma loss och eftersom det inte blev mycket dans på bröllopet då maken inte gillar att dansa, ser Maire fram emot denna nya chans. Lite får han allt bjuda till, tycker hon.

– Och han har beställt en fin tårta, den vi hade förra året tyckte jag var lite torr. Det är så spännande allting, och han vill ju också att jag ska köpa ett stycke land. Tänk att komma ner hit, kanske för gott, och bo i en afrikansk hydda som är ens egen!

Maire fnissar förtjust vid tanken. Hon har funderat på hur hennes sista år ska bli. Hon har ju varit gift fem gånger. De tre senaste makarna har alla varit unga gambier. Den första lämnade henne samma dag han fick sitt permanenta uppehållstillstånd, den andre tog det slut med då han sprang efter andra.

 

 Jag lever sparsamt hemma, så det kan jag klara
Maire tillsammans med maken i Gambia. Foto: Hanna Egge-Grandert

Maire skyr ensamhet. Att sitta hemma i lyan i hyreskomplexet på Åbyhöjden i Gamleby är urbota trist. Där är hon ensam. Tiden sniglar sig fram i det lilla samhället med tre tusen invånare. Hon känner knappt någon i Gamleby och det finns tyvärr många narkomaner där, säger hon. 

Det som håller henne uppe är att dagligen via datorn chatta med maken. Han skriver att han älskar henne och de önskar varandra god natt varje kväll. Att det just nu går att fynda mark i Gambia till mycket förmånliga villkor har han också koll på. Det gäller att slå till innan priserna går upp. 

– För tio till femton tusen kronor i en första avbetalning kan man få en bit land och tjugo säckar cement så att man kan bygga sig en hydda. Och sedan får man betala resten efter förmåga, några tusen svenska kronor i månaden. Jag lever sparsamt hemma, så det kan jag klara, jag har ju pension från både Finland och Sverige. Och om jag flyttar ner så får jag mindre skatt och den summan jag då sparar in kanske räcker till alla mina mediciner. Om de nu går att få tag på här i Gambia, säger Maire och tillägger att om hon köper land så ska hon själv stå på kontraktet så att hon inte blir av med sin mark om något skulle inträffa.

Hon tänker inte bli lurad.

Mannen tycker dock inte att det är en strålande idé att hustrun flyttar ner. Maire är ju känslig för värmen och de har satt i gång processen att ta honom till Sverige. Om nu bara Migrationsverkets utredning kan bli klar någon gång. Först ville de inte godkänna att Maires lägenhet är en tvåa, men det hindret är nu passerat. Och maken har varit på intervju på den svenska ambassaden i Mali (i Gambia finns bara ett konsulat). Nu väntar de på att Maire ska bli kallad på samtal.

– Det är en väldigt utdragen process som kan ta flera år men jag hoppas verkligen att de kan skynda på detta ärende. Frågan är ju hur länge jag lever. Med tanke på min hälsa så vet man inte, jag kan vara död i morgon. Det har jag förklarat för min man och om han nu skulle få komma till Sverige så är det tveksamt hur det blir. Han saknar högre utbildning och kan inte språket och många hatar ju muslimer. Det kanske är bättre att jag flyttar till Gambia i stället, en del vill ju skjuta sådana som min man.

8 december 2017, Maires Pehkonens ettåriga bröllopsdag

Maire poserar för fotografen sittande på en bänk vid poolen. Maken befinner sig på behörigt avstånd men bevakar det hela.

– Jag funderade på att låta göra flätor, men min man gillar när jag har håret utsläppt, säger hon och hojtar till honom att säga att hon är ”sexy” så att hon ska få lite inspiration. Han säger dock icke ett ord. 

Snart hörs musik, men det blir inget femmannaband med bongotrummande killar i rastaflätor och färgsprakande kläder som Maire hoppats. I stället lirar tre gubbar i keps Beatles-covers och afrikanska sånger om vartannat i hotellets trädgård. Men det är fint det med.

Tre män lirar Beatles-covers och afrikanska sånger i trädgården. Foto: Hanna Egge-Grandert

En buffé står uppdukad och ett tiotal gäster tar för sig. Mörkret faller snabbt och stora fladdermöss flaxar runt hotellets sötvattenanläggning med fiskar för att ta sig en slurk vatten. Det är ett fascinerande skådespel.

Igår var Maire med sin make och skrev på ett kontrakt om att köpa ett stycke land.

– Det är därför jag är så trött i dag. Kontoret där man skulle skriva på papperen låg tre trappor upp och min man och taxichauffören fick hjälpa mig att ta mig upp och ner. Det var mycket jobbigt, jag orkade inte ens vända mig i sängen i natt, så slut var jag. Och jag hade med mig fel glasögon, så jag såg inte så bra när de visade en karta, men jag bad min man att ta en hörntomt så man slipper grannar åt alla håll. Det visade sig också att vi skulle haft med oss ett vittne, men det löste sig, vår taxichaufför fick skriva under kontraktet. Så nu är jag jordägare, vi åkte till Senegambia Beach hotells bank och tömde mitt konto. Jag har lagt sextiotusen dalasi i handpenning, det känns mycket bra! säger Maire och lägger till att det finns en klausul i kontraktet som säger att om hon dör så får hennes man tomten som ligger i Jabang Village där hon aldrig har varit. Men de ska åka dit och titta endera dagen.

Hur tänker du kring dina tre barn och den laglott de har rätt till när du dör?

– De klarar sig bra på egen hand och jag tror inte att de kommer att åka hit och slåss om en liten hydda. Det handlar inte om så mycket pengar.

Maire poserar i sin och makens säng, på sin ettåriga bröllopsdag. Foto: Hanna Egge-Grandert

Maire har hygglig aptit i dag och är glad över den fina bröllopsdagsfesten då hon inte kan påminna sig att hon någonsin firat en bröllopsdag trots att hon nu är gift för femte gången. Maken har dock signalerat att så här överdådigt kan de inte fira varje år, det blir för dyrt. Hon tittar på sin man, konstaterar att det är så sent att hon inte kan se hans ansikte eftersom det smälter in i mörkret och säger att hennes barn skämtsamt kallar henne för rasist eftersom hon föredrar svarta män.

– De är vackrare och rör sig på ett annat sätt, pratar och är annorlunda och jag har alltid varit nyfiken på andra kulturer och längtat bort från kylan i Skandinavien. Svenska och finska män ser inte åt mig, men det är ömsesidigt. Jag är väl för gammal, ful och sjuk.

Plötsligt noterar Maire att bandet är borta. Hon hade tidigare sagt att de absolut måste äta från buffén, men nu verkar de ha dragit? Maken förstår ingenting, har de redan packat ihop? Maire luftar nu sitt missnöje, det blir riktigt dålig stämning. Ska hon bli snuvad på sin hett efterlängtade dans?!

Raskt bestäms att de ska åka till en bar snart och dansa lite där. Att Maire inte tänker gå med på att avsluta dagen utan att ha fått sin dans med maken är uppenbart. Och även om han är envis så har han sin jämlike i Maire. Ikväll ska de dansa tillsammans. Det är icke förhandlingsbart.

På baren dånar reggaen och när Maire och mannen reser sig och rör sig en bit bort från bordet där de sitter ser hon lycklig ut. Hon tittar upp mot honom med en tindrande blick när han fattar tag om hennes händer. Han för dem lite fram och tillbaka, de vaggar i takt till musiken. När låten är slut sätter de sig. 

Maire säger senare att hon blev besviken över att han inte höll om henne när de dansade. Och kunde han inte vara lite uppmärksam mot henne efteråt, prata med henne och så? Men han ser trött ut, lutar huvudet i händerna. Dagen har varit lång och de senaste dygnen händelserika. Och snart går strömmen. Musiken tystnar abrupt, folk plockar fram sina mobiler och lyser med ficklamporna. 

Det är dags att åka hem.

 

Nu vill jag bara ha roligt och vara glad

10 december, eftermiddagsbesök hos vänner

Maire och maken befinner sig i en prunkande trädgård. Temperaturen är som vanligt strax över trettiostrecket. Träd med ätbara frukter som mango, banan, avokado och granatäpple växer i den röda sandiga jorden. Maire sippar på ett glas rött vin. Under gårdagen blev hon akut dålig i magen och fick åka till apoteket för att få stoppande medicin. Nu mår hon bättre. 

Hennes vän Hilkka ringde i går till hennes mans telefon flera gånger men blev borttryckt, Maire ville inte prata med henne. De har inte haft kontakt sedan firandet av självständighetsdagen.

– Jag är lycklig nu och vill inte höra några varningar och tråkigheter från henne. Vi kan höras via Facebook när jag kommer hem. Nu vill jag bara ha roligt och vara glad.

Maire imponeras av det stora huset men säger att för hennes del blir det bra med en liten hydda. Hon kräver inte så mycket. Det är viktigare med sällskap och kärlek. Att slippa ensamheten.

Maire trivs i Gambia och vill gärna flytta ner. Men maken tycker inte att den idén är särskilt bra, verkar det som. Foto: Hanna Egge-Grandert

12 december, flygplatsen i Banjul

Maire berättar att hon och mannen har varit och tittat på tomten hon köpt. Den ligger en bit bort, så de skulle behöva ha en egen bil. Maken har redan planerat vad de ska sätta för växter, en tanke som gläder henne. Innan de skildes åt så lämnade Maire kvar den packe pengar som ännu inte gått åt.

Hon öppnar sin väska och tar fram kontraktet som visar att hon nu äger land i Gambia.

Det står ingen klausul här om att din man ska få allt när du dör, däremot står ni båda som köpare av tomten.

– Gör det? Det var konstigt. Så var det inte sagt.

Det står också att du har betalat femtiotusen och inte sextiotusen dalasi i en första avbetalning och att resterande tvåhundratusen dalasi ska betalas av under högst två år.

– Det var inget jag reflekterade över, jag tog ut och betalade femtontusen svenska kronor.

17 december, Gamleby

Maire känner sig sjuk och svag, resan hem kostade på. Efter att ha landat på Arlanda vid fyratiden på morgonen väntade först en bussfärd till Västervik, sedan byte av buss för resans sista etapp till Gamleby. Nu sitter hon hemma i sin 37 kvadratmeter stora minitvåa och det enda hon får i sig är kokta ägg och välling.

Maire på Arlanda. Hon känner sig sjuk och svag, resan hem kostade på. Foto: Hanna Egge-Grandert

Att flytta ner till Gambia, att ens orka med en resa till dit känns avlägset. Och var det verkligen en bra idé att köpa mark? Nej, det gick för snabbt. Nu har hon mejlat till mäklarfirman och hävt köpet och enligt kontraktet ska det vara möjligt, dock kostar det 25 procent av den erlagda summan. Helst vill Maire ha pengarna skickade till sitt konto, men annars får de ge dem till hennes man. 

Maken ställer sig frågande till sin frus velande, säger han i chatten när hon meddelar honom sitt beslut, hon ville ju dö i Gambia?

– Det blir för dyrt om alla mina pengar ska gå till att betala av på en tomt som jag kanske inte ens kommer att se igen. Och det tar ju inte slut med tomten, det behövs en bil och ska byggas hus också. Den här resan har kostat mig en del men det är inget jag gråter över. Men jag måste ha lite pengar så att jag har råd att köpa jordgubbar i sommar så nu stoppar jag vidare betalningar.

 

Jag är gammal men vill ha kärlek

18 december, Gamleby 

Besvikelsen över Maires beslut att avbryta köpet blev stor hos berörda i Gambia. Hon chattar med maken, frågar om han verkligen älskar henne. Han undrar hur hon ens kan ifrågasätta hans kärlek? Självklart gör han det! Så Maire har nu kommit fram till att trots allt köpa tomten. Hon kommer att lägga hela den finska sjömanspensionen om 5 000 kronor i månaden på att betala av på tomten så att det går undan. Sedan ska hon etappvis finansiera bygget av ett litet hus.

– Jag kan inte flytta till Gambia på heltid, det går inte att få tag på alla mina mediciner där nere. Men jag kan vara där i upp till sex månader per år och bunkra mediciner när jag är i Sverige. 

Vad tror du om framtiden?

– Den är oviss. Min man är välkommen hit. Även om han inte ger mig så mycket uppmärksamhet som jag skulle vilja så har han inte knuffat eller slagit mig. Han har tagit hand om mig och funnits vid min sida när jag var i Gambia. Jag ger vårt äktenskap en chans. Jag ger inte upp.

Varför berättar du din historia?

– Därför att jag vågar säga som det är. Jag är gammal men vill ha kärlek. Jag vill inte sitta på ett äldreboende och stryka en sådan där besökshund över pälsen och vara tacksam över det. Mycket hellre klappar jag på min man. 

Två röster om Maire Pehkonen

Lotta Oksman, 50 år, dotter till Maire. 

– Min mamma är på många sätt en spännande och kreativ person som gärna följer de infall hon får. Som barn kunde vi sitta hemma i Upplands Väsby i lugn och ro för att minuten senare sitta i vår gamla kolsvarta Renault på väg till Kolmården när mamma fick ett ryck och tyckte att vi skulle i väg på en utflykt. Väl där föll navkapseln av inne i den delen där det finns bisonoxar och andra farliga djur och där det så klart är totalförbjudet att kliva ur bilen. Men mamma gick ut och fixade med den där navkapseln i alla fall. En annan gång så fick hon för sig att vi skulle resa utomlands och ordnade på bara några timmar en resa till Kanarieöarna samt pass därtill. Jag har fått en adhd-diagnos som vuxen och det där kaosartade var inte alltid så bra för mig, det var för rörigt. Det bästa jag har fått med mig från mamma är hennes respekt för alla människor, från städerskan och uppåt. Att aldrig göra skillnad på människor oavsett religion, hudfärg, läggning eller annat. Alla är lika mycket värda.

Hur ser du på hennes nya äktenskap?

– Jag har bara haft lite kontakt med mannen på Facebook, men jag har fått ett intryck av att han är mer utbildad än hennes tidigare män. Och när det kommer till kärlek så har den ingen ålder. Men min mamma kan vara lite blåögd, och hon har svårt att visa känslor. Kanske beror det på att det var tufft när hon var liten, hon fick stryk med svångrem ibland. Det som oroar mig med att hon sticker i väg till Gambia är att hon är sjuklig och inte sköter sin diabetes exemplariskt. Sjukvården där nere är ju inte så bra och hennes mediciner ska inte utsättas för hög värme. Men jag vet att hon nu har skaffat en liten kylväska för dem, så jag hoppas att det ska gå bra på hennes resor framöver.

 

Hilkka Kokkarinen, 69 år, vän med Maire sedan 40 år tillbaka. Spenderar sedan flera år tillbaka vinterhalvåret i Gambia tillsammans med sin finske make Olli Mönkkönen.

– I skolan gick det utmärkt för Maire, hon har ett riktigt läshuvud och har ju haft avancerade jobb som radiotelegrafist på fartyg och också arbetat som flygledarassistent på Arlanda. Hon är glad, snäll och vill väl. Men när det kommer till att hantera livet och relationer blir det ofta tokigt. När hennes barn var små fick jag ibland rycka in och rädda upp olika situationer. Hon kan också vara egoistisk är hon blir kär i någon, då är det bara det som gäller.

– Jag är en av få vänner som finns vid hennes sida och jag säger henne sanningar rätt ut. Hon kan bli arg på mig och slå dövörat till, men hon vet också att jag bara vill hennes bästa. Nu är jag orolig för att hon ska bli lurad igen för jag tror inte att hon klarar av det. Jag förstår inte hur hon vågar lita på ytterligare en gambisk pojke efter allt hon varit med om. Men hon klarar inte av att ha tråkigt. Det måste hända något hela tiden.

 

 

Gambiska pengar

Dalasi heter den gambiska valutan och den ska delas i fem för att få svenska kronor. 

De summor som nämns i reportaget är alltså följande:

250 000 dalasi = 50 000 kronor

60 000 dalasi = 12 000 kronor

50 000 dalasi = 10 000 kronor

Snittlönen i Gambia ligger på drygt en svensk tusenlapp i månaden.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!