Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Magda Omerspahic:
"Jag kunde lika gärna inte fått en ny chans"

Expressens Magda Omerspahic. Foto: Johan Jeppsson

‪En gång i tiden var jag själv krigsflykting. Jag glömmer bort det i bland. Jag vet inte om det är medvetet eller omedvetet, men tanken känns lika absurd varje gång det verkligen slår mig.

För det är nu lite mer än tjugo år sedan som min mamma och pappa panikartat packade väskan, tog mig i handen, lillebror i famnen och påbörjade en riskfylld resa för att rädda oss undan kriget i Bosnien.

Men egentligen känns det som att det var 200 år sedan. Som att den sexåriga, skrämda flickan var en annan flicka som jag fick leva genom. Som att det faktiskt inte var jag.

Jag känner mig – liksom många andra som har varit med om och flytt krig – i bland som en riktigt gammal, gammal person som har varit med om mycket i livet och i bland exakt så barnslig som den flicka som missade en viktig del av barndomen och nu tar igen allt det som har gått förlorat.

 

Jag och min familj, liksom tusentals andra traumatiserade familjer, tog oss genom östra Europa med tåg och därefter med färjan från Polen till Sverige.

Likheterna med det syriska folket är många. Allt från rädslan och kriget till flykten och hoppet. Skillnaden är bara att våra tåg inte alltid stoppades och vi drunknade inte heller på vägen hit.

Därför är det på alla sätt omöjligt att inte relatera till det som de syriska flyktingarna är med om. Det gör ont att se dem och veta att man har så mycket gemensamt med dem – utan att ens ha träffats och förmodligen aldrig kommer att träffas.

Samtidigt känns det många gånger lättare att blunda för det som sker. Inte titta, inte relatera, bara ignorera – inte helt utan någon slags skam som sköljer över mig sekunden senare. Varför känner jag skam?

 

Kanske för att jag vet att jag i dag har det bra men att jag lika gärna kunde ha dött. Lika gärna inte ha tagits emot av Sverige. Lika gärna inte ha fått en ny chans i livet. Lika gärna ha varit ett av de döda anonyma barnen som nu bara är siffror i en framtida historiebok.

Men jag är en av de lyckligt lottade. Det är jag verkligen. Och det är inte något jag tänker på varje dag, men väldigt ofta, och speciellt i stunder som de här.‬