Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Utanför är det nästan bara män – och skräp

Till och med i träden hänger det skräp. Tomma plastpåsar. De flesta rosa. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Magda Gad skriver dagbok från Jemen. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

JEMEN. – Då är det dags då, säger jag från framsätet och tittar framåt mot vägen som leder uppför ett backkrön. 

Bara mina ögon syns genom den smala glipan i niqaben. 

– Nej, vadå, än kan vi ändra oss, svarar fotograf Niclas från baksätet. 

Jag inser att han har rätt. Att vi kan vända om och åka tillbaka. 

Men jag fortsätter att titta framåt. Mot gränsen. Jag kommer att tänka på något jag en gång har läst. Att ibland är det modigaste beslutet att låta bli. Tanken försvinner lika snabbt som den kom. Jag säger:

– Nu åker vi. 

Några dagar tidigare. 

Vi sitter i ett trångt restaurangbås någonstans i södra Jemen. Det luktar betong och lök. 

– Det är 80 procents risk att ni åker fast, säger personen som vi delar bröd och te med. 

Ett skynke hänger för båset, så som det gör i Jemen för att män inte ska kunna titta in på kvinnor som inte har ansiktsslöja. 

Men den här gången är det inget kvinnoansikte vi döljer. 

Mannen fortsätter: 

– Ni måste förstå att det är som att få visum till Sydkorea, och sedan åka över från Sydkorea till Nordkorea utan tillstånd. Ni kommer åka fast i en vägspärr antingen på vägen dit eller tillbaka. Vad ska ni säga då?

Jag lutar mig över den tunna plastduken och är så spänd att jag antagligen ser lugn ut: 

– Kan du förklara exakt hur det går till när man passerar gränsen?

Ger inte journalister tillstånd

Vi har fått tillstånd att komma till houthirebellerna som kontrollerar norra Jemen för att rapportera från deras sida. Men den andra sidan, den internationellt erkända regeringen som styr i södra Jemen från exil i Saudiarabiens huvudstad Riyadh, ger inte journalister tillstånd att åka från söder till norr. De ligger i krig med houthierna och har endast gett oss visum och tillstånd för att vara i södra Jemen. 

Ett fåtal internationella journalister, varav fem team det senaste året, har rapporterat från houthisidan i norra Jemen. Men de flesta av dem har inte åkt in dit från södra Jemen, utan de har åkt in till norr med antingen smuggelbåt från Afrikas horn eller med FN-flyg. 

I dag går det inte längre att åka med FN-flyg, eftersom att Saudiarabien kontrollerar flygrummet och de har förbjudit journalister från att åka med FN-flygen. Det är ett sätt för dem att kontrollera journalisterna och rapporteringen från Jemen. 

Jag får ett meddelande från en europeisk journalist som har försökt med konststycket att åka mellan södra och norra Jemen, gömd bakom niqab. Hon skriver att om man blir upptäckt när man åker tillbaka från norr till syd, vilket man behöver göra för att kunna komma med det enda flyget ut ur Jemen, så riskerar man att bli arresterad, förhörd och deporterad. 

Måste igenom över fyrtio vägspärrar

Magen vill varken ha brödet eller teet. 

Vi lämnar båset. 

På hotellet i södra Jemen viker jag ihop mina abayor och slöjor. En enkel svart hänger jag över en stol. Den får mig att se mest yemenitisk ut. 

Vi bestämmer att jag ska sitta fram bredvid chauffören. Soldaterna kontrollerar sällan bilar med kvinnor i. Enbart till gränsen rör det sig om över fyrtio vägspärrar som vi måste igenom. 

Ser de mig genom framrutan kanske vi klarar oss. 

Efter att vi har passerat den sista vägspärren på södra sidan ska houthierna möta upp oss. 

Det är när vi står där och väntar, innan den sista vägspärren, som Niclas säger att vi fortfarande kan ändra oss. 

Att än är det inte för sent. 

Jag drar med fingret fram och tillbaka över kartan i min mobil, som om den skulle kunna ge något svar. Jag läser ortsnamnen. 

Till och med i träden hänger det skräp. Tomma plastpåsar. De flesta rosa.  Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Hänger skräp i träden

Utanför är det nästan bara män. Och skräp. Till och med i träden hänger det skräp. Tomma plastpåsar. De flesta rosa. 

Irriterat fräser jag:

– Varför kan ingen städa? Hur svårt kan det vara?

Stressen talar. 

De rosa plastpåsarna, som alla innehållit khat, hänger tysta. 

Jag säger: 

– Nu åker vi. 

Chauffören startar bilen. 

Längre fram på vägen kör vi igenom en vägspärr som skiljer sig från alla andra vi sett. 

Det hänger en skylt på vägspärren. 

Den är vit, grön och röd. 

På skylten står det: 

”Gud är stor. Död åt USA. Död åt Israel. Förbannelse åt judarna. Seger till islam.”

Det är den slogan vi kommer att få se i alla vägspärrar och på fasader från och med nu. 

Vi har kommit till houthiland.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!