Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Omar kan knappt gå: "För det mesta äter vi bara bröd"

INTE RÅD MED MAT. Familjen saknar pengar till mat och mediciner till Omar Salem Ahmad. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
VID STRANDEN. På eftermiddagarna åker familjerna i Aden ner till stränderna. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
PÅ GOLVET. Utanför Aden trängs barnen i hem med flugor och lite madrasser på golvet. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
I DET STÄNGDA LANDET. Expressens Magda Gad på plats i Aden, Jemen. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

På eftermiddagarna åker familjerna i Aden ner till stränderna. Kvinnor går ut med sina barn i vattenbrynet så att jeansen under deras abayor blir blöta. 

Männen sätter sig och tuggar khat och skvallrar på de varma stenarna. Pojkar simmar. Solen får allt att skifta färg i takt med att den sänker sig över himlen. Blått blir gult blir rosa tills allt blir svart och dagen får vila tills det blir dags för en ny. 

Längre bort kommer fiskebåtarna in till hamnen, dagens fångst kastas ner i det grunda vattnet och släpas upp på kajen. Svärdfiskar och ibland haj. 

Men mycket av hajen är utfiskad i Adenviken. 

– I andra länder äter hajar människor men här i Jemen är det vi människor som äter hajar! skrattar en rundmagad kille. 

Han är ung och stolt över att inte ens rovdjuren rår på det gamla krigarfolket. 

DAGENS FÅNGST. Svärdfiskar och ibland haj hör till fångsten, som släpas upp på kajen. "I andra länder äter hajar människor men här i Jemen är det vi människor som äter hajar", skrattar en kille. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

 

PÅ MARKNADEN. Tonfiskförsäljare på marknaden i Gamla Stan i Aden. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Det går att köpa fisk direkt i hamnen och ta den i fenan till en restaurang och be dem grilla den. Det vita köttet är så färskt att de faller sönder under fingrarna. Till det äter man ett stort, runt bröd som gräddas i stenugn och som fortfarande är så hett när man river av det i stycken att fingrarna dansar över det. 

Varken turister eller hajar vågar sig hit

Aden är en utspridd stad. Ibland kröker den ihop sig till en lugn vik, ibland sträcker den ut sig till en oändlig sanddyn där vågorna slår in från Somalia. Med undantag för några fiskehytter av trä är de tomma. 

Varken turister eller hajar vågar sig hit. 

VID STRANDEN. På eftermiddagarna åker familjerna i Aden ner till stränderna. Kvinnor går ut med sina barn i vattenbrynet så att jeansen under deras abayor blir blöta. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Genom att tränga sig fram på ett sätt som ser ut att sluta med plåtskador, men som ofta går bra insallah, gör chaufförerna om trefiliga vägar till femfiliga. Ibland kör de mot trafiken eller använder vägrenen. 

Tiggare ställer sig lika orädda mitt i trafiken, ofta kvinnor som är helt täckta och där man bara ser formen av en hand som sträcks ut under svart tyg. Som en tyst protest. 

Bland bilarna luktar det tång, den finmalda vita sanden blåser runt i stadens luft. Bland stenhusen gömmer sig marknader där man kan dricka myntate i små glas och fynda allt från vågade underkläder till teknikprylar. 

Jemens näst största stad Aden har inte haft en frontlinje på två år och när barn som är ute med sina föräldrar och kvällsshoppar och får en ballong eller en glass i handen känns det som att man kan andas små ögonblick av frihet. 

KVÄLLSSHOPPING. Barn är ute med sina föräldrar och kvällsshoppar på marknaden och får en ballong eller en glass i handen. Aden har inte haft en frontlinje på två år. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

 

I KVÄLLSSOLEN. Ali och Muhammad sätter sig på de varma stenarna och tuggar khat. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

al-Qaida och IS attackerar

Men man behöver inte åka långt för att hitta ofriheten. Vägspärrar saktar upp trafiken in och ut ur staden, soldater tittar in i alla rutor, vinkar förbi eller ber om id-handlingar. Ibland stannas bilar och allt som finns i dem gås igenom. Det kan handla om att korrupta soldater vill ha pengar för att folk tar in khat, eller det kan handla om att man inte vill få in bomber eftersom att det ibland är terrordåd i staden. 

Folket håller på att återhämta sig efter den tid då Aden fortfarande var en krigszon, de försöker hitta ett nytt liv i det som måste byggas upp, men det går inte att slappna av. 

al-Qaida och IS attackerar av och till Aden, det har även hittats lägenheter i staden där IS har spelat in självmordsvideos framför svarta flaggor och lagrat vapen. 

Det är också svårt att få jobb vilket gör det svårt att få vardagen att gå ihop. 

En bit utanför staden ligger Ahmed på en madrass på sin gård. Eller det är inte ens hans gård, det är hans barns kusiners gård, men det är det enda hem han har i dag. 

Han vill vara en stark familjefar som tar hand om allt, även främlingar som kommer på besök. 

ETT HEM. En bit utanför Aden lever många i hem som inte är i skick för människor. De delar sina hem med får, katter, hundar och höns. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Nu skäms han, han kan varken ställa fram te eller kakor, men han vill att vi sätter oss med honom i skuggan. Han ber en av sönerna att lägga fram en till madrass och kuddar till mig. 

Sina barnbarn säger han åt att sätta sig ner och vara tysta, han tycker att de är oartiga när de leker och stökar framför de långväga gästerna. 

"Livet i Jemen har bara blivit sämre"

Träden ger svalka. Runt om i trädgården står dunkar för vatten. De är tomma. I en har någon samlat upp torra kvistar. Ahmeds barn, som är vuxna, har inga arbeten att gå till. 

– Livet i Jemen har bara blivit sämre och sämre, tycker Ahmed som tror att han är ungefär 70 år. 

TÄNKER INTE PÅ POLITIKEN. "Vi fattiga människor vi tänker inte på politik eller vad de krigar om, för vi har fullt upp med att försöka ordna mat", säger Ahmed.

 

PÅ GOLVET. Utanför Aden trängs barnen i hem med flugor och lite madrasser på golvet. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Han berättar att han har legat på samma madrass i tre år, utan att orkat göra någonting. 

Han är klädd i en vit skjorta med tryckknappar, på huvudet har han en traditionell rödvitrutig sjal. Över näsan sitter ett par avlånga glasögon med svarta bågar. 

Kriget förstår han ingenting av. 

– Vet du, vi fattiga människor vi tänker inte på politik eller vad de krigar om, för vi har fullt upp med att försöka ordna mat. 

Förut kunde han gå till marknaden och köpa det som familjen behövde för dagen. 

– Men nu vill de ha 500 riyals för det och det har inte jag. 

"Livet är väldigt svårt"

I ett annat hus sitter en mamma som heter Kabolah med sönerna Wassim och Omar. Familjen har bara ett rum och en säng, som de alla sover i. I den ligger röda och gröna filtar och ett myggnät. 

KAN KNAPPT GÅ. Omar Salem Ahmad är 18 år, men ser ut som 12. Han är kraftigt undernärd och kan knappt gå. Mamma Kabolah är väldigt orolig för sin son, men har inte råd att köpa mat eller mediciner. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Kabolah visar inte sina ögon, men hon är en kvinna som låter sig höras. Hon vevar med armarna och slår ut med dem för att understryka det hon pratar om. Båda sönerna har anemi och är undernärda:

– Medicinerna kostar väldigt mycket och vi har inte råd med dem längre. Ibland ber vi människor hjälpa oss med medicinerna. Ibland har vi inte råd med mat. Livet är väldigt svårt. 

Köket är som ett skjul på gården med några enkla kokkärl på plankhyllor. På bänkarna står salt, olja, en tomatkonserv. 

– Läkaren på sjukhuset sa att jag måste köpa bra mat och frukt, men jag har inte råd att köpa frukt. För det mesta äter vi bara bröd. 

INTE RÅD MED MAT. Familjen saknar pengar till mat till Omar Salem Ahmad och hans bror. "Läkaren på sjukhuset sa att mina barn måste äta bra mat och frukt, men jag har inte råd att köpa frukt. För det mesta äter vi bara bröd", säger mamma Kabolah. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Omar som är hennes äldsta son ställer sig upp på sängen. Ljuset faller in från det fyrkantiga fönstret. 

Han ser ut som om han är en mager tioåring eller kanske tolvåring. 

Klarar inte att bära sina skolväskor

Jag frågar om han går i skolan. Då blir det först lite förvirrat. Kabolah berättar att han inte klarade av att gå till skolan för att det var för långt att gå och han orkade inte heller bära skolväskorna. 

Nu tycker hon att problemet är att han inte kan jobba och ta försörjningsansvar för familjen, vilket den äldsta sonen ska göra enligt tradition. 

Jag tycker det låter som ett väl stort ansvar att lägga på det som ser ut att vara ett litet barn. 

Det är då hon berättar att Omar är 18 år. 

Undernäringen har gjort att han har stannat i växten. 

 

LÄS MER: MItt i krigszonen går kvinnor med Pradaväska