Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Jag bara väntar på att nästa raket ska träffa oss”

KABUL. Paniken sprider sig när dagen för USA:s tillbakadragande närmar sig. Kommer Afghanistan falla ner i inbördeskrig eller blir det ett terroristövertagande? 

Osäkerheten gör att fler flyr. Det spelar ingen roll om de är fattiga familjefäder eller rika generaler, de vill alla bort från våldet. 

Fawzia Koofi är kvinnan som har i uppdrag att vara kvar och nå en överenskommelse med talibanerna – män som har försökt mörda henne. 

Afghanistan

I augusti förra året var 46-åriga Fawzia Koofi på väg hem till Kabul från en begravning. Hon satt i en bepansrad bil med sin 21-åriga dotter Shuhra. Bakom åkte en till bil full av säkerhetsvakter, ett personskydd som Fawzia Koofi – en kvinnorättsaktivist, tidigare parlamentsledamot och presidentkandidat – har eftersom att talibaner försökte mörda henne 2010. 

När Fawzias chaufför stannade för att tanka bytte hon till en bil som inte var bepansrad, något hon gör ibland för att få känna sig lite friare. 

Inte långt efter det insåg hon att de var förföljda av ett fordon. Ytterligare ett fordon körde fram och blockerade vägen. En kula spräckte en ruta och hennes arm. Dottern Shuhra bad sin mamma att inte stänga ögonen och försvinna iväg från henne. Det tog fyrtio minuter att komma till sjukhuset och blodet flödade. 

En månad senare gick Fawzia in i lobbyn på det lyxhotell där hon skulle förhandla med talibaner i Qatars huvudstad Doha, log mot dem och sa att ”som ni kan se, så är allt bra med mig”

Fawzia förhandlade med talibanerna – efter att de försökt mörda henne.
Foto: PRIVAT
Det fanns ingen stabilitet, bara kaos och krig.

Samma dag som Fawzia Koofi föddes lämnade hennes mamma henne ute i solen för att dö. Hennes pappa hade flera fruar och Fawzia var hans nittonde, av vad som skulle bli tjugotre, barn. Mamman förstod att en flicka som mest såg ut som en liten råtta inte skulle vinna hennes mans gunst, så hon tänkte att det var bättre att göra sig av med den nyfödda. 

Men mamman ångrade sig och gick ut för att hämta Fawzia, som överlevde men hade synliga brännskador ända upp i tonåren. 

Kriget började när hon var några år gammal. Hennes far, som var en medlem av det Sovjetstödda parlamentet, tog på sig att förhandla med några mujahedin i deras provins – militanta afghaner som var emot ryssarna – när han mördades. 

Då hade Fawzia inte ens hunnit bli fyra. 

– Han dödades på väg till berget där han skulle träffa dem, säger hon från hotellet i Doha. 

Fawzia var bara några år gammal när kriget började.
Foto: IBRAHEEM AL OMARI
”Det fanns ingen stabilitet, bara kaos och krig”, säger Fawzia om sin barndom.
Foto: PRIVAT

Den pappa hon kommer ihåg är en pappa som slog hennes mamma, men hon vet också att han var en uppskattad politiker och hon tror inte att han visste hur han skulle visa känslor. Att bli slagen som kvinna i 1970-talets Afghanistan var på något sätt ett tecken på att mannen brydde sig tillräckligt mycket om just den frun för att fysiskt tillrättavisa henne, resonerar hon. 

Efter hans död tvingades familjen fly flera gånger, i sökandet efter säkerhet. En säkerhet som de aldrig hittade.

– Det fanns ingen stabilitet, bara kaos och krig. 

Att vara flicka gjorde det ännu värre.

– Min barndom var full av diskriminering och orättvisa. Jag blev diskriminerad av samhället och till och med av min egen familj. Jag såg hur min mamma och mina systrar behandlades. Det var aldrig på samma sätt som mina bröder behandlades. De hade privilegier.


Fawzia blev arg och frustrerad när hon såg kvinnoförtrycket i Afghanistan.
Foto: PRIVAT

Under kriget förlorade Fawzia Koofi två bröder och senare även sin make, som var sjuk och fängslades av talibaner. Själv ville hon bli läkare, men talibanerna hindrade henne från att gå till universitetet. 

– Jag såg hur kvinnor blev förtryckta. Jag såg kvinnor som inte fick gå på gatan, kvinnor som inte gick i skolan, kvinnor som blev misshandlade. Det gjorde ont och det gjorde mig arg och frustrerad. 

En kväll när Fawzia och hennes mamma hade besökt en gravplats bevittnade de hur en annan mamma och en ung dotter, som tillhörde minoritetsgruppen hazarer, blev stoppade i en vägspärr. Dottern lades upp på ett bord och blev våldtagen av en talibankrigare. När han var klar sköt han ihjäl henne framför hennes mamma. 

– Jag var emot samhällssystemet redan när jag var liten, men då kunde jag inte göra något åt det. Jag behöll allt inom mig, det byggdes upp och kokade över. Det är därför jag är så passionerad och motiverad när det gäller att strida för rättvisa – speciellt för kvinnor. Det beror inte bara på politisk övertygelse, det beror på allt som jag har gått igenom. Jag vill inte att andra kvinnor ska behöva gå igenom det. 

Många i Kabul är rädda för vad som ska hända när USA dragit sig tillbaka från Afghanistan.
Foto: STEFANIE GLINSKI
Om talibanerna hittar ett sätt att verka i ett mer öppet samhälle kommer de troligen förändras med tiden.

Fawzia Koofi har nått högre positioner än någon annan kvinna i Afghanistan och har nu i uppdrag att nå en överenskommelse med de talibanledare som hon förhandlar med. Efter att Trumpadministrationen sa att det inte går att vinna kriget mot talibanerna militärt och istället ingick ett avtal med dem i februari 2020 – över huvudet på afghanska regeringen och några månader före Trump skulle gå till omval – är diplomati Afghanistans enda hopp.  

– Vi behöver nå en politisk fred med talibanerna, medvetna om att talibanerna inte har förändrats, säger Fawzia.

Några av talibanledarna hon sitter mittemot har flugits direkt från fängelse i Guantánamo till förhandlingarna i Doha och vet ingenting om hur livet Afghanistan är i dag, tjugo år efter att deras regim störtades.

– Om talibanerna hittar ett sätt att verka i ett mer öppet samhälle kommer de troligen förändras med tiden, när de ser att deras döttrar kan gå i skolan, när de ser att kvinnor kan bidra ekonomiskt och att det även gynnar männen i familjen, tror hon. 

”Vi behöver nå en politisk fred med talibanerna”, säger Fawzia.
Foto: PRIVAT

Folk överlag litar dock inte på att förhandlingarna kommer att leda någonstans och många känner sig rädda för att USA ska lämna Afghanistan senast den 11 september. De befarar att landet kommer falla ner i inbördeskrig eller att talibanerna kommer att ta över med vapenmakt. Fawzia Koofi är i grunden positiv till att USA packar ihop, men hon anser att tidpunkten är fel eftersom att den afghanska regeringen och talibanerna ännu inte har kommit fram till en fredlig lösning. 

Hon bekymrar sig också för hur det kommer att påverka närvaron av al-Qaida och IS. Anledningen är att de kommit fram till en fredlig lösning - samt att talibaner inte längre tycker att de har en anledning att förhandla, då USA redan gett upp och talibaner anser sig ha vunnit kriget. 

– Om USA:s tillbakadragande ger en stark signal om att även andra extremistgrupper kan få inflytande över framtiden i Afghanistan är det inte rätt tillfälle. 


Jag skulle absolut lämna landet om jag kunde, jag skulle inte vänta en sekund.

I ett bostadsområde av lera och grus i Kabuls distrikt 16 gör sig Abdul Wahid, 52 år, redo för sin arbetsdag. Han säljer ballonger. Priset för en ballong är ungefär 25 kronor, men det är inte förtjänsten. Abdul köper själv in dem och betalar en annan man för att de ska blåsas upp, innan han kan promenera in till stadskärnan i gryningen med det färgglada molnet av ballonger i ena handen. 


Abdul Wahid livnär sig på att sälja ballonger i Kabul.
Foto: STEFANIE GLINSKI
Mahmoud Ahmad Zai har knappt 400 kronor kvar av månadslönen efter att han har betalt hyran och elektriciteten.
Foto: STEFANIE GLINSKI
Foto: STEFANIE GLINSKI

Mittemot Abdul Wahid bor 36-åriga Mahmoud Ahmad Zai, en vakt på ett telekommunikationsföretag. Han viker benen under sig på golvet och äter frukost med sin fru Zar Pari, 30 år, och deras fyra barn Salma, Mustafa, Wafa och Marwa. 

Frukosten är bröd och sötat te. Det är oftast lunchen också. Och middagen. 

– Jag skulle absolut lämna landet om jag kunde, jag skulle inte vänta en sekund. Mina barn har ingen framtid här, säger Mahmoud och rör ner socker i sitt teglas. 

Han har knappt 400 kronor kvar av månadslönen efter att han har betalt hyran och elektriciteten.

– Det är väldigt svårt med mat. Det enda jag kan köpa är te, socker och bröd och ibland potatis. 

Säkerheten är en annan sak som oroar honom.

– Det är självmordsbombare och bomber hela tiden. Det har blivit mycket sämre sedan USA har tagit hem soldater. Avtalet mellan USA och talibanerna är ett misstag. Talibanerna är starkare än regeringen och kan ta makt och göra som de vill. Åttio procent av mina släktingar och vänner har redan flytt Afghanistan på grund av det här.

Jag bara väntar på att nästa raket ska träffa oss.

På ett kafé i centrala Kabul blickar Farida Faqiri, en 52-åring som arbetar för kvinnors rättigheter på en biståndsorganisation, ut genom fönstren. 

– När jag var ung och ryssarna var i Kabul gick jag på universitetet i kjol och hade ingen sjal. Nu är det så dåligt att ungdomar känner att de inte har något liv. Jag har fem barn och de säger att de inte har ett liv. 

Arbetsdatorn ligger i en sliten axelväska för att det inte ska synas att hon bär runt på något av värde, något hon skulle kunna bli både rånad och mördad för. 

– Alla i min släkt är så besvikna. Vi brukar prata om hur det var för fyrtio år sedan. Afghaner älskar musik, vi lyssnade alltid på musik och tittade på indiska filmer. När talibanerna kom fick vi gömma den lilla tv-apparaten i ett skåp och satt och lyssnade på musik i smyg med låg volym.

Farida Faqiri arbetar för kvinnors rättigheter på en biståndsorganisation.
Foto: STEFANIE GLINSKI
Faridas vänner flyr Afghanistan.
Foto: STEFANIE GLINSKI

Många av Faridas vänner håller på att sälja sina hus och bilar för att fly landet. Själv har hon varit flykting en gång och vägrar bli det igen. 

– Det här är vår dagliga sorg. Jag bara väntar på att nästa raket ska träffa oss. Vi är inte säkra någonstans. Och alla projekt för kvinnor får mindre stöd. Projekten är tjusiga på utsidan men hjälpen når bara några få kvinnor i städerna. På landsbygden tar inte kvinnor en sked olja utan att fråga svärmor och de vet inte ens att det är fel att männen slår dem. 

Blicken blir frånvarande. 

– Det är verkligheten i Afghanistan. 

Säkerhetssituationen är helt förstörd. Varje dag har vi riktade mord, minor och självmordsbombare.

Generalen Hafizullah Hamdam, som är 55 år och har jobbat på inrikesdepartementet med saker som kidnappningsärenden, terroristhot, kriminella gäng och senast på narkotikaroteln, ger en liknande verklighetsbeskrivning. Han går runt i sin lägenhet, mellan rummen, balkongerna och en soffgrupp. 

Varje morgon skickar han ner en av sina söner för att kontrollera att ingen har lagt bomber i avloppsrännan utanför huset. 

– Jag använder aldrig min polisbil eftersom att de sätter magnetiska bomber på bilar, säger han. 

En gång blev han attackerad i lägenheten. 

– Män kom och sköt med automatvapen och de sköt in en granat i ett rum som min son var i. Jag skickade mina livvakter att gripa dem. 

Hafizullah Hamdam ber sina söner kontrollera avloppsrännan efter bomber varje dag.
Foto: STEFANIE GLINSKI
Hafizullah Hamdam är general, men upplever att han ständigt är i fara.
Foto: STEFANIE GLINSKI

Trots att Hafizullah Hamdam är general och har vapen hemma känner han sig i konstant fara.

– Säkerhetssituationen är helt förstörd. Varje dag har vi riktade mord, minor och självmordsbombare. Syftet med den här terrorn är att folk ska tycka att det är bättre att ha talibaner, att folk ska vilja ha talibaner för att få slut på terrorn. Vi kan inte göra någonting längre, vi kan inte gå på bio eller gå till parken eller ha picknick vid sjön. Jag skulle lämna landet direkt om jag hade en möjlighet. 

Utöver terrordåden har även striderna runt i landet ökat. 

– Talibaner strider överallt nu, från syd till norr till väst till öst. Trump lurades att tro att talibaner inte är som al-Qaida och att det kommer bli bra om de blir en del av regeringen, men om talibaner kommer till regeringen blir det inbördeskrig för de kommer inte acceptera att andra klaner och andra folkgrupper än pashtuner sitter på styrande positioner. 

Pashtuner är en majoritetsgrupp i Afghanistan. Själv är han uzbek. 

Vi försökte göra vårt bästa för att få talibanerna att sluta döda afghaner.

På andra sidan Atlanten beskriver den amerikanska elitsoldaten Anthony Colotti, som har tjänstgjort i Afghanistan sex gånger mellan 2012 och 2019, en frustration som växer inom honom precis som den en gång växte inom fredsförhandlaren Fawzia Koofi. 

Han förstår de känslor som afghaner uttrycker och anser att USA borde stanna. Det baserar han på den senaste gången han var i Afghanistan, strax före Trumpadministrationen ingick avtalet med talibanerna. 

– Vi försökte göra vårt bästa för att få talibanerna att sluta döda afghaner. Och ja, det fungerade. Talibanerna var på väg att ge upp. Talibanerna bad general Miller i Doha att vi skulle sluta. 

Miller är en fyrstjärnig, amerikansk general som leder Natoinsatsen i Afghanistan. 

– Han sa åt oss att fortsätta tills talibanerna gick med på en riktig, omfattande vapenvila.

Men Trumpadministrationen hade en annan plan än Pentagon – en klausul om vapenvila finns inte ens med i avtalet.

– Det hände helt klart inte.


Magda Gad är Expressens krigskorrespondent. Stefanie Glinski är frilansande journalist och fotograf för tidningar som Foreign Policy, The Economist, The Guardian, LA Times
Foto: STEFANIE GLINSKI
Foto: STEFANIE GLINSKI

KABUL. De mest brutala dåden i Afghanistan har de senaste åren riktats mot minoritetsgruppen hazarer. Spädbarn, nyförlösta mammor och skolflickor har varit de direkta målen för masskjutningar och bombattacker. 

I det hazardominerade området Dasht-e-Barchi upplever sig de boende vara utsatta för en etnisk rensning. 

Skadade flickor vittnar om ett blodigt inferno. 

– Jag vill bli utbildad och ta hämnd för de som har dödats, säger en av dem.

Hon är 13 år.

Foto: STEFANIE GLINSKI

KABUL. När Hawa Ameri sprang för att leta efter sin dotter – en kolgruvearbetares dotter som hade fått en chans till ett bättre liv – kom ett flickhuvud flygandes och landade vid hennes fötter. Ögonen var öppna och sjalen satt fortfarande virad runt huvudet. 

Det var en del av en annan mammas flicka. 

Sin egen flicka hittade Hawa i en moské, där döda tvättades före de skulle föras till bergen. 

Någon chans till ett liv fanns inte mer. 

– Hennes kropp var krossad i bitar.

KABUL. Bomberna placerades ut för att döda så många skolflickor som möjligt. Den första exploderade när flickorna gick från skolan. Den andra och tredje exploderade när de försökte fly. 

Föräldrar som kom och letade efter sina barn möttes av bortsprängda huvuden och halva kroppar. Det luktade bränt kött och skadade skrek längs en väg av blod.

Några dagar senare har det grävts 94 nya gravar på bergskullarna i västra Kabul.

– Vi dödas för att vi är hazarer, säger Mohammed Hussein som bar hem sin 15-åriga dotters lik.