Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Han är tretton – och har sett sina vänner dödas

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

MOCHA. Strax efter klockan tre på natten knackar det på dörren. Det är en jihadistledare och han säger att vi måste prata med honom. Jag tänker: Det är nu vi blir kidnappade.

Han har ingenting på fötterna men han har ett skägg och en Kalasjnikov. Hans beige militärbyxor slutar nedanför knäna, bara kanten av byxbenen syns under den ljusblå särk han bär som en långskjorta. Vaderna är både magra och kraftiga. 

Ansiktet ser ut att vara beslutsamt uthugget. Med ögon som två springor formade av en skarp mejsel och hammare tittar han på en bönematta som har lämnats liggande på golvet. 

Utan att behöva göra något annat än att just titta på den reser sig en annan person upp och flyttar den med ett ”jag ber om ursäkt” till en hylla. 

– Ert enda alternativ nu är att fly, säger mannen. 

Han har presenterat sig som jihaidstledare för en av grupperna i staden. 

En överflödig presentation. 

Jag ber att få gå på toaletten men går i stället tillbaka in i det rum som vi har hyrt här på den enda inhysningen som fanns – ett ungkarlshotell. 

Där plockar jag fram en kniv och en nödtelefon och lägger i min behå. Sedan går jag tillbaka till rummet med jihadisten. 

Den mest aktiva fronten i Jemen

Femton timmar tidigare satt vi i Aden på sydkusten med en karta över södra Jemen framför oss. Vår lokala medarbetare drog med fingret upp krigets linjer och förklarade att österut in i klanstyrda territorier finns al-Qaida, men att ingen västerlänning har provat att åka dit och att man kan bli stoppad i vägspärrar där deras svarta flaggor vajar. 

Västerut finns i stället ett kustområde där den internationellt erkända regeringen strider mot houthirebeller nära Al-Hudaydah, med minor och artilleribeskjutning som största risk. 

Det är den mest aktiva fronten i Jemen men det lät mindre oberäkneligt än att köra rakt in i al-Qaida. 

Vi valde västerut. 

Vägen längs kusten med Aden i ryggen var stilla. Öken åt höger, hav åt vänster. Utöver det: inget. Förutom rangliga somalier som kommit hit i träbåtar och går till fots i fyrtiotvå graders värme med endast kläderna de har på kroppen. De flyr från ett krig till ett annat och horisonten innehåller bara asfalt, hav och sand. 

Drömmen om Europa ligger långt borta. På håll ser flyktingarna nästan ut som en hägring.

Jemeniter har börjat sätta ut vattentankar åt dem för att de inte ska dö.

Fler och fler vägspärrar

Vid Jemens sydvästra spets vakade de vassa bergen över Tårarnas port, Bab al-Mandab, det smala sundet som leder in till Röda havet. Här igenom lotsas alla krigs-, handels- och oljefartyg från Asien och Mellanöstern till Europa, vilket gör området till en av de mest strategiskt viktiga platserna i Mellanöstern. 

När houthirebeller kom från norr och intog Bab al-Mandab svarade den väststödda koalitionen – Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Kuwait, Bahrain, Egypten, Marocko, Jordanien, Sudan och Senegal – med att bomba bort dem eftersom man ansåg att kontrollen över Mellanöstern annars skulle förloras till Iran, dessa länders regionala stormaktsfiende som politiskt och ideologiskt står på samma sida i konflikten som houthierna. 

KONTROLLER. Det är mängder med vägspärrar och alla bilar kollas. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Efter att vi svängde norrut från Tårarnas port blev vägspärrarna fler och även större. Vanligtvis är en vägspärr i Jemen inte mer än några träplankor, en betongklump och en soldat. Men nu såg de plötsligt ut som i Irak, med sandsäckar uppställda i långa rader och extraförstärkta pansarbilar från USA. 

Vad var det egentligen för krigszon vi var på väg in i?

De amerikanska fordonen visade att det här är linjer som hålls av de Saudiledda koalitionsstyrkorna. 

 

13 – OCH HAR SETT DÖDEN. Mohammed Abd Hawash, 13, vaktar i en vägspärr utanför Mocha. Han berättar att han har skjutit på och sett döda människor. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

LÄS MER: Omar kan knappt gå: "För det mesta äter vi bara bröd" 

 

Han var tretton – och hade sett sina vänner dödas

Vid en av de mindre vägspärrarna stod ett barn i en rutig skjorta, sandaler och ett gevär. Geväret var långt. Han var kort. När han pratade lät han som en vuxen.

– Jag deltog i många strider, redogjorde han sakligt. 

– Har du skjutit mot människor?

– Ja.

Hans namn var Mohammed Abd Hawash och han var tretton år. Han hade sett sina vänner dödas. Det gjorde honom ledsen.

Medier har rapporterat om att houthierna använder barnsoldater. Men Mohammed stred för den andra sidan. Mot dem. 

– Houthierna är avskyvärda, sa han.

Uppåt en tredjedel av alla stridande i Jemen är barn, enligt Unicef. Att göra dem till soldater är enkelt. Att rehabilitera dem är svårt. 

I skymningen körde vi in i staden Mocha på västkusten. Det svaga ljuset föll ner i hålen av det som en gång var stenhus. Ruinerna stack upp som ledsna skuggor mot den mörka himlen. Barn lekte i rösen bland sopor, en liten pojke föll ned på knä och bad på en gata och utanför sjukhuset hittade en kille ett använt dropp som han stod och undersökte. Han drog med fingrarna fram och tillbaka över vätskebehållaren och slangen. Som om det skulle gå att återvända. 

BARNSOLDATER. Uppåt en tredjedel av alla stridande i Jemen är barn, enligt Unicef. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Inne på sjukhuset luktade det kött. En läkare berättade att de får in många skadade från vägen som går härifrån Mocha till fronten i Haiz, eftersom att den både mineras och beskjuts av houthierna. Haiz är fronten mot Al-Hudaydah, den värst drabbade staden under kriget. Fiskarna i al-Hudaydah kan inte ens lägga ut med sina båtar längre, eftersom att houthier har använt små båtar för att göra attacker nedåt kusten och därför beskjuter koalitionen sjötrafiken. 

Koalitionen flygbombar även i regionen. Houthierna svarar med artilleri. 

– Som mest har vi fått in hundra skadade på en dag, sa läkaren som såg ut att jobba dygnet runt. 

– Kan ni ta hand om så många?

– Nej. 

Men det var inte det enda problemet:

– Houthierna har även beskjutit ambulanserna som kommer från fronten och ska hit till sjukhuset med sårade.

 

SÖNDERBOMBAT. Barnen leker i den sönderbombade staden Mocha. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

LÄS MER: Kriget mot terrorismen har skapat mer terror 

 

”Ni måste åka tillbaka till Mocha innan det blir mörkt”

Vi tog den vägen. Den var nästan öde. En krigare åkte med sitt gevär och sitt skägg på en motorcykel i fladdrande vit särk. Han sa att han kommer från Al-Hudaydah och strider för att köra ut houthierna därifrån. 

Nära fronten mötte vi flera män med vapen som varnade oss för att nätterna här inte är säkra. En av dem hade ett armband av patroner. Ingen av dem såg ut som några koalitionssoldater. 

– Ni måste åka tillbaka till Mocha innan det blir mörkt, kör fort, skyndade en på oss. 

Det var så vi hamnade på ungkarlshotellet. Ett rangligt hus bredvid stadens moské. 

När jag packade upp ljöd min mobil. Det var ett meddelande där det stod att jag är välkommen till Förenade Arabemiraten med information om hur mycket det kostar att använda internet och ringa. 

Förenade Arabemiraten är inte ens ett grannland. Det ligger på andra sidan av den arabiska halvön, med Oman emellan. 

Men Förenade Arabemiraten ingår i den Saudiledda koalitionen. Att deras telefonnät finns här tyder på att de har satt upp en mast på den jemenitiska västkusten. 

Vi somnade med kvällsbön och havsluft som kom in genom fönsterluckorna, och vaknade med knackningen på dörren. 

PÅ VÄG TILL FRONTEN. Soldater sitter på en bild på väg till fronten, vid Mocha. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Enda alternativet: Att fly

Med kniven och nödtelefonen i behån sitter jag snett mittemot jihadistledaren som har sagt att vårt enda alternativ nu är att fly. Jag drar i min hijab som jag yrvaket snott om huvudet och oroar mig för att den sitter snett. Det här känns som fel tillfälle av en kvinna att inte var täckt.

Jiahadisten förklarar att en annan grupp, som får stöd av Förenade Arabemiraten, var på väg till vårt hotell i natt och att de kan ha haft som avsikt att kidnappa eller råna oss. Jihadistens soldater hamnade i konflikt med den andra gruppen och stoppade dem från att komma in till hotellet. 

Han visar med huvudet mot fönstren: 

– Om ni tittar ut ser ni mina bilar och män, vi har omringat huset. Vi bevakar det nu, men direkt efter morgonbönen när det ljusnar måste ni åka. 

Jag tittar på hans Kalasjnikov och vet inte vem det är som hotar oss. Då lägger han till att både al-Qaida och IS finns i staden. 

– IS äter på restaurangen här bredvid på dagarna. De anser att sådana som ni är kuffar, otrogna, och ska dö. 

För att förtydliga att det verkligen är IS han menar nämner han att de följer IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi, kalifen för kalifatet. 

Enligt den information vi hade fått innan vi började den här resan skulle sunniextremisterna finnas österut, bland sunniklanerna dit regeringen inte når. Det var där de svarta flaggorna skulle finnas.

Inte här på västkusten bland regeringssoldater och koalitionsstyrkor. 

Men jag väljer att utnyttja det tillfälle som bokstavligen knackat på och vänder mig emot honom:

– Får jag intervjua dig? 

Som salafister brukar göra säger han nej till kamera men okej till att jag tar anteckningar. 

 

LÄS MER: Här firar två bröder sitt bröllop – utan någon brud 

 

Jag ber honom förklara vilken grupp han tillhör, vilka grupper som finns här och vad kriget handlar om. 

Han svarar:

– Jag är en av ledarna för motståndsrörelsen här i Mocha och Haiz. Det är ett krig mellan shia och sunni och IS och al-Qaida. IS och al-Qaida dyker upp vid fronterna men under namnet motståndsrörelsen, som strider mot houthierna. 

– Hur kan IS och al-Qaida finnas där koalitionen finns?

– De får support av koalitionen, men inte under sina riktiga namn utan som en del av motståndsrörelsen. Förenade Arabemiraten skapade IS och al-Qaida, de tar folk från fängelse och direkt till fronterna. Förenade Arabemiraten har soldater här på marken och Saudiarabien bidrar med vapen och pengar. 

”Kriget handlar inte om politik utan om religion”

Jag ber honom förtydliga varför IS och al-Qaida strider mot houthierna. 

– Houthierna är shia och de tog sig in i sunniområden och kontrollerade dem. Shia hade en plan att ta även Aden, det var den sista regionen de kom in i. Många sunni reste sig mot detta för de ville ändra vår religion till deras religion. Vi bestämda oss för att kriga mot dem på de platser där de finns. Det här kriget handlar inte om politik utan om religion och vi sätter inte någon president högst vi sätter Gud högst. 

– Hur kan det här kriget sluta? undrar jag. 

– Det kan inte sluta förrän Gud och profeten Muhammed vill att det ska sluta. 

Tiden för morgonbönen närmar sig och nu vill jihadistledaren sluta. Han tackar för sig och påminner om att i gryningen ska vi vara borta. 

Än finns det tid. Vi använder den till att sova. 

Tre timmar senare undrar vi hur det här ska gå. Om det är nu det ska komma och ta oss. 

Jag föreslår att vi använder oss av det hedersbegrepp som präglar Mellanöstern och speciellt extremistmiljöerna, och skriver ett meddelande till jihadistledaren: 

”Vi kom hit för att vi litar på er och respekterar er. Vi känner oss säkra på att era starka män kommer att försvara oss. Vi är nu era amana.” 

”Amana” är ett begrepp inom islam som innebär att den du säger det till har skyldighet att beskydda dig. 

Meddelandet skickas. 

Vi åker. 

När vi har Mocha i ryggen och kör söderut längs västkusten går solen upp med havet till höger och sanden till vänster. 

Några somalier går som en hägring mot en horisont som ligger lika långt bort som i går.

Det är en ny dag i Jemen.