Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De förlorade sin trillingsyster i attacken mot skolflickorna

KABUL. Bomberna placerades ut för att döda så många skolflickor som möjligt. Den första exploderade när flickorna gick från skolan. Den andra och tredje exploderade när de försökte fly. 

Föräldrar som kom och letade efter sina barn möttes av bortsprängda huvuden och halva kroppar. Det luktade bränt kött och skadade skrek längs en väg av blod.

Några dagar senare har det grävts 94 nya gravar på bergskullarna i västra Kabul.

– Vi dödas för att vi är hazarer, säger Mohammed Hussein som bar hem sin 15-åriga dotters lik. 

Afghanistan

Utsikten över Kabul är som vackrast från de omgivande bergen, där de fattigaste bor. Den västra sidan, Dasht-e-Barchi, är dominerad av hazarer, en förföljd minoritetsgrupp. Här får man klara av dagarna genom att sätta den ena foten framför den andra på gropiga vägar av sten och sand, som kränger sig upp och ner mellan låga hus, små butiker och gravplatser. Dör man är det där man hamnar, under en grushög uppe på ett berg varifrån världen ter sig vacker enbart på avstånd och solnedgångarna kastar olika nyanser av rött och rosa över staden tills allt blir svart. 

”Jag tänkte att nu dör jag också, men att jag måste göra det för fyra av mina döttrar var där”, säger Mohammed Hussein. Han sprang mot gymnasiet när han hörde explosionen.
Foto: STEFANIE GLINSKI

Mohammed Hussein, en man i grå vardagskavaj som själv aldrig har haft några möjligheter, har vigt sin tid här på jorden åt att hans barn ska få utbildning. Han älskar att hans tonårsdöttrar går i skola, en statlig som är gratis och inte erbjuder mycket, men det är mer än vad de äldre generationerna har kunnat ta del av. 

Jag såg flickor som dödades

I lördags eftermiddag förändrades livet för familjerna i den här delen av Dasht-e-Barchi för alltid. När Mohammed hörde en explosion i närheten av områdets gymnasium, Sayed Ul-Shuhada, sprang han dit, mot bomben. 

– Jag tänkte att nu dör jag också, men att jag måste göra det för fyra av mina döttrar var där. När jag kom fram sprängdes den andra och tredje bomben. Jag såg flickor som dödades, det var vidrigt. 

Tryckvågorna och de heta stålskärvorna som kastades genom luften skar sig in i och slet sönder hundratals kroppar. Delar av dem flöt runt bland tappade skor och skolväskor i blod. Bilen som den första bomben exploderade i stod i brand. Skadade skrek, anhöriga skrek efter sina älskade, andra skulle aldrig mer skrika. 

Maryam med två av sina döttrar. Deras trillingsyster Reyhana Ashgari dog i attacken mot deras skola.
Foto: STEFANIE GLINSKI

Fyra dagar senare lutar sig Mohammed mot en väggkudde hemma i huset, där kuddar och mattor är de enda möblerna, bredvid sin fru Maryam och de barn de har kvar. Tre av döttrarna som var i skolan tog sig ut bakvägen. Med ett finger tryckt mot halsgropen visar Mohammed hur den fjärde dog. 

– Hon var ganska långt från bilbomben men träffades av ett splitter precis här och slutade andas. 

Här, i närheten av gymnasieskolan, Sayed Ul-Shuhada, skedde explosionen.
Foto: STEFANIE GLINSKI
En skadad elev förs bort på bår efter attacken på lördagen.
Foto: RAHMAT GUL / AP TT NYHETSBYRÅN

Hennes namn var Reyhana Ashgari, hon var femton år och en trilling. De likadana systrarna Habiba och Hakima har inte fått fram några ord sedan de blev två. De sitter på knä tätt intill varandra i sina svarta skolklänningar och vita sjalar och tittar unisont ner i golvet med böjda nackar.

Deras mamma börjar gråta under en sjal lika grå som hennes mans kavaj.

Trillingarna Habiba och Hakima förlorade sin syster Reyhana Ashgari i attacken.
Foto: STEFANIE GLINSKI

– De har blivit sjuka av sorg. De gjorde alltid allting tillsammans. 

När Maryam var gravid med trillingarna var hon rädd för att magen var så stor och för att det skulle vara något fel på bebisarna. Men när de föddes friska kände hon det som att hon hade fått en speciell gåva från gud. 

Mamma Maryam beskriver de överlevande trillingarnas känslor efter sin systers död: ”De har blivit sjuka av sorg”.
Foto: STEFANIE GLINSKI
En bild på trillingarna tillsammans. Reyhana Ashgari, längs till höger, dödades i attacken.
Foto: STEFANIE GLINSKI
”När vi hörde den första explosionen tänkte jag inte på mig själv, jag tänkte på mina systrar”, säger Farzanah.
Foto: STEFANIE GLINSKI

Trillingarnas storasyster Farzanah är 18 år. Hon pratar engelska, något hon har lärt sig på en kurs utanför skolan för att hon vill bli journalist.

– På en dag fick jag tre systrar, nu har jag förlorat en, säger hon med en röst som tycker att det är viktigt att berätta. 

Hon hade lektion i skolan när bomberna sprängdes.

– Vi lyssnade på en kvinna som föreläste om hur hon blev poet. När vi hörde den första explosionen tänkte jag inte på mig själv, jag tänkte på mina systrar. 

Tysta tårar letar sig ner över hennes fräkniga, ovala ansikte. 

– Jag ville gå ut och leta efter dem, men en pojke som hade kommit dit tog mig i handen och sa att jag måste sätta mig själv i säkerhet först. Han tog ut mig på baksidan så att jag inte skulle se de döda. Jag ropade och ropade efter mina systrar. De som var där och letade efter sina barn och syskon var väldigt ledsna, det var väldigt svårt för mig att se det. 

Attacken kommer inte få Farzanah att sluta gå i skolan. Hon säger att det är det som talibaner och IS vill. Hon kommer aldrig låta dem få som de vill.
Foto: STEFANIE GLINSKI

Även hennes mamma kom och sökte bland liken och de skadade. 

– Färgen i min mammas ansikte förändrades, jag har aldrig sett henne så. Hon sa att det är okej om hon är där för hon är gammal och det gör inget om hon dör, men hon sa att jag inte fick vara där. 

Farzanah gick till ett sjukhus och såg flickor som hade överlevt. 

– Jag kände lite hopp då. Sedan sa min pappa att Reyhana är död. Efter det har jag känt en hopplöshet. Pappa bar hem henne, hon låg här på golvet. 

Hon pekar på mattan. 

– Det såg ut som hon sov, hon hade bara lite blod i ansiktet. 

En flicka som skadats efter bomben i Kabul förs till sjukhus.
Foto: HEDAYATULLAH AMID / EPA / TT NYHETSBYRÅN

Minnet får henne att sätta händerna för sitt eget ansikte. Traumat är pågående och hon rycker till av minsta lilla ljud. 

– En av mina bästa vänner är väldigt svårt skadad, läkaren säger att de kanske måste amputera båda benen. 

Med fingrarna visar hon där snitten skulle gå, i högre lårhöjd. 

– Och tre av mina vänners familjer har fortfarande inte hittat sina döttrar. 

En man gråter intill en av kropparna på en kyrkogård i västra Kabul dagen efter attacken.
Foto: MARIAM ZUHAIB / AP TT NYHETSBYRÅN
Släktingar och vänner bär en kista med en av de döda dagen efter attacken.
Foto: CHINE NOUVELLE/SIPA/SHUTTERSTOCK
Begravning för en av de omkomna dagen efter attacken.
Foto: MARIAM ZUHAIB / AP TT NYHETSBYRÅN
94 människor dog i attacken.
Foto: MARIAM ZUHAIB / AP TT NYHETSBYRÅN

I kraftiga explosioner kan det hända att människor bara försvinner, evaporerar.

Men det kommer inte få Farzanah att sluta gå i skolan. Hon säger att det är det som talibaner och IS vill, och hon kommer aldrig låta dem få som de vill. 

Pappa Mohammad lyssnar på henne, axlarna är stolta och han avbryter henne inte en enda gång. Han ser attacken som en del av en folkrensning, som är riktad mot dem. 

– Vi dödas för att vi är hazarer. Studerar vi historien ser vi att hazarer har varit förslavade och utsatta för folkmord, och nu när hazarer vill utbilda sig och delta i samhället på lika villkor så vill andra inte det. 1 500 hazarer har blivit dödade och skadade i det här området, bara för att vi vill utbilda oss. 

Talibaner hatar kvinnor och mäter männens skägg

Han rullar ett böneband mellan händerna. Det är fastemånaden ramadan och snart Eid, en storhelg som traditionellt firas med ledighet, familjetid och mat. 

I år kom firandet av sig, med minst 94 dödade och över 150 skadade, varav många var flickor mellan 11 och 18 år. Dessutom tror han att talibanerna kommer ta över snart. 

– Jag är rädd för talibaner eftersom de inte vill att flickor går i skolan. Det kommer bli väldigt svårt för kvinnor. Talibaner hatar kvinnor och mäter männens skägg. Pashtuner gör skillnad mellan kvinnor och män och de vill inte förändra det, men vi hazarer gör ingen skillnad på kvinnor och män. 

De största och mest brutala terrordåden i Kabul de senaste åren har riktats specifikt mot hazarer.
Foto: STEFANIE GLINSKI

Pashtuner är en etnisk majoritetstgrupp i Afghanistan och många talibaner är sunnimuslimska pashtuner, men samtidigt är pashtuner också förtryckta och utsatta av talibaner. Hazarer är shiamuslimer, vilket av talibaner och IS anses som kätteri. 

De största och mest brutala terrordåden i Kabul de senaste åren har riktats specifikt mot hazarer. Ett bröllop sprängdes, elever dödades på ett utbildningscenter och beväpnade män gick in och sköt nyfödda bebisar och deras nyförlösta mammor på ett BB. 

Ingen har tagit på sig lördagens skolattack i Dasht-e-Barchi, som kom i en våg av ökat våld mot civila i Afghanistan, en konsekvens av ett avtal som Trumpadministrationen skrev med talibanerna, vilket gav talibanerna ökad makt och självförtroende, och ett beslut om att alla amerikanska soldater ska lämna landet den 11 september 2021. Ett datum som berättar att invasionen aldrig har handlat om afghanerna, utan att den var en hämnd för al-Qaidas terrorattacker i USA 11 september 2001. 

https://datawrapper.dwcdn.net/d3HCG/1/

Hazarer har alltid varit en måltavla för terroristerna och dåd mot hazarer sker oavsett avtal som skrivs, de upplever själva att afghanska regeringen aldrig har skyddat dem, men dagens situation ger talibanerna större spelrum och minoritetsgruppen känner sig extra utsatt. 

Talibanerna ser USA:s tillbakadragande som sin chans att komma tillbaka till styrande position, de är på offensiven, strider i rekordmånga provinser och kontrollerar nu mer mark än de har gjort de senaste tjugo åren. 

Storasystern Farzanah, 18, vid sin systers grav.
Foto: STEFANIE GLINSKI

I skymningen sveper Farzanah om sig en svart chador, sätter på sig svarta finskor med klack och går till sin lillasysters grav. Hon står på berget framför högen av grus, knäpper händerna, ber, sätter sig på huk. Den första i sin släkt som kämpar för en högre utbildning och ett värdigt liv. 

Återigen pratar hon om att hopplösheten har drabbat henne. Att hon vet att det finns många unga kvinnor som hon själv, utbildade afghanska kvinnor som vill förändra landet, ta det ur det dåliga läge det befinner sig i. Men vem finns där som hjälper dem?

Hon besvarar sin egen fråga:

– Ingen.

Av allt bistånd som har gått till Afghanistan har inget nått hennes skola, som saknade allt från böcker till lärare och såg ut som ett rivningsobjekt i ett område som ingen bryr sig om.

Med högerhanden gör hon en gest mot resten av gravarna i bergssluttningen. 

– Alla som ligger här är mina vänner. De var mina skolkamrater. 

I solnedgången kommer fler av de boende gåendes upp på berget. 

De kommer inte för utsikten. 

De kommer för de döda. 


Stefanie Glinski och Magda Gad.

Magda Gad är Expressens krigskorrespondent. Stefanie Glinski är frilansande journalist och fotograf för tidningar som Foreign Policy, The Economist, The Guardian, LA Times.

Foto: STEFANIE GLINSKI/WAKIL KOHSAR/AFP TT

När Gul Agha Hakimis nyförlösta fru dödas i massakern på BB tar han hem hennes kropp och visar den för barnen. Han kommer inte på något annat sätt att berätta för dem att mamma är död. 

Hon sköts när hon sprang för att försöka skydda deras nyfödda dotter. 

För Gul Agha spelar det ingen roll vilka terroristerna var. 

– Det enda de är för mig är icke-människor. Vår bebis var bara några timmar gammal. Tänk på det.

Foto: STEFANIE GLINSKI

Masouma Tajik föddes som krigsflykting och övergavs i en by där det inte fanns någon skola. I dag är hon universitetsstudent. 

Nu tror hon att allt hon kämpat för har varit förgäves. 

I fickan har hon en lapp med sitt namn och ett telefonnummer. Hon hoppas att någon kommer hitta den om hon skadas – eller behöver begravas.