Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Att leva bakom slöja – det var så mycket jag inte tyckte om

ÖVERFLÖD. På restaurangerna proppade de rika i sig av allt. Men jag hade svårt att äta, berättar Magda Gad.
LIVET BAKOM SLÖJA. Ska jag vara ärlig så var det mycket jag inte tyckte om med livet som Mellanösternkorrespondent i Jemen, berättar Magda Gad. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
I DET STÄNGDA LANDET. Expressens Magda Gad bland ruinerna i Aden, Jemen. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Livet som Mellanösternkorrespondent i Jemen. Jag har inte skrivit så mycket om det än. Om hur det var för mig. 

Ska jag vara ärlig så är det svårt att göra det. 

Eftersom det var så mycket som jag inte tyckte om.

Jag hade till exempel väldigt svårt för att äta i Jemen. I Syrien kunde jag inte äta för det fanns inte mat. Det var en plåga. Jag svalt. Men det kändes ändå mer okej för det var samma för alla. Jag hade inte mat, de civila hade inte mat, soldaterna hade inte mat, mina grannar hade inte mat. Det var verkligheten och vi kämpade på och hjälpte också varandra. Mest hjälpte mina grannar mig. Fast de själva hade förlorat allt. Det glömmer jag aldrig.

I Jemen var problemet det motsatta. Det ställdes fram alldeles för mycket mat. Först var jag på sjukhus och träffade barn som var så undernärda att de låg och kämpade för döden. Träffade mammor som sa att de inte har råd att köpa varken mediciner eller mat. Sedan skulle jag gå och äta på restauranger där rika jemeniter fullkomligen proppade i sig av allt. Ris, kyckling, kött, såser, potatis, kakor, bakelser, läsk. Portionerna var av en storlek som gjorde mig mätt bara jag tittade på maten. Djungelns lag verkade gälla. Den som har tar mera och den som inget har får inget.

ÖVERFLÖD. Ris, kyckling, kött, såser, potatis, kakor, bakelser, läsk. På restaurangerna proppade rika jemeniter i sig av allt. Men jag hade svårt att äta.
Portionerna var av en storlek som gjorde mig mätt bara jag tittade på maten.

Jag har också problem med att äta med händerna. Och att äta från samma tallrik. Gör man det genom att ta mat med bröd så är det okej. Men i Jemen äter de flesta direkt med nävarna och slickar på fingrarna och sätter sedan ner dem i den gemensamma tallriken igen. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur ebolan spreds i Liberia. De har också en kultur där man lever mycket nära varandra – och det var inte bra när en smitta kom in i bilden. I ett land som Sverige hade ebola aldrig kunnat bli en epidemi, inte kolera heller, för vi lever på ett helt annat sätt. Naturligtvis har vi också en helt annan tillgång till vård. Och en annan tilltro till den.

Nästa problem var det här med kvinnornas situation. En man visade mig ett foto av sin familj. Fint uppställda i eleganta kläder vid vackra möbler, så som man tar familjeporträtt i Mellanöstern. 

Men frun var inte med på bilden. 

– Har du ingen fru? kunde jag inte låta bli att fråga. 

Då blev han alldeles chockad: 

– Jo, självklart! Men jag kan ju inte ha en bild av min fru i mobilen! Någon kan ju stjäla den!

Jag förstår att i deras värld handlar det någonstans om respekt, jag tror att de ser det som att de skyddar kvinnor, men att kvinnor varken ska synas eller höras, eller räknas som myndiga, är för mig inte respekt.

Jag kan ju inte ha en bild av min fru i mobilen! Någon kan ju stjäla den!
TILLFLYKTEN. Khatförsäljare på gatan. Till slut förstod jag nästan varför så många tuggar khat i Jemen. Det är väl den enda flykten de har. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Det blev också ett problem när jag intervjuade kvinnor. De var så ovana vid att få uttrycka både åsikter och känslor att de knappt sa något. Annat då än att de har lite pengar och har svårt att köpa mat.

Förtrycket kröp in i mig och till slut förstod jag nästan varför så många tuggar khat. Det är väl den enda flykten de har.

Vändpunkten för mig kom när jag träffade den Svarta Tulpanen. Hon satte ord på allt det som jag då kände i min kropp. Spänningarna, obehaget, orättvisan, kontrollen. 

Hon var den enda som öppet pratade om att hon kände samma sak. 

Fast mycket, mycket värre. 

För hon hade levt med det här i ett helt liv.

 

LÄS MER: Här är Saidas nya hem: "Vad har jag för val?" 

 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!