Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lyssna nu, sa Arne Lemberg

Expressens reporter Arne Lemberg sköts till döds under arbete i Uganda för 25 år sedan, den 6 april 1979.

Arne Lemberg hade

en snabb, guppande gång som gav intryck av att han alltid hade något stort att komma med. Ofta hade han det också. - Lyssna nu, sa han. Jag lyssnade. När han var klar, kändes det inte sällan som om jag lika gärna kunde packa ihop och gå hem. Vad jag än skrev, så skulle nämligen Arne skriva någonting bättre - toppa nästa dags tidning och löpsedel. Det var det alltihop gällde - förstasidan och löpet. Varenda dag helst, så att ingen hann glömma vilka vi var. Löpsedeln den 14 februari 1975.

När delar av Västra Frölundas

ishockeylag störtade på väg till en match mot Brynäs 1975 brände jag upp till sjukhuset i Gävle och intervjuade alla överlevande jag kunde hitta, för säkerhets skull också alla som möjligen kunde ha sett något. Dagen därpå och vem hade löpsedeln? Arne Lemberg, förstås. Från sin stol i Stockholm hade han sett vad ingen annan sett och det var att planets pilot Reijo Junno hade gjort en "bragdnödlandning" som räddat livet på de sju ishockeyspelarna i Frölunda. Därmed var han dagens hjälte. Klart det var så - klockrent. Jag lärde mig mycket av det. När han inte hade något stort på gång, blev hans blick flackande och rastlös. Vanligen byggde han då ett berg av alla fimpar som fanns på hela redaktionen, såg till att en bild blev tagen och svor på att han aldrig mer skulle röka. Det fick han alltid en femspaltare på. Bilden var ju bra, syftet vällovligt, hans önskan het och ärlig.

Nästa dag rökte han

värre än nånsin. Fort och febrigt. 60 om dan. Camel. Han krossade taggarna efter halva som om tiden var knapp, kastade sig fram över skrivbordet och sa: - Lyssna! Så inträffade det ofattbara. Arne Lemberg sköts till döds i Uganda, träffad av en galen diktators sista kulor. Jag tror det var Bo Strömstedt som skrev så, april 79 Skotten föll för i dag 25 år sedan, en del av Expressens historia som också den måste berättas Av olika skäl kom jag att köra Arne Lembergs gamla tjänstebil den närmaste tiden efteråt. Jag har åkt i många skräpiga bilar i mitt liv, men Arnes tog priset. Jag satt till knäna i gamla tidningar och snabbmatskartonger, ihopknycklade cigarrettpaket och colaburkar, hela tiden kippande efter luft i de kvardröjande Camel-dimmorna. Jag hade inget emot det. Skräpet och den fräna lukten av Camel var allt som fanns kvar och dessutom rökte jag själv.

En dag på vägen mellan Stenhamra

och Stockholm fick jag se något sticka upp ur askkoppen. Det var en fimp. Hans sista Camel. Han måste ha klämt fast den där, precis innan han flög i väg. Den måste jag spara, tänkte jag först. Sen fick jag en ingivelse och rökte upp den. Det skulle säkert Arne Lemberg ha gjort, om rollerna varit ombytta. Utan snack. Jag lärde mig mycket av honom. Det enda jag önskar är att han kunde komma där igen, guppande bakom jalusieskåpen med något stort i bakfickan. Sten Berglind. - Lyssna, skulle han säga. Och så - än en gång - skulle jag få veta hur det egentligen skulle gå till på blaskan.