Luna överfölls av 15-åring i Skellefteå – nu berättar familjen

Veckan efter rättegången mot den 15-årige pojken har flickans faster Emma svårt att sova. Hon vaknar vid två-tretiden på nätterna, väckt av en återkommande syn.

Hon drömmer att hon svävar rakt ovanför Luna som ligger ensam på marken i skogen med strypsnaran om halsen. Hon vill lägga sig bredvid sitt syskonbarn men är kvar uppe i luften.

– Jag kände att jag ville ner till henne på marken, jag ville inte att hon skulle ligga ensam i skogen och vara rädd.

Ingen vet exakt hur länge Luna låg skadad på marken, utan kläder, med sitt eget skosnöre knutet om halsen som en strypsnara. Hon har också varit fastbunden med snörena runt halsen vid ett träd. När hon hittades låg hon på marken och andades med ett svagt rosslande. Enligt läkarna var hon nära döden.

För Lunas allra närmaste familj har all energi gått till att ta hand om Luna. De har inte orkat prata med utomstående och nu för faster Emma familjens talan. För de vill visa verkligheten som den blivit. 

 Vad händer när ett barn utsätts för så grovt våld som Luna blev? 

Kan man hindra att det som hände Luna händer igen?

Klockan var runt tjugo över tre när Luna lämnade fritids den 7 juli i somras. Redan tidigare under dagen hade 15-åringen cirkulerat på skolgården utan att ha något där att göra. För de flesta som kände till pojken var han 13 år. Men pojkens familj, och även personer som var anställda i skolan, kände till att hans ålder inte stämde. 

Pojkens beteende i skolan stack också ut, bland annat med dokumenterade utfall av sexuell karaktär mot flickor. Men den här dagen sågs han som en sysslolös sommarlovsledig pojke som hängde planlöst vid skolan. 

En elev hade fått sin elsparkcykel stulen och pojken erbjöd sig att hjälpa till att leta. Han hittade den fort och det finns uppgifter att det var han själv som tagit den och därför hade lätt att återfinna sparkcykeln.

Kring 15.30 hörde ett vittne ett skrik från skogen. Strax efter 16 syntes pojken på skolgården igen.

Först 17.28 kom larmsamtalet till SOS. Då hade 15-åringen försökt att stoppa flera personer på vägen för att de skulle gå med honom in i skogen. Kvinnan som till sist ringde in hade med sig sin dotter, lika gammal som Luna.

– Vi kommer alltid att beundra hennes mod och vara tacksamma för att hon ingrep, säger Emma.

Polispatrullen på plats lade märke till 15-åringens beteende och redan samma kväll hölls det första förhöret i hans hem. Redan då uppgav han för polisen att han var 15 år, inte 13. Han gav också en historia om hur han hittat flickan i skogen när han gick för att kissa, trots att Luna låg 30 meter in från vägen i svåråtkomlig terräng. 

I slutet av förhöret ställer pojken en fråga:

”När kommer ni få svaret?”

”Hur menar du?”

”Alltså om henne. Vem som har gjort det?”

Kvällen efter erkände pojken för sina föräldrar och pappan ringde till polisen. När undersökningen från Rättsmedicinalverket bekräftade att han var över 15 blev utredningen en förundersökning. 

I förhör uttryckte pojken förvåning över att Luna hade överlevt. Han har erkänt delar av det han gjort men i förhören har berättelsen ändrat sig över tid och han har svårt att förklara varför det skedde.

Emma beskriver rättegången som brutal. Både åklagare och advokat bad familjen om ursäkt för de detaljer de var tvungna att avhandla innanför de stängda dörrarna.

– Tiden stod still. Luften tog slut.

Emma säger att professionaliteten och den rättsliga formalian gav en stadga och värdighet när vidden av brottet sköljde över de anhöriga. Slagen, det sexuella våldet. Att 15-åringen drog ut Lunas båda skosnören och knöt det ena hårt runt hennes hals. Med det andra band han henne vid ett av de smala träden, så hårt att det fick skador på barken. Troligtvis har Luna varit fastbunden runt halsen vid det skadade trädet.

15-åringen har sedan lämnat henne, gått tillbaka till skolgården, kommit till skogen igen och tagit bort snörena. Och sen försökt att larma.

Desperationen hos den kvinna som till slut ringde in till SOS Alarm märks. Chocken över synen av den lilla kroppen i skogen, den svaga andningen. Frågorna från larmoperatören, som försöker förstå – är det verkligen ett litet barn?

– Ja, ja, ja, ja, ja, ja och jag har min mina, min nioåriga dotter här uppe, säger kvinnan.

Lunas kläder var avrivna, ryggsäcken och hjälmen kastade en bit bort.

En av de två poliser som var först på plats fick köra ambulansen för de båda sjukvårdarna var tvungna att arbeta för att rädda Lunas liv. Den polis som blev ensam kvar fick säkra brottsplatsen och ta hjälp att skriva upp namn på vittnen och misstänkt.

Förhandlingen i rätten pågick i fyra dagar. Att inte vara på plats var aldrig något alternativ för faster Emma. När hela sanningen kom fram, helt oförblommerad, så brast hjärtat, berättar hon.

– Jag ville vara hennes vittne, vara hennes ögon och öron. Kanske kommer hon en dag vilja att jag ska berätta, säger Emma.

Den 19 oktober slog Skellefteå tingsrätt fast att 15-åringen är skyldig till mordförsök och grov våldtäkt. Den 30 november kom resultatet av den rättspsykiatriska utredningen. Den visade att 15-åringen led av en allvarlig psykisk störning både när han överföll Luna och nu. Utredningen slog också fast att risken för återfall i allvarlig brottslighet av liknande art är hög. 

Den 14 december dömdes den 15-årige pojken till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning av Skellefteå tingsrätt. Rätten slog fast att 15-åringen hade uppsåt att döda Luna. Straffvärdet för en vuxen motsvarade livstids fängelse.

– Så som det utvecklats i den rättspsykiatriska undersökningen tycker jag att det var den mest brottspreventiva påföljden, kanske den enda påföljden som var aktuell i slutändan, sa kammaråklagare Andreas Nyberg efter domen. 

Det finns mycket en nioåring klarar själv. Cykla den korta gångvägen till skola eller fritids. Leka med sin lillasyster ute och hålla koll på henne. Sjunga solo på julkonserten i kyrkans kör. Dansa balett, drömma om att bli Youtuber. Att för första gången ta sig till det årliga besöket hos kusinerna i Stockholm ensam. Sätta sig på flyget med speciella instruktioner och bli hämtad av faster vid gaten på Arlanda.

På Kristi Himmelfärdshelgen i år åkte Luna till Stockholm. Med två kusiner gick de till Gröna Lund och råkade pricka in dagen då popbandet Mares spelade. Nöjesparken var full av vårspralliga besökare, kanske lite väl mycket folk men allt gick bra.

Bussen hem från Djurgården var full av ungdomar. De var glada, reste sig för de som behövde sittplats, och sjöng högt. Ljudlig allsång – bussen fylldes av Mares hitlåt Sunnanvind:

”Du hade sidenband i håret, ett vilset solsken dansa på din kind.

Du var det vackraste i våren, du var det vackraste i våren.

Du sa: ”Nu blåser det på månen”.

En stilla bris, en sunnanvind.”

Luna och hennes kusiner tittade på ungdomarna med stora ögon, tysta.

– En dag kanske det är ni som står och sjunger på bussen, säger Emma till barnen.

Emma beskriver Luna som konstnärlig, hon älskade att sjunga och dansa. Och på väg att bli stor, växa upp till en egen individ.

– Hon och hennes lillasyster är mina ögonstenar.

Luna fick hållas nedsövd i respirator i elva dagar. När det stod klart att hon vaknat upp hörde många av sig. Vilken tur att hon klarade sig, vad skönt.

– Visst, hon lever, men det är långt ifrån bra. Hon lever i bemärkelsen att hon andas själv men hon kan inte röra sig, inte prata, inte göra något, berättade Emma under en tidig telefonkontakt.

Första gången vi träffades, en vecka senare, försökte Emma sätta ord på den akuta smärta som de anhöriga levde mitt i:

– Det känns som om vi går barfota på en vass kniv med ett stup på varje sida.

En kort tid efteråt, före åtalet och rättegången, fick familjen veta att Lunas hjärnskador var irreversibla. Beskedet från läkarna efter röntgen fick marken att rämna. 

– Vi förstod väl egentligen att det var så men då vi fick det svart på vitt tog det så hårt.

Under rättegången sa läkarna som det var på ett koncist sätt. Hon har inte någon viljemässig användning för armar och ben.

Irreversibla – det är läkarnas sätt att säga att skadorna på Lunas hjärna är permanenta. Nu behöver hon en specialbyggd rullstol för att komma ut. Hon medicinerar mot epilepsi och hennes rörelser är spastiska, inte viljestyrda - men det blir en förbättring. Hon har inte längre något språk att uttrycka sig med.

– Under rättegången sa läkarna som det var på ett koncist sätt. Hon har inte någon viljemässig användning för armar och ben. Hon kan till exempel inte klia sig, säger Emma.

I början av augusti konstaterade åklagaren i ett pressmeddelande att det var ”osannolikt” att Luna skulle komma att höras under rättegången: 

”Bedömningen är att det inte vore förenligt med flickans bästa att försöka genomföra ett förhör med henne om det som hänt. De skador hon fått vid händelsen gör också att hennes förmåga att minnas och berätta om det inträffade kan förväntas vara låg”.

Sanningen är att ingen vet vad Luna minns av det som hände. Men familjen tror att Luna kommer ihåg. Ibland blir hon otröstlig, ledsen och upprörd. De gör allt för att lugna henne och säga: 

”Vi vet. Vi vet vad som hänt dig, du behöver inte kämpa med att berätta för oss”.

Emma säger att vreden hon känner över det som hänt har fått henne att vakna mitt i natten med en nästan trasig bettskena. Vreden är inte riktad mot 15-åringen, honom vill hon inte tänka på. Utan mot de vuxna som befunnit sig i skolan och socialtjänsten – de myndigheter som vetat och borde ha ingripit. De som inte har lyckats trygga barnen trots att det fanns flera tecken och signaler om 15-åringen.

Expressens tidigare granskning har kartlagt de varningssignaler som ignorerats av skola och socialtjänst. Pojken kom från Etiopien 2018 och fick tillfälligt uppehållstillstånd med sin mamma och sina syskon. I folkbokföringen blev han 9 år men var i själva verket 11. Den felaktiga åldern hängde med – trots att det enligt åtalet fanns personal på skolan som kände till att hans ålder inte stämde.

Under 2019 anmäldes tre incidenter mot tjejer i skolan, där han tagit dem på brösten, rumpan och kallat en av dem hora. Skolan kontaktade föräldrarna men ingen orosanmälan gjordes till Socialtjänsten.

I juni 2021 kom nästa larm om pojken: En kvinna blev överfallen vid en gångtunnel vid Moröhöjden, inte långt ifrån där Luna hittades. Kvinnan beskriver en ”brottningsmatch” där hon lyckades ta sig fri. Brottet utreddes som ett misshandelsförsök och misstankarna var ett sexuellt motiv. Kvinnan pekade ut pojken men eftersom han inte var straffmyndig skickades utredningen till Socialtjänsten och skolan fick inget veta.

Kommunens skolchef Henrik Bolin sa i samband med granskningen att de inte hade kunnat agera annorlunda utifrån informationen de hade.

Hade läget varit annorlunda om ni fått mer information från socialtjänsten?

– Det kan man bara spekulera kring.

Under rättegången kom det fram ytterligare uppgifter kring pojkens beteende. Han har bland annat surfat på skolans datorer och sökt efter våldsamma och pornografiska filmer och material som innehållit strypvåld. Men han blev bara tillsagd att sluta söka på den typen av material om han ville fortsätta att surfa på skolans datorer.

Pojken har också träffat psykologer och kommunens habiliteringsteam för att få hjälp. Men när hans föräldrar inte ville medverka i utredning konstaterade socialtjänsten att de ”inte fann skäl att utreda mot föräldrarnas vilja”.

Samhället hade kunnat förhindra det här

Inspektionen för vård och omsorg, IVO, har granskat socialtjänstens agerande. Svaret från kommunen till IVO är att inga misstag har gjorts i hanteringen. Stora delar av handlingarna har mörklagts, i princip är bara kommunens slutsats offentlig:

”Socialnämnden har inte upptäckt några brister i handläggningen.”

Familjen säger att de vill se en ”Lex Luna” – en möjlighet för skola och socialtjänst att dela information.

– Samhället hade kunnat förhindra det här, säger Emma.

Hon menar att det finns människor att rädda.

– Varför har ingen tryckt på larmknappen? Detta är vår roll som vuxna människor – att vara ögon åt barn i vår omgivning och skydda dem som vi är satta att skydda. 

När vi ses andra gången är Emmas man Björn med. Familjen har precis tagit sig igenom rättegången – en ”torktumlare”. Drömmarna som väckte Emma mitt i natten har upphört, för denna gång i alla fall. Enligt Emma har hon kommit till en viss acceptans och kunnat ”städa bort” sådant som fanns i tankarna innan de visste vad som hänt.

Luna är kvar på sjukhuset i Skellefteå. När de ses försöker Emma läsa av Lunas stämningsläge för att se vad som gör henne glad och lugn. Fastern kan tramsa lite, berätta roliga saker som hon har gjort. Sjunga julsånger, det älskade Luna att göra när hon sjöng i kör. 

– ”Spending my time” med Roxette älskar hon, den har vi varvat ner till många gånger.

Luna tycker om att titta på film, ofta med sin lillasyster. Men vid ett tillfälle när hon tittade med farmor dök en episod upp där en prinsessa blev jagad genom skogen av en häxa.

– Då bröt hon ihop. Hon har förmodligen en jätteångest.

Det ser ut som att Luna ska kunna komma hem från sjukhuset i Skellefteå till julen, men det blir bara en kort permission. Hon kommer förhoppningsvis att kunna fira högtiden hemma, med hela släkten som reser till Skellefteå så att de kan vara tillsammans.

När hon väl flyttar hem kommer Luna att behöva assistans och tillsyn dygnet runt.

– Hon är helt värnlös, säger Emma.

De ser fram emot att fira jul tillsammans men glädjen över de små framstegen blandas med oro. Rekryteringen av en personlig assistent är inte klar ännu. Vad händer nästa jul, om Luna vill åka och hälsa på farmor och farfar? Och nästa efter det? 

Hur kommer vardagen fungera? Och avbrotten från vardagen, Lunas möjligheter att resa, uppleva nya miljöer och intryck? Kommer de kunna resa till tomtens Rovaniemi som de gjort med alla barnen i familjen? 

Många människor har hört av sig till familjen. De har velat hjälpa, till en början växte berget av gosedjur på sjukhuset i Umeå där Luna låg. Därför har familjen startat en insamling där pengarna ska gå till allt det som Luna kan tänkas behöva. Vill hon åka till mor- och farföräldrarna ska hon inte stoppas av ekonomiska skäl. 

– Vi måste återerövra livet och fortsätta att göra roliga saker, säger Emma.

Ingen kan säga något om hur Lunas liv kommer att se ut. Bara att inget någonsin kommer bli som förut. Målet med Lunas rehabilitering är att hon ska kunna göra så mycket som möjligt av det hon gjorde tidigare. Röra sig, prata, äta. Men det finns ingen medicinsk erfarenhet kring barn med den typen av strypskador som Luna har. De jämförelser som kan göras är med vuxna patienter, till exempel strokepatienter.

Och i dag, efter rättegången, har Luna gjort små framsteg. Hon kan vinka lite med handen. Hon har lyckats säga ett ord: ”Mamma”.

Det finns också steg bakåt, som ökad oro och ångestattacker. 

Luna blir glad när hon träffar andra barn, och hundar. När de är ute och promenerar med rullstolen i Skellefteå stannar de och hälsar på hundar i alla färger och storlekar som går förbi.

När rättsprocessen är över och allt lugnat sig kommer Lunas mamma att dokumentera sin dotter på sina egna sociala medier, som Instagram, delvis på samma sätt som hon gjorde innan. De som vill kommer att kunna följa Lunas framsteg och vardag. 

Familjen är trygg i vetskapen att Luna alltid har älskat att synas och har en stark vilja att uttrycka sig.

– Vi vet inte om Luna någonsin kommer att kunna ge sitt direkta samtycke till något, säger Emma.

Men familjen har bestämt sig för en sak – Luna ska inte gömmas undan.

De visar en bild där Luna sitter i sin rullstol, klädd i en marinblå klänning med tyll och det glittrar i hennes ögon. I en ring på golvet sitter familjens samlade barn i en hög av papper och hjälper till med att öppna födelsedagspresenterna.

Hela familjen var på plats på sjukhuset när hon fyllde tio år. Kusiner, mor- och farföräldrar, lillasyster, moster och morbröder. Det fanns tårta med födelsedagsljus, färgglada cupcakes som Lunas mamma hade bakat. Men inget av det kunde Luna äta, hon kan svälja dryck och lite kräm men får det mesta av sin näring genom en PEG-slang i magen.

Emma berättar att de uppfattade att Luna blev trött av födelsedags-stojet efter en stund och behövde vila. Men då visade hon att hon inte alls ville lämna kalaset och de fick gå tillbaka till de andra.

– Det var tydligt att festen inte över för henne, säger Emma och skrattar – för första gången under våra samtal.

Tårar har funnits desto fler.

Av alla känslor av hat, vrede, hopplöshet och djupaste sorg som Lunas familj har gått igenom och fortfarande brottas med är det ändå en känsla som lyfter sig över de andra. Som när Emma i drömmen svävar ovanför Lunas kropp i skogen.

– Det enda som består är kärleken till Luna, säger Emma.