Lottie Knutson: Min kropp knackade ihop

"De flesta skriver om framgång. Jag har alltid varit lite motvalls, så då ville jag hellre skriva om motgång och lärdomar av de svåra situationer som förr eller senare kommer på jobbet", säger Lottie Knutson, skribent och tidigare kommunikationsdirektör på Fritidsresor.
Foto: Cornelia Nordström

Hon har utsetts till "Årets kommunikatör", fått kungamedalj och axlat rollen som landsmoder för hela svenska folket.

Nu har Lottie Knutson, 50, sagt upp sig från Fritidsresor och släppt boken "Nödrop - När krisen kommer".

– När jag nu skriver om kriser och mod vill jag vara ärlig och berätta om att min kropp knackade ihop, säger hon.

I nya boken skriver du om när du i våras åkte till Indien och började hyperventilera, kallsvettas och domna i händerna. Vad var det som hände?

– Jag började må jätteilla och så blev jag väldigt stressad för det, för jag hade glömt att ta åksjuketabletter och det var ganska mycket turbulens. Utan att förstå vad som hände i och med att det aldrig hänt mig förut så började jag hyperventilera, förlorade känseln i händer och fötter och då blev det totalt kaos inom mig. Jag började gråta och det är det sista man vill göra när man sitter bland folk på ett flygplan. Det har faktiskt hänt mig att jag har kräkts på flygplan, av magsjuka, och det är inget man vill göra med människor tätt inpå.

– Till saken hör att jag hade suttit och gruffat choklad, glupsk som jag är, och det är inte så smart när det börjar bli turbulens. Hela kroppen knackade ihop och det var jättejobbigt. Det blev nästan lite ironiskt att det hände när jag var i början av en bok om att hantera kriser. Helt ärligt hade jag lite för mycket kvar av boken också, så det var en väldigt intensiv period. Jag ville ändå vara ärlig och ta upp det när jag skriver en bok om kriser och svåra situationer.

Du poängterar också vikten av att jobba med avgränsningen mellan jobbidentiten och den identitet vi har som privatpersoner?

– Ja, annars blir man ännu mer sårbar. Om hela ditt jag är din yrkesidentitet och så förlorar du jobbet, vilket sker i väldigt snabbt tempo på många håll i Sverige nu, så blir du rätt knäckt. Så boken handlar inte bara om fysiska kriser som tsunamin, askmoln, it-krascher, bränder och översvämningar utan också om det jag kallar de lågintensiva kriserna. För ju mer jag skrev och lyssnade på människor, desto mer insåg jag att det är de lågintensiva kriserna som knäcker oss. Då är vi inte alltid så hyggliga mot varandra. Alla som varit med om en omorganisation i samband med nedskärningar vet att det inte precis tar fram det finaste hos människan, milt sagt. Det är många som far illa.

Varför behöver man tala mer om lågintensiva kriser?

– Vad är det som gör att vi är hyfsat hyggliga mot varandra när servern går ner, "nu killar och tjejer skriver vi för hand och ringer kunderna när datorn är trasig", men att vi i andra situationer inte är trevliga? Jag upplever att det finns en räddhågsenhet på många arbetsplatser i dag. Du har ett ledarskap som är ganska präglat av att riskminimera, rädsla att göra fel, och till slut när man är fokuserad på att inte göra fel så gör man inte så mycket alls. Det blir viktigare att det ska se bra ut och att du säger rätt saker i möten. Vi förlorar konkurrenskraft och dessutom gör det att man är dåligt rustad för förändring.

Hur mycket spelade sammanbrottet på flygplanet in i ditt beslut att sluta som kommunikationsdirektör på Fritidsresor?

– Det hade nog egentligen inget samband, men det var en ögonöppnare och en påminnelse om att det inte går att göra hur många saker som helst samtidigt. Man måste göra saker lite mer helhjärtat. Det var en parallell till det här med att inte sitta på toa och städa handfatet samtidigt, som jag skriver om i boken. Jag hade kört hårt under våren. Det där var en väckarklocka. Jag skulle egentligen vara tjänstledig för att skriva på boken, men jobbade parallellt med en jättestor omorganisation. Hur dum kan man bli? Det blev väldigt mycket arbete och det gjorde att jag satt och skrev boken på kvällar och helger och flygresor - jag skrev ju några kapitel på den där resan - så det var en påminnelse om att man inte orkar hålla på med parallella race hur länge som helst.

– Framåt sommaren blev jag sjuk. Jag fick en förkylning som bara inte gick över. Jag blev tröttare och hade dålig kondition och det gör ju jättemycket att man inte hunnit motionera. Till slut gick förkylningen ner i luftrören och jag slutade aldrig att hosta. Det var också en ögonöppnare. Jag var faktiskt tvungen att skjuta på deadline på boken i någon vecka eller två. Då gick jag ut i naturen och tog hosttabletter, vilket gjorde att jag blev frisk och bra igen. När jag fick ut näsan i dagsljus och rörde mig i naturen så funkade det.

När exakt bestämde du dig för att hoppa av?

– Det växte fram. Jag har ju varit på Fritidsresor i över 15 år, egentligen längre för jag har jobbat med Thomson också, och det har varit så otroligt kul. Resor är mitt största intresse och jag är väldigt intresserad av konsumentbeteenden.

– Jag hade precis fyllt 50 och det hade nog ett samband, för jag insåg att jag varit på Fritidsresor i över 15 år och har mer än 15 år kvar till pensionen. Ska jag ha varit på samma ställe i 30 år? Och så har jag skrivit en bok om mod och integritet och att våga lite grann och då blir det lite räddhågset att bita sig fast i 15 år till.

– Då kände jag att det är så mycket kul kvar att lära sig, lite omväxling.

Du har registrerat företagsnamnet "Knutpunkten informationstjänster". Hur tänker du dig din jobbframtid?

– Det är väl bara ett varumärke registrerat, jag skattar bort alla mina pengar, jag har inget företag i gång. Alla ekonomimänniskor gråter och säger att jag inte är klok som gör så.

– Sätta in papper i pärmar är inte riktigt min starka sida. Jag har haft vett att omge mig med folk som tycker att sådant är kul. Jag är nog lite mer visionär (skrattar). Men det är viktigt med människor som tycker om ordning och reda och Excel, de behövs också.

Du sade nyligen i en intervju att du bara har jobbat och varit med familjen?

– Ja, det skulle ju vara kul att träffa lite kompisar någon gång också. Men egentligen tycker jag inte att det är så konstigt att man inte hinner med så mycket mer än så. Om man vill göra karriär och har valt att skaffa barn, då är det bara att välja bort. Jag tycker inte att det är ett problem, jag är jätteglad för det. Man hinner dock inte allt, ska man flänga runt som en dåre och på fina middagar, ha tjusig inredning och göra allt rätt så bryter man bara ihop. Jag tror att man orkar jobba hyfsat mycket och vara med familjen, sedan orkar man inte mer.

Hur mycket har du jobbat?

– Jag är en ganska intensiv och passionerad person och har hög energinivå. Då måste man stänga av och krypa i mjukiskläderna ibland. Det här med mjukiskläder är rituellt. När jag kommer hem tar man av uniformen eller kostymen eller vad man nu har och tar bort sminket och går in i min privata sfär. I vår familj har vi infört begreppet KRAV-löst, i stället för KRAV-märkt.

– Det kan vara att vi träffar kompisarna och grillar korv i skärgården. Steker vi svamp och har den på en macka, då har man ansträngt sig. KRAV-löst är jätteviktigt. På landet har vi bara lite el och en järnspis och tycker folk inte att det är okej att komma och äta kabarnoss så är det "their loss"... Jag tycker att det är synd att så många tror att så mycket ska vara på ett visst sätt, för att duga. Där har jag jobbat väldigt mycket med mig själv. Jag säger inte att jag har lyckats, men jag försöker att inte bry mig så mycket om vad andra tycker. För vad man är gör och hur man än är så kommer andra att tycka en massa ändå och man blir bara knäckt av att ha det som utgångspunkt.

Inför den här intervjun talade vi på telefon om hur du förhåller dig till att man när man nått en viss nivå i karriären kanske oftare utsätts för knivar i ryggen?

– Det är klart att jag har varit med om en massa sådana grejer, det har ju alla som varit i arbetslivet ett tag. Sådant förekommer på alla arbetsplatser där det är konkurrens. Det är svårt. Det är svårt att inte bry sig och inte ta illa vid sig. Jag har nog inga bra råd mer än att ha sin privata sfär och tänka att det här är ett jobb och något som jag har valt.

Har du någon gång känt att det inte längre är värt det?

– Ja, det har jag varit med om. Ibland har det blivit för mycket dumheter eller trista situationer.

Vem är du i styrelserummet?

– Det jag tillför är frågor om digital utveckling, kommunikation och varumärkesbyggande och hållbarhetsfrågor som jag jobbat väldigt mycket med förut. Jag är väldigt intresserad av konsumentfrågor, beteende, köpmönster och trender. Det är mitt fokus.

Vi ska inte prata jättemycket om flodvågskatastrofen, men du hade pressjouren på Fritidsresor då det ringde lite före klockan 05.00 på annandagens morgon 2004. Då hade du inte hört talas om ordet tsunami?

– Nej, jag visste inte vad det var. Däremot hade jag väldigt, väldigt starka minnen av ordet flodvåg, för när jag var liten och vi bodde i Skåne var det en flodvågskatastrof i Bangladesh (1970, reds anm). Vi bodde vid havet då och jag var väldigt upptagen av vatten som steg och flodvågor, det var och är en återkommande mardröm för mig. Däremot hade jag aldrig tidigare hört begreppet tsunami.

Men initialt trodde man väl att en bomb exploderat och att hotellvåningsplan försvunnit?

– Ja, man visste inte. Vi förstod ingenting och det gjorde man inte där nere heller. Från de värst drabbade områdena, som jag för övrigt ska ner till - jag har bokat att familjen och jag ska till Khao Lak, jag ska på annandagen faktiskt ta mig till Pakarang, det värst drabbade hotellet, och släppa upp en rislykta och ha en egen liten tyst minut för mig själv för alla drabbade, det är ju ändå tioårsdagen nu - var det dödstyst. Det var radioskugga.

– Det första vi fick höra var att servicechefen trodde att en bomb hade exploderat. Det var väldigt oklart i början och från de värst drabbade områdena trängde bara något enstaka samtal och sms igenom och vittnade om att det låg döda överallt och att förstalinjehotellen var helt borta. Det var då vi insåg att det här var nog värre än vad vi hade trott. Det var väldigt obehagligt. Men vi visste oerhört lite, egentligen kunde vi bara spekulera, och det var då vi bestämde oss för att agera efter "worst-case-scenariot", att det värsta hade hänt och att 800 svenskar var döda. Det var så vi jobbade och stoppade flygen med svenskar på väg ner till Thailand. Det var väldigt svåra beslut. Samma dag bestämde vi att vi skulle evakuera 4 000 personer och all personal och satte upp mål för det.

Du skriver i "Nödrop" att de tre första veckorna efter tsunamin kändes som tre månader?

– Ja, man hade inga tidsbegrepp alls. Och för mig blev det extra turbulent i och med att det var något slags modern askungesaga där jag plötsligt blev jättekänd under en kort tid. Det var en väldigt konstig period, jag behövde lite distans.


Du konstaterar i boken att hjälteglorian skavde lite grann och att du inte var säker på att träna på Friskis & Svettis?

– Ja, jag kände att folk tittade underligt om jag klämde på en avokado på Ica, det kanske de inte gjorde, men jag upplevde att allt jag gjorde riskerade att bli lite ovärdigt. Av respekt för de drabbade ville jag inte göra fel. Jag kan fortfarande vara väldigt rädd att såra någon. Om jag håller föredrag tänker jag alltid att tänk någon anhörig tar illa vid sig.

Du gick och väntade på en totalsågning. Den kom ju inte...?

– Ja, det gjorde jag. Men det är aldrig för sent att ge upp (skrattar).

– Jag tänker fortfarande att den där sågningen kan komma. En bok kan ju folk reta upp sig på. Det kan alltid hända.

Är det den beredskapen du menar med "face your fears" (möt dina rädslor)?

– Ja, det är lite, lite jobbigt i längden för en själv att alltid vara inställd på det värsta, men jag är lite som Krösa-Maja. Nu är det en stor seger att jag som valt att lämna kommunikationsdirektörjobbet inte går och gruvar mig över en tyst telefon och att det ska bli ensamt. För det är ju så att ekonomiskt klarar jag mig på de styrelseuppdrag jag har, men man är van att ingå i ett sammanhang där man är behövd och bidrar.

Tidigare jämställdhetsministern Nyamko Sabuni (FP) berättade i söndagsintervjun med oss att hon till en början var handfallen när hon skulle ut och flyga på egen hand efter att ha gått vip-vägen på Arlanda och Bromma i så många år?

– Nja, för mig är det mer det här med att jag är van vid elektroniska kalendrar, där man bara trycker på en acceptknapp när man ska boka tid för att ses. Nu oroar jag, som är helt disträ, mig för att jag har glömt något. Det här är första gången som jag känner att jag har tillförsikt inför framtiden och inte håller på och Krösa-Majar mig.

Vad beror det på?

– Jag vet inte, jag kanske har blivit gammal och lat och tappat stinget? Nej, jag vet inte. Jag känner bara att det får lösa sig. Den dag då jag städat alla garderober och lunchat med alla gamla kompisar och börjar känna att oups, vad har jag gjort nu, då får jag ta det.

– Men det var kul och spännande att skriva en bok, det är också att utmana sig själv, precis som att göra webb-tv.

Jag måste bara fråga apropå att det några dagar efter tsunamin stod att du borde få jobbet som utrikesminister, har du blivit tillfrågad om det?

– Nej, och tack och lov för det! Jag har alltid hållit mig nästan helt borta från det politiska. Jag och Mats (Knutson, SVT:s politiske kommentator och Lotties make, reds anm) har haft tydliga skiljelinjer. Alltså, helt ärligt, tänk om jag hade engagerat mig i ett politiskt parti... Det hade ju inte gått. Han hade inte kunnat jobba kvar. Kolla hur det gick för Karin Hübinette, hon fick ju sluta som programledare för "Agenda" när hennes syster Hillevi Engström blev arbetsmarknadsminister.

I TT-intervjun inför din 50-årsdag i våras sa du med anledning av den bild många fick av dig som landsmoder att du "inte är så mild och god som många tycks tro"?

– Nej, det är jag absolut inte. Jag är ganska rak, det är inte så uppskattat alltid, milt sagt. En del uppskattar jättemycket att man är rak och direkt, andra kan tycka att det är rätt jobbigt. De vill hellre att det ska vara diplomatiskt och att man inte riktigt ska säga vad man tycker.

– Jag har dessutom ganska mycket humör, jag är rätt mycket, en ganska stark personlighet verkar andra tycka. Jag är engagerad av mig, helt enkelt.

Och det är inte så att kvinnoramen för hur en ledare förväntas vara är snävare än mansramen..?

– Vet inte, det kan hända att det är så. Jag har ganska mycket humör och kan bli ganska arg.

Hur yttrar sig ilskan?

– Jag kan vara väldigt vass. Om jag tycker att det är någon mening med det, om det inte är något komplett hopplöst, är jag heller inte rädd för en konfrontation. Men det är bara om det kan leda till någonting, för då är det värt att försöka reda ut det. Jag har temperament, på gott och ont. Alla ens styrkor är också svagheter.

Du skriver att du påverkades starkt av hela krisen och att det var en utmaning att släppa i väg din dotter Mikaela, som då var 12 år, på skidresa i dåligt väglag?

– Ja, när man vet att det fanns barn som förlorade båda sina föräldrar och att en del av dem fortfarande tycker att livet är jobbigt så påverkas man av det. Fördelen med alla riktigt svåra situationer är att det blir lätt att se vad som är viktigt och vad som är oviktigt. Herregud, vår lille Elias är ju sprungen direkt ur tsunamin! Det viktiga är att inte bara leverera på ett jobb, utan att ha något annat som är viktigt också.

"Vem har någonsin träffat någon som har balans i livet?", frågar du i boken?

– Men det är ju så, vardagen är kris och kaos. Allt annat är en illusion. Varför hålla på och tro att det finns en balans? Man får välja bort en massa.

– Medarbetarundersökningar gör att chefer också är rädda. De vågar inte säga "nej vet du, jag kan inte lova dig arbetsro". En bra chef förväntas säga att "vi har strukturer och femårsplaner". Den chef som vågar säga "det kommer att vara jätterörigt inom en överskådlig framtid och det blir aldrig någonsin mer någon arbetsro" vinner inga popularitetspoäng. Arbetslivet är så föränderligt och det är rätt jobbigt, det tycker jag också. Det hade varit härligt att veta precis hur det ska bli, ha permanenta kunder och kul och mysiga kolleger för evigt.

Du nämner att många kvinnor svarar artigt direkt när någon ställer sig vid deras skrivbord, medan män ofta skickar i väg det mejl de håller på med innan de riktar uppmärksamheten mot den som vill tala med dem?

– Ja, så är det. Där kan kvinnorna få längre ställtid av att hela tiden vilja vara till lags. Det där med simultankapacitet är väldigt olika. En av mina bästa och roligaste chefer kunder inte prata samtidigt som han tryckte fram kaffe ur kaffeautomaten. Skillnaderna är dock mindre bland yngre personer än bland äldre.

– Det är klart att jag är medveten om sådana saker och jag har medvetet valt att lyfta fram många kompetenta kvinnors erfarenheter i "Nödrop". Men jag har försökt att inte fastna i att prata så mycket om just manligt och kvinnligt.

Vad har det jobbansvar som du har haft kostat dig?

– Dels att jag inte alls hunnit utveckla en massa privata vänskapsrelationer, för jag har jobbat ganska mycket. Och dels på så sätt att om jag en gång i livet var lite naiv och tillitsfull så har jag fått lära mig att det är hårda tag ibland på jobbet.

Hur har du hanterat att ha mycket jobb samtidigt som du är förälder?

– Perfekt! Nej då (skrattar). Genom att välja bort allt annat. Plus att min mamma har hjälpt oss jättemycket. Jag hade aldrig klarat att göra karriär på det här sättet utan henne. Barnen älskar min mamma. Hon är lågstadielärarinna och har världens tålamod och energi. Hon hjälper fortfarande till att hämta.

Att ha fyra barn låter onekligen lite mer ansträngande än att ha typ två?

– Jo, men där har vi verkligen nytta av att det är två kullar. Nu när de två äldsta är vuxna är det jättemysigt att ta vara på tiden med våra små. Jag minns ingenting av tiden då de äldsta var små för då hade jag ingen hjälp. Jag kommer bara ihåg att jag gick där med en massa kassar och hämtade på dagis och att vi inte hade bil.

Apropå att gå med matkassar och inte ha någon bil så tänker jag att Mats och din ekonomi onekligen har förbättrats sedan dess. Tillsammans tjänar ni nästan 5 miljoner kronor om året.

– Jag var inte fattig när jag var barn. Vi var inte några miljardärer, men båda mina föräldrar är ändå akademiker så jag har inte gjort någon ekonomisk klassresa. Under några år hade Mats och jag det lite mer knapert, men sedan har vi haft en fantastisk ekonomi, särskilt på senare år när jag har haft styrelseuppdrag och lön för föredrag vid sidan av kommunikationsdirektörjobbet. Vi lever inte vidlyftigt, men vi reser mycket.

– Med min vanliga Krösa Maja-attityd har jag hela tiden tänkt att "det här går över" och nu gör det ju det när jag inte längre kommer att ha de inkomsterna.

Du var förlovad när du träffade Mats?

– Ja, o ja. Jag var förlovad med en fransman då Mats och jag möttes på Svenska Dagbladets redaktion. Fransmannen var min stora ungdomskärlek, men jag var nog lika kär i Paris som i honom, jag bodde ju i Paris i över tre år. Den relationen var verkligen på upphällningen när jag träffade Mats.

Vad föll du för?

– Mats var trevlig, verkade vara en bra person och så var han en väldigt duktig journalist. Och jag har alltid gillat duktiga personer.

Men det har framställts som att det var Mats som lade an på dig. Hur gjorde han?

– Ja, han deklarerade sin kärlek och då insåg jag att det nog inte var så mycket med den där fransmannen (skrattar). Så jag åkte ner till Paris och gjorde slut med honom. Det är ändå 25 år sedan Mats och jag blev ett par, så det är lite kul.

Firar ni årsdagarna?

– Nja, vi glömmer bort det hela tiden. Med tanke på att det var på midsommarafton som vi blev ihop borde vi vara bättre på att komma ihåg årsdagen. Mats är nog en av få män som har gett sin hustru en salladsslunga i röd plast - föga romantiskt - i morgongåva.

Att hålla ihop en relation i 25 år kräver en del arbete. Hur har ni gjort?

– Jag är verkligen ingen relationsexpert, men jag läste en artikel en gång om att människor som fortfarande var lyckliga tillsammans efter många år valde att bortse från varandras dåliga sidor och i stället lyfta fram de positiva sidorna hos partnern. De fokade alltså på partnerns goda sidor och när båda gjorde det var det en framgångsfaktor. Jag tror att det ligger något i det och att man visar att man uppskattar den andra.

– Sedan tycker jag att det är viktigt att ha kul ihop. Vi reser till exempel tillsammans eller tar lilla båten ut på en tur om vi är på landet. Det behöver inte vara så himla märkvärdigt.

Ni bodde på många ställen under din uppväxt (Västerhaninge, Ekerö, Lidingö, Rydebäck, Argentina och Huskvarna). Hur var det att flytta så mycket?

– Det var jättejobbigt. Så fort mina föräldrar samlade oss syskon och sa att det var något de behövde prata med oss om skrek vi "nej, vi vill inte flytta igen". Men jag bodde ju ändå i Huskvarna från det att jag fyllde 10 till dess att jag gick ut gymnasiet. Min bästis Lotta har jag känt ända sedan vi var 10. Efter studenten hade jag rätt bråttom ut i världen och flyttade till Paris.

Hur många länder har du varit i?

– Jag har inte räknat. Många håller på med sådant och jämför sig med andra. Men jag slår inte sådana som jobbat på kryssningsfartyg i Karibien. Alla småöar i Västindien räknas som egna länder.

Ni samlar sand från alla länder ni varit i till er strand på landet?

– Ja, jag är inte dummare än att jag förstår att isen tar med sanden ut i vattnet, men vi kallar det för "världens strand", det låter väl flott.? Jag har en bok där jag skriver upp varifrån vi själva haft med sand och vad vi fått av andra. När man går på den där pyttestranden på tre gånger tre meter kan man trampa på sandkorn från Khao Lak, Maldiverna och Karibien. Det är lite kul. Förut lade jag alltid sanden i PET-flaskor, men skeptiska securitymänniskor i London uppskattar inte om man har sådant med sig i handbagaget. Numera lägger jag sanden i plastpåsar.

FAKTA

NAMN: Anna Lottie Knutson.

ÅLDER: 50.

YRKE: Styrelseproffs (H&M, Stena Line), föredragshållare, skribent.

BOR: Villa i Nacka söder om Stockholm.

FAMILJ: Maken Mats Knutson, 50, politisk kommentator på SVT. Barnen Mikaela, 22, Mattias, 20, Linn, snart 12, och Elias, 8.

SOMMARSTÄLLE: I Stockholms skärgård med utedass och grävd brunn.

FÖDD OCH UPPVUXEN: I Västerhaninge i Stockholms län som storasyster till tre år yngre Lars och sex år yngre Martin. Bodde även i Argentina, Skåne och Huskvarna.

MAMMA ÄR: Lena Eriksson, 74, pensionerad lärarinna.

PAPPA ÄR: Ove Eriksson, 75, pensionerad civilekonom.

UTBILDNING: Litteraturvetenskap och statsvetenskap (i Paris). Teatervetenskap (i Stockholm). Kort sväng på Handelshögskolan. Journalisthögskolan (1987-).

KARRIÄR: Svenska Dagbladet, SAS personaltidning, kommunikationsbyråerna Johansson & Co, Bates och JKL, Kommunikationsdirektör för Fritidsresor. Utsedd till "Årets yrkeskvinna" av Yrkeskvinnors förbund, "Sveriges mest beundrade kvinna" (2005, av Expressen) och "Årets branschkvinna" av juryn för Grand Travel Award. Stora informationspriset (2005). Kungens medalj i åttonde storleken och i Serafimerordens band (2008) för sina insatser vid flodvågskatastrofen. Rankad som "Sveriges bästa informationschef "av journalistkåren ett antal gånger.

AKTUELL: Med boken "Nödrop - När krisen kommer" (Albert Bonniers förlag).

INKOMST: 3 753 700 kronor (2013).

GODA EGENSKAPER: "Passionerad, nyfiken, systematisk".

SÄMRE EGENSKAPER: "Lite för rak ibland".

HISSAR: "Att plocka svamp och snorkla bland koraller".

DISSAR: "Teknokrat- och tjänstemannaväldet".

Min drömmiddag

Bill Bryson, författare: "Vi skulle prata om precis allt, eftersom han skrivit om allt, med humor".

Alexander McCall Smith, författare: "Vi kan prata ännu mer om Botswana än när vi träffades för många år sedan".

Barbro Lindgren, författare: "Antagligen är hon bättre i skrift eftersom hon stilistiskt är min stora idol, men vi kanske kan prata om Öland och hur hon lyckades skriva "Loranga Masarin och Dartanjang"-böckerna".

Vita Andersen, författare: "De svarta vardagsskildringarnas mästarinna från 70-talet".

Piet Hein, dansk vetenskapsman: "Han får vara hedersgäst även om han inte lever längre och dessutom var vetenskapsman, designer och skrev sina gruker".

Det äter och dricker vi:

"Kocken Pelle Janssons carpaccio till förrätt, gäddqueneller med hummersås till varmrätt, exotiska frukter som avslutning. Lite goda viner passar säkert bra till".

PS Så var mötet

Fotograf Cornelia Nordström och jag anländer några minuter före Lottie Knutson till gatan där hon bor i Nacka och grannarna är genast ute och undersöker vilka vi är. Lottie har powerwalkat hela vägen inifrån Stockholms city, där hon lunchat med kompisen och styrelseproffset Mia Brunell Livfors. I och med att Lottie i nya boken "Nödrop - När krisen kommer" berättar att hon tankar energi genom att vara i naturen passar vi på att leta efter lite trattisar och karljohansvampar i närmiljön.

Yngsta barnen Linn och Elias kommer hem från badmintonträningen och invänder efter att ha hört intervjun vi gjort för Expressen TV att mamma glömde att berätta att hon är rädd för vägglöss.

Lottie insisterar på att få skicka med oss svamp hem, samt frågar om vi kommer att klara oss när det ska sparas pengar på Expressens redaktion.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.