Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lotta Gröning: Det här duger inte, politiker!

De vräkta barnen har blivit fler.

Barn som krampaktigt håller fast i dörrhandtaget och får lyftas bort vilt skrikande från sitt hem och sin trygghet. Från kamrater och vardagsliv.

Barn som försvinner i en allmän statistik och lär sig att det inte finns någon som bryr sig, inga politiker att lita på.

Kort sagt, de lever i ett välfärdssamhälle som inte är.

2011 vräktes 663 barn, 2 722 barn hotades om vräkning enligt kronofogdens statistik. Men statistiken är inte fullständig, det finns ett mörkertal. Att bli vräkt i dag kan gå snabbt. Det räcker med en skuld på några hundra kronor för att bli avhyst från sin bostad. Det är riktlinjer som politiker dragit upp tillsammans med bostadsbolagen, många av dem är kommunala.

Det är en del av den nya intoleransen som startade redan på 90-talet under krisåren. Då människor blev en belastning eller fuskare, eller bara oansvariga. Ett synsätt som håller i sig och har resulterat i att människor placerats i ett utanförskap.

Vi har granskat hur regering och riksdag agerat när det gäller barn som hotas av vräkning och barn som vräks.

Länge var vräkning av barn inte någonting som ansvariga politiker befattade sig med. Regering Persson tyckte allt snack om fattigdom i landet var absurt och trots att betydligt fler barn än i dag vräktes då fanns inget intresse av att lyfta fram deras utsatthet i ljuset. Nu däremot när alliansen tagit makten är social-demokraterna snabba att kritisera regeringen för att den låter klyftorna öka och att den ingenting gör.

Barn- och äldreminister Maria Larsson var den första som lyfte fram de barn som vräktes. Det ska hon ha en eloge för. Äntligen var det någon som ville se hur många barnen var och till och med göra någonting åt deras utsatta situation. Så långt är allt väl. Maria Larsson snickrade dessutom ihop en strategi 2007 för nollvision när det gäller vräkning av barn.

Men strategin var mycket prat och lite verkstad, det var mest ett allmänt snack om att alla andra inblandade aktörer måste bli bättre nämligen kommunerna och socialtjänsten.

Det visade sig snart vara lättare sagt än gjort.

Dessutom satte Maria Larsson till en arbetsgrupp som skulle analysera läget och förslå lagändringar om så krävdes. Arbetsgruppen slog fast att det var många åtgärder som behövde vidtas snabbt och trots strategin ökande antalet vräkta barn. Men Maria Larsson sågade arbetsgruppen offentligt på DN debatt och valde i stället att ge partikamraten Michael Anefur uppdraget att bli hemlöshetssamordnare. Han reser nu runt i landet och pratar med kommunerna.

Samtidigt har de vräkta barnen blivit fler. Och den politiska lekstugan fortsätter.

De politiska blocken skyller eländet på varandra. Såväl borgerliga som socialdemokratiska kommuner ligger i topp på listan över kommuner som vräker flest barn.

Det duger inte.

Det vore bättre alla partier tog sitt ansvar och enades om en blocköverskridande strategi för att stärka barnens rätt i samhället och lindra barns utsatthet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!