Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lööf räddar Strandhäll – och vinner väljare

GRÖNT LJUS. Annie Lööfs nya kurs verkar löna sig. Foto: Patrik C Österberg / IBL Bildbyrå

Annie Lööf växer i Stefan Löfvens sällskap.
Torbjörn Nilsson förklarar varför Ulf Kristerssons skäll på Centerpartiet inte leder någon vart.

Det fanns en tid, det är inte många år sedan, när moderater gick runt och längtade efter rättvisa. 

Varför skulle just deras parti drabbas av vreden? Decemberöverenskommelsen var inte bara deras idé, alla hade glatt slutit upp bakom, och vad skulle de annars ha gjort? Ingen, tyckte partifolket, hade ju något riktigt bra svar på den frågan. 

Men skälla kunde de. 

Partiet försökte leda oppositionen, kritisera regeringen, väcka misstroende mot enskilda ministrar, men de egna kritikerna fnös, också sedan överenskommelsen formellt hade fallit. Det var otacksamt, och särskilt otacksamt var det att Annie Lööfs parti växte. Hon klarade sig hela tiden, klagade moderater, undan. De borgerliga väljarnas frustration över migrationen, krisen, DÖ, hela samhällsutvecklingen, den vänds hela tiden mot oss. Det moderata partiet. Det är orättvist.

– Nu river vi av det här plåstret med DÖ och migration, sa en moderat till mig då, och det ska bli så skönt för då landar skuldbördan på Annie Lööf. Jag kommer njuta av att se henne försöka hantera alla förbannade borgerliga väljare. 

Det var, får man säga i efterhand, en episk felkalkylering. 

Ändå höll moderater fast vid den.

Och gör än i dag. 

I opinionsjournalisten Hanne Kjöller rika bok ”Blockpolitikens död” citeras en moderat som förvånat konstaterar att Anna Kinberg Batra försök att i januari 2017 pressa centerledningen att acceptera en ny slags allians – en som kunde tala med Jimmie Åkesson – fick motsatt effekt än den tänkta:

– Väljarna blir inte arga på centerpartisterna utan på oss. 

Anna Kinberg Batra. Foto: IBL

Då, om inte förr, borde moderatledningen kanske förstått. 

Centerpartiet drabbades inte av vreden eftersom partiet hade helt andra väljare. Väljare för vilka det viktiga inte var att brösta upp sig eller att avsätta ministrar. Väljare som var mer oroade över att hela debatten vred sig åt fel håll, mot nationalism, nykonservatism, inskränkthet, dumhet, elakhet. 

– Hon kommer få betala ett högt politiskt pris, sa moderater när Annie Lööf accepterade alliansens som sprucken och satte sig att stödregera med Stefan Löfven

Fast, väljarna skickade ingen faktura.

Och centerpartisterna kommer nog inte behöva betala någonting för att hon räddade Annika Strandhäll i veckan heller. 

Väljarna, det är det fascinerade, gillar det centerpartisterna gör. 

Mycket tyder på att januariavtalet snarast har stärkt Annie Lööfs parti.

Att övertolka ett resultat i ett EU-val är lätt, ändå går det inte komma runt den viktigaste inrikespolitiska slutsatsen av valet förra helgen:

Centerpartiet mötte väljarna för första gången efter januariavtalet – och blev belönat.  

Sverigedemokraternas ökning på dryga fem procentenheter, den var intecknad sedan flera år, medan centerpartisternas på fyra och en halv är helt häpnadsväckande för den som gått runt och tänkt som den moderata partiledningen gjort – och fortfarande gör, att döma av Strandhäll-hanteringen.

Under missförtroendeförklaringen mot Annika Strandhäll. Foto: Henrik Montgomery/TT

Det är förstås för tidigt att utvärdera nu, och EU-val är som sagt EU-val, men mycket tyder på att januariavtalet snarast har stärkt Annie Lööfs parti. Och förklaringen är till stor del den om de annorlunda, delvis borgerligt sinnade, väljarna. 

Redan i höstas var nedbrytningarna i vallokalsundersökningen iögonfallande. I tur och ordning jämställdheten, skolan och miljön uppgavs vara de viktigaste skälen till att ha lagt sin röst på Annie Lööf. Företagens villkor – kärnfrågan, enligt många partiaktivister – hamnade först på plats sju. Skatterna på plats sjutton. Vinster i välfärden på arton. 

Centerpartiets väljare visade sig helt enkelt inte vara så höger. 

Men de blev fler.

Moderatledaren Ulf Kristersson misslyckades med att fälla Strandhäll. Foto: Henrik Montgomery/TT

I vallokalsundersökningen från i söndags är tendensen ännu tydligare. Nästan en femtedel av Centerpartiets väljare, 18 procent, svarar att de står till vänster i politiken, 38 procent uppger att de står i mitten och bara 44 att de står till höger. Orsaken är förstås att partiet har lockat nya väljare, men kanske också att befintliga väljare börjat omdefiniera sig. 

Migrationskrisen, decemberöverenskommelsen och januariavtalet, de här omvälvande åren i svensk politik, de har också förändrat väljarna.

Och det tycks inte missgynna Centern. 

Partiet parkerade till vänster.

Står ett centerparti nödvändigtvis i mitten? Vad är det som är så mitten med att i alla lägen hålla spannmålspriserna uppe och dieselpriserna nere? Om man är extremt mycket i mitten, blir man då centerextremism? 

Historiskt har partiet bjudit på många skratt. 

Men det finns också en poäng i det förgångna, som många glömmer bort: 

Det var efter ett politiskt sidbyte som de stora väljarframgångarna kom. 

Gunnar Hedlund, ledare Centerpartiet 1968. Foto: Jan Björsell / TT

Gunnar Hedlund, som blev partiledare 1949, ville att parti skulle kunna regera såväl med högern som med vänstern. Han önskade en samlingsregering, och ansåg att socialismen bäst motades genom att socialdemokrater tvingades samarbeta med andra partier, en argumentation som faktiskt är rätt lik den Annie Lööf har nu: riktigt tokiga socialdemokratiska idéer som förbud mot vinster i välfärden, de säger Annie Lööf att hon stoppar genom att sätta upp villkor för regeringens existens. 

Bortom motståndet mot ren socialism var Gunnar Hedlund emellertid rätt vänster. Partiets profil i den ekonomiska politiken och fundamenten i utrikespolitiken gjorde det rätt enkelt att 1951 bilda en koalitionsregering med socialdemokrater. Gunnar Hedlund trivdes också ypperligt med Tage Erlander

Partiet parkerade till vänster. 

Tage Erlander berättar historier för en road Gunnar Hedlund. Foto: Göran Ärnbäck

Vartefter krympte partiets valresultat ihop, men Gunnar Hedlund drog då slutsatsen att regeringssamarbetet inte var den avgörande orsaken, utan demografin. Skulle partiet kunna växa ordentligt igen behövde man nå nya väljare – andra väljare. Man lämnade regeringen efter en träta om den allmänna tjänstepensionen och började bygga upp ett nytt politiskt innehåll som flyttade partiet högerut. Det gick inte fort. Och Gunnar Hedlund hade verkligen inga hjärtliga relationer till högerpartiets olika ledare, men han tog ändå sitt parti över blockgränsen. Och successivt svarade väljarna med ökat stöd. Arbetet pågick under hela 1960-talet och ackumulerade så småningom till ett rekordresultat i 1973 års val: 25,1 procent. 

Sidbytet var en framgång. 

Och så tycks det också bli för Annie Lööf. I höstas växte stödet för hennes parti från 6,1 procent till 8,6, och det efter en valrörelse där var en och kunde se hur tydlig konflikten till de forna alliansvännerna var. Och nu fick partiet alltså 10,8 procent i ett EU-val, en typ av val där man nästan alltid skvalpat runt mellan fem och sex procent i resultat. 

Annie Lööf växer i Stefan Löfvens sällskap. 

Och då är det också ganska självklart att hon röstar för att Annika Strandhäll ska få sitta kvar som minister. 

'De har släpat hit hela skräckkabinettet', muttrade en kristdemokrat.

De kom på ett långt led, med bestämda steg, och statsministern skar genom folksamlingen i kammarfoajén som när Moses delade Röda havet. Murvlar och minglande ledamöter och mindre meriterade medarbetare skyggade undran, tog ett nervöst steg tillbaka. Det var allvar nu. 

En bister Stefan Löfven, tätt följd av Annika Strandhäll, föremålet för dagen, och så alla som skulle visa sitt stöd: Fru Linde, fru Ekström, herr Baylan och allt vad de heter, och så sist i ledet: Ardalan Shekarabi i sin fluga. 

– De har släpat hit hela skräckkabinettet, muttrade en kristdemokrat. 

Statsminister Stefan Löfven på väg mot misstrondevoteringen mot Annika Strandhäll. Foto: Anders Wiklund/ TT

Vad ville Ulf Kristersson uppnå med misstroendeförklaringen mot socialförsäkringsminister? Han som velat vara den vuxne i rummet. Trodde han fortfarande att väljarna skulle straffa Annie Lööf, om hon röstade med regeringen. 

De gick in i kammaren, tryckte på sina knappar, och kom ut. 

Ulf Kristersson fräste fram sina artikulationer: 

– Nu finns det tydligen fler partier än det socialdemokratiska som tycker att det är okej att agera mot hela andan i regelverket för den svenska statsförvaltningen. Det är farligt!

Annie Lööf, till synes obekymrad över situationen, sa: 

Ebba Busch Thor och hennes vänner kallar oss för quislingar och benprotes och lydparti. Jag tar inte det på så stort allvar. Jag försöker höja nivån.

 

 Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.