"Vissa säger att vi har stridit tillräckligt nu. Hur kan de säga så?"


På en jordhög står en flicka som vill vara med sin pappa. Pappan ligger under jordhögen.

Lik har hittats i källare, människor pratar om apokalypsen, mammor har tagit upp vapen.

När mörkret faller åker jag mot frontens östsida, himlen tänds upp av raketer och marken skakar.

Det är krig i Europa. Ett krig som får pågå i tystnad.

Expressen i Ukraina

Det tar två timmar att flyga från Stockholm till första världskriget. Det är så det ser ut, längs frontlinjen i östra Ukraina.

I fem dagar rapporterar Expressens Magda Gad och Christoffer Hjalmarsson från Europas bortglömda krig.

De berättar om livet på båda sidorna om fronten – vi börjar i öst och rör oss sedan västerut.

 

Pappa, jag vill vara med dig. Kan jag komma till dig?

Efteråt är det tystnaden jag kommer ihåg. Flickans tysta kropp på jordhögen. De fyra röda nejlikorna i hennes hand.

Diana, 10 år, undrar när pappa ska komma hem, eller om hon kan komma dit han är. Foto: Christoffer Hjalmarsson

De tysta skelettgatorna vid fronten.

Utbrända fasader, förvridet stål som inte längre bär upp något, fönster gapande som tomma käftar med tänder av krossat glas.

Det tysta niovåningshuset. Skuggor som rör sig därinne och steg som hörs i en trappuppgång där steg inte ska höras. Svarta kängor som kliver ut ur en port där ingen längre bor.

Den ena mannen håller upp en automatkarbin. Den andra suger in kinderna och blåser ut grå cigarettrök i den ännu gråare luften. Den tredje har lika mycket utstrålning som en pistolmynning.

Pistolmynningen vill se papper, tillstånd. Hans ribbmössa är neddragen ända till ögonvitorna.

I samma stund som jag sträcker fram mitt presskort, som är värt mindre än dålig tobak i de militära zonerna, och han verkar tveka över vad han ska göra med en västjournalist som står på östra sidan av fronten, framför hans position, börjar det knattra bakom huset. Automateld. Några tyngre smällar.

Kanske är det tystnaden jag kommer ihåg på grund av det som sedan följde.

Det envisa ljudet av förstörelse. Visslandet från en fallande granat.

Någon skriker "missile" och "down". När jag får fart på benen springer jag in i närmsta ruin, en hand griper tag om min midja och trycker ner mig på knä.

I efterdyningarnas adrenalin bryr sig pistolmynningen inte längre om några papper. Vi ställer oss upp, borstar bort dammet, slätar ut våra spända ansikten.

– Nu har du blivit vittne till vapenvilan, det här händer fyra gånger om dagen. Det där var en 80 millimeters, de skjuter på oss med 120 millimeters också, säger han upphetsat och syftar på ukrainska armén som har sina positioner en dryg kilometer nordvästerut.

”Jag tittar på pistolen han har fäst på benet – den kan döda och den är laddad med nio millimeters”, skriver Magda Gad.
  • ”Jag tittar på pistolen han har fäst på benet – den kan döda och den är laddad med nio millimeters”, skriver Magda Gad.
  • Det tysta niovåningshuset. Skuggor som rör sig därinne och steg som hörs i en trappuppgång där steg inte ska höras.

Jag tittar på pistolen han har fäst på benet – den kan döda och den är laddad med nio millimeters ammunition. Vad kan då inte 82 millimeters göra, som är det exakta måttet på granaterna.

Han presenterar sig med den grova näve som nyss tryckt ner mig i gruset:

– Andrey, men jag kallas Brooklyn.

Jag knackar honom med en knoge över den beigegröna uniformsjackan:

– Ingen väst, Brooklyn?

Ögongloberna flinar under mösskanten. Han pekar på sin runda mage:

– Det är bättre utan väst, då kan kulan gå in och ut, utan att fastna.

En annan man, som har stått på avstånd och inte sagt något förrän nu, fyller lugnt i:

– Hjälm, det behöver man bara efter striden för att samla ihop alla bitar av hjärnan på ett ställe.

Galghumorn hjälper oss att glömma för en stund.

Glömma den visslande förstörelsen.

Hon skriver brev till en far som aldrig kommer att läsa dem.

Flickan på jordhögen kan inte glömma. Fötterna är inåtvända, hon lägger ner fyra röda nejlikor och en påse med godis på den krackelerade jorden och blir stående med en blick som inte vet vart den ska ta vägen.

Vart tar man vägen i en värld som man inte längre känner igen?

I bilen på väg hit har hon hållit löst i nejlikorna och rört vid stjälkarna som för att avgöra om de finns på riktigt.

Om den här världen finns på riktigt.

Vitali dog i slaget om Debaltseve, 32 år gammal. Änkan Natasha och dottern Diana, 10, på kyrkogården i utkanten av Donetsk där flickan lagt fyra röda nejlikor och en påse godis på den krackelerade jorden. Foto: Christoffer Hjalmarsson

Träkorset som är nedstucket i jordhögen är kluvet upptill, det sprack när bomber föll nära kyrkogården.

Hon väntar fortfarande på honom. Det skriver hon i brev till en far som aldrig kommer att läsa dem. 

Pappa, jag vill vara med dig. Kan jag komma till dig?

Hon undrar när han ska komma hem, eller om hon kan komma dit han är.

Eftermiddagen sänker sig över gravarna, den fuktiga kylan kryper in under flickans rosa dunjacka och frontstriderna börjar rulla som åska över den askfärgade himlen.

Tioåriga Diana står orörlig kvar med blek hud och en kropp som skriker av tystnad.

Skriker efter pappa Vitali, som grävdes ner efter att han dog i slaget om Debaltseve, 32 år gammal.

”Ryska specialtrupper stred i Debaltseve och Ilovaisk, det var blodbad, massakrer.”

"För att förstå måste du veta vad som hände i Debaltseve." Det säger människor som vill berätta för mig om kriget och jämför med Tjetjenien, med dårhus, med apokalypsen.

Pappa Vitali jobbade i en kolgruva i närheten av den strategiska järnvägsstaden, knytpunkten för godstrafiken i östra Ukraina. När striderna blev allt tyngre valde han, och flera av hans arbetskamrater, att ta upp vapen mot regeringstrupperna, som de ansåg hotade deras jobb och hem. Både för att det föll ner granater och för att industriarbetarna i öst, som är beroende av handel med Ryssland, oroar sig för att den nya regeringens västorienterade politik kan göra dem arbetslösa. Ett EU-medlemskap innebär inte bara ekonomiska fördelar, utan slår även sönder handelsförbindelser med öst som har byggts upp under både tsartiden och Sovjetunionen, vilket kommer att påverka många människor.

LANDET UKRAINA

Republiken Ukraina som 1991 blev självständig från Sovjetunionen är Europas sett till ytan näst största land. Landet är 603 700 kvadratkilometer stort, en tredjedel större än Sverige.

Ukraina gränsar till Rumänien, Moldavien, Ungern, Slovakien, Polen, Vitryssland och Ryssland.

Landets befolkning var 2014 45,4 miljoner. Befolkningen har minskat sedan landet blev självständigt eftersom fler dör än föds.

Det stora flertalet i landet är etniskt ukrainare men ryssar är en stor minoritetsgrupp, särskilt i öst.

Ukraina har sedan slutet på 2013 skakats av politisk oro, en konflikt där Ryssland stöder separatister i öst och landets ekonomi är svårt sargad av oron.

Källa: Utrikespolitiska institutets landguide

Det slutade med att Vitali träffades av en kula i magen, två dagar efter att den senaste vapenvilan i Minsk skrevs under, och låg och läckte ut blod i en timme på ett skitigt slagfält innan livet var över.

Kampen om Debaltseve slutade med att regeringstrupperna förlorade kontrollen över staden och inte beordrades reträtt förrän de var omringade. För ukrainska staten var det som att förlora ett Stalingrad.

Efteråt visade rysk statstelevision hur lokala stridande i den självutropade Donetskrepubliken, arbetare som Vitali, höjde sina segerarmar.
Andra medier och källor menar att det i själva verket var ryska reguljära trupper som gick in och avgjorde utgången – och fortsatte strida även efter att vapenvilan skrevs under – och att det förnekas av propagandamakaren Putin.
Men en person som har sett in bakom dimridåerna menar att även västs beskrivning av en rysk invasion är propaganda.

– Ryska specialtrupper stred i Debaltseve och Ilovaisk, det var blodbad, massakrer. Ukrainska soldater hängde över elledningar, de sköt ut en ukrainsk konvoj som retirerade från Ilovaisk och nästan tusen dog totalt. Annars är det vad jag har sett lokala och frivilliga som stridit, även i slagen om Donetsk flygplats, säger han som tillsammans med olika världsmedier har bevakat kriget på båda sidor av fronten sedan det bröt ut.

Själv ser jag nya verkligheter varje gång jag vänder mig om, sanningar och lögner blandas och bryts som i en prisma.

En enkel sanning är att människor dör.

I Debaltseve stupade knappt 400 stridande.

Över 500 civila lik hittades i hus och källare.

Människor som tidigare levde tillsammans i fred och inte hade en tanke på att det skulle bli krig.

Hon försöker hålla kvar sina tårar där hon stängt in dem, men det går inte.

Den tysta flickkroppen går ner från jordhögen med sänkt huvud. Det brunlockiga håret sticker ut under den vitstickade toppluvan i en tofs som hänger ned över ena axeln.

Det är när de kramar om varandra som det brister. Dianas tårar kommer först. Foto: Christoffer Hjalmarsson

Hon går med sina inåtvända steg och stannar i det vintervissna gräset där hennes mor sammanbitet står och röker häftigt. Diana lägger stilla sina mjuka händer runt mamma Natashas karga midja, utan att släppa blicken från den torra jorden och nejlikorna. 

Pappa, jag vill vara med dig. Kan jag komma till dig?

Det är när de kramar om varandra som det brister. Dianas tårar kommer först.

Natasha försöker hålla kvar sina där hon stängt in dem men hon klarar det inte och de svartkantade ögonen rinner över.

Dianas mamma är terrorist. Det säger den 28-åriga änkan efter att hon torkat sin gråtblöta näsa med handloven.

– Jag är terrorist!

”Allt gick så fort. Jag fick en Kalasjnikov och gick ner och sköt i en källare för att lära mig.”

När hon gick in i blomsterhandeln på sina tunna jeansklädda ben för att köpa nejlikorna berättade hon att hon inte har kunnat besöka sin egen fars grav på två år.

Nu ger hon förklaringen – hon får inte. Den ligger i den regeringskontrollerade delen av Ukraina, och ukrainska säkerhetstjänsten har terroriststämplat henne.

Det var inte hennes man som tog upp vapen först – det var hon.

– Allt gick så fort. Jag fick en Kalasjnikov och gick ner och sköt i en källare för att lära mig. Jag tappade nästan hörseln.

Natasha blev bra på det. Två tvillingsystrar som hon känner blev skarpskyttar. Jag betraktar henne förundrat:

– Men varför ville du kriga?

Hon tänder en ny cigarett.

– Jag hade inget val. Det blev bara mer och mer strider för varje dag. Varje dag blev jag mer och mer rädd. Jag är född här, det här är mitt land, jag kunde inte bara sitta hemma utan att göra någonting. Jag kom inte till dem, de kom till oss.

På kanten av ena handen har hon en tatuering, det står på engelska: "It's my life."

Det blev hårt – livet. Första gången hon låg i en skyttegrav var hon så rädd att hon tog fram en spade och grävde ner sig djupare i leran. Vissa dagar var det 26 minusgrader. Som många andra kvinnliga soldater fick hon en livmoderinfektion som gjorde henne steril.

Nätterna var värst.

– Jag drömde mardrömmar om striderna. Det gjorde min man också. De vaknade svettiga, jagade av minnen från fronten, av att bli beskjutna och att skjuta.

Det har aldrig varit lätt för Natasha att trycka av. Hon pratar om det med en ovanlig uppriktighet:

– Det här kriget är moraliskt svårt för jag förstår att de på andra sidan inte har valt själva att gå ut och skjuta på oss utan de har blivit utkommenderade av armén.

När hon fick samtalet om att hennes man stupat förlorade hon vettet.

– Diana var hos sin farmor då. Jag fick gå runt ensam hemma och vänta på hans kropp i två dygn.

Nu ligger den under jordhögen. Hon tar ett djupt andetag som fastnar i halsen.

– Om jag ändå visste varför han behövde dö, jag trodde vi skulle bli gamla tillsammans. Diana var pappas flicka, hon älskade honom väldigt mycket och kan inte förstå att han är borta. Nu känner jag mig bara tom och ledsen. Det gör ont och det är svårt att leva utan honom. 

Pappa, jag vill vara med dig. Kan jag komma till dig?

Natasha, som bor i en liten stad utanför Donetsk, vill inte längre tillhöra Ukraina. Hon känner inte att det nya statsprojektet som söker sig mot EU har något med henne att göra, och vill istället att det östra kol- och stålbältet, där många etniska ryssar bor, ska tillhöra Ryssland.

Hon har släkt i Ryssland och berättar utan förbehåll att hennes befäl var ryss.

– Vill du kriga igen?

– Nej. Nej! Jag vill bara vakna på morgonen och höra tystnad.

Någon slags projektil kommer mot dem och slår ner i den andra mannen.

Tystnad rör sig mellan sönderskjutna betongpelare, avslitna ventilationsrör, uppblött isoleringsmaterial, ilskna stänger och högar av korrugerad plåt.

Det är hans nom de guerre, hans krigsnamn – Tystnad.

Av det som för några år sedan var en modern, nyrenoverad flygplats är bara ruiner kvar. "Ser det här ut som vapenvila?" frågar soldaten med krigsnamnet Tystnad.
  • Av det som för några år sedan var en modern, nyrenoverad flygplats är bara ruiner kvar. "Ser det här ut som vapenvila?" frågar soldaten med krigsnamnet Tystnad.
  • ”Jag sätter ner fötterna nära hans för att inte trampa på minor när vi går runt i vraken av Donetsk internationella flygplats”, skriver Magda Gad.
  • På en skylt inne i terminalen står det "Tourist Information", det droppar vatten från rostigt metallskrot, en sorglig kontorsstol står ensam i en dypöl.

Ansiktet är täckt av både en svart balaklava och en kamouflagefärgad jackhuva. Det ser finlemmat ut bakom maskeringen. Prickskyttegeväret som han bär i en rem är gammalt och otympligt, nästan lika långt som Tystnad själv – kolvens nederdel hänger i knähöjd och pipan slutar vid skallen.

Jag sätter ner fötterna nära hans för att inte trampa på minor när vi går runt i vraken av Donetsk internationella flygplats Sergej Prokofjev, döpt efter kompositören som skrivit Peter och vargen. Den ståtade ombyggd inför fotbolls-EM 2012 och det blev attraktivt att köpa lägenheter i området.

De som köpte har ingenstans att bo i dag.

På en skylt inne i terminalen står det "Tourist Information", det droppar vatten från rostigt metallskrot, en sorglig kontorsstol står ensam i en dypöl.

I sin mobiltelefon visar Tystnad en film. Han och en annan kamouflageklädd ung man ligger bredvid varandra på flygplatsområdet när någon slags projektil kommer mot dem och slår ner i den andra mannen, som ögonblickligen dör.

De finlemmade ansiktsdragen tittar ner på mobilen och upp på mig och frågar:

– Ser det här ut som vapenvila?

Jag tittar på honom och tänker att han inte ser ut som vapenvila och frågar tillbaka:

– Är du beredd att dö för det här kriget?

Det dröjer en stund innan han svarar:

– Nej, men jag är beredd att ge mitt liv för det här kriget.

Då: Frankrikes fotbollslandslag på Donetsk internationella flygplats i samband med EM 2012.
  • Då: Frankrikes fotbollslandslag på Donetsk internationella flygplats i samband med EM 2012.
  • Flygplatsen idag: Tystnad rör sig mellan sönderskjutna betongpelare, avslitna ventilationsrör, uppblött isoleringsmaterial, ilskna stänger och högar av korrugerad plåt.

Han är en 25-årig ukrainare från Donetsk, som säger att han strider för sin familj och för alla som bor här i den självutropade republiken.

– Vissa säger att vi har stridit tillräckligt nu. Hur kan de säga så? En av våra soldater bar en fyraårig flicka som dog i hans armar. Hur kan vi ha stridit tillräckligt?

Flygplatsen var, precis som Debaltseve, en förödande förlust för regeringstrupperna, som tvingades retirera härifrån i januari 2015. I dag har de sina positioner 1,2 kilometer bort. Båda sidor skjuter fortfarande mot varandra.

Tystnad och de andra männen har sina metoder för att stänga av känslorna:

– Vi kallar inte varandra vänner utan kamrater, för det är så svårt att förlora sina vänner.

– Hur många har du förlorat?

– Många, många. 

Pappa, jag vill vara med dig. Kan jag komma till dig?

Han greppar mig frustrerat om armen:

– Tre av våra lokala killar dödades nyligen och ukrainska säkerhetstjänsten skrev på internet att de var ryssar. De ljuger. De vill inte att väst ska få reda på sanningen.

– Vad vill du, vill du att det här ska vara en del av Ukraina eller Ryssland i framtiden?

– Jag vill bara att det ska vara fred.

Tystnad sänker rösten:

– Jag är rädd för att titta mig själv i spegeln.

Han gör en gest mot det långa geväret.

– Jag med vapen, vem har jag blivit?

Har man inte egen parabol på den här sidan av fronten får man inte in annat än rysk tv.

Det börjar smattra från horisonten och vi drar oss tillbaka från terminalen in i det tidigare parkeringshuset. Bombade bilar står kvar i sina rutor som utmärglade benrangel. I ett hörn har en handfull män tänt en eld, de trängs bland ingrodd svett, vapen, ammunition, filtar, sandsäckar, glasburkar med inlagd mat, ett smörpaket, olja, salt, choklad, en dunk vatten, använda bestick och koppar på ett träbord, hjälmar som hänger på krokar och ett porträtt av Felix Dzerzhinsky.

"Järn-Felix" Dzerzhinsky, som han kallades för sin kommunistiska nit, grundade tjekan, den sovjetiska hemliga polisen, senare KGB, och var dess chef fram till 1919.

En av de stridande har en bild av Stalin på sin vindruta.

Den största av männen, Alexander, tar mig så hårt i hand att jag tror att något ska gå sönder och pekar på sin mössa:

– Skottsäker.

Jag vet inte om han menar huvudet eller mössan. Senare, när vi kör längs fronten ser han ut över förödelsen och konstaterar lika bestämt:

– Amerikansk demokrati.

Hans käkar och haka är formade som granitblock. På några av de förstörda husen sitter det kvar paraboler. Har man inte egen parabol på den här sidan av fronten får man inte in annat än rysk tv.

Alexander nickar och bekräftar att det är ett problem:

– Det är mycket svårt att få korrekt information om det här kriget.

Jag nickar ikapp, med min klenare nacke. Inte så långt härifrån skålas det i vinglas som vanligt och är tyst om det här kriget. Som någon sa hemma: "Ukraina, det hör man ju ingenting om, är det inte lugnt där nu?" Ett krig som pågår i Europa. Ett fruset krig i gränslandet mellan två stormakter som har kärnvapen.

Klostret är ett såll av små och stora hål. Mot ena väggen lutar ett trasigt kors.

Kvinnorna i Iverskyklostret är inte tysta. De ber till gud. På frontlinjen. Från klostertrappan ser man flygplatsen breda ut sig till vänster. Ute på klostergården hörs en blandning av ljusa bönesånger, fågelkvitter och eldstrid.

Kvinnorna i Iverskyklostret ber till Gud. På klostrets kyrkogård exploderade två granater för några dagar sedan, och marken mellan gravarna är minerad. Foto: Christoffer Hjalmarsson

Takkronan hänger inte längre i ett tak, utan i ett spindelnät av takstommar.

För att skydda sig har kvinnorna satt upp en skiva plywood och några plastskynken runt den plats där de sjunger och ber.

Det skyddar inte mot något annat än regn.

– Jag är inte rädd, jag tror på gud, jag kan be var som helst, säger en kvinna som går med en bukett blommor mot klostrets kyrkogård.

Där exploderade två granater för några dagar sedan, och marken mellan gravarna är minerad.

Klostret är ett såll av små och stora hål. Mot ena väggen lutar ett trasigt kors. Som korset på Dianas fars grav.

Pappa, jag vill vara med dig. Kan jag komma till dig?

– Jag är inte rädd, jag tror på gud, jag kan be var som helst, säger en kvinna som går med en bukett blommor mot klostrets kyrkogård.
  • – Jag är inte rädd, jag tror på gud, jag kan be var som helst, säger en kvinna som går med en bukett blommor mot klostrets kyrkogård.
  • Klostret är ett såll av små och stora hål. Mot ena väggen lutar ett trasigt kors. Som korset på Dianas fars grav.
  • Ute på klostergården hörs en blandning av ljusa bönesånger, fågelkvitter och eldstrid.

”Första tiden när jag stred var jag skiträdd, jag kröp ihop under ett träd.”

 – Hör du visslandet är du okej – hör du inte det är du död!

Brooklyn, eller Andrey som han heter, garvar med sina kallt blå pistolmynningsögon och kluckande kinder. Andrey som tryckte ner mig i gruset utanför niovåningshuset när den visslande förstörelsen bröt tystnaden.

De som lever nära striderna berättar ofta historier som får dem att skratta. Som den om när kriget precis hade brutit ut och några män åkte i en bil och lyssnade på musik då han som körde sa till de andra: "Hörrni grabbar, det måste vara något fel på basen, den är väldigt stark." Konstpaus. "Det var inte basen."Andrey har ledigt från fronten i dag och lutar sig tillbaka i soffan på en restaurang inne i centrala Donetsk. Här finns wifi, sushi, köttstekar, chokladefterrätter, popmusik. Espressomaskinen pyser bakom bardisken och allt ser normalt ut – men det är det inte. Det finns inget banksystem i den självutropade Donetskrepubliken och det går inte att betala med kort. Bara med ryska rubelsedlar. Och tiden är inte ukrainsk utan en timme fram – Moskvatid.

Efter att Andrey dragit sina skämt blir de runda kinderna allvarliga:

– Första tiden när jag stred var jag skiträdd, jag kröp ihop under ett träd.

Över näsroten har han ett hackigt ärr, på de militärgröna axelklaffarna två stjärnor.

Han ingår i Vostokbataljonen, som leds av Alexander Khodakovsky, avhoppad höjdare från ukrainska säkerhetstjänsten som har sagt till New York Times: "Alla förstår att det här är ett krig mellan Ryssland och Amerika, och vi måste vara för den ena eller den andra."

Vostok, som följts av New York Times och andra världsmedier, har beskrivits som bestående av tidigare ukrainska specialstyrkor, kaukasier, tjetjener och ryssar utöver de många lokala som Andrey. Det har även spekulerats i att bataljonen finansieras av ukrainska oligarken Rinat Achmetov, affärsman från Donetsk som är världens 92:a rikaste person enligt Forbes, samt att de har en koppling till ryska underrättelsetjänsten, GRU.

”Om jag pratar för mycket om det så kommer allt upp igen och jag måste gå till psykologen.”

Liknande spekulationer görs om bataljoner på andra sidan av fronten – att de är internationellt sammansatta, att amerikanska legosoldater från Academi (tidigare Blackwater) ingår i dem och att de stödjs av allt från affärsmän till underrättelsetjänster i väst. När jag försöker reda ut vilka som strider, hur de finansieras och vem som har intresse av att de krigar känns det som att jag hoppar ner i en isvak och inte hittar upp igen.

Men för Andrey är det tydligt vilka han strider emot:

– Fascister, nationalister och onda människor. De som kom hit med vapen till min mark.

– Är ukrainska armén samma sak som fascister? undrar jag.

– Alla är inte fascister och nazister, många är inkallade av armén och har inte valt själva utan skulle hamna i fängelse om de vägrade, jag förstår dem, men när de är på fronten med vapen är de mina fiender. De anser också att vi är deras slavar, men det här är mitt land, jag föddes här och jag kommer skydda min familj från de här människorna.

Slavar, "sovoker", är ett nedsättande uttryck för arbetare i gamla Sovjetfabriker. Hans mamma är ryska, pappa ukrainare. Han vill bo kvar här i Donetsk men vill inte längre vara en del av Ukraina.

Smärtan mellan benen och i nagelrötterna ilar fortfarande i minnet.

Andrey säger att han har varit krigsfånge på ukrainska sidan och blivit torterad.

– Många soldater som varit tillfångatagna har posttraumatiskt stressyndrom och börjar jag prata för mycket om det här med dig så kommer allt upp igen och jag måste gå till psykologen, får han spänt ur sig.

Tidigare, under adrenalinruset vid fronten, berättade han hur han fick pungsparkar och nålar instuckna under naglarna. Nu, utan rus, orkar han inte.

Istället visar han en video som han uppger visar tortyrskador hos en av hans kamrater. En brännmärkt handflata och en arm som det skurits in bokstäver i med kniv flimrar förbi.

Enligt en FN-rapport från mars i år begås övergrepp på båda sidor om fronten. FN:s utredare beskriver hur en våg av gripanden på östsidan har skrämt människor till tystnad och isolering, men också att ukrainska säkerhetstjänsten begår övergrepp som inte straffas – exempelvis refererar FN till vittnesmål om försvinnanden och tortyr.

Himlen tänds upp, det flyger eld över den och marken skakar. Efteråt luktar det krut.

Sorgen som uppstår i krig, världen som man inte längre känner igen, rädslan, hatet, de röda nejlikorna och flickan på jordhögen, flimrar inte förbi lika snabbt.

En kväll ringer Andrey och säger att flygplatsen beskjuts med Gradraketer. Artilleri som urskillningslöst slår ut byggnader, vägar, människor. Som lämnar efter sig utbrända fasader, förvridet stål och fönster gapande som käftar av krossat glas.

Himlen är svart när vi närmar oss. Jag har fått med mig Ivan, den enda som inte tycker att han redan förverkat sina nio liv.

Vi stannar en bit ifrån fronten, jag ställer mig under ett tak vid ett övergivet hus. En bil kommer körandes med rapmusik som dunkar trots att rutorna är uppvevade. "Hörrni grabbar, det måste vara något fel på basen."

Det är inget fel på basen.

Himlen tänds upp, det flyger eld över den och marken skakar. Efteråt luktar det krut.

Det är inte lukten av vapenvila.

"Ukraina, det hör man ju ingenting om, är det inte lugnt där nu?"

När vi åker tillbaka in mot Donetsk är gatorna tomma. Det är utegångsförbud nattetid. Ivan noterar cyniskt:

– Fördelen med utegångsförbud är att du kan göra vad du vill, transportera vapen och mannar utan att det syns.

Flera har sagt att det är en upptrappning på gång. Ivan rycker på axlarna. Världen har för länge sedan slutat lyssna.

– Framtiden kommer visa, säger jag.

– Obduktionen kommer visa, säger Ivan. 

Pappa, jag vill vara med dig. Kan jag komma till dig?

 

Läs även:  

Bakgrund: Det farliga spelet om Ukraina