Palme talade om hur det var 1909, storstrejkens år, samma år som Rydöbruks Folkets hus byggdes. Det var rörelsernas tid, arbetarnas, nykterhetsfolkets och frikyrklighetens.

– Tillsammans ändrade de det gamla förslavade och försupna Sverige, sa Palme.

Klas Eklund berättar att nackhåren reste sig på honom.

– Talet kom direkt ur hjärtat. Av alla tal jag hört Olof Palme hålla var detta det bästa. Åhörarna satt andlösa och lyssnade.

En av dem, 83-åriga Ingamaj Hjalmarson, sa:

– Jag fick skälvan, hjärtat slog hårt och fort i bröstet.


Olof Palmes sista valrörelse var tung. Affären med Ove Rainer, justitieministern som ägnade sig åt fiffig skatteplanering och tvingades avgå, spökade.

Ungmoderaterna klistrade upp affischer där det stod "En röst på socialdemokraterna är en röst på Olof Palme". För dem var Palme huvudfienden, inte partiet.

Harvardaffären exploderade då statsministern var på väg hem från semestern på Fårö med familjen.

Olof Palme hade haft föreläsning på prestigeuniversitetet Harvard i USA. Han tog inget arvode, men strax efteråt fick sonen Joakim stipendium och pluggade gratis.
Bytesaffären hade inte Palme tagit upp i sin deklaration. Det blev stora rubriker.


Palme hade varit i den politiska hettans epicentrum i 32 år. Han var trött, less på gnabbet med den uppnosige moderatledaren Ulf Adelsohn och den ettrige LO-chefen Stig Malm. Harvardaffären plågade honom.

Han anförtrodde kompisen Anders Thunborg, som varit FN-ambassadör och visste det mesta om intrigerna i FN-skrapan, att han hade en plan. Först skulle han vinna valet, det krävde plikten och rörelsen.

Därefter, när tiden var mogen och dansken Poul Hartlings mandat gått ut, ville Palme lämna politiken och bli FN:s flyktingkommissarie.

Palme vann valet. Men så kom kulan på Sveavägen den 28 februari 1986.

KAPITEL 2: STRIDERNA

Under mina fem år som partiledare drack jag inte enda gång kaffe ensam med Palme.

– Ulf Adelsohn, partiledare för Moderaterna 1981-86.

 Attackerna kom från tre håll.
Ulf Adelsohn slog från höger. Näringslivets toppar marscherade på gatorna och protesterade med plakat.
Från vänster startades Rosornas krig av LO.
– Olof Palme delade Sverige i två tydliga delar, för eller emot, säger förre moderatledaren Ulf Adelsohn, 74.
 

Olof Palme var älskad, till och dyrkad, av de sina, men hatad och föraktad av andra.

– Han klöv landet. Samarbete var inte hans bästa gren, säger Adelsohn.

Palmes företrädare Tage Erlander brukade få kring 50 procent i valen, och hans finansminister Gunnar Sträng, mannen med både svångrem och hängslen, kunde som han ville lösa politiska problem med ännu en skattehöjning.

Det hände något på 1980-talet. Väljare började anse att den skattefinansierade offentliga sektorn inte bara var en trygg fästning utan även ett fängelse.

Ulf Adelsohn, och före honom Gösta Bohman, slogs för något annat: Rätt att själv få välja skola till barnen, privata alternativ inom sjuk- och åldringsvården, sänkta marginalskatter, bort med monopolet för radio och tv.


Olof Palmes sista år i livet var en politisk thriller. Förändringens vindar blåste. Socialdemokraterna var inte samma solklara val längre, inte ens för arbetarna.

Palme hade stridit i politiken i tre decennier, och i takt med ras i opinionssiffror blev han tuffare mot uppstickarna.

Bilden på Moderatledaren Ulf Adelsohn, dansande i bastkjol i Manilla, gav Palme möjlighet att raljera. I en intervju med SvD har Adelsohn långt senare sagt att "preskriptionstiden för en bastkjol är livstid".
  • Bilden på Moderatledaren Ulf Adelsohn, dansande i bastkjol i Manilla, gav Palme möjlighet att raljera. I en intervju med SvD har Adelsohn långt senare sagt att "preskriptionstiden för en bastkjol är livstid".
  • Thorbjörn Fälldin (C), statsminister 1976-78 och 1979-82.
  • Carl Bildt (M), senare partiledare och statsminister, håller presskonferens 1983.
  • Stig Malm, LO-ordförande 1983-93, startade angrepp på Palme från vänster.

Klas Eklund, som var en av Palmes närmaste medarbetare från 1982, säger:

– Som debattör var han farlig – inte bara för motståndaren utan också för sig själv.

Han hade svårt att motstå formuleringar som formades i stridens hetta.

Oförsonligheten mot de politiska motståndarna var påfallande.

Thorbjörn Fälldin, som två gånger var statsminister under Palmes tid, råkade ut för det. Och allra mest var det Adelsohn och Carl Bildt som åkte på Palmes snytingar – efter att Moderaterna hade gått förbi Centern och blivit största borgerliga parti.

Ulf Adelsohn minns:

– Inte bara min relation till Olof Palme var ansträngd, varken Gösta Bohman eller Thorbjörn Fälldin hade annorlunda inställning. Den enda borgerliga politiker som hade en relativt positiv bild av Palme var Ola Ullsten, folkpartiledaren.

Adelsohn fortsätter:

– Arrogans var Palmes stil, han var försmädlig, nedlåtande, kastade ur sig oförskämdheter, försökte förminska oss som människor i avsikt att ta ifrån oss förtroende som politiker.

Adelsohn hade en gång, då han var kommunalpolitiker i Stockholms stadshus, dansat i bastkjol i Manila (och hamnat på Expressens löpsedel).

Som partiledare besökte han Forsmark under valturnén 1985 och erbjöd sig ta ett dopp kärnkraftverkets kylbassäng – för att visa att kärnkraft är ofarligt.

– Palme återkom ständigt i debatter till de där, möjligen olyckliga, händelserna. Han ville att jag skulle framstå som oseriös.

Atmosfären i riksdagshuset är normalt väldigt social. Politikerna kan hugga knivar i varandra i talarstolen. Det ingår i det politiska spelet. Men efteråt äter de lunch tillsammans.

Adelsohn:

– Visar man inte respekt för sina motståndare blir tonen oförsonlig, debatten polariseras och Palme åstadkom en ovänlig, nästan fientlig, anda. Under mina fem år som partiledare drack jag inte enda gång kaffe ensam med Palme.

Ubåtskränkningarna och säkerhetspolitik var stridsäpplen. Moderaterna krävde upprustning av försvaret för att möta hotet mot våra kuster. Socialdemokraterna anklagade dem för att gå i Natos ledband.


Den 16 mars 1983 laddade statsminister Palme för ett generalangrepp mot Moderaterna i riksdagens utrikespolitiska debatt.

Adelsohn var huvudmotståndare.

– Jag hade i god tid meddelat Palmes kansli att jag måste lämna riksdagen klockan 15 för att hinna med flyget till Helsingfors där jag skulle hålla ett viktigt tal. Debatten inleddes klockan 10 på förmiddagen, så Palme hade gott om tid.

Exakt på slaget 15, efter att debatten pågått i fem timmar, när Adelsohn just lämnat, stiger Palme in i kammaren och går till hård attack:

– Moderaterna är en säkerhetsrisk. Hälsa honom att Sveriges utrikespolitik, det är inga pajaskonster. Det är inte hähä och hephep.

En lång nykomling i plenisalen, 30 år, med glasögon som plirade närsynt och en röst som skorrade på halländska, var den som tog debatten med den rasande Palme.

Han hette Carl Bildt, fighten med Palme var hans första, och den blev hans stora genombrott som politiker.

– Rapporterna jag fick på telefon sa att Bildt vunnit överlägset, säger Adelsohn.

En enda gång sa Palme något som möjligen var vänskapligt om motståndaren Adelsohn. Det var i en partiledardebatt 1985.

– Jag tycker Ulf Adelsohn är väldigt trevlig, åtminstone så länge han håller sig undan politiken.

Hur mycket vi än bråkade så framhöll Palme alltid vikten av facklig-politisk samverkan. Jag tycker att vi egentligen hade goda relationer.

– Stig Malm

Från rörelsens yttersta vänsterkant kom en annan attack, ännu fränare. Den handlade om rörelsens framtid.

Anförare var en snabbtungad och oförskräckt instrumentmakare från Sundbyberg. Stig Malm heter han. Då han blev ordförande för LO 1983 var han 41 år.

Rosornas krig kallades kraftmätningen mellan LO och S-regeringen.

Striden var rent ideologisk. LO hade fattat beslut i kongressen. Socialdemokraterna skulle göra en radikal sväng vänsterut, och Stig Malm skulle tvinga fram den.
Löntagarfonderna var stridsäpplet. LO-ekonomen Rudolf Meidner hade kommit med idén.

Den gick ut på att 20 procent av lönsamma företags vinster skulle överföras till särskilda löntagarfonder. Fonderna skulle styras av facket som tänktes få majoritet i alla bolagsstyrelser.

Palmes regering togs på sängen av kraften i LO:s krav. Olof Palme själv var ovanligt nog ganska oengagerad i fondfrågan. Hans nye finansminister Kjell-Olof Feldt var högljutt emot.


I en tv-dokumentär av Tom Alandh berättade Stig Malm långt senare:

– Jag upplevde aldrig Palmes vanliga glöd då det gällde löntagarfonderna. Kanske för att han innerst inne inte var övertygad helt och hållet om att de var bra. I slutändan var han ändå tvungen att böja sig eftersom LO är en demokratisk organisation.

Stig Malm använde storsläggan och alla politikens tricks för att driva fram att arbetarna tog makten i företagen. I ett tal i Blekinge 1984 sa han att Sverige behövde socialdemokrater som styrde, trots att Palme då var statsminister i sossarnas regering.

– Jag tyckte att Feldt och andra socialdemokratiska statsråd tävlade med varandra i att driva borgerlig politik.

 


Malms tal refererades i tidningen Sydöstran. Ett par dagar senare kom Palme till LO-borgen. Han var röd i ansiktet, i handen hade han portföljen, och i den låg en enda sak: Sydöstran.

– Han slängde tidningen på bordet och var upprörd, väldigt arg faktiskt. Jag försökte förklara för honom att som facklig organisation hade vi möjligheten att kräva en mer progressiv, eller rättare radikal, politik.

Striderna mellan rosorna blev många. Orden var hårda och oförsonliga.

– Men hur mycket vi än bråkade så framhöll Palme alltid vikten av facklig-politisk samverkan. Jag tycker att vi egentligen hade goda relationer.

 


I mitten av juni 1976 rådde rojalistisk yra i Stockholm. Stan var prydd av blommor. Alla väntade på sagobröllopet: Vår 30-årige kung Carl XVI Gustaf gifter sig med Silvia Sommerlath. Det sa klick under OS i München.

Mindre uppmärksamhet fick LO-kongressen vid Norra Bantorget som pågick samtidigt. Där röstade rörelsen för löntagarfonderna.

Fondfrågan blev de närmaste årens dynamitpaket som splittrade Sverige.

När beslutet tagits reste sig delegaterna ur bänkarna och sjöng "Internationalen".

"Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit". Finansminister Kjell-Olof Feldt skaldade i riksdagsbänken 21 december 1983.
  • "Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit". Finansminister Kjell-Olof Feldt skaldade i riksdagsbänken 21 december 1983.
  • Demonstration mot löntagarfonder 1985, med Hans Werthén, ANtonia Ax:sson Johnsson och Curt Nicolin i spetsen.
  • Olof Palme skrev ett öppet brev i Expressen 1982, till Gyllenhammar, Nicolin och Werthén. Vi vill förhandla om fonderna, skrev Palme.
  • Valkampanj 1982.
  • Kungen bjöd regeringen Palme på avskedslunch 1976.

– LO:s krav var så långtgående att det var fråga om ett gradvis övertagande av makten i företagen till de fackliga organisationerna, en attack på marknadsekonomin, säger Ulf Adelsohn.

Sveriges borgare har aldrig varit mycket för politiska marscher och demonstrationen.

Nu kokade ilskan över.

Tisdagen den 4 oktober 1983, dagen före riksdagens öppnande, hände det. 75 000 människor, många var direktörer i slips och fin kostym, marscherade från Humlegården i Stockholm till det nyrenoverade riksdagshuset på Helgeandsholmen.

Det var den största demonstrationen någonsin i Sverige.


Deltagarna kom i extra insatta järnvägståg, i 200 bussar, höjdarna till och med i chartrade plan.

Initiativet kom från småländska småföretagare, och Saf, numera svenskt Näringsliv, blåste på.

Med i ledet gick Olof Palmes äldre bror Claes, framgångsrik advokat med hjärtat till höger.

Småföretagarna hade skyltar där det stod: "Fonderna är det perfekta brottet".

På trappan till riksdagshuset stod Adelsohn, Thorbjörn Fälldin och den nye folkpartiledaren Bengt Westerberg och tog emot protestlistor med 533 702 namn.
Statsminister Palme kom inte dit, och direktörerna ropade i kör: "Palme, fegis, Palme, fegis".


Direktörer som skriker över förlorade vinster är en sak, men borgerligt sinnade svenskar fick förståelse för protesterna då många familjedrivna företag, stora och små, lämnade landet.

Ingvar Kamprad, Ikeagrundaren, flyttade till Schweiz. Familjen Persson, som startat H & M, och Tetra Pak-familjen Rausing bosatte sig i Storbritannien.

För Moderaterna var fondfrågan viktig.

– Vi var beredda att ta strid mot alla partier och organisationer som verkade för fonderna, säger Ulf Adelsohn.

Udden var riktad mot Folkpartiet, nu Liberalerna, som ville ha arbetarfonder i någon form.


Långt senare bedrev Socialdemokraterna självrannsakan. Thage G Peterson, Palmes gode vän och nära medarbetare, sa:

– Om inte LO hade varit så stenbent. Om vi i partiledningen inte varit så rädda och fega.

LO vann, i alla fall delvis. En urvattnad form av löntagarfonder klubbades i riksdagen den 21 december 1983.

Finansminister Kjell-Olof Feldt satt i sin riksdagsbänk och plitade i hemlighet på en dikt:


"Löntagarfonder är ett jävla skit
men nu har vi baxat dem ända hit
Sen ska de fyllas med varenda pamp
som stött oss så starkt i vår kamp
Nu behöver vi inte gå fler ronder
förrän hela Sverige är fullt av fonder"


Fotografen Paolo Rodriguez satt på läktaren med lång kameralins och plåtade Feldts rader. Publiceringen i Stockholms Tidningen blev ett förtroendemässigt bakslag för Palmes regering som drivit genom LO-kraven trots den massiva kritiken.

1991 vann borgarna valet och Carl Bildt blev statsminister. En av hans första åtgärder var att avskaffa löntagarfonderna.

H&M och Tetra Pak flyttade tillbaka ägandet till Sverige, efter att Palmes efterträdare Ingvar Carlsson garanterat att löntagarfonder aldrig mer skulle införas.

KAPITEL 3: PÅ VÄRLDSSCENEN

Det Palme gjorde var att klarare än någon annan analysera världsläget och Sveriges roll. Vi kom ut i världen och världen kom till oss.

– Anders Ferm, nära medarbetare till Olof Palme.

 Olof Palme hade en tjock pälsmössa dragen över öronen, en varm vinterrock, grova handskar och han höll en fackla i handen.
Intill honom gick en kortväxt man som också höll en fackla. Han hette Nguyen Tho Chang och var Nordvietnams ambassadör i Moskva.
Bilden spreds över världen – och i Vita huset blev Lyndon B Johnson rasande.
 

– Palme gjorde Sverige större, säger Palmes förre rådgivare Anders Ferm, 78.

Marschen genom Stockholm den kyliga februarikvällen 1968 blev Olof Palmes första steg som världspolitiker.

Att just Palme, den 41-årige utbildningsministern, demonstrerade sida vid sida med USA:s värste fiende var en tillfällighet, ett misstag faktiskt.

Palme hade ingen aning om att nordvietnamesen skulle vara där.

Motståndet mot kriget var stort i Sverige. Demonstrationen hade ordnats av Svenska Vietnamkommittén, där unga socialdemokrater dominerade, och FNL-grupperna som bestod av ungdomar i 20-årsåldern med hjärtat ännu längre till vänster.

Statsminister Tage Erlander, då 66, tyckte inte att det var Socialdemokraternas sak att lösa problemen i Vietnam.

Men Sten Andersson, partisekreteraren, sände dit regeringens yngste minister för att visa att rörelsen ändå brydde sig om världen utanför.


På Sergels torg stod en talarstol. Palme steg upp och sa:

– Dessa lidanden för enskilda människor är den bittert logiska konsekvensen av en sedan 20 år felaktig och djupt orättfärdig politik.

Bilden på Palme och ambassadören med facklorna skickades ut över världen.

Krigshöken Lyndon B Johnson i Vita huset hade en vag aning om att det fanns något som hette Sverige. Vad vår utbildningsminister hette hade han noll koll på.

Lyndon B Johnson, USA:s president 1963–1969. Foto: Yoichi R. Okamoto

President Johnson hade en halv miljon stridande amerikaner i Vietnam. Han hatade uppnosig kritik. Nu var han arg, rentav rasande.

USA:s ambassadör i Stockholm hette William Heath. Han kallades hem, "för konsultationer".

Det blev början till vad som på diplomatiskt språk kallades Frostens tid, iskylan mellan USA och vårt lilla land längst upp i norr.

Våra oppositionspartier rasade också. Högerledaren Yngve Holmberg krävde att Palme skulle avgå. Folkpartiledaren Sven Wedén ville kalla ihop utrikesnämnden och skicka en ursäkt till USA.

Det var Olof Palmes debut på världsscenen.

Det var något oerhört och otänkbart att en minister i ett västerländskt land gick ut på gatorna för att demonstrera för ett bondefolk som ansågs vara kommunistiskt och mot ett krig där USA hade stora intressen.

Pierre Schori, 77, i många år en av Palmes närmaste medarbetare:

– Vietnamkriget förde fram Olof Palme i det internationella blickfånget. Det var något oerhört och otänkbart att en minister i ett västerländskt land gick ut på gatorna för att demonstrera för ett bondefolk som ansågs vara kommunistiskt och mot ett krig där USA hade stora intressen. Det fick stor genomslagskraft i tredje världen.

Anders Ferm, 78, var en i gruppen som kallades Palmes pojkar. På hallväggen i lägenheten på Söder i Stockholm hänger två foton: ett är svartvitt från 1970 och visar då den unge Palme och den 11 år yngre Ferm träffade studenter i Lund.

Andra fotot togs i New York 1985, mot en bakgrund av träd i sprakande höstfärger.

Anders Ferm var FN-ambassadör och statsministern kom på besök. Tre månader senare var Olof Palme död.

Ferm säger:

– Palme gav Europa en röst för en moralisk hållning mot Vietnamkriget.

Han arbetade tätt ihop med Palme i över 20 år.

– Att jobba med Palme var som bli trollkarlens lärling. Det fanns en magi kring honom.

Vid demonstrationen mot Vietnamkriget den 21 februari 1968 gick Olof Palme sida vid sida med Ngyuen Tho Chan, Nordvietnams ambassadör i Moskva, i ett fackeltåg.
  • Vid demonstrationen mot Vietnamkriget den 21 februari 1968 gick Olof Palme sida vid sida med Ngyuen Tho Chan, Nordvietnams ambassadör i Moskva, i ett fackeltåg.
  • I juni 1975 besökte Olof Palme, med hustrun Lisbet, Fidel Castro på Kuba.
  • Palmes besök på Kuba var kontroversiellt, även bland de egna medarbetarna.
  • "Jag blev överraskad över hur uppskattad Palme är", skrev Dagens Nyheters politiske chefredaktör Sven-Erik Larsson som var med på Kubaresan.

Innan Olof Palme blev statsminister 1969 drev Sverige en utrikespolitik som, lite föraktfullt, kallades igelkottslinjen. Den var en kvarleva från neutraliteten under andra världskriget. Vi stötte inte oss, inte med Östblocket, absolut inte med USA.
Vi var en alliansfri buffertstat i kläm mellan två stormaktsblock. Tage Erlander tyckte vi levde säkrast om vi höll tyst.

Så kom Palme, frustande av iver att göra världen bättre.

Ferm:

– Det Palme gjorde var att klarare än någon annan analysera världsläget och Sveriges roll. Det fick betydelse för den nya generationen svenskar. Vi kom ut i världen och världen kom till oss.


För er unga: världen var förvirrad och osäker då.

Europa var delat av en mur av betong och taggtråd. Det rådde kallt krig och kapprustning. Ni som följer SVT-serien "Deutschland83" vet vad det handlade om. I tredje världen höll kolonierna på att göra sig fria, oftast med vapen i hand.

– Palme såg kapprustningen och arbetslösheten som världssamfundets största faror. Annat han brann för var avspänning via diplomati, kampen mot apartheid i Sydafrika och barn och kvinnors rättigheter, säger Pierre Schori.

Palme ledde en FN-kommission för nedrustning, med medlemmar från öst och väst. Hans linje var att hitta vägar ut ur den hotande konfrontationen där kärnvapen kunde förvandla halva Europa till grus.

Ronald Reagan i USA stod för en annan linje: han skapade Star Wars, ett avancerat system av satelliter som skulle skydda USA, ryssarna skulle knäckas och förblöda genom en allt snabbare, och dyrare, upprustning.

Pierre Schori:

– Palme såg det som en farlig strategi. Upprustning med kärnvapen riskerar att förr eller senare genom dumhet eller misstag orsaka en konfrontation.

Palmes linje vann till sist. Michail Gorbatjov hade blivit president i Sovjet och mötte Reagan i Genève. De beslutade att gemensamt skrota kärnmissilerna till vad de kallade en säkerhetsnivå, och hålla koll på varandra så att ingen av stormakterna rustade i smyg.

Det fanns en tid då Palme var lika känd som Zlatan, särskilt i utvecklingsländerna.

– Han slogs för de svaga. I FN:s generalförsamling avvek Sverige ofta från andra västländer genom att rösta på samma sätt som tredje världens länder, säger Anders Ferm.

Anna-Greta Leijon, i dag 76, blev biträdande arbetsmarknadsminister 1973. Hon var 34 år, ett blont yrväder med stålbågade glasögon och kjol som slutade ovanför knäna.

Socialdemokraternas inre cirkel var på den tiden ett gubbvälde. Grånade män, och de flesta (utom Palme) hade slitit på verkstadsgolv.

Leijon var den sjunde kvinnan som blev S-minister i Sverige, och den yngsta.

– Palme hade visioner. Han var väldigt skicklig på att entusiasmera och förklara sambandet med vad som skedde i den stora världen och hemma hos oss, säger hon.

Anna-Greta Leijon blev S-minister 1973 – den yngsta kvinnan någonsin. Foto: Christian Örnberg


Anna-Greta Leijon var med då Olof Palme besökte Fidel Castro på Kuba i juni 1975.

Den vildskäggige revolutionären och hans paradisö var bricka i det storpolitiska spelet. Sovjet var bästa vännen.

USA svarade med bojkott, embargo, sanktioner, isolering. Till och med kubanska cigarrer var förbjudna i väst.

Sverige var det enda västland som gav ekonomiskt bistånd. Många svenskar i yttersta vänstern såg Kuba som ett idealsamhälle. Men ingen regeringschef från väst hade varit där.

På Havannas flygplats fanns jätteporträtt av Olof Palme. Castro gav sin vän en björnkram. Kortegevägen till city kantades av tusentals människor som vinkade med blågula flaggor och ropade "Palme, Palme".

Anna-Greta Leijon berättar:

– Riktigt hur välkänd och välsedd Palme var förstod jag först när jag såg vilket mottagande han fick. Folk på gatan i avlägsna byar visste vem han var.


En dag kördes svenskarna till militärbasen Moncada där Fidel Castro startade revolutionen 1953. Castro visade Palme hur man skjuter med gevär. Palme höll tal, på spanska till publikens jubel. Omkring hundratusen människor var där.

– Möjligen var många utkommenderade, men vi möttes av en glad och vänlig stämning. Castro var med oss under hela besöket. Jag har aldrig mött en människa som varit så nyfiken. Han frågade om allt, till exempel på hur många liter svenska kor mjölkar.

Kubabesöket var en världshändelse. Vita huset kallade Palme för kommunistkramare. Högerledaren Gösta Bohman sa att det varit bättre om statsministern stannat hemma och tagit itu med inflationen.


Dagens Nyheters politiske chefredaktör Sven-Erik Larsson, som var med på resan, skrev:

"Jag blev överraskad över hur uppskattad Palme är. Det är hans egna idéer som tilltalar länderna i tredje världen."

Det kom ändå kritik inifrån rörelsen. Palmes gode vän och rådgivare Anders Ferm ogillade Kubabesöket.

– Jag ville att han skulle hålla större distans till Fidel Castro. Jag sa till honom att det är något fel på en regim som sätter sina poeter i fängelse.

Nelson Mandela under sitt fem dagar långa statsbesök i Sverige i mars 1990.
  • Nelson Mandela under sitt fem dagar långa statsbesök i Sverige i mars 1990.
  • Olof Palme (trea från höger i främre ledet) tillsammans med stora delar av den svenska rockeliten inför ANC-galan 1985 i Scandinavium i Göteborg.
  • Arafats första besök i Sverige 1983 var ingen officiell visit, han var inbjuden av Socialdemokraterna. Här äter Arafat middag med nära vännen Olof Palme och dåvarande utrikesministern Lennart Bodström.
  • Palme med Inga Thorsson och Alva Myrdal på S-kvinnornas kongress "Sverige i världen" 1976.
  • Palme och Anna-Greta Leijon 1982.

Palme var den förste västpolitikern som tog avstånd från rasåtskillnadssystemet i Sydafrika.

– Apartheid är en unik form av ondska. Det är den enda form av tyranni som brännmärker en människa ända från födseln på grund av hennes hudfärg. Barnets öde avgörs i samma ögonblick som befruktningen sker, sa han i ett tal 1977.

Genom hemliga kanaler sände Sverige under de onda åren 1,6 miljarder svenska kronor till ANC. Pengarna gick till fängslade regimmotståndares familjer, stipendier så att svarta kunde resa till grannländer och studera, studieverksamhet i kåkstäderna.
Palme fick aldrig uppleva när apartheidsystemet brakade ihop. 1990 släpptes Nelson Mandela efter att ha suttit inspärrad i 27 år.

Mandelas första resa utanför Afrika gick till Sverige. Det finns ett berömt foto där Sydafrikas nye ledare står uppsträckt med tårar i ögonen framför en byst av Palme i riksdagshuset och med en bugning tackar för hjälpen på vägen till frihet.


Alla var inte lika entusiastiska över Olof Palmes insatser i världen. Ulf Adelsohn, 74, var Moderaternas partiledare under Palmes sista år.

Adelsohn anser att Palme var mer framgångsrik utrikes än inrikes, men att resultaten spretar.

– Han stödde diktatorn Robert Mugabe som styr Zimbabwe med terror, han hade förståelse för ayatolla Khomeini och sa att "Iran bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet", han öppnade ambassad i Nordkorea och lånade ut många miljarder som vi aldrig fått tillbaka. Palmes omdöme klickade ibland.

KAPITEL 4: HATET

Han sa att politikens pris var för högt. Han oroade sig för barnen.

– Thage G Peterson, vän och regeringskollega.

 Olof Palme väckte starka känslor. Vännerna i rörelsen älskade honom. Hos fienden var hatet starkt.
Han höll masken utåt. Men skvallret, förtalet, allt gift som spreds, gjorde honom både arg och ledsen.
– En eftermiddag kom han till mitt arbetsrum och tårarna rann. Jag blev handfallen, visste inte hur jag skulle trösta en gråtande statsminister i stolen intill, berättar Thage G Peterson.
 

Skvallret den gången sa att Palme behandlades med elchocker på Beckomberga, mentalsjukhuset i västra Stockholm.

Palme hade setts där. Han lämnade sjukhuset tidigt på morgnarna. Inte bara en gång, ofta.

Visst var han där. Men den som vårdades var hans mamma Elisabeth.

På väg hemifrån på morgnarna, från radhuset i Vällingby till Kanslihuset vid Mynttorget i Gamla stan, körde Palme till Beckomberga för att hälsa på mamma en stund.

Någon hade sett honom stiga ur sin lilla röda Neckar, en tysk Fiat av den minsta modellen. Rykten fick vingar. Och Palme bröt ihop då de nådde hans öron.

Hatarna påstod att Olof var alkoholist, psykopat, knarkare, rysspion, allt möjligt som var illvilliga lögner. Jag minns fem sex gånger då jag lagt armarna om honom då han gråtit.

– Thage G Peterson


Thage G Peterson, 82, var politisk tungviktare hos Socialdemokraterna: industriminister, försvarsminister, justitieminister, riksdagens talman.

Och han var Olof Palmes vän, hans förtrogne och stora stöd, under de nästan 20 år som de arbetade tillsammans.

– Hatarna påstod att Olof var alkoholist, psykopat, knarkare, rysspion, allt möjligt som var illvilliga lögner. Jag minns fem sex gånger då jag lagt armarna om honom då han gråtit. Han var oerhört plågad av förtalet.

Ingvar Carlsson, som efterträdde Palme som statsminister, berättar att Palmehatet började tidigt. Redan 1957, då Carlsson och Palme var två okända ungtuppar i rörelsens kansli, skrev högermannen Gunnar Unger i "Svensk tidskrift":

"Palme är en vessellik liten man med ett grått ansikte, askblont hår och stickande ljusblå ögon. Han har en briljant begåvning, en förtärande maktlystnad, en obegränsad hänsynslöshet samt förmågan att göra sig oumbärlig för sin herre, de röda eminensernas eminens".

Eminensen var Tage Erlander, statsministern. Palme var 30 år, ny i politiken. Det här var första smällen. Det blev många.

En sak var att människor som tyckte politiskt annorlunda irriterades över Olof Palmes starka ord i debatter och talarstolar.

En helt annan sak är var vad det ledde till: först missnöje, som växte till förakt, som trappades upp till hat.

Politikens pris blev för Palme det allra högsta. Hans liv.


Ondskan kom till vårt idylliska folkhem den 7 april 1971. Då hände det första terroristdådet. Två unga kroater tog sig in på jugoslaviska ambassaden på Strandvägen i Stockholm och dödade ambassadören.

Mördarna dömdes till livstids fängelse. De tillhörde Ustasja, en kroatisk högerextrem rörelse, och hemma ansågs de vara hjältar.

Ustasjaanhängare i Sverige hotade mörda statsministern och hela hans familj.
Palmes söner Joakim, Mårten och Mattias fick Säpovakter med sig till skolan. Även utanför familjens radhus vid Lövångersgatan stod vakter.

Thage G Peterson berättar:

– Hoten var allvarliga och Palme fick livvakter. I perioder hade han vakter resten av sitt liv i politiken. Särskilt de sista åren.


Det var första gången Palme mordhotades, första gången en svensk statsminister behövde livvakter. Han var skakad, uppjagad, övervägde om politik var värt allt obehag.

Thage G Peterson berättar:

– Han sa att politikens pris var för högt. Han oroade sig för barnen, som också fått hotbrev och konstiga samtal. Han greps av panik, kunde inte tänka, pratade ofta med Lisbet hur de skulle göra.


Svenskars hat handlade mer om personen Palme än om politiken.

Thage G Peterson:
– Ibland blev Palme sina egna ords fånge. Han uttryckte sig på ett sätt som kunde reta och provocera folk. Inte alla tyckte om det, och visst kunde det hända att han uttalade sig lite väl drastiskt.

Skvallret hade två återkommande inslag: han var sinnessjuk och dessutom tungt narkotikaberoende.

– Hatarna påstod att varje gång Palme framträdde i tv stod en sjuksköterska beredd i kulissen med en spruta. Lögnerna spreds på finare middagar med generaler, advokater och ämbetsmän.

1976. Olof Palme med Thage G Peterson, regeringskollega och nära vän. "Han sa att politikens pris var för högt", minns Peterson.
  • 1976. Olof Palme med Thage G Peterson, regeringskollega och nära vän. "Han sa att politikens pris var för högt", minns Peterson.
  • Anders Ferm var i många år nära rådgivare till Olof Palme. 1983-88 var han Sveriges FN-ambassadör.
  • Exempel på hatteckningarna av Olof Palme som spreds.
  • "I dag skulle vi kalla avsändarna för nättroll. Innan internet fanns skrev trollen ner sina vidrigheter på papper, klistrade kuvert och skickade i väg", säger Anders Ferm om hatteckningarna.
  • Alf Enerström drev hatkampanjer mot Olof Palme.

Anders Ferm, 78, var i många år en av Palmes närmaste medarbetare.

– Palme var karismatisk och kontroversiell, och det blev så att folk tog ställning för eller emot honom. I politikens villkor ingår att vara kontroversiell. Det visste Palme, och det var han beredd att ta.

Med förtalet var det en annan sak.

– Efter alla år av illasinnat skvaller känns det påfrestande när du får veta att det finns människor som har ditt ansikte som piltavla. Han var sorgsen och äcklad.

Breven som skickades till statsrådsberedningen slapp Palme för det mesta se. De registrerades, stämplades och diariefördes, och de tydligaste mordhoten skickades över till Säpo.

Anders Ferm säger:

– I dag skulle vi kalla avsändarna för nättroll. Innan internet fanns skrev trollen ner sina vidrigheter på papper, klistrade kuvert och skickade i väg.

Piltavlan spreds av ungmoderaterna. Det var en nidbild av Palme, hånleende, ilskna ögon, vassa tänder. Tio poäng fick den som träffade näsan med pilen.

Under en valvaka kastade Muffarna en livlös docka från scenen och hoppade på den.

– De tryckte också upp T-tröjor med elaka bilder på Palme som de stod och sålde utanför NK på lördagarna, säger Anders Ferm.


Löntagarfonderna var en politiskt tickande bomb under 1980-talet. LO satte press på Socialdemokraterna att göra en radikal sväng vänsterut. Lönsamma företags vinster skulle överföras till särskilda fonder där facken hade majoritet i bolagsstyrelserna.

Andan i tiden var annorlunda. Vänstervindarna från 1960- och 70-talen hade mojnat. Ute i världen var det kallt krig. Väst hotade öst och tvärtom. Människor röstade blått. Ronald Reagan styrde i USA och Margaret Thatcher i Storbritannien.

I Sverige hade Saf, nuvarande Svenskt Näringsliv, dragit i gång den första satsa-på-dig-själv-kampanjen. Fienden var Palme och löntagarfonderna. Den 4 oktober 1983 marscherade 75 000 människor genom Stockholm, i den största demonstrationen någonsin i Sverige.

Många av direktörerna hade klistrat nidbilder på attachéportföljerna med Palmes förvridna ansikte inne i ett stopptecken.


1985, året innan Palme mördades, kom officersrevolten. Palme var djupt engagerad i nedrustningsfrågan – nedmonteringen av kärnvapnen från öst och väst som hotade Europa – och var på väg till samtal i Moskva.

I ett öppet brev i Svenska Dagbladet skrev en kommendörkapten och elva andra höga officerare att de inte litade på statsministern. Att han var opålitlig, en säkerhetsrisk, KGB-agent, en förrädare.

Ubåtskränkningar längs Sveriges kuster var en stor sak de åren. Ingen ubåt tvingades upp, men sjöofficerarna var övertygade om att ryssen varit här.

– Palme tonar avsiktligt ner ÖB:s rapporter om kränkningarna och går ryssarnas ärenden, skrev officerarna.

Kuppen blev en bomb. Marinofficerarna sköt skarpt mot Palmes politik, hans person, hela hans trovärdighet.
Thage G Peterson minns:

– Vi sökte förklaringar till det oförsonliga hatet i marinkretsar. Palme trodde att det var gemensamt organiserat från marinofficerare och näringslivet.


Det fanns annat. Ett extremparti som kallade sig Europeiska arbetarpartiet, EAP, med kopplingar till den amerikanska LaRoucherörelsen, förtalade Palme å det grövsta i sina tidningar.

Från en herrgård i Sölje i Värmland gav läkaren Alf Enerström Palmehatet ett ansikte.

Tillsammans med hustrun Gio Petré, som var en hyllad och välkänd skådespelerska, gick han i flera år i tidningsannonser till angrepp.

Läkaren Alf Enerström och hans fru Gio Petré. Foto: Jan Wiren

Allt ont om Palme, allt skvaller, alla rykten – allt stod i annonserna.

Enerström såg sig som ledare för den socialdemokratiska oppositionen. Stiftelsen han startade för att få bort Palme hade, hävdade läkaren, 50 000 medlemmar.

Thage G Peterson:

– Vi undrade hur Enerström klarade att finansiera de dyra annonserna. Vi fick en möjlig förklaring av en S-politiker som delat tågkupé med Enerström från Stockholm till Värmland. Enerström visade en väska full med pengar. Han sa att det var bidrag som andra Palmehatare skänkt till hans kamp.


Även Palmes familj drabbades av hatet. I en intervju med Expressens Cecilia Hagen berättade Mattias Palme, yngst av sönerna, att åren på högstadiet i Vällingbyskolan var jobbiga.

– Eleverna från villaområdet intill var ofta emot min pappa. Några av dem gav sig på mig fysiskt, med hugg och slag. Jag berättade det inte för någon. Särskilt inte för mina föräldrar, jag ville skydda dem, ville inte att de skulle behöva höra vad som sades om dem.

Thage G Peterson försökte reda ut varifrån hatet kom. Var det organiserat? Hur farligt var det? Fanns någon eller några som var beredda att ta till våld?

– Palme ville veta. Det är svårt att försvara då fienden gömmer sig. Jag kom inte särskilt långt. Anonymt hat är svårt att identifiera. Att gå i offentlig diskussion var meningslöst. Hatarna smög undan i sina vrår.

KAPITEL 5: PALME PRIVAT

Pappa brukade läsa högt för oss barn efter frukosten. Det var allt av Dickens, Jules Verne, 'Sagan om ringen', 'De tre musketörerna'. Han hade ett oändligt tålamod med oss.

– Mattias Palme, intervjuad av Cecilia Hagen

 Fårö var Olof Palmes paradis. Bland raukar och sanddyner kopplade han av varje sommar.
Här var han privat, utan telefon, i stort sett oåtkomlig.
– Det var förbjudet att nämna Gösta Bohman eller ordet politik, berättar gode vännen Thage G Peterson.
 

Bohman var en lång period högerledare, fienden, rivalen om makten. Politiken, ja, den var Olof Palmes liv och vardag.

Fyra veckor borta från den världen var ett krav från hustrun Lisbet.

Sommarhuset är en enkel träkåk med dass ute på tomten, bara kallt vatten i köket, första åren familjen hyrde fanns ingen el. Det var långt till affären. Middagen var ofta självfångad flundra som Lisbet stekte på husets enda platta. Jordgubbar från grannbondens land var efterrätt. Statsministern var diskmaskin.


Thage G Peterson och hans fru Marion är också gotlänningar på semestrarna. Deras närmaste sommargrannar är Ingvar och Ingrid Carlsson. Tillsammans brukade de åka norrut från Lummelunda för att hälsa på.

– Palme kom och mötte oss i korta, fransiga shorts och urtvättad T-tröja. Här ute var han sig själv.

Med sönerna Joakim, Mårten och Mattias brukade Palme cykla till flygsandsfälten i Ullahau och titta på myrlejon och apollofjärilar eller kasta smörgås med flata stenar vid stranden.

– Han var mycket intresserad av djur och natur. Han kunde mycket om Gotlands fridlysta och sällsynta orkidéer: guckuskon, Adam och Eva, flugblomster. Han var nöjd då han suttit på kalkstenshällen och sett en mäktig kungsörn komma inseglande från havet.

Yngste sonen Mattias, i dag 47, berättade i en intervju med Expressens Cecilia Hagen om somrarna på ön:

– Pappa brukade läsa högt för oss barn efter frukosten. Det var allt av Dickens, Jules Verne, "Sagan om ringen", "De tre musketörerna". Han hade ett oändligt tålamod med oss. Jag kan inte komma ihåg att han ens var irriterad en enda gång.


Lite jobb blev det för Olof Palme också på semestern.

– Han satt ett tag i trädgården eller bland sanddynerna med sina papper på en bricka. Tidningskrönikan ville han alltid höra på transistorn. Ibland cyklade han till kiosken och ringde från telefonautomaten och köpte kvällstidningarna.

Palmes tal i Almedalen i Visby var tradition den sista söndagen på semestern ända sen 1968. Bilen var fullpackad, sönerna i baksätet, Lisbet körde, Palme kladdade ner stolpar på vad han skulle säga.

Thage G Peterson berättar:

– De åt lunch hos oss i Lummelunda. Palme sa att jag skulle stanna hemma och lyssna på Gotlandsradion som direktsände från Almedalen.

Efteråt ringde han.

– Satt det? frågade han, och ville ha mina synpunkter på om han formulerat talet bra och om budskapet gått fram.


Vällingby ligger 15 kilometer från Mynttorget i Gamla stan, där Palme hade sitt kontor i Kanslihuset.

Här byggdes en förortsvärld, en satellitstad som ett monument över 1950-talets utvecklingsoptimism. Ett nytt Folkhem.

Hit flyttade Olof Palme med hustrun Lisbet när förstfödde sonen Joakim var knappt ett år.

Deras nybyggda radhus på Lövångersgatan var på 102 kvadrat, hade en liten trädgård och insatsen var 4 100 kronor (motsvarar 144 000 i dag).

Då familjen blivit större, Mårten föddes 1961 och Mattias 1968, bytte familjen till ett större radhus i närheten.

Området var för rörelsens uppåtsträvare. Carl Lidbom (senare justitieminister och Parisambassadör), Valfrid Paulsson (senare chef för Naturvårdsverket) och Assar Lindbeck, som länge var Socialdemokraternas ekonomiske tänkare, bodde grannar.


Jobb och privat gick ihop för Olof Palme. En valborgsmässoafton ringde Oliver Tambo som var på Stockholmsbesök. Tambo var exilledare i London för ANC medan Nelson Mandela och de andra kamraterna satt fängslade på Robben Island.

Sydafrikanen kom till Vällingby, grillade korv i Palmes trädgård och följde familjen till majbrasan. I eldskenet gjorde Palme och Tambo upp om hur svensk hjälp skulle smugglas förbi apartheidspionerna.

Palme var en coming man inom socialdemokratin. 1965 blev han kommunikationsminister.

Han stod i telefonkatalogen, och särskilt på fredagskvällar ringde folk och ville diskutera. I längden blev direktkontakten med väljare och motståndare för mycket.

Mellansonen Mårten mindes:

– Vi skaffade hemligt nummer när någon ringde oss mitt i natten och frågade när tåget till Hjo skulle gå.

Vännen Thage G Peterson minns hur han brukade ta emot den utarbetade Olof Palme i hemmet i Nacka: "Han brukade vila på soffan och ibland somnade han en stund och jag lade över honom en filt."
  • Vännen Thage G Peterson minns hur han brukade ta emot den utarbetade Olof Palme i hemmet i Nacka: "Han brukade vila på soffan och ibland somnade han en stund och jag lade över honom en filt."
  • Olof pussar sin Lisbet efter valtriumfen1982.
  • Thage G Peterson och Olof Palme stod varandra nära.
  • Olof Palme och Shirley Maclaine var med i "Kvällsöppet" 1977. Ryktena om en affär mellan dem båda späddes på när Maclaine gav ut sina memoarer.

Jämställdhet var högt prioriterat av Socialdemokraterna på 1970-talet.

Särbeskattningen kom, det blev fler daghem. Kvinnofällorna skulle bort, kvinnorna skulle ut på arbetsmarknaden.

Men någon dela-på-hushållsjobbet-pappa var Palme inte alls. Hemmet var Lisbets domän.

Sönerna berättade 2012 i tv hos "Skavlan" att pappa var frånvarande också när han var hemma. Och att han var den mest opraktiske man de kände.

Mårten Palme berättade:

– Koka kaffe kunde han, det var i stort sett allt. Han fick aldrig upp barnlåset på ugnen och kämpade med att öppna kylen.

Lisbet skötte huset och planterade tulpaner i rabatten. Och det mesta andra också. Hon skjutsade sönerna till isbanan, till fotbollen. Det var tvätt, mellanmål, föräldramöten, hjälp med läxorna.


Palme svängde sällan upp sin gräddvita Saab framför radhuset förrän lagom till nyheterna på Aktuellt. Om han alls kom hem. Han reste flitigt inom Sverige, och under tiden han satt i opposition blev utlandsresorna allt längre.

Lisbet hade en halvtidstjänst som psykolog på PBU i Vällingby centrum. Jobbet låg inom cykelavstånd.

I en sällsynt intervju sa Lisbet Palme 1970, för en norsk tidning:
– Så länge jag känt Olof har han haft nästan en dubbel arbetsdag. Jag var tvungen att skära ner mitt arbete till fyra timmar. Om jag blivit hemmafru helt och hållet hade jag blivit helt isolerad.


Lisbet följde sällan med när det var valrörelse. Men på en turné 1976 fanns hon vid sin makes sida. Det blev bra S-reklam då de inför pressens kameror åkte båt på Vänern och dansade på Folkets park i Bengtsfors. Palme hade jeansjacka och röd skärmmössa.

Henrik Berggren skriver i sin Palmebiografi "Underbara dagar framför oss":

"Familjen var den enda verkligt privata sfären i Olof Palmes liv, det enda ställe där han kunde vila från politiken. Detta andningshål var mycket Lisbets förtjänst. Hon beskyddade sin man från såväl krävande medarbetare som efterhängsna vänner. Hon värnade om semestrarna på det svårtillgängliga Fårö som gav Olof tid med sönerna".

Hela familjen Palme 1969 utanför sitt radhus i Vällingby, mitt i det socialdemokratiska framtidsprojektet. Från vänster Olof, Joakim, Lisbet, Mattias och Mårten.
  • Hela familjen Palme 1969 utanför sitt radhus i Vällingby, mitt i det socialdemokratiska framtidsprojektet. Från vänster Olof, Joakim, Lisbet, Mattias och Mårten.
  • Lisbet Palme till­sammans med barnen i radhuset i Vällingby 1969. Mårten, 7 år till vänster, Mattias 16 ­månader och Joakim, 11 år till höger. Bara några timmar tidigare har maken och ­pappan Olof Palme blivit ­socialdemokratisk parti­ledare och statsminister.
  • Familjen Palme: Olof, Mattias, Joakim, Mårten och Lisbet.
  • Utspisning hemma hos familjen Palme i radhusträdgården i Vällingby, 1964.
  • Lisbet Beck-Friis var 20 år när hon första gången mötte den fyra år äldre Olof Palme, som då var ordförande för Sveriges förenade studentkårer. Paret Palme hann vara gifta i 30 år. "Han var väldigt dynamisk i hela sin person", sa Lisbet Palme om maken i en intervju med Sveriges radio 2011.
  • Olof Palme lovade sin fru att ta semester varje år och familjen tillbringade sina somrar på Fårö.

Vintern 1983 flyttade Palmes till Stockholms innerstad. De hade fått överta en lägenhet vid Västerlånggatan i Gamla stan av Alva och Gunnar Myrdal: 227 kvadrat, två etage, läcker utsikt över Riddarfjärden.

Äldste sonen Joakim hade blivit 24 år och tog över radhuset. Mårten och Mattias flyttade med föräldrarna.

Lisbet började jobba på socialförvaltningen på Södermalm och Olof Palme hade promenadavstånd till riksdagen och Kanslihuset.


Palme gillade jazz, allra mest Jack Teagarden, Louis Armstrong och svenske Gösta Törner som spelade trumpet.

– Vi hade grammofon och spelade skivor på kvällarna fast det var förbjudet, berättade vännen och förre Expressenjournalisten Hans Wattrang, som varit skolkamrat med Palme på Humanistiska läroverket i Sigtuna.

Bandy var Palmes favoritsport. Hans idol hette Nicke Bergström, en målspruta från Nässjö IF (som hedrats med staty på Stortorget i hemstaden).


Skvallret om Olof Palme var ständigt närvarande. Ett envist rykte sade att hans älskarinna var Hollywoodskådespelerskan Shirley MacLaine, Oscarsbelönad och känd för att ha spelat lättfotad kvinna i "Irma la Douce".

Palme och filmstjärnan var med i "Kvällsöppet" 1977. De pratade politik, och att de tyckte likadant och gillade varandra kunde tv-tittarna lätt se.

Shirley Maclaine i rollen som Irma la Douce. Foto: Foto: Mgm/Tv4

De kände varandra sen tidigare, hade träffats i New York på sjuttiotalet. Hur mycket de möttes, och vad som hände, är en hemlighet som Palme tog med sig i graven.


Shirley MacLaine spädde på ryktena med att i sin memoarbok "Ut på yttersta grenen" berätta om heta kärleksmöten på Grand Hôtel i Stockholm med en socialistisk politiker som hon kallar Gerry.

Älskaren hade en ostyrig lock som ständigt föll ner i pannan, han stod på tåspetsarna i talarstolen, vred det enda benet runt det andra och gestikulerade med armarna. Precis som Palme.

Shirley MacLaine hade många politiska vänner. Även den brittiske Labourpolitikern Michael Foot och Australiens utrikesminister Andrew Peacock passade in på beskrivningen.

Palme själv nekade till att Shirley MacLaine var hans älskarinna.

– Att vi var med i samma tv-program och träffats ytterligare någon gång innebär inte att vi haft en affär, sa han.


Thage G Peterson, 82, Socialdemokraternas tungviktare, var en av Olof Palmes närmaste vänner. Han har varit med om tolv riksdagsval, haft fyra ministerposter och avslutade karriären som riksdagens talman, Sveriges högsta ämbete.

På övervåningen i Thage G Petersons villa i Nacka finns ett arbetsrum med utsikt över Järlasjön.

Hit flydde Olof Palme för hemliga möten med sin vän och kollega.

– Ofta var han trött och utarbetad. Han brukade vila på soffan och ibland somnade han en stund och jag lade över honom en filt. Sen ville han ha smörgåsar med leverpastej och ett glas mjölk. Så tände han en Kent, och var redo att börja arbeta.

Under många år på 1970- och 1980-talen formades svensk politik från det här rummet. Palme satt i en svart skinnfåtölj och Thage G Peterson mitt emot i en korgstol.

– Jag kallar det för Palmerummet. Han ville ha möten där vi inte kunde störas. Inte ens sekreteraren eller de närmaste visste var han var.

På 1980-talet handlade mötena om löntagarfonderna. Palme var överraskad över den ilskna kraft som LO drev frågan med. Och så kärnkraften, där kärnkraftskramaren Palme hade börjat tänka om efter Harrisburgolyckan 1979.

– 1976 drog vi upp riktlinjer för valrörelsen. Vi hade det hett om öronen då. Astrid Lindgren hade skrivit sagan om Pomperipossa i Expressen och Ingmar Bergman hade lämnat Sverige efter anklagelse om skattefiffel.

På skrivbordet står en statyett i brons. Den föreställer Palme, med luggen hängande i pannan och slipsen på sned, som många minns honom.


Här ringde telefonen strax före klockan två natten till den 1 mars 1986.Thage G Peterson kom yrvaken från sovrummet. Ingvar Carlsson var i luren. Då fick han beskedet.

Trettio år har gått, och Thage G Peterson får tårar i ögonen när han säger:

– Jag har aldrig kommit över det. Palme finns i det här rummet på något sätt. För mig är han fredens apostel. Han skulle behövas i dag.

 

Illustrationer: Helén Rasmusen

helen.rasmusen@expressen.se