Romernas Rumänien: En resa genom utanförskapet


Rika romer som gifter bort sina tolvåriga döttrar, välutbildade som jobbar på bank, fattiga som diskrimineras och en klanledare som föddes i fängelse.

Expressens Magda Gad gjorde en resa genom Rumänien och hittade allt från romska getton till romska palatsstäder.

Varför söker sig så många rumänska romer till Sverige?

När finanskrisen drabbade Rumänien 2008 sökte sig många romer och etniska rumäner istället utomlands för att hitta jobb. 3,7 miljoner rumäner arbetar i dag utomlands. Romerna valde i stor utsträckning Italien och Spanien, där de kan förstå språken. Krisen drabbade södra Europa 2010, vilket gjorde att dessa länder inte längre var attraktiva varken för att tigga i eller söka jobb i. Romerna sökte sig istället till norra Europa. Sverige är ett av få länder som inte har tiggeriförbud och är rätt så tolerant mot tiggeri.

Det är en resa genom utanförskapet. Det som raderar drömmar om att verka inom majoritetssamhället. Det som skapar parallella samhällen med egna normer och lagar. Det som inte alltid vill ha besökare.

I Buzescu råder "omerta". Tystnad.

En hederskodex inom maffian.

Smidda silvergrindar dras igen. Tunga portar med lejonhandtag stängs. Steg försvinner över marmor.

Sedan hörs ingenting.

Kvar står de palatsliknande husen och bilarna. Låga sportmodeller. Suv:ar med tonade rutor.

Jag är här utan tillåtelse. Det ser tomt ut.

Det är det inte.

Jag mötte honom i hans fruktträdgård. Ledaren.

Han gav mig sitt beslut, utan att ha tagit mig i hand och utan att en enda gång bemött min blick:

– Jag kan ta dig till gatan och ge dig information, det kommer bara kosta dig 500 kronor.

– Aldrig, det är en offentlig plats och jag betalar inte för intervjuer, sa jag och gick ut.

Hans auktoritära ansikte började koka. Vredgade kliv ekade bakom min rygg när jag

snabbt hoppade in i bilen. Han skrek:

– Du får inte åka dit! Ingen kommer prata med dig!

Ledaren hade fel.

En stubbig man i svart skinnväst som sitter på en bänk utanför sitt rosa palats –

tårtformat med kolonner, tinnar och terrasser – tilltalar mig:

– Hur gammal är du?

– 39, svarar jag och slår mig ner.

– Är du gift?

– Nej.

Mannen lutar sig närmare i sin bredbrättade hatt och blottar två rader guldtänder:

– Men hur kan du ha levt hela ditt liv utan män?

– Det var inte det jag sa, studsar jag förvånat.

– Men om du inte är gift så måste du vara oskuld. Är du oskuld?

Jag lägger skyddande armarna i kors:

– Det är respektlöst att ställa en sån fråga.

– Vi är zigenare, vi pratar så här, snäser mannen och lutar sig tillbaka.

"Jag var 20 när jag gifte mig med min fru som var tolv"

Ingen av oss säger något på ett tag. Han vrider sina händer. Fingrarna tyngs ner av

guldringar, kring handleden hänger en Rolex av guld och diamanter, runt skjortnacken ett cykelkedjetjockt guldhalsband med ett guldemblem som breder ut sig över bröstet.

Han tittar på mig bakom rynkiga ögonlock:

– Om du inte är oskuld kan du lika gärna ge din vagina till många män så att dom kan njuta av dig för då är du redan förbrukad. Här gifter vi bort flickorna när dom är tolv.

– Varför då?

– För att dom gillar det. Dom vill börja ha sex då. Jag var 20 när jag gifte mig med min fru som var tolv.

Jag ser nyfiket på honom och byter ämne:

– Vilken är hemligheten bakom din framgång?

– Det vill jag inte prata om.

– Är du inte stolt över att du är framgångsrik?

– Nej, jag är inte stolt.

Han flyttar sig längre bort. Jag öppnar munnen för att fråga igen. Då reser han sig.

Försvinner bakom sin Porsche Cayenne, öppnar sin grind och säger:

– Du ska gå härifrån.

Romer i Rumänien

Det finns mellan 1,2 och 1,4 miljoner romer i Rumänien.

Räknar man in barn som har en romsk och en etnisk rumänsk förälder finns över 2 miljoner romer i Rumänien.

Räknar man på alla romer som någon gång fått barn med en etnisk rumän har 80 procent av alla rumäner romskt påbrå.

Saknar man adress blir man papperslös i sitt eget land, eftersom man måste ha ett bostadskontrakt för att ansöka om id-kort. Det här problemet gäller både romer och etniska rumäner, men romerna är överrepresenterade bland de papperslösa.

Hälften av Rumäniens romer, alltså 600 000–700 000, lever i absolut fattigdom.

40 procent av alla rumäner, alltså 8 miljoner av landets cirka 20 miljoner invånare, riskerar att leva i fattigdom eller socialt utanförskap.

Källa: The Policy Center for Roma and Minorities och Caritas och Valeriu Nicolae, Policy Center for Roma and Minorities

Buzescu är ett romskt samhälle en timme väster om Bukarest. Den enda etniska rumänen som syns till här är brevbäraren.

Jag åker tillbaka med två romska män, en bankman och en hantverkare, och tänker att det ska öppna dörrar.

Det gör det inte.

Den här gången hålls ett bröllop på gatan. Familjerna försöker jaga bort oss. När det inte fungerar kommer ledaren, områdets romske representant, i egen hög person och gormar med nävarna och hotar att ringa polis.

– Vi kan inte vara kvar här, stressar bankmannen och vill få in mig i bilen.

När Buzescus sista kolonn syns i backspegeln förklarar han att det finns två slags yrken i palatsstaden:

– Antingen är man tjuv, eller så är man hallick. Hallickarna säger till tjejerna att du lever med mig, du är min fru, du bor här och du äter här men du är en hora på gatan och vi kommer båda göra pengar.

Oavsett anledning att man tar sig en fru är regeln att döttrarna gifts bort – när de är unga oskulder och mot pengar.

– Det är svårt att förändra den här traditionen, så länge de stannar kvar i samhället. Som där – där bodde det bara romer, inga rumäner. Enligt dem är en 15-årig flicka någon som har barn och är mamma, fortsätter den romska bankmannen.

– Hur mycket betalar de för en fru?

– De betalar så mycket de har råd med. Från 500 euro till 20 000.

Jag gör ett överslag i huvudet: upp emot 190 000 kronor.

Hantverkaren och bankmannen diskuterar summorna och skrattar i framsätet:

– Det beror på två saker: hur förmögen familjen är, och hur vacker flickan är!

– Vill de inte integrera sig? avbryter jag.

– Tjejerna som bor där gifter sig inte med rumäner. Romska killar kan ibland gifta sig

med rumänska tjejer, men då tar de dem dit.

– Så de är inte intresserade av att leva i ett mixat samhälle?

– Nej, inte de som bor i det området.

Buzescu är ett romskt samhälle en timme väster om Bukarest.
  • Buzescu är ett romskt samhälle en timme väster om Bukarest.
  • Under Expressens besök i Buzescu gör invånare i samhället tydligt för teamet att vi inte är välkomna.
  • I Buzescu har förmögna romer byggt palatsliknande villor längs huvudgatan. Under vårt besök i samhället hålls ett bröllop.
  • I Buzescu råder "omerta". Tystnad.

Vi svänger sakta in i grannsamhället Alexandria. Det ligger bara några gator bort och är också romskt. Genom bilrutorna ser jag hästar som drar vagnar, enkla trähus med staket av korrugerad plåt. Kontrasten är förbryllande.

– Hjälper de rika romerna de fattiga romerna?

– De ger dem inte ett öre, säger bankmannen.

– De tittar inte ens på de fattiga, säger hantverkaren.

I Alexandria stängs inga dörrar. En gammal man med åldern inristad i händerna har en metallverkstad på sin gård. Han tillverkar hembränningsapparater. Under skördetiden när folk gör sprit av frukten kan han sälja för knappt 2 000 kronor i månaden. Lågsäsong säljer han för knappt 1 000. Frun bakar kakor och säljer.

Mannen berättar stolt att ett av barnen är gift med en etnisk rumän.

Andra hantverkare i området gör silversmycken, stuprännor, hästskor. Men hos de flesta ligger verktygen nerpackade. De tar upp dem och visar lite trött hur man gör. Det är produkter som det inte går att konkurrera med i ett samhälle där det finns lågprisvaruhus.

En silversmed slår en hundvalp som ligger framför hans redskap.

En annan reser sig från ett långbord med ölflaskor och vinglar ut i en åker med sin

verktygsväska.

Det luktar fylla, gräs och hopplöshet.

Solen står högt på himlen.

Kockan har knappt slagit vardagseftermiddag.

Doften av hopplöshet går att utnyttja.

Grindar och tunga portar vaktar villorna i Buzescu. Foto: Magda Gad

BBC har avslöjat att romska ligor lurat fattiga romska familjer till Spanien och Italien, där de tvingat barnen att tigga och stjäla – och gjort sig förmögenheter. Varje barn kunde på en månad inbringa 112 000 kronor. Multiplicerat med de 50 barn som man hade satt i slaveri blir det en astronomisk summa: 5,6 miljoner kronor per månad.

Över 67 miljoner om året.

Polisdomarna om barnexploateringen ledde till Buzescu och Craiova, en stad som ligger drygt tre timmar västerut från Bukarest. Ytterligare en timme bort ligger Strehaia – ännu en romsk palatsstad.

I den rika delen av Craiova står lyxbilar med plåtar från hela EU. De tillhör rumänska romer som arbetar utomlands men är hemma på semester. På trottoarerna har kvinnor lagt ut mattor, där de sitter och umgås.

Genom att säga att jag är en turist som kört vilse får jag komma in i ett mansion. På tomten står två sportbilar. Inne i huset finns breda marmortrappor som sträcker sig flera våningar, guldtapeter, tunga trämöbler och en takhöjd som närmar sig himlen.

– Hur har du fått råd med ett sånt här fint hus? frågar jag den pikétröjeklädde ägaren. Han fryser fast i en av sina eleganta gester.

Jag upprepar frågan.

Till slut svarar han:

– Jag har en slakteributik i Dublin.

"Kommunismen var mycket bättre, då hade jag ett hus inne i stan"

Fem minuter bort andas 65-åriga Maria Dumitru genom en syrgasslang. Hon lever på sitt socialbidrag – 330 kronor i månaden.

– Livet är väldigt hårt, jag har inte ätit sen i går, flämtar hon ansträngt i grått hår och blommig blus som sitter löst över den stora barmen och magen.

Syrgasflaskan står inne i skjulet där hon bor. Slangen har hon dragit ut genom fönstret så att hon kan sitta i svalkan på baksidan.

Det är så långt hon kommer. Till sin egen hoplappade yttervägg.

Ett naket barnbarn gråter i en vagn framför henne. Hon orkar knappt ge det en

nappflaska.

– Kommunismen var mycket bättre, då hade jag ett hus inne i stan. Jag fick betalt för att föda barn, 1 100 kronor i månaden, det var mycket pengar då, pustar hon.

Ceausescu förbjöd abort och uppmanade kvinnorna att skaffa många barn – de skulle bli framtidens arbetskraft i fabrikerna. Efter att diktatorn avrättades 1989 stängdes fabrikerna. De som jobbade där blev arbetslösa.

Maria Dumitrus jobb som "stormamma" räknades inte längre som ett arbete. När hon blev lungsjuk kunde hon därför inte få sjukpenning, som i Rumänien grundas på tidigare inkomst.

Det enda hon fick var ett minimalt socialbidrag.

Huset som hon hade blev hon av med. Det låg på mark som kommuniststaten hade

konfiskerat och delat ut till jordlösa. När Ceausescu föll krävde de tidigare ägarna att få tillbaka marken. Maria Dumitru och många andra förvisades till det här gettot. En trasig grusväg med ruckel.

Maria Dumitru, 65, lever på sitt socialbidrag – 330 kronor i månaden.
  • Maria Dumitru, 65, lever på sitt socialbidrag – 330 kronor i månaden.
  • En tvättmaskin utställd mitt på jorden, med röret instucket i en vattendunk.
  • Lungsjuka Maria Dumitru, här med ett av sina barnbarn, bor i den fattiga delen av Craiova.
  • "Kommunismen var mycket bättre, då hade jag ett hus inne i stan", säger Maria Dumitru.

Hennes vuxne son Ionel raglar sömndrucket ut från skjulet. Han blev inte framtidens arbetskraft. Det blev ingen av hennes tio barn.

Ionel har en dröm inbränd i bläck på sin platta bröstkorg. Ett palmträd. En sol. En kvinna.

Framför honom står det som blev verkligheten. En jordplätt. En äng full av sopor. En tvättmaskin utställd mitt på jorden, med röret instucket i en vattendunk.

Maria har fått vattnet av en granne. Hon tar upp barnbarnet som hon har glömt namnet på. Det enda hoppet hon har är ett ingripande från högre makt. Halvt kvävd rättar hon till syrgasslangen och rosslar:

– Jag tror att Gud kommer hjälpa de fattiga i slutänden.

Nicolae Artur "Brilliant" Miclescu är familjeöverhuvud i en klan som han säger består av tjuvar och romska ledare i Craiova.

En kusin och en svåger har båda varit romska presidenter. Pappa var något som på rumänska heter "stăbor", som han förklarar är en "zigenardomare". Själv har han flera företag, ett som hyr ut bostäder, en marknad där romer säljer begagnade kläder, en äktenskapsförmedling och något han kallar "zigenarråd". Han får också betalt för att komma och döma i det han kallar för "zigenardomstolen".

Brilliant spatserar runt i svartvita lackskor, vit skjorta och svart sjal på nedervåningen av sin pampiga villa – en sal med biljardbord, konferenslångt matsalsbord och  väggar täckta av släktfotografier.

Ute på gården helsteks ett lamm. Dottern Perla är lång och vacker i vitt. Brilliant tog henne ur skolan när hon var 14 för att hon inte skulle förälska sig i någon pojke. En av sönerna heter Diamond.

När Brilliant var liten livnärde sig föräldrarna och mor- och farföräldrarna på att tigga och stjäla. Brilliant föddes i fängelse, levde sitt första år på barnhem och sedan hos sin mormor som var spådam. Han minns hur han gick barfota på vintern. När han skulle hämta mannagrynsgröt från Barnavårdscentralen, där en bror var inskriven, kunde han inte låta bli att äta lite, lite i taget av gröten på vägen. När han kom hem sa han att han ramlat och spillt ut den.

Då fick han stryk.

Nicolae Artur ”Brilliant” Miclescu bor i en annan del av Craiova än Maria Dumitru. Han är familjeöverhuvud i en klan av tjuvar och romska ledare i Craiova. Foto: Christoffer Hjalmarsson

Jag betraktar mannen som gjort en lång klassresa och för sig som en karaktär i en film.

– Varför är romerna överrepresenterade bland Rumäniens fattiga? ber jag honom berätta.

Brilliant sticker ner sina solglasögon i skjortöppningen och visar mig över innergården till sitt kontor. Det är glatt gult och inrett med blommor, en världskarta, statyer. Han sätter sig tillrätta och tar ordet:

– Zigenare har fler barn än rumäner och efter Ceausescutiden har inte alla zigenska familjer klarat av att skicka barnen till skolan eftersom de inte haft råd att köpa  skolväskor, skoluniformer, skollunch och sådant till alla barnen. Många av dem är därför analfabeter och kan inte få ett jobb. Därför har många blivit tiggare, de stjäl, eller så arbetar de på svarta marknaden.

Perla kommer in och serverar drycker från ett fat. Brilliant fortsätter:

– I Rumänien finns ett stort problem med diskriminering av romer. Även när du varit kvalificerad för ett jobb har du inte fått anställning på arbetsplatser där rumäner är i majoritet. Bara ett fåtal romer har fått jobba där och de har fått lov att bevisa att de är överkvalificerade.

Brilliant talar oavbrutet och håller ärligt ut handflatorna:

– Sanningen är att på sätt och vis gör även vi saker som inte får oss att framstå i bra dager. Han syftar på saker som att stjäla, vilket han anser är acceptabelt för att klara levebrödet, men att det inte ska överdrivas, för då kan man gripas och familjen splittras – något han menar att andra skulle utnyttja.

– De skulle röva bort mina döttrar, döttrarna skulle gifta sig med vem som helst, men som närvarande i min familj gifter jag bort mina döttrar. Hos oss finns en stolthet, det accepteras inte att kvinnan pratar med en annan man, kvinnan måste respektera mannen, flickan som gifter sig måste vara ren och oskuld, och hon ska vara med familjen, och uppföra sig korrekt mot familjen.

Mina öron blir allt mer häpna. När jag får tillfälle inflikar jag:

– Vad är en klan?

– Det kan ha två betydelser. Det kan vara en familj, och då bestäms klanens storlek efter hur stor släkten är. Eller så kan det vara en grupp som har slutit sig samman och gör dåliga saker. Som att låna ut pengar mot ränta och om pengarna inte betalas tillbaka så gör de dig illa, terroriserar dig.

Brilliant med dottern Perla. Han tog henne ur skolan när hon var 14 för att hon inte skulle förälska sig i någon pojke.
  • Brilliant med dottern Perla. Han tog henne ur skolan när hon var 14 för att hon inte skulle förälska sig i någon pojke.
  • Brilliants svartvita lackskor.
  • Brilliant föddes i fängelse, men bor nu i en pampig villa i Craiova.
  • Väggarna hemma hos Brilliant är täckta av släktfotografier.

I Sverige rapporteras att prostitutionen bland rumänska migranter är utbredd. I Malmö har andelen som säljer sex på gatan ökat, majoriteten kommer från Östeuropa och det finns misstankar om människohandel.

På frågan om det finns klaner som baserar sin verksamhet på prostitution svarar Brilliant:

– Ja, det finns i de flesta städerna sådana som har skickat folk till andra länder och de får pengar hemskickade. Antingen skickar man också dit män för att övervaka tjejerna, eller har förtroende för tjejerna som då skickar hem pengarna själva.

– Förekommer även organiserat tiggeri?

– En liten del. Många tigger för att de behöver, de har barn och de vill inte stjäla. Men det finns också de som organiserar sig, som utnyttjar andra för att tigga, för att själva tjäna pengar. De behöver fler människor som åker i väg och tigger åt dem i andra länder. Det här måste vi åtgärda för det svartstämplar oss som etnisk grupp.

"Jag vet inte om zigenare får bostäder i Sverige men hursomhelst så är nyckeln till integrering att barnen går i skolan"

– Är stölderna organiserade?

Brilliant dricker av sin Red Bull och säger:

– Det finns folk som åker i väg och tigger och om de inte får ihop tillräckligt med pengar så börjar de stjäla. Och så åker de i fängelse. Och i fängelset diskuterar de med andra hur man stjäl. Och när de släpps ut finns det sådana som organiserar sig och stjäl tillsammans. Men jag hoppas att folk förstår att inte alla zigenare stjäl. De finns sådana som är tvingade att utifrån sin situation tigga eller stjäla, och om de gör det för att försörja sina familjer så är vi okej med det.

– Hur kan svenskar hjälpa dem som tigger på gatan?

– Jag vet inte om zigenare får bostäder i Sverige men hursomhelst så är nyckeln till integrering att barnen går i skolan. Ge socialbidrag till de föräldrar som skickar sina barn till skolan. Och gör de ändå inte det så ska de inte längre få bidrag och ska skickas tillbaka hem till Rumänien. Fortsätter de tigga trots att de får hjälp så vill de inte utvecklas.

När vi står och småpratar innan jag ska åka funderar Brilliant på något, vänder sig mot mig och föreslår:

– Kanske är det bäst om jag kommer till Sverige och pratar med tiggarna?

En som skiter i tiggarna är taxichauffören som kör mig genom centrala Bukarest och korsar sig över bröstet varje gång vi passerar en kyrka.

Över 80 procent av rumänerna är ortodoxa. Det som ska bli en av världens största katedraler byggs bakom Ceausescus parlamentspalats, den näst största administrativa byggnaden i världen efter Pentagon och en av de dyraste byggnader som någonsin uppförts.

När en nattklubb brann i Bukarest i slutet av oktober och sjukhusen kollapsade av att knappt 200 skadade behövde akutvård protesterade tusentals rumäner som menar att politikerna är korrupta och hellre lägger pengar på kyrkor än sjukhus. Samma kritik brukar riktas mot att inga pengar läggs på utsatta och minoriteter.

Brandkatastrofen tog 32 människors liv och slutade med att den korruptionsmisstänkte statsministern avgick tillsammans med sin regering.

Taxichauffören röker och korsar sig i ett. Han tycker att pengarna ska fortsätta gå till kyrkan och den kämpande medelklassen som knappt finns. Hans glädje är att sjunga i en ortodox kör.

Han slänger blickar på mig genom nikotinmolnet:

– Vad gör du i Bukarest?

– Jag är journalist, jag är här för att skriva om romer. Vissa av dem kommer till Sverige och tigger.

Det blir konfunderat tyst i förarsätet. Sedan utbrister han:

– Jaha, du menar zigenare? Jag gillar inte heller dom. Du vet väl att dom inte är rumäner?

Det är ett folkslag som kommer från Indien, dom finns överallt i Europa, i Bulgarien, Italien, Spanien, Serbien ... dom lever likadant överallt. Dom är lata, dom är smutsiga, dom ljuger. Dom tvättar inte sina barn. Han kastar ut en fimp genom vindrutan. Jag fångar hans ögon i mittspegeln.

– Tycker du inte synd om dem som sitter på gatan och tigger?

Han tittar bort. Jag får inget svar.

Efter flera kvarter förtydligar han:

– Alltså, dom är inte rumäner. Dom skämmer ut oss. När jag kommer utomlands och säger att jag är rumän tittar folk snett på mig.

Överallt i Bukarest finns getton insprängda. De flesta är etniskt blandade. Ett ligger bredvid en exklusiv tennisklubb.

De beskrivs som "fickor" – områden av djup fattigdom som det inte går att klättra upp ur om man en gång trillat ner i dem.

I den ökända söderförorten Ferentari finns ett illegalt romläger i ett nedlagt  industriområde. Träkyffen och husvagnar trängs på en rektangulär yta mellan glåmiga höghus och anskrämligt krumbuktande värmerör. Männen sitter på ena sidan av lägret.

På andra sidan tar kvinnorna hand om barnen.

I jämförelse med de hemlösa som kryper in och sover under rören har de som bor i lägret det välordnat.

Först vill de inte släppa in mig genom grinden. Lägret har rivits tre gånger och de är rädda för att det ska hända igen.

Men kommunen har även gett viss hjälp. De har dragit hit vatten som de boende får gratis, och el som de får betala för. Barnen går i avgiftsfri skola inte många steg härifrån.

"Politikerna stjäl och köper stora hus och fina bilar till sig själva"

"Stormamman" Ana Cozac tycker inte att det är någon hjälp. Hon breder ut sig i hela sitt omfång i en av sofforna som står runtom i lägret och klagar med kraften av 64 års missnöje:

– Rumänien är ett dåligt land. Det går det inte att göra något åt!

Hon garvar som om det vore ett slitet skämt:

– Om hundra år kommer det vara likadant! Politikerna stjäl och köper stora hus och fina bilar till sig själva. Och vi äter bara potatis! Och har inga jobb!

Några minuter senare kommer en av hennes söner hem – från sitt byggnadsjobb. Ana Cozac tycker inte att det är ett arbete att tala om.

– Han får knappt hundra kronor om dagen! skrockar hon.

Det är lite mer än den lagstadgade minimilönen i Rumänien. Efter ekonomiska krisen 2008 blev många av med sina jobb och lönerna för de som fick vara kvar sänktes. Både romer och etniska rumäner drabbades och miljontals valde att söka sig utomlands – de som tigger är en liten minoritet av alla rumänska migranter. Ana drömmer sig tillbaka till kommunismen:

– Då hade alla jobb och nånstans att bo. Jag hade en lägenhet!

– Var låg den lägenheten?

– Där! utbrister hon och pekar med ett bestämt finger på ett av höghusen som tronar

upp sig bredvid lägret.

– Vad hände med den då?

– Min dotter bor där nu. Vi får ju inte plats där längre.

– Vilka är vi?

– Vi! nickar Ana åt de runt hundratalet människorna i lägret.

– Är ni släkt?

Anas ansikte spricker kärleksfullt upp:

– Alla är mina barn – 13 barn, 46 barnbarn och 18 barnbarnbarn!

Följer man de trista höghusen en kilometer västerut och vindlar in på en lugn bakgata kommer man till de romska maffiabröderna Camatarus residens. Murarna är så höga att inte ens taket syns. En vakt står utanför.

Camatarumaffian är de som ytterst styr knarkhandeln i området. De gör också pengar på att vara lånehajar.

Ännu ett par kilometer västerut ligger ett getto där en kvinna som vi kan kalla Dora håller på att gå under. Hennes släkt gör pengar på att köpa och sälja begagnade kläder.

Ibland räcker inte pengarna till.

Doras barn hittades på en soptipp. Där samlade de metallskrot. En syssla som en del romer försörjt sig på i årtionden.

Hon misstänktes för exploatering av barnen. De små togs ifrån henne och sattes på barnhem. Ett barnhem där hon oroar sig för att de blir slagna.

Oron är så stark att hon säger att hon tar livet av sig om hon inte får tillbaka barnen. Hon tycker att polisen och socialen diskriminerar henne.

En dag när jag går med Dora från bussen tar en dam tag i min axel.

– Du kan inte gå med den där, varnar hon.

Hon säger "den där" som om Dora var ett djur.

– Det är okej, det är en vän, svarar jag.

– Nej, inte okej. Akta dig, envisas damen.

"Vänligen gå ut, och se till att ni tvättar er då och då"

Några veckor senare sätter jag en dold kamera på Dora och åker in till Uniiri, ett centralt shoppingcentrum, för att ta reda på om hon diskrimineras av samhället. Jag har tidigare varit här med en ung romsk man utan att få några reaktioner.

Nu spårar det ur redan på spårvagnen. En etnisk rumänska antyder från sitt säte att Dora och hennes syskonbarn som hon har med sig kan vill stjäla av mig. Framme vid köpcentrumet reser sig två killar från en trappa och frågar:

– Har hon tagit något?

I en butik där Dora går in för att titta på klänningar blir hon tillsagd att lämna:

– Vänligen gå ut, och se till att ni tvättar er då och då, uppmanar ett biträde.

– Tvättar vi inte oss? ifrågasätter Dora.

– Du luktar illa.

– Luktar jag illa? Var någonstans då?

– Det vet jag inte. Gå!

I en hipsteraffär stoppas hon redan i dörren av en tjej i skinnförkläde:

– Chefen har sagt att ni ska stanna utanför.

– Jag vill köpa något. En väska.

– Här kan du inte handla någonting. Vi har inte vad som behövs.

– Kan vi inte titta på någonting som ni har här?

– Det går inte alls.

När jag berättar om händelserna för en polis säger han att det här är en typ av diskriminering som är förbjuden och att butikerna ska bötfällas.

– Vi har haft problem med diskriminering i Rumänen men det är bättre nu. I dag finns romer inom alla yrkesområden, även inom politiken och i poliskåren, säger han.

Det finns forskare som menar att romernas utsatthet inte bara beror på diskriminering utan även på att de på grund av sin förtryckande historia inte är rustade för att konkurrera i en liberal marknadsekonomi.

Romerna på Balkan var precis som de svarta i USA slavar fram till 1865. En rest av det arvet är att många vuxna romer är analfabeter, vilket gör det svårt för dem att komma in på arbetsmarknaden – oavsett om de blir diskriminerade på grund av sin etnicitet eller inte.

Dora är till exempel analfabet och pratar inte rumänska utan bara romani. För att minska den typen av fattigdom och utanförskap menar flera att det måste finnas en fördelningspolitik, som jämnar ut klasskillnaderna.

Kritiserat EU-projekt

"Decade of Roma Inclusion" 2005-2015 var ett EU-projekt då tolv länder slöt sig samman med mål att bryta romernas utanförskap. Mångmiljonbelopp slussades via Världsbanken till de olika länderna, främst till informationsprojekt och yreksutbildningar, med svagt resultat.

Kritik som riktats mot projektet är att insatserna inte alls förbättrat den faktiska situationen i gettona, och att det hade varit bättre att satsa pengarna på till exempel skolor i utsatta områden.

EU-fonder och hjälporganisationer har ännu inte lyckats med detta. En sak som organisationer brukar göra är att lära romer traditionella yrken, som att tillverka kastruller. I en brutal marknadsekonomi som Rumänien kan det sluta med att romen har rostiga kastruller i sin trädgård, men fortfarande inget jobb.

Paul, en journalist, menar att fattigdomen härstammar från slaveriet och upprätthålls som en dålig cirkel som ingen får stopp på.

– Det är inte bara diskriminering som är problemet i getton utan att barnen ser vuxna stjäla, tigga eller missbruka och då får barnen inte några goda förebilder.

Frågan om ansvaret bollar han vidare till mig:

– Getton och fattigdom är inte längre en nationell fråga, så vad gör ni i Sverige åt romerna? Har ni lyckats bättre än oss med att integrera dem? Är det inte lättare för er att ge dem hjälp eftersom ni har ett väl utbyggt socialt skyddsnät?

– Men lösningen kan väl inte vara att flytta alla romer till Sverige? bollar jag tillbaka.

– Nej, det är självklart ingen lösning att flytta alla romer till Sverige, men om något romskt barn börjar gå i skola i Sverige och får ett bättre liv där så är ju det bra.

Bankmannen som följde med till palatsstaden Buzescu och förklarade för mig hur de som lever i romska samhällen gifter bort sina unga döttrar är en integrerad rom. En av många som jag möter utan att kunna identifiera som rom.

Buzescu. Foto: Magda Gad

Räknar man på hur många romer som uppger att de fått barn med etniska rumäner når man slutsatsen att 80 procent av alla rumäner har romskt påbrå (Källa: Valeriu Nicolae, Policy Center for Roma and Minorities).

Men få vill "komma ut" som romer då de befarar att det kan påverka dem negativt.

Det får mig att tänka på hur det var i Sverige för inte så länge sedan när många med invandrarbakgrund bytte till mer svenskklingande namn för att lättare få jobb. Än i dag har vi invandrartäta områden där skolresultaten är sämre och arbetslösheten högre, precis som i de romsktäta områdena i Rumänien.

En varm kväll tar jag en drink med bankmannen på en av stadens hippa uteserveringar.

Bord och hängmattor breder ut sig under lummiga träd som en oas.

Han berättar att utbildningen vände hans liv. Hans föräldrar sa att han måste studera.

Det gav honom en nyckel till majoritetssamhället. Men hans hjärta är kvar bland dem som lever i utanförskap:

– Att folk sitter hemma och inte jobbar och inte skickar sina barn till skolan beror på att de känner att de ändå inte kan bli något. Det finns inga drömmar och inget hopp.

– Vad kan man göra då? vill jag veta.

– Vad ni i Sverige kan göra är att aldrig ge pengar utan att kräva en insats tillbaka.

Tiggeri är ingen lösning. Hjälp dem med bostäder och jobb mot att de låter barnen gå i skola.

– Men vi har ju både bostadsbrist och arbetslöshet i Sverige och det är stor konkurrens även om lågkvalificerade jobb. Hur ska det gå till?

Bankmannen tittar skarpt på mig över bordet:

– Vi lever i en global värld. Ni öppnar Ikea här och slår ut alla småföretagare och sedan säger ni att det inte finns bostäder och jobb åt tiggare i Sverige. Ni kan inte bara få de positiva bitarna.

Tolk och fixare: Madalina Botoran