Lägret i Sorgenfri – ödetomten som blev Sveriges största slum


MALMÖ

I nästan två år var det Sveriges största slum. Hem för närmare tvåhundra rumäner, men också en viktig plats för hallickar, skrotsäljare och aktivister.

Expressens Johanna Karlsson berättar den okända historien om lägret i Malmö.

Det sägs att Rumänien är ett fattigt land. Men hur illa är det egentligen?

40 procent av alla rumäner, alltså 8 miljoner av landets cirka 20 miljoner invånare, riskerar att leva i fattigdom eller socialt utanförskap. Hälften av Rumäniens romer, 600 000‐700 000, lever i absolut fattigdom.

Källa: The Policy Center for Roma and Minorities och Caritas

Han kör henne i tre dygn. En kompis avlöser ett tag men kliver av i Dresden.

De två chaufförerna sover i skift. Maria själv sover helst hela tiden. När de kör in i Malmö sover de på ett Ibishotell bakom stans fotbollsstadion. I grillen över gatan hänger privata bilder på en ung Zlatan. Det är så Maria lär sig att hon är i Malmö. Inte för att det gör någon skillnad.

"Chauffören" är vad hon kallar mannen i bilen när hon pratar med mig. Som vore det hennes europeiska privatchaufför. På sätt och vis är han också det, och bestämmer från dag till dag vilken sida av Öresundsbron de ska jobba på. Det är när chauffören från ingenstans checkar ut dem båda som hon kommer fram till deras riktiga bostad på ödetomten.

– Det är en parkeringsplats, beskriver Maria sin bostad första gången vi träffas.

Det visar sig att hon pratar om lägret. Jag har bara inte hört någon kalla det parkeringsplats på väldigt länge. Egentligen är det en rimlig beskrivning.

Ungefär en tredjedel av Marias närmsta grannar bor i provisoriska skjul byggda av lastpallar och presenningar medan majoriteten, däribland hon själv, håller sig i raden av bilar och husbilar närmst stängslet längs sidorna.

De går ibland ut för att värma sig runt den stora elden som alltid brinner nära ingången.

Bilen är samma bil hon kom till Sverige i. Och föraren är fortfarande kvar med henne. Men han är morgontrött. När de börjar nio på morgonen och han parkerar bilen bredvid pizzerian i hörnet för att hålla koll händer det att han somnar bakom ratten. De går alltid upp tidigt. När pizzerian på hörnet öppnar är de redan i slutet av arbetspasset.

– Tjejerna som börjar på seneftermiddagen verkar inte ha förstått hur man undviker civilpolisen, förklarar Maria.

Poliserna på andra sidan gatan, vid kyrkogården, tar främst hennes tid. De griper inte kunderna men de startar diskussioner, påminner om sexköpslagen, tar upp onödig tid. En del av kunderna ger upp och åker hem, andra säger att de känner Maria, att de har all rätt att umgås och så stängs bildörren.

”Maria”, okänd ålder, från en medelstor stad i Rumänien, prostituerad: ”Jag kommer från… Nej förresten, skriv Bukarest och skriv 27 år. Livet jag har hemma hör inte ihop med vad jag gör här. Jag tänker på min man innan jag pratar. Han behöver inte få höra om det här. Marknaden i Malmö är inte bra. Det är svårt att tjäna pengar när poliser utan uniform hela tiden vill komma fram och till bilar som stannar och ställa tusen frågor. De skrämmer bort en del som vill köpa. Mycket, mycket problem för kunderna. Äldre kvinnor är också arga. De stod här förut och tycker att vi säljer för billigt nu. Att vi förstör prisnivån. Jag tar 500 kronor. På en dag blir det kanske 2000. Det skickar jag hem till min man och son. Jag reste i tre dygn för att komma hit i min chaufförs bil. Där sover jag också. Vi parkerar inuti lägret för att vara i fred. Där vaknar alla tidigt för att gå ut och tigga innan människor börjat jobba. Jag börjar klockan nio och slutar när solen går ner. Jag önskar att alla lät oss vara så att vi kunde tjäna ihop pengarna snabbare. Vi slösar mycket tid.” Foto: Tomas Leprince

Baguetter, pasta, oöppnade korvförpackningar. Inspektörerna hittar verktyg, mediciner, sängkläder.

När Rima Daoud går in har grävmaskinerna rivit skjulen. En kollega lyfter undan en plastpåse från ett snabbköp som ska överlämnas till polis. Den är fylld med ammunition. 0.22-kalibrig, antecknar poliserna senare och kommer aldrig fram till vem som stått för vapenbrottet. Sådant är inte helt lätt i ett kvarter med okända hyresgäster.

De är här för att påbörja saneringsarbetet. I en djup sänka som tidigare varit del av skateboardåkarnas område har skräp kastats så att ytan är jämn med marken. Miljöinspektörerna vill källsortera, men kan inte gå igenom skräpet med händerna. Det får föras bort och sorteras på tippen.

Lägret är överhuvudtaget inte tömt. Stora mängder mat ligger överallt.

Baguetter, pasta, oöppnade korvförpackningar. Inspektörerna hittar verktyg, mediciner, sängkläder.

Rima Daoud tillbaka vid kvarteret Brännaren, tre veckor efter att lägret tömdes. Hennes bedömning är att lägret utgjorde en omedelbar och allvarlig hälsorisk. Foto: Lisa Mattisson
Vito delar med sig av dagens lunch. Som moldavisk muslim kände han sig aldrig hemma i lägret, trots att hans tiggarplats utanför Willys ligger minuter därifrån. Foto: Lisa Mattisson

Det är första gången Rima Daoud går in på insidan av skjulen. Hon ser stora, riktiga sängar. Ett påslakan är ovanligt tungt. Hon drar i det för att skaka täcket. Något stort som skolbänkslinjaler drar åt olika håll inuti – fem levande råttor vill ut.

Miljöinspektörerna som har gått inför att sanera ödetomten den här novembermorgonen har olika bakgrund. Ett par av dem fokuserar på oljespill. Men Rima Daouds kommer från arbetet som miljöinspektör hos stadens olika slumvärdar. Hon har evakuerat Malmöfamiljer från mögel, fuktskador och ohyra. Nu kryssar hon mellan råttor och ammunition i boendet som stått i nära två år och blivit till en egen liten värld.

Kvinnorna vid toaletten har den typen av ögonlock som antirynkkräm inte fäster på.

Kvinnorna som lånar toaletten blir yngre och yngre. Selda kan bara gissa.

Tjugo? Själva säger de att de är 25 och 27, vilket framstår som otänkbart när hon möter deras blickar. De har den typen av ögonlock som antirynkkräm inte fäster på.

Selda Daghan kallar det tjejerna gör på toaletten för att rensa. Det betyder att avlägsna rester efter sex från underlivet och torka av inför nästa kund.

En vanlig dag står tjejerna ute mellan sju och tio timmar. Några går två och två.

Seldas familjerestaurang är den enda serveringen i anslutning till gatan.

Tjejerna har två favoriträtter. Te för tio kronor och energidrycken Power King för tio kronor. Men mest behöver de det rinnande vattnet på toaletten.

Tjejerna blir något som Selda och hennes familj diskuterar dagligen. Deras inblandning är högst ofrivillig, men pizzerian de äger råkar ligga just i hörnet mellan lägret och det framväxta prostitutionsstråket. När det är tomt på kunder iakttar de ibland gatan från fönstret.

Selda Daghans restaurang har hamnat mittemellan ett läger för tiggare och ett centrum för sexköp. Foto: Lisa Mattisson

Familjen ger tjejerna namn. Som den arga, den tjocka, den som kan turkiska för att hon lärt sig det i Bulgarien. Maria kallas för den lilla. Selda minns henne mest.

– Hon kunde inte gå i högklackade skor. Det är så jag visste att hon var oerfaren. De av tjejerna som jobbat i många länder tidigare gick vant. Men den lilla vinglade.

Tidigare har sexsälj i mindre skala förekommit på Industrigatan på andra sidan ödetomten samtidigt som själva tomten befolkats av skateboardåkare och outtröttliga efterfestare. Men två saker förändras våren 2014. Några husbilar parkeras på den inhägnade ödetomten och börjar bre ut sina tillhörigheter. Och Agneslundsvägen, precis bakom tomten, får en ny befolkning.

Under sommaren börjar tre kvinnor i sällskap komma in på pizzerian i täckande långa kjolar och byta om på toaletten till lättare kläder, innan de ställer sig på Agneslundsvägen. Plötsligt nio tjejer i rad stå längs det från en kyrkogård skuggade stråket utanför fönstret.

Förändringarna sker stegvis. Skateboardåkarna kommer inte längre in för kebab. Deras ramp på ödetomten blir stöttepelare åt små skjul och de börjar välja andra sportytor. Biltrafiken går plötsligt sakta på Agneslundsvägen.

Selda glädjs när hon ser representanter från kommunens insats på plats en kväll, men hon upplever att de inte gör mer än att dela ut kondomer.

Hennes man Mustafa uppfattar agerandet som närmast uppmuntrande av det som pågår. Och plötsligt märker Selda att barnfamiljer som brukat äta på restaurangen inte längre kommer till dit.

För att inte skrämma bort fler kunder försöker Selda hitta sätt att kasta ut tjejerna. Men de är smarta. De förstår att köper de en läsk kan hon inte göra något. De listar ut vem i personalen som är snällast, som låter dem lämna sina handväskor och extrakläder bakom kassan och som aldrig säger ifrån när de värmer sig. Och det tar emot att inte låta tjejerna få sin paus.

Särskilt Maria är svår att säga nej till. Hon vill ha kycklingvingar och salamipizza och säger att hon kan betala när hon "fixat pengar". Den lilla får alltid betala i efterhand.

– Hon vet så lite om Sverige, säger Selda. När de nya sedlarna började användas kom hon in och trodde att hon blivit lurad. En äldre kollega till henne kom in med blåslagna ögon en morgon. Jag är kvinna. Min dotter är i tjejernas ålder. Jag blir ledsen av att se att männen stannar och köper dem.

De är andra gången på ett år de behöver ringa socialen för att skjutsa i väg sovande barn från Industrigatan.

Öster om lägret ligger en byggnadslänga som från och till hyst minst en livlig svartklubb. Är det polisutryckning i området är det hit piketbussen kör först. Länge huserade det lokalt ökända ungdomsgänget Black Cobra i en källare här. Där kunde de fika och festa i fred men ur diskretionssynpunkt var de ingen optimal hyresgäst och mot slutet av 2014 tvärvänder uthyrarna. De tänker ut en smartare plan. Ungdomar med specialintresse för dansmusik på vinylskiva bjuds in att arrangera fest här.

Upplägget är vattentätt. I dörren står samma personer som hyrt ut till Black Cobra och tar emot inträdet. En hundralapp per person. Närliggande föreningar hävdar att imagebytet varit avsiktligt. Om källaren hyrs ut till vad grannarna kallar luffare – unga kulturintresserade från kvarteren runt Möllan – kommer polisen att lämna festerna i fred.

Men byggnaden har fler möjligheter än så. Vid ett tillslag hittar polis en familj om fyra personer som bor i den gamla kontors- och industrilokalens övre utrymmen. De är andra gången på ett år de behöver ringa socialen för att skjutsa i väg sovande barn från Industrigatan.

Malmö ligger öppet för havsvindar. Det regnar vilt varje månad. Vid översvämning går tankarna lätt till de som bor i provisoriska lokaler som källare, föreningslokaler och svartklubbar.

Egna kaminer och provisoriska spisar hittades i skjulen.
  • Egna kaminer och provisoriska spisar hittades i skjulen.
  • En bilmotor har styckats så att delarna kan användas eller säljas.
  • De provisoriska bostäderna låg tätt i kvarteret Brännaren. En reklambild på Pernilla Wahlgren har satts upp på en dörr.

Kvarteret Brännarens grundstomme är lastpallar. Majoriteten kommer från livsmedelsgrossistens Abdos lager som de bor granne med. Lika självbyggt som husen är lägrets styre. I en föreningslokal tre kilometer bort på Krusegatan görs konflikter upp i vad som kallas för en romsk rättegångssal men som ser ut som en caféinredd diskussionsplats.

I budgeten för 2015 avsätter Malmös kommunstyrelse 5,6 miljoner kronor till den nyinresta romska gruppen i staden. Men anslagen går framför allt till projekt utanför det autonoma kvarteret Brännaren. Självständigheten är områdets signum.

Vid årsskiftet är ödetomten fullbyggd med små bostadsskjul omringade av bilraderna. En grupp volontärer bekostar två bajamajor och en container till det nya kvarteret. Sängar och möbler bärs dit. En politisk entusiasm växer fram kring stadsdelen som bryter alla regler.

I kriminella kretsar är biltvätten på Industrigatan känd som en skyddad plats att slå sönder någon på.

Maria lär sig var runt Industrigatan det går att vara i fred. Mittemot svartklubben ligger en obemannad biltvätt. Ödsliga ytor som används då och då dygnet runt. Marias chaufför använder den sortens platser till att parkera utan att släppa Maria ur sikte, Maria för möten med kunder. Det viktigaste i varje möte är att betalningen inte märks. Ibland parkerar de inne i lägret. Sex kan du ha direkt i bilen bara det inte syns när femhundringen byter händer.

Platser utan insyn blir mer och mer åtråvärda runt Industrigatan. För den som haft Malmövänner i kriminella kretsar är biltvätten på Industrigatan känd som en skyddad plats att slå sönder någon på. I anmälningar från adressen nämns inringare som slått 11414 och uppgett att "de slår ihjäl en kille på biltvätten". Det är en sorts laglös straffyta dit fiender kan släpas för en uppgörelse utan insyn.

Expressen har varit i kontakt med företagaren som driver biltvätten. Han säger:

– Kriminella uppgörelser känner jag inte till, men däremot prostitution. Det står tjejer i alla korsningar, de står vid utfarten från biltvätten. Kunderna klagar och väljer att åka till andra tvättar. Men jag kan inte hela tiden stå och vifta bort människor som inte har där att göra. Och ringer man polisen så har de inte tid att ta hand om sådana problem.

Företagaren berättar vidare:

– Vi har inbrott titt som tätt och de klipper sönder vårt staket hela tiden och tömmer våra skrotlådor och allt bredvid biltvätten. Vi driver ett annat stort bolag där vi får mycket stålskrot som vi slänger i en container. Vi behöver aldrig åka till återvinningen med innehållet, för det är människor som ser till att det aldrig är någonting i den. Jag har gjort minst tio polisanmälningar, om skadegörelse och stölder. Men de lägger ner förundersökningen varje gång, så jag har slutat.

Företagaren som driver biltvätten på Industrigatan säger att han kontaktat polisen många gånger, men att han slutat ringa dem eftersom inget händer.
  • Företagaren som driver biltvätten på Industrigatan säger att han kontaktat polisen många gånger, men att han slutat ringa dem eftersom inget händer.
  • Agneslundsvägen, kläder lämnade på marken. När lägret rivs lämnar de många av de prostituerade snabbt området.
  • Flera tv-apparater och skärmar hittades i lägret efter avhysningen.
  • Efter rivningen av lägret har nya tjejer dykt upp på Agneslundsvägen har nya tjejer dykt upp. Men de är betydligt färre än förut. I mitten av november är bara en kvar.

På Industrigatan ökar trafiken. Samtidigt som bilar går in och ut ur lägrets port på Industrigatan är gatan själv ett tillhåll för racing. En registerslagning visar på ett tjugotal trafikrelaterade brott, från rattfyllor till stölder ur motorfordon, men i majoriteten av fallen går de inte att se om de utförts av lägrets boende eller förbipasserande. Kvarteret Brännaren har inte fasta adresser som du kan slå på hos polisen utan är just en tomt som gränsar till stora vägar. Söker du brottsstatistik får du söka på adresserna runt omkring och sedan lista ut vilka misshandelsfall som skett innanför eller utanför stängslet. Nästa problem blir att namnen på de inblandade inte direkt listas i en prydlig folkbokföring. En projektledare på en hjälporganisation anmäler att en kvinna blir misshandlad i lägret men förundersökningen läggs ner när det inte finns fullständigt namn på den drabbade.

Polisernas egna anmäningar om vapenbrott.

 Mats Karlsson är ställföreträdande polisområdeschef i Malmö och har följt lägrets utveckling. Han påpekar att det är viktigt att inte pådyvla människorna i lägret felaktiga påståenden. Samtidigt behöver inte brottslighet runt lägret handla om faktiska boende och "boende" är över huvud taget ett löst begrepp för ett kvarter så många vistas tillfälligt i.

 – Vi såg vid vissa tillfällen att vi anträffade stöldgods där. Vid ett tillfälle när vi biträdde länsstyrelsen och då såg polis på platsen en van. I den låg flera verktyg som var stulna. Men vi hittade ingen misstänkt.Vid ett annat tillfälle hittade vi en stulen husvagn. Men med tanke på mängden människor var det få tillfällen.

 – Däremot tror vi att om bosättningen hade fortsatt, hade den lockat till sig andra individer som vill gömma sig. Vi började se sådana tendenser. Individer med kriminella syften väljer ofta att gömma sig inne i en grupp. Det har vi sett vid andra tillfällen.

Under städningen efter avhysningen skrev tre inkallade poliser varsin anmälan om vapenbrott. De hade var för sig hittat 0.22-kalibrig ammunition i lägret den 3, 4, och 5 november. Miljöförvaltningen hittade en gömma som låg öppet i en plastpåse, medan ett annat ammunitionsfynd var förpackat i ask. Vem som förvarat gömmorna i lägret har inte klarats upp. Bosättningen vaktades fram till rivningen dygnet runt av skjulens hyresgäster och av aktivister.

Första september 2015 tillträdde Rima Daoud sin nya tjänst som enhetschef på miljöförvaltningen. Hon har tidigare varit miljöinspektör med Malmös slumvärdar som sitt ansvarsområde. Foto: Lisa Mattisson

Första september 2015 tillträder Rima Daoud sin nya tjänst som enhetschef på miljöförvaltningen. Dagen därpå går hon in i lägret. Ärendet är prioriterat. En lång byråkratisk gång har tillåtit lägret att växa till ett fast självständigt bostadskvarter med stor påverkan på sin stadsdel.

Två månader senare kommer många hundratals tysta Malmöbor omringa kvarteret Brännaren och personbilar blocka närliggande gator i spänd förväntan över att tidsfristen för avhysning går ut.

Rima Daoud tittar på skjulens utsidor. I mitten är de flesta byggda av lastpallar och presenningar. Längst in och skyddat från buller är allt fler av skjulen byggda med riktiga plankor. Flera bilbatterier och kablar ligger mellan de provisoriska husen. Miljöförvaltningen gissar att fyra personer bor i varje fordon och skjul vilket skulle ge kvarteret mellan 150 och 200 invånare.

Rima Daouds bedömning är att lägret utgör en omedelbar allvarlig hälsorisk. Marken är sedan tidigare svårt förorenad av gammalt industrispill. En skola som legat granne med tomten fick flyttas i slutet av 2013 efter att mögel och markgifter ansågs ha påverkat elevernas hälsa.

Avföring och skadedjur som påträffas i skjulen kan sprida smitta. Ett av de större problemen är eldandet i kaminer och öppet på den förorenade marken. Att ständigt vistas nära öppen eld är, förutom risken för bränder, en påfrestning för lungorna. Jag frågar Rima om de volontärer som hjälpt lägret att samla in ved bidragit till att försämra de boendes hälsa.

– Såklart, säger hon.

En av de första saker hon lägger märke till i lägret är att skjulen är numrerade. Någon har tagit sig tid att rita siffror på boplatserna enligt ett uttänkt system. En brevbärare hade kunnat hitta rätt hushåll.

"Självklart saknar vi platsen. Då hade vi någonstans att vara, nu har vi ingenting och fryser när vi sover."

Det står en bil i stråkets centrum, mitt på Agneslundsvägen. Ingen av tjejerna verkar hålla till på gatan den här morgonen. En blöt hög med t-shirt, kjol och handväska i jeanstyg ligger på trottoaren och minner om dem.

Två nyvakna barndomsvänner kollar ut ur varsitt fönster i mjukiskläder och jacka. Det är Florin Jonut och Costică Flavius. Bilen, som har irländska plåtar, tillhör en kompis säger de. Den stod tidigare parkerad inne i lägret.

Någon prostitution har de absolut inte sett, berättar de, varken här eller i lägret. Istället är deras anledning att vara här närheten till vad Florin genomgående kallar "platsen".

– Självklart saknar vi platsen. Då hade vi någonstans att vara, nu har vi ingenting och fryser när vi sover, säger han.

Jag undrar vad den konkreta skillnaden är. Precis samma bil är sovplats nu som inuti lägret. Det är knappt 200 meter mellan punkterna där bilen stått.

– Vi kunde elda. Där fanns en halv barack att ha kamin i och gå in och värma sig vid, svarar Florin.

Lägret hade också ytor att arbeta på. I Malmö finns flera personer som tar emot skrot, samlar i lastbil och säljer vidare till skrothandlare. En gata i Lindängen har en ständigt pågående konflikt om att skrothantering tar för stor plats utanför ett familjehus. I lägret klagade ingen granne.

Florin Jonut, 35, och Costică Flavius, 40, Târgu Jiu, tiggare: ”Vi är uppväxta i samma stadsdel och har följts åt i Europa. Första gången vi var i Malmö var 2014. Men när vi återkom i oktober hann vi bara bo tre veckor innan lägret revs. Det är mycket svårt att inte ha någon plats längre. Vi vill hitta ett nytt läger och vi vet att det finns. I Kalmar, där har de allt. Vatten, el, toaletter. Inte ens i Rumänien bor folk så fint.” Foto: Lisa Mattisson

Florin och Costică gissar löst att mellan 200 och 300 personer bodde på platsen. Majoriteten från Târgu Jiu, Craiova eller Râmnicu Vâlcea. Tre städer som alla ligger i sydvästra Rumänien. De två barndomsvännerna föredrar folk från Târgu Jiu, som de själva kommer ifrån. De är ordningsamma, menar de – kommer bara för att tigga och sen sova, inte festa, inte bråka.

Killarna håller kontakten med de flesta men saknar särskilt den äldre skäggprydde Octavian som tillfälligt återvänt hem för att fixa med pensionspapper. Octavian respekterades för sin ålder och sitt vackra språk och agerade medlare.

– I alla konflikter kunde man gå till Octavian och så påminde han om varför vi var här. Alla ska bara fokusera på att få ihop pengar att ta med hem.

Det fanns också ett skjul med flera sittplatser och bord där större medlingar kunde hållas.

Florian Jonut tycker att det blivit svårare att tigga i Malmö. Det händer att han inte försöker utan stannar i bilen en hel dag. När han på sensommaren återvände till Malmö efter en vända i Rumänien var någonting annorlunda.

Runt Centralen var flyktingkrisen i fokus. Och på platsen hade ett avhysningsbeslut satts upp. Budskapet: klockan 16 den 1 november ska alla ha lämnat kvarteret Brännaren.

Kompisgäng drar i varandra för att välja sida. Norra trottoaren betyder för rivningen, södra betyder mot.

En öppen eld hjälpte de boende i lägret att hålla värmen. Dagarna före avhysningen passade även många aktivister på att värma sig vid brasan.
  • En öppen eld hjälpte de boende i lägret att hålla värmen. Dagarna före avhysningen passade även många aktivister på att värma sig vid brasan.
  • Efter avhysningen protesterade delar av de boende i nästan tre veckor utanför kommunledningens kontor.
  • Inför avhysningen blev lägret mer politiskt.
  • Nätverket för romers rättigheter bildades ur ett engagemang för stadens tiggare.

Trafikstockning på Nobelvägen är inte särskilt vanligt. Trafikstockning på Nobelvägen en söndagseftermiddag i riktning mot en övergiven industritomt händer bara en gång.

Bil efter bil, Malmöbo efter Malmöbo, vill se stans autonoma kvarter antingen falla eller skonas. Uppe vid biltvätten har en kombi stannat till.

Mannen i familjen ropar åt mig och en pressfotograf. Han vill höra om vi vet något nytt. Sedan klockan ett har han, två små barn och farmor väntat på att få se action. Kommer polisen eller?

Framför lägrets ingång pågår något ännu märkligare. Till fots har upp emot tusen personer begett sig mot lägret. De står på gräskullarna utanför grannen Eon:s kontorskomplex. De har klättrat upp på närliggande tak för bättre utsikt. Och allra mest står de framför ingången.

Kompisgäng drar i varandra för att välja sida. Norra trottoaren betyder för rivningen, södra betyder mot. Jag frågar varenda människa hur de vet systemet, men de kan inte svara. Det är underförstått. Sedan står de där tysta och tittar på varandra. Utan banderoller, utan slagord.

Medieteam håller sig runt ingången där aktivister och de romer som fortfarande bor kvar intervjuas. Samtidigt som Malmö delas upp på vardera sida om en nu symbolisk gata. Jag har aldrig sett en tystare och samtidigt mer laddad folkmassa. Aldrig någonsin.

En polisman berättar senare att polisen förutsåg uppståndelsen och redan från början inte planerade att avhysa under söndagen då folkmassan var på plats. Det spelar mindre roll. Söndagsmanifestationen på Industrigatan handlar plötsligt om något större. Den visar hur åskådare till lägret väljer sida i konflikten, hur de står totalt åtskilda på var sin sida av gatan.

De prostituerade kom med lägret – och försvann när det revs.

De visste vad som skulle hända. Några dagar innan lägret rivs försvinner tjejerna från gatan. Jag kommer för att träffa Maria, men ingen är kvar.

Under dagarna som följer ser Selda Daghan inte en enda prostituerad i området.

– De bredde ut sig samtidigt som lägret byggdes upp och slutade dagarna innan det revs.

Första gången jag går in på pizzerian är det för att fråga efter Maria, som egentligen heter något annat men inte vill att hennes man och barn råkar känna igen henne i texten, och Selda förstår direkt vem jag menar. Det är den lilla med salamipizzorna och kycklingvingarna som inte kan gå i högklackat.

Vid det tömda lägret cirkulerar fortfarande de mest intresserade ur massan som stod och stirrade på var sin sida om Industrigatan den där söndagen.

Lokala SD-politikern Mariola Hansson stannar till i bil med sin Samsungtelefon utanför fönstret för att filma när jag genomför intervjun med Miljöförvaltningen vid ödemarken.

Tretton av de som bott i lägret accepterar kommunens erbjudande om betald resa hem till Rumänien. Några får del av platser på ideella boenden för migranter som inte sökt asyl. Och en stor grupp fortsätter till en cykeltunnel precis framför Stadshuset där en protest tar form. Gruppen sover i tunneln, med madrasser och filtar skänkta av frivilliga, och får snart sällskap av aktivister.

"Det går inte att tjäna pengar i Malmö längre. Dom vill inte ge. Stor skillnad mot Lund."

Till närliggande kommuner ser jag inte många Malmötiggare röra sig. Bara Vito, som har diabetes och går hukad med käpp, känner jag igen direkt. Vito reste från Rîșcani i Moldavien till Arlöv i Sverige. Han inledde med att be om pengar runt Willys nära Industrigatan. Men i slutet av augusti hände något.

– Det går inte att tjäna pengar i Malmö längre. Dom vill inte ge. Stor skillnad mot Lund, säger han.

Han vet inte exakt vad som förändrats men har själv flyttat sitt tiggande till Hyllie, nära Öresundsbron, och till Lund och pendlar med ett Skånetrafikenkort och han vet att det var i slutet av sommaren som det började bli svårare. Särskilt i pendeltrafiken. Centralstationen blev fylld med folk, förklarar han och verkar syfta på flyktingkrisen. Den 11 september gick också regeringen ut och uppmanade svenskar att sluta skänka pengar till tiggare.

Vitos första tiggarplats vid Willys gränsade till lägret. Han har besökt det men skulle aldrig sova där, säger han.

– Jag är från Moldavien, jag är muslim, ingen som jag sover där men jag är välkommen in på besök. De som bor där är rumäner och det är mycket fester och aktivitet där som gör det svårt att sova, säger han.

Några löneanspråk har han inte. "Jag tror inte på pengar".

Catalan Mihai, 36, Malmö, tolk, volontär: ”Jag har tolkat åt alla medier som varit här. Dansk tv, rumänsk tv, al-Jazeera, Sveriges radio. Åt kommunen. På första maj. Nej, jag tycker inte att jag borde bli avlönad. Jag tror inte på pengar. Jag började engagera mig i lägret efter att ha pratat med folk på gatan och sett att hjälp behövdes. Jag sov också några nätter i lägret i en husvagn.” Foto: Lisa Mattisson

Catalan Mihai fryser. Cykeltunneln utanför Stadshuset blir kall under novembernätter.

Sedan rivningen av lägret har han befunnit sig här, ibland natt, ibland dag, ibland både och.

Den som sett medial bevakning av Malmölägret har sett Malmöbon Catalan Mihai. Det var för två år sedan hans engagemang väcktes. När konflikten intensifierades började han gå ifrån sin lägenhet för att sova med gruppen utomhus. Tidigare har han jobbat som affischerare för nattklubbar och musikevenemang och är ett välkänt namn på Möllan i Malmö.

När ett medier besökt lägret har Catalan varit den första reportern ryckt tag i. Han har blivit lägrets mer eller mindre officiella tolk. Han har använts av kommunen i möten där de boende vill förhandla, han har tolkat romers tal på Vänsterpartiets happening under första maj, han har tolkat åt Sveriges Radio, al-Jazeera, Politiken, dansk public service, rumänsk tv, flera dagstidningar.

Nätverket för romers rättigheter stannade kvar på kvarteret Brännaren in i det sista.
  • Nätverket för romers rättigheter stannade kvar på kvarteret Brännaren in i det sista.
  • Catalan Mihai (till vänster) är en frontfigur inom de ideella insatserna för lägret och sov själv där ett par nätter. Malmös högsta politiska tjänsteman Luciano Astudillo ifrågasätter Catalan Mihais roll i protesterna utanför Stadshuset efter att lägrets boende avhysts.
  • Polisen avhyste alla boende i lägret i Sorgenfri. De bar sina tillhörigheter i armarna.
  • Protersterna var förgäves, kommunen tog beslutet att utrymma lägret ändå.

Samtidigt är han talesperson för Nätverket för romers rättigheter och har övernattat både i lägret och utanför Stadshuset. När jag frågar vilka medier arbetat för svarar han:

– Alla.

Och att se honom ger onekligen den känslan. Han bli ständigt knackad på axeln av folk med mikrofon och kamera. Några löneanspråk har han inte.

– Jag tror inte på pengar.

I Stadshusets foajé trängs journalister medan irriterade kommunpolitiker kryssar mellan lägrets före detta boende som sitter på golvet med protestskyltar. De har gått in i Stadshuset för att kräva ett möte med kommunalrådet Carina Nilsson och hoppas på att tilldelas en ny tomt eller annat boende.

Catalan Mihai stressar runt medan alla som vill ha intervjuer tolkade. Det är kö till honom. Också de romska protestdeltagarna hänvisar till Catalan om jag försöker prata med hjälp av en egen tolk som är med via telefon, eller på något gemensamt språk. Catalan är helt enkelt protestens mittpunkt.

Kommunen röjde undan stolar, nord och tillhörigheter från EU-migranterna som slagit läger utanför stadshuset i Malmö. Foto: Fritz Schibli

Plötsligt står Luciano Astudillo, en av stans högsta politiska tjänstemän, i folksamlingen och förhandlar om att samlingen måste lämna Stadshuset.

Han vänder sig direkt till Catalan Mihai och gör en uppdelning mellan aktivister och de före detta boende.

– Är det ni eller dem som protesterar? Om jag ber dig att be dem lämna lokalen, blir det så då?

Catalan Mihai får ut alla ur Stadshuset och säger sedan att det är första gången hans roll blir ifrågasatt.

– Man säger att det egentligen är någon annan som protesterar! Inte ens deras egen protest vill man ge dem.

Han tycker inte att det ligger något i kritiken och upprörs över anklagelsen.

– Luciano sa att "ni borde ha en neutral tolk som inte är med aktivisterna".

Det är första gången någon säger så.

De 54 har fått låna 11 husvagnar av kommunen och tilldelats en plats att ställa dem på.

Malmö stad betraktar saneringsarbetet efter lägret som avslutat. Samtidigt gör flera skånska kommuner upp om att tvärtom upplåta campingplatser till romska bosättningar.

Dagarna efter rivningen i Malmö flyttar 54 romer, som alla är från Buzău eller Targu Mures och många tillhör samma släkt, in på en inhägnad parkeringsplats i Lund. Några andra än de utvalda får inte tillträde. Tiggare från andra kommuner försöker parkera sina bilar och husbilar precis utanför inhängningen, men får då sova där i stället.

Vem du än pratar med, vad du än frågar om tiggeri så finns i Lund ett standardsvar. Det är: "prata med Joakim".

Man hänvisar till en svensk 19-åring som är tillgänglig i princip dygnet runt för de 54 tiggare han har ansvar för. De 54 har fått låna 11 husvagnar av kommunen och tilldelats en plats att ställa dem på. Joakim Månsson Bengtsson sitter i kommunfullmäktige för Miljöpartiet, är ledamot i socialnämnden och driver ett kommunalt finansierat projekt för Lunds romska tiggare som också tar emot donationer.

Kravet var bostad åt alla. Nu har de 54 tiggarna i lägret fått låna 11 husvagnar av kommunen och tilldelats en plats att ställa dem på. Foto: Tomas Leprince

Flytten till parkeringen lyfts av Joakim Månsson Bengtsson fram som en jämförelsevis mänskligare handling än Malmös agerande.

Husvagnsparkeringen är inte stor. Men väl inlåst. Ordningsregler om att inte prata högt på natten och aldrig dricka alkohol finns uppsatta på rumänska. Klockan 8 varje morgon är Joakim där och låser grindarna. Då går majoriteten av de boende ut och tigger. Klockan 17 låses grinden upp igen. Joakim Månsson Bengtsson beskriver det som en säkerhetsåtgärd mot attackerande rasister. Enligt kommunen är det för att deras erbjudande begränsats till att gälla enbart en trygg plats att sova på och inte är menad att vistas i på dagtid.

Effekten blir att en grind låses upp prick klockan åtta, med förväntan att alla boende då går ut. Likt en arbetsgivare som kallar till tiggeri. Några stannar ändå hemma under dagarna, Joakim försäkrar att de har ett sätt att komma ut men att det av säkerhetsskäl är hemligt hur de går till.

Fyrtiofemåriga Sandica Seacat står med sin man Vasile Gheorghe bakom stängslet när vi besöker platsen. Hon visar upp ett samordningsnummer hon fått av Skatteverket genom att vara skriven på en adress i stan där hon gjort upp med den verkliga hyresgästen. Hennes förhoppning är att samordningsnumret ska kunna bli till ett fullskaligt svenskt personnummer och hon har inrett sin lånade husvagn prydligt som för ett långsiktigt boende. Men kommunen har bara lovat ut platserna till januari.

"Det är konstigt. Jag trodde absolut inte att någon brydde sig om vad som händer här."

På pizzerian och bensinmacken närmast det rivna lägret är man förvånade över att insatserna mot lägret gick snabbt efter en så lång period av passivitet. Att viljan från politiskt håll förstärkts över tid tillbakavisas starkt av miljöförvaltningen som hänvisar till den byråkratiska gången – deras avhysningsbeslut har hela tiden blivit överklagade och inte gått att verkställa.

På Agneslundsvägen har nya tjejer dykt upp, som tidigare inte sålde sex där.

Selda Daghan upplever dem som nya i landet.

– De kommer in och frågar efter Western Union för att bli av med sina kontanter och minska rånrisken. Western Union är lätt att hitta i Malmö så de kan inte ha varit runt i stan innan, säger hon.

Gheorghe Niucu, 31, Braila, med dottern Beatrix, 14 i famnen: ”Jag har haft olika jobb inom lantbruk, som att plocka majs och så, och ville gärna hitta ett jobb i Malmö. Innan rivningen hade jag kontakt med en man som skulle ordna jobb som diskplockare. Utan lägret var det inte lönt. Det fanns ingen dusch och det var ju inte världens bästa miljö men jag tänkte bo där tills jag hittade ett arbete. Nu är jag tillbaka hos min dotter som är 14 månader. Min familj tänker på pengar hela tiden. Det är allt vi pratar om.” Övriga i bilden: brorsonen Dragomir Adriane, 17, brorsonen Dragomir Gabriel, grannen Roxana, 20, med dottern Eva-Maria, 14 månader, Gheorghe Florian, 9, Gheorge Robert, 18, samt hans mamma Urzika Constantina. Familjen bor 12 personer i tre sovrum, och detta är en av dem, det som har en kamin. Foto: Daniel Kindstrand

Men de är betydligt färre än förut. I mitten av november är bara en kvar.

Hon har valt en plats uppe vid biltvätten men kommer till pizzerian varje dag sedan priset på Power King energidryck sänkts. Hon vill hålla sig varm och vaken.

Den 19 november försöker några romer söka skydd för natten i en industrilokal på gatan. Polis avvisar dem från platsen. Helgen som kommer drar årets första snöstorm in. Malmövintrar, Malmöstormar och Malmöregn är kända för att sabba de provisoriska bostadslösningar byggts upp under året. Nyanlända och tillfälliga arbetare som hyrt någon madrass i en lokal eller källare drivs ut när de inser vad riktig fukt och kyla innebär.

Jag går tillbaka till Selda och Mustafas pizzeria. De har inte sett till några kvinnor på flera dagar och är förundrade över att inget nytt läger ännu uppstått. Mustafa säger att avvärjningen av försöket till en ny bosättning några dagar tidigare är första gången han sett auktoriteter markera så snabbt i området.

– Det är första gången jag ser polisen göra något mer än kolla ID-kort. Det är konstigt. Jag trodde absolut inte att någon brydde sig om vad som händer här.