BUKAREST

I Bukarest lyckades en notorisk knarklangare göra det som varken politikerna eller hjälporganisationerna gjorde.

Han byggde ett härbärge för stadens bortglömda själar. Under jorden.

Nu har han arresterats. Och själarna driver runt som osaliga andar.

Expressens Magda Gad levde med dem på gatan.

De är de bortglömda. De är de föräldralösa. De är flera generationers barnhemsbarn och missbrukare som aldrig fått kärlek ovan jord. Därför sökte de sig till ett eget underjordiskt rike. Nu är deras ledare borta och våldet har tagit över.

Om Rumänien är ett av Europas fattigaste länder – hur är situationen för barnen?

51 procent av Rumäniens barn riskerar att leva i fattigdom och socialt utanförskap, enligt en färsk rapport om barnfattigdom från EU-parlamentet. Det är den svartaste siffran i EU. Näst värst är Bulgarien (45,2 procent), medan EU-snittet är 27,7 procent och motsvarande siffra för Sverige är 16,7 procent.
Källa: Eurostat

Kvinnan på klackar i blont hårsvall som parkerar en BMW i miljonklassen syns. Mannen som köper en bukett röda nejlikor i blomsterståndet på hörnet syns. Kontorsmänniskorna som med snabba steg kliver av tågen på väg hem från sina jobb syns.

Över 500 barn är sprutnarkomaner

5 062 missbrukare är registrerade i Bukarests sprututbytesprogram.

2 204 är romer.

532 är barn.

346 är prostituerade.

56 är hemlösa.

Mörkertalet över antalet missbrukare och hemlösa är stort

Staten har skrivit ner antalet missbrukare i Bukarest från 10 000 till 6 000, trots att organisationerna som jobbar med missbrukarna säger att de är långt fler än 10 000. Siffrorna är från 2013.

Men pojken som vi kan kalla Liviu syns inte.

Han sitter på de bortglömda själarnas bakgård. En cementerad yta omgärdad av höga stenmurar.

Romeo börjar studsigt gå runt inne på bakgården när Liviu berättar. Hans rygg är krökt och ena foten hänger inte riktigt med.

Bredvid honom ligger en påse med bajs och en spruta mefedron, även kallad ”badsalt” eller ”kannibaldrogen”. En billig skitdrog från Kina som kastar in dig i en annan värld. Om det blir en drömvärld eller en mardrömsvärld vet du inte innan.

Men det spelar ingen roll för Liviu. Han lever redan i en mardröm.

– Livet är fult, säger han med en röst som inte låter mer än en viskning från graven.

Hela hans urholkade tonårskropp ser död ut. Den hänger i korpsvarta kläder som om den har dött för länge sen men tvingas vara med ändå eftersom hjärtat slår.

Kanske dog Livius själ när han var liten och föräldrarna begravdes. Kanske dog den när han låstes in på barnhemmet där han får stryk. Eller så dog den när han blev våldtagen.

Då var han tolv.

– Det var en rumän. Han våldtog mig vid en marknad, säger han och tittar ner i cementen med sina döda ögon.

Stefan, 16, såg sin mamma mördas framför honom på gatan när han var tio. Pappan är död. Stefan söker tröst i droger som dövar hans känslor av ensamhet och sorg.
  • Stefan, 16, såg sin mamma mördas framför honom på gatan när han var tio. Pappan är död. Stefan söker tröst i droger som dövar hans känslor av ensamhet och sorg.
  • Nicu är 18 men ser ut som tolv. Han har aids och är missväxt. Få tror att han överlever vintern.
  • David är 16 år. Hans mamma är död och hans pappa har frånsagt sig vårdnaden. Han rymmer från barnhemmet där han blivit placerad och drogar sig med de hemlösa på gatan.
  • Costel, 17, är rom och vill bli manelesångare. Hans pappa är död och hans mamma har migrerat till England.

Romeo börjar studsigt gå runt inne på bakgården när Liviu berättar. Hans rygg är krökt och ena foten hänger inte riktigt med. Blicken är två hårda hack i det grova ansiktet.

Det är som om något vrids om i honom när han hör om barn som lider.

Allt han vill är att bli hög. På marijuana, mefedron, heroin, kokain – vad som helst. Oftast blir det Aurolac, en silvermetallfärg som sniffas och bedövar allt som behöver bedövas. Hunger. Trötthet. Köld. Ensamhet. Ångest.

Inne i hålet skymtar en gång som luktar unket och en halvnaken gestalt som hukar som ett vilddjur med en spruta i munnen. Det är ingången till de bortglömda själarnas värld.

Längs väggarna inne på gården sitter tomma spillror och försöker fylla sig med något. En liten man med insjunkna kinder och tufsigt skägg har satt upp en pappskiva framför sig. Han klämmer fast den rangliga biten privatliv mellan fötterna, hasar ner byxorna och kör in en kanyl i ljumsken.

En romsk tjej med en keps nerdragen över det korta håret bryr sig inte om något privat. Hon letar maniskt efter en ven i ett sår på benet. Hennes föräldrar är tiggare och skickade även ut henne för att tigga. Hon hatade det, stack och hamnade här.

Bredvid henne i en av väggarna finns ett hål. Det ser ut som att någon har slagit upp det med en slägga.

Inne i hålet skymtar en gång som luktar unket och en halvnaken gestalt som hukar som ett vilddjur med en spruta i munnen. Det är ingången till de bortglömda själarnas värld.

Roxana söker inte trygghet. Vad finns det för mening med att söka trygghet, när man bara vill dö? Sedan hon fick veta att hon har hiv vill hon inte längre leva. Denna dag har hon för andra gången på en vecka blivit misshandlad. Foto: Christoffer Hjalmarsson

– När Bruce Lee var här var det städat. Nu är det kaos. Bara skit och sopor överallt, gnäller Romeo och sparkar till en tomflaska.

Bakom hålet finns 20 små rum med 60 sängplatser. Under jorden finns två kilometer kloaker med fler sängar och köksavdelning.

De bortglömda kunde ha gjort en dörr in till sin värld men de gjorde ett hål. Har man levt större delen av sitt liv i ett kloaksystem känner man sig tryggare med ett hål än en dörr.

"Jag har levt i kloakerna sen jag var barn. Jag är terminatorn. Jag är den enda som lyckats uppnå något för de hemlösa. Jag vände mörker till ljus."

Romeo hoppar upp på kanten av en blå betongbassäng i hörnet av bakgården.

Förut var den fylld med vatten och användes som pool. Nu är den fylld med skräp och använda sprutor.

Dess arkitekt, knarklangaren Bruce Lee, växte upp i ett av Rumäniens ökända barnhem under kommunisttiden. När Ceausescu föll 1989 satte han sig på ett tåg till Bukarest och klev av vid Gara de Nord, norra järnvägsstationen.

Här skapade han sitt underjordiska rike. Samlade andra förlorade barnhemsbarn, drog in el i kloakerna, stereo, discolampor, droger, en flock hundar. Senare platt-tv och internet.

Allt som de som inte fick kärlek över jord behövde under jord. Han inredde med konst som han hittade på soptippar, målade väggarna rosa, sitt hår med Aurolac, klädde sig i läder, medaljer och kedjor.

Han kallades Bruce Lee för att han var bra på att slåss men av sitt underjordiska folk kallades han pappa.

På sitt ben tatuerade han: ”Jag har levt i kloakerna sen jag var barn. Jag är terminatorn. Jag är den enda som lyckats uppnå något för de hemlösa. Jag vände mörker till ljus.”

Ända sedan kommunismen har Rumänien varit bra på att få saker att se bra ut – på ytan.

Bruce Lee var kung i underjorden i ett kvarts sekel. Nu är han och hans närmsta män arresterade för drogförsäljning och organiserad brottslighet. Polisen gjorde en razzia i slutet av juli, drog upp dem från kloakerna och vräkte alla själar de hittade där nere.

Vissa menar att Bruce Lee greps för att ett internationellt tv-team varit här och filmat och fick Bukarests stad att skämmas.

Ända sedan kommunismen har Rumänien varit bra på att få saker att se bra ut – på ytan. När det inte fanns mat i affärerna visade man upp fejkad mat i parader.

I dag säger man att det finns härbärgen för stadens hemlösa. Det man inte säger är att inga drogade och hiv-positiva får komma in. 90 procent av dem som bor i kloakerna har hiv.

De hemlösa i Bukarest bor inte bara PÅ gatorna – utan även UNDER dem. De har flera ingångar ner till den undre världen, där ledaren Bruce Lee skapat dem ett eget rike.
  • De hemlösa i Bukarest bor inte bara PÅ gatorna – utan även UNDER dem. De har flera ingångar ner till den undre världen, där ledaren Bruce Lee skapat dem ett eget rike.
  • I kloakerna under Bukarest finns el, internet, tv, droger och ett litet kök där det går att laga mat.
  • Den notoriske knarklangaren Bruce Lee byggde ett härbärge för de hemlösa – i Bukarests underjord. Han klädde sig i kedjor och målade ibland sitt hår med färgen Aurolac, som många hemlösa sniffar. Nu är han gripen och de hemlösa har inte längre någon ledare som samlar dem.
  • Många av de hemlösa delar samma historia – de växte upp på barnhem under kommunisttiden, och hamnade på gatan. Där de har blivit kvar.

Man säger att det finns barnhem för de föräldralösa. Det man inte säger är att barnen på dessa låsta institutioner övermedicineras, blir slagna och utnyttjar varandra sexuellt.

Liviu reser sig på sina svaga ben och öppnar den svarta gallergrinden som leder ut från bakgården. Den är förtäckt med blå och orange plast så att ingen ska kunna se in. Därute pågår det synliga livet. Det som han aldrig kommer bli en del av.

Kvällen skymmer.

– Ska du gå tillbaka till barnhemmet och sova? frågar jag.

Han skakar på huvudet. Jag ser honom aldrig mer.

"Livet på gatan har blivit normalt", säger han och torkar ansiktet med baksidan av händerna.

Romeo går också ut genom grinden. Han tar gatan bort mot den upplysta bensinstationen och svänger vänster mot det ståtliga stationshuset. En knytpunkt i EU med rälsar som leder ut i Europa.

Men Romeo ska inte åka någonstans. Han sätter sig på McDonald's och äter en glass.

Hiv-epidemi under ekonomiska krisen

2009 drabbade ekonomiska krisen Rumänien.

Det fanns mindre pengar till sprutor och färre delades ut.

Samtidigt dök nya drogen mefedron upp på gatan, en kemisk drog som kommer från Kina där den är laglig.

De nya hiv-fallen bland sprutmissbrukare exploderade 2010–2012.

Från årsskiftet 2015-2016 har sprututbytesprogrammet återigen för lite pengar.

Han är 27 men ser ut som att han har levt flera liv.

– Varför började du knarka? undrar jag.

– Jag var 22 …, börjar han men fastnar.

De hårda ögonen svämmar över av tårar. Kroppen bryter ut i skakningar. Mellan hulkningarna får han fram att han blev kär i en österrikisk journalist och att de fick ett barn.

Barnet dog.

Han föll genom samhällets sprickor och tog sig aldrig upp igen.

– Livet på gatan har blivit normalt, säger han och torkar ansiktet med baksidan av händerna.

Han andas. Rättar till ansiktet. Överlevnadsmasken måste på igen.

Utanför trängs gula taxibilar med stressade chaufförer som kedjeröker och tar överpriser av turister. En bit bort står prostituerade på rad. Ofta plockas de mest trasiga upp av eleganta rumäner i blanka stadsjeepar.

Poliser har sex med dem också. Utan att betala. Det säger både tjejerna och en maffiakille som pimpar ut dem.

Carmen tigger vid Obor-marknaden i Bukarest. Hennes farbror Ion, bilden, föddes funktionshindrad och har ingen rullstol utan blir skjutsad av Carmen på en rullbräda.
  • Carmen tigger vid Obor-marknaden i Bukarest. Hennes farbror Ion, bilden, föddes funktionshindrad och har ingen rullstol utan blir skjutsad av Carmen på en rullbräda.
  • De hemlösa får mat vid midnatt varje dag. Det är överbliven mat från restauranger och affärer, som frivilliga hämtar upp och delar ut.
  • Räddaren i nöden – ambulansen från Aras dyker upp som en fyr i natten. Här får de hemlösa vård, omsorg och rena sprutor.
  • 17-årige Costel tillsammans med Roxanne, 26, som har använt legal highs i två år. Innan det använde hon heroin i ett år. Hon säger att hon gör det för att hon gillar det. Hon är prostituerad och bor på gatan. Hennes man dog av en överdos. Hon har en son som bor på ett hem.

På väg tillbaka från stationshuset går Romeo förbi Stella, som sträcker ut sig på sin smutsiga madrass. Även när hon ligger ner har hon en stimmig energi. Bredvid sig har hon alla kläder hon äger i en hög och en plastburk med mat. Hon öppnar den och äter från den med händerna. Det stinker ruttet.

Hakan sticker ut, det gråstripiga håret är samlat i en knut mitt på huvudet, armarna är fulla av självskadeärr från knivseggar.

Heroin tog Stella första gången när hon var elva. Nu är hon 40. Hon har tre barn. Ett är i Sverige, ett i Norge och ett i Rumänien men hon vet inte var.

Stella försöker hålla sig till sitt metadon men ibland kan hon inte låta bli att skjuta mefedron.

– När jag tar det kan jag gå bredvid en främmande människa och känna allt som den personen känner, förklarar hon.

Närhet. Anknytning. Att få vara med.

Det händer aldrig på riktigt. Att hon får vara med. Men att få hallucinera att hon är det är bättre än inget.

Heroin tog Stella första gången när hon var elva. Nu är hon 40. Hon har tre barn. Ett är i Sverige, ett i Norge och ett i Rumänien men hon vet inte var.

Nu har hon ett annat problem. Hon reser sig, tar sig med båda sina rediga labbar för underlivet och upprepar:

– Apotek, apotek.

Hon vill ha bindor.

 

Mörkret har fallit över bakgården. Mitt på den står en stilig kvinna med en barnvagn. Hon är klädd i en beige tröja av designersnitt och vita byxor. På fingrarna har hon ringar, i öronen hängen.

I vagnen suger hennes tvååriga dotter vaket på en napp. Hennes hår är babymjukt och vågigt. Runt omkring sitter kloaksjälarna på cementen och injicerar. Jag vänder mig till kvinnan:

– Hur känns det att komma hit med ditt barn?

– Det känns inte bra, men jag behöver köpa mina droger, svarar hon med en axelryckning.

– Och när du kommer hem sen och tar mefedron, kan du ta hand om ditt barn då?

En man som rör sig som en boxare avbryter oss och rycker tag i mig:

– Vilka dumma frågor du ställer! Hon är här för att hon gillar att knarka. Hon är lyxhora. Hon gillar att bli hög och ha sex. Hon fick sin man att börja sälja och nu sitter han i fängelse.

Jag går ut för att prata med kvinnan. Då kommer en stor man efter och jagar i väg mig.

Hans rygg är tatuerad. Med ett hakkors.

Han är en av två nya bossar som tagit över den undre världen efter Bruce Lee. Den andra tar pengar av de bortglömda själarna och säger att han ska ge dem droger men det gör han inte.

Den här slår och våldtar.

Hennes ben är infekterade. Hon måste in och rota med nålen i kött när hon ska skjuta i sig sitt mefedron.

Före razzian bodde nästan 80 injektionsmissbrukare i underjorden. Nu är bara en tredjedel kvar.

Resten driver runt som osaliga andar i jakt efter skydd och droger. Det som tidigare var Gara de Nords problem är nu hela Bukarests problem. Blir de abstinenta eller lurade att köpa knark av värdelös kvalitet kan de bli våldsamma. Dessutom hittar inte ambulansen från Aras dem – en organisation som delar ut rena sprutor, erbjuder hälsovård och tester – vilket kan leda till en galopperande spridning av hiv och hepatit C.

Roxana har valt att stanna. Hon tycker inte att hon är värd att söka trygghet. Vad är det för mening att söka trygghet när man egentligen bara vill dö.

– Trygghet? frågar hon ut i luften och skakar oförstående på huvudet.

Hon för sig som den högskoleutbildade kvinna hon är, alltid välklädd i blus eller ljusrandig kavaj.

– Ja, vill du inte ha trygghet? envisas jag och söker hennes blick.

– Jag vill inte leva, konstaterar hon och tittar bort.

Ända sedan hon fick veta att hon är hiv-positiv har hon velat dö. Hon grimaserar som om hon inte vill ha någonting med sig själv att göra.

– Mitt liv är äckligt. Jag vill ingenting längre.

Hennes ben är infekterade. Hon måste in och rota med nålen i kött när hon ska skjuta i sig sitt mefedron. När hon behöver pengar till knark eller mat, eller de madeleinemuffins som hon tycker så mycket om, tigger hon genom att visa upp sina ben.

– Du har väldigt vackra ögon, kommer jag på mig med att säga.

Det är en utsliten kliché men hon har verkligen vackra ögon.

– Jag var mycket vacker när jag var ung, nickar Roxana.

Några dagar senare har hon bara ett öga kvar. Det vänstra är sönderslaget.

Hon ligger på asfalten en bit bort från bakgården. Det ser ut som att någon har tryckt ner henne i smutsen och matat knytnävar i hennes ansikte. När jag frågar vad som har hänt kryper hon ihop.

– Jag vaknade så här, får hon ur sig och förvrids i blåsvullen smärta.

Vem som har varit på henne vågar hon inte berätta.

Gatubarnen har inga andra alternativ i livet än att välja mellan elände – och elände. Eländet som i att bli slagen på ett barnhem, eller elände som i att bo på gatan. Många väljer det senare för att det upplevs som en större frihet, jämfört med att vara inlåst på en institution.
  • Gatubarnen har inga andra alternativ i livet än att välja mellan elände – och elände. Eländet som i att bli slagen på ett barnhem, eller elände som i att bo på gatan. Många väljer det senare för att det upplevs som en större frihet, jämfört med att vara inlåst på en institution.
  • David är 16 år. Hans mamma är död och hans pappa har frånsagt sig vårdnaden. Han rymmer från barnhemmet där han blivit placerad och drogar sig med de hemlösa på gatan.
  • Metallfärgen Aurolac säljs till barnen på en bar, trots att det är förbjudet att sälja den på det sättet. Den löser upp hjärnan och förstör de inre organen.
  • Den äldre och den yngre generationens barnhemsbarn möts på gatorna runt järnvägsstationen.

Från Gara de Nords trappavsats vibrerar en pojkstämma:

– Mina tankar. Samtliga går till dig. Och i mina drömmar är bara du, min älskade. Jag skulle prisa din kärlek. Endast med ett ord. Jag har felat men ge mig en chans till …

Barbröstade Costel är rom och vill bli manelesångare. Sjunga folkmusik om det vackra i livet. Han är 17 och har vuxit upp på ett barnhem. Någon pappa har han aldrig haft, hans mamma har åkt till England och försörjt sig på något han inte känner till.

”Mamma, mamma? Kan du vara min mamma? Jag älskar dig mamma...”

Kompisen Stefan lutar sitt huvud mot min axel. Han har på sig en svart mössa och andas i en svart påse.

Aras arbetar för hiv-positivas rättigheter.

Aras är en icke-statlig organisation som bildades av volontärer 1992.

Organisationen utbildar befolkningen om farorna med sexuellt överförbara sjukdomar samt hur man skyddar sig.

Arbetar för att förbättra attityden till hiv-positiva.

Hjälper hiv-positiva att försvara sina rättigheter.

Erbjuder materiellt och psykologiskt stöd till hiv-positiva och anhöriga.

Erbjuder läkarvård till hiv-positiva och missbrukare.
Har ett metadonprogram som inte utesluter hiv-positiva eller personer som återfaller i missbruk.

Har ett sprututbytesprogram.

Har ett outreach-team som åker runt i ambulans och delar ut rena sprutor, kondomer, erbjuder hälsovård och hälsotester.

– Mamma, mamma? Kan du vara min mamma? Jag älskar dig mamma …, mumlar han och söker min famn.

Påsen är fylld med industrifärgen Aurolac. En hallucinogen substans som löser upp hjärnan, förstör lungorna och på ett ögonblick kan stanna hjärtat.

Smale Stefan har silvermärken på kinderna efter färgen, han luktar kemiskt och gnisslar tänder – den vanligaste biverkningen av mefedron.  Jag blir hög bara av att sitta bredvid honom. Det snurrar i huvudet som om jag skulle ha druckit alldeles för många öl alldeles för snabbt, jag mår illa och det känns som om näsa och mun har dränkts i bensin.

– Var köper ni det? frågar jag Costel och pekar på hans Aurolac.

– I en bar i Luica i Ferentari. 55 spänn för en flaska.

Ferentari är Bukarests farligaste förort.

– Varför använder ni det?

– Det får en att må bra. Man ser saker. Som i drömmar.

Jag lägger armen om Stefan som fortsätter att kalla mig mamma.

– Var är dina föräldrar?

– Döda, säger han och griper tag i min hand som om den var en livboj.

Först en vecka senare orkar han berätta. Att hans mamma mördades framför honom på gatan. När han var tio.

Costel och Stefan hänger i ett gäng med barnhemsbarnen Ionut, David och Nicu.

Nicu är äldst med sina 18 år men ser yngst ut. Han har fullt utvecklad aids och är missväxt.

Få tror att han kommer överleva vintern.

”Det är mycket svårt. De kidnappar barn på gatan och tar deras organ.”

Ingen vet hur många de bortglömda själarna är, men man räknar med att det finns runt 1 100 hemlösa barn i Bukarest varav ungefär hälften knarkar.

Claudiu och Andrei knarkar inte. De håller till några stationer bort, vid Unirii, där det finns ett annat kloaksystem.

En kväll bjuder de mig på pizza. De har tiggt ihop över 100 kronor under dagen och är glada.

Andrei stoppar in en stor bit i munnen. Han är 13 och har bott på gatan sedan han var sex. Före det bodde han på ett barnhem i Ferentari, där personalen slog honom med brädor och tog de pengar som skulle gå till barnens skor och kläder.

– Jag rymde, säger Andrei på sitt lugna och vuxna sätt.

– Men är det inte farligt att bo på gatan?

– Jo, det är mycket svårt. De kidnappar barn på gatan och tar deras organ.

Jag får lov att fråga en gång till:

– De kidnappar barn och tar deras organ?

– Ja.

Han berättar att tre barn har försvunnit och att han själv har råkat ut för flera kidnappningsförsök.

Hans uppgifter om barnen som försvunnit och skördats på sina organ bekräftas av en artikel i New York Post. Barn har tagits från Vietnam, Nigeria, Kina, Bangladesh – och Rumänien.

En annan sak som Andrei är rädd för är att han ska föras bort och läggas ut som våldsporr på internet.

– De tar barn, låser in dem och filmar när de våldtar dem, säger han.

Drömmen för Andrei och Claudiu är att tigga ihop 880 kronor så att de kan hyra ett rum i en månad.

I natt ska de sova bredvid en sopstation. När kylan kommer kryper de ner i kloakerna.

Det finns historier om hur poliser sliter med sig knarkare och släpper ut dem på fält och anordnar dog fights med dem.

I en kloak i ett annat område finns ett illegalt shooting room. En plats dit man får komma och injicera sin drog. Visste jag inte bättre skulle jag tro att jag var hög på LSD när jag en sen natt får klättra ner i kloaken. Ett vackert kvinnoansikte sticker upp ur ett hål i marken och välkomnar mig ner.

Hon är välsminkad, smyckad och klädd i ett par tajta jeans som framhäver hennes långa ben.

Här i kloaken kallas hon Prinsessan. Hon lutar sig tillbaka i sin dubbelsäng med en laptop, sträcker ut en graciös hand och klappar två kamphundvalpar. Väggen bakom henne är tapetserad. Hon pekar på byggmaterial som är prydligt staplat på det kaklade golvet och säger att de ska renovera taket inför vintern.

Längre in i kloaken injicerar två unga killar på en madrass. De ligger kvar under ruset.

Prinsessan är rom och blev utkastad hemifrån när hon blev kär i en etnisk rumän. Ingen av dem använder droger, men han och hans bröder säljer.

I länder som Tyskland, Spanien, Schweiz, Norge, Kanada finns legala shooting rooms med vårdpersonal som övervakar missbrukarna. Det har visat sig minska överdoser, minska spridning av hiv och öka antalet som söker behandling.

Rumäniens shooting rooms styrs av knarklangare.

Det finns historier om hur poliser sliter med sig knarkare och släpper ut dem på fält och anordnar dog fights med dem – går de inte med på att slåss mot varandra slår poliserna dem.

Och den enda missbruksbehandling som erbjuds är att gå till ett mentalsjukhus, bli bältad och nedsövd på benzo. Fast inte ens det kan du göra om du inte har ett ID-kort, vilket du inte kan ansöka om så länge som du inte har en adress.

För Melinda är livet på gatan normalt. Här sker allting inför öppna dörrar. Samlivet med hennes man, familjebråken, festerna som urartar.
  • För Melinda är livet på gatan normalt. Här sker allting inför öppna dörrar. Samlivet med hennes man, familjebråken, festerna som urartar.
  • Melinda har aids, hepatit c och tuberkulos – och sitt sjunde barn i magen. Hon bor med sin man och ett av deras barn under en bro.
  • Melindas hem. Hon ser fram emot att få ett till barn – det hon har i magen.
  • Melinda har sitt liv på gatan. Hon väntar ett till barn.

Gravida Melinda slutade med heroin och mefedron för två veckor sedan. Hennes metod var en annan.

– Min man slog mig tills jag slutade.

Han är en av de två nya bossarna i undre världens Gara de Nord. Den som tar pengar av de bortglömda själarna.

När han en gång hamnade i fängelse för att ha misshandlat Melinda gick hon dit och grät och bad dem släppa ut honom.

De har sex barn. En son är sju månader, har hiv och ligger på sjukhus. En dotter är två år och bor med Melinda och hennes man på gatan. De fyra andra är utspridda på barnhem och hos svärmor.

Melinda har aids, hepatit C och tuberkulos. I magen har hon sitt sjunde barn.

– Jag har blivit erbjuden 1 100 kronor av en kvinna som vill köpa det, men jag vill behålla det, säger hon hest och hostar.

Hon både rör sig och pratar som en skulle försvara både sig själv och sina ungar till sista blodsdroppen.

Så länge det inte är hennes egen man som är förövaren.

Melinda är på väg ”hem” till sin sovplats – till asfalten en bit bort från järnvägsstationen. Foto: Christoffer Hjalmarsson

En höstig midnatt går det inte att vara på de bortglömdas bakgård. Själarna kryper runt som mörka varelser i panik. Det är som att kliva rakt ner i ett inferno – där alla matats med dåligt mefedron.

Jag hittar en sovplats några hundra meter bort, under en bro. Melinda kommer vaggandes och sätter sig på sin plats en bit ifrån mig med sin dotter. Lilla Giana är rakad på huvudet för hon har haft löss.

Giana vänder sig oroligt, men vaknar inte. Hon har aldrig sovit inomhus. Hon är nästa generation bortglömda och kan redan gatans lag. Det finns bara en: Överlevnad.

De äter yoghurt och lägger sig i sked och somnar. Bortsett från bilarna som åker över dem och gatlyktorna som lyser dem i ansiktena ser de ut som vilken mamma och vilket barn som helst.

En råtta springer över mig. Annars är det inget som stör. Under några timmar. Tills Melindas man kommer gåendes.

Han håller en radio i handen, skrålar och dimper rakt ner på Melinda. Han börjar fylleäta, sedan lägger han sig ner och juckar mot henne. Hon vill inte, han börjar skrika och det blir bråk.

Till slut ger Melinda med sig och de går över till andra sidan gatan där han sätter på henne. Efteråt springer hon i väg och kissar, lägger sig igen och han drar i gång en efterfest med en annan uteliggare.

På gatan finns inga dörrar.

Giana vänder sig oroligt, men vaknar inte. Hon har aldrig sovit inomhus. Hon är nästa generation bortglömda och kan redan gatans lag. Det finns bara en: Överlevnad.

Varje vecka misslyckas ett par själar med detta. Det är de dödsfall som organisationen Aras känner till. Runt 100 per år, bara i Bukarest. Det är tredubbelt så många som den officiella statistiken för hela Rumänien. Staten bryr sig om att räkna de förlorade. Tvärtom. Ju fler de struntar i att räkna desto bättre statistik kan de visa upp.

”Allmänhetens inställning är att vi slösar bort pengar på ingenting, att det är bättre att låta de här människorna dö än att hjälpa dem.”

Den enda livlinan som kastas in i de bortglömdas värld är ambulansen från Aras. När den kommer klättrar de osynliga upp från hål i marken och dras till den som till en blinkande fyr i natten.

Det är deras enda kontakt med de synliga. Här får de gråta ut, visa upp sina sår och bli omplåstrade. Utan att någon dömer dem.

Aras hankar sig fram på utländsk finansiering. Just nu kan de dela ut rena sprutor men har inte pengar till kondomer. Vid årsskiftet kan allt stöd till dem vara slut.

Koordinatorn Dan Popescu kämpar för att förändra det som resten bara vill sopa bort. Han pratar frustrerat om korruptionen och rovdjurskapitalismen, där alla roffar åt sig det de kan. Men även om folkets ovilja att ge stöd till missbrukare och hemlösa:

– Allmänhetens inställning är att vi slösar bort pengar på ingenting, att det är bättre att låta de här människorna dö än att hjälpa dem.

Hemlösa är pappers- och rättslösa i sitt eget land

En kvarleva från kommunismen är att man måste ha en adress för att få ansöka om ID-kort.

På id-kortet uppges adress och föräldrarnas namn.

För att ansöka om ID-kort måste du uppvisa födelsebevis och kontrakt på din bostad.

Är du hemlös, hyr i andra hand eller bor på en illegal bosättning har du inget bostadskontrakt och kan därmed inte ansöka om ID-kort.

Har du bötfällts för att du inte haft ID-kort på dig när du gripits av polis måste du först betala alla tidigare böter innan du kan ansöka om nytt ID-kort.

Har du inget ID-kort är du utesluten från alla sociala skyddsnät som socialbidrag, hälsovård och missbruksbehandling.

Ingen vet hur många som saknar ID-kort i Rumänien men enligt hjälporganisationer rör det sig om ett mycket högt antal.

Hjälporganisationer kan hjälpa till att skaffa ID-kort genom att skriva den hemlöse på organisationens adress.

Polisen är nöjd över insatsen

En polisofficer som jobbar inom Bukarests antidrogenhet, som är en specialenhet inom brigaden som arbetar mot organiserad brottslighet, ger mig en intervju men vill av säkerhetsskäl inte uppge sitt namn.

 

Vilket arbete gör polisen mot drogerna i Bukarest?
– Vi har många tekniker för att bekämpa trafficking av droger. Vi har beslagtagit tre-fyra kilo kokain. Det största beslaget är tio kilo heroin som var menat för Bukarests inre marknad. Den mest använda drogen i Rumänien är marijuana.


Och vad gör ni åt legal highs? (mefedron)
– Från 2009 var det här en utmaning som hela Europa mötte, de nya psykoaktiva substanserna. Vi ändrade antidroglagen 2010, 2011 och 2012, utökade den så att den innefattade de nya substanserna. 2009 fanns ungefär 400 smartshops där detta såldes helt öppet, men det finns inte längre.


Så hur kommer det sig att det fortfarande finns så mycket droger på gatan?
– Faktiskt, om du tittar på statistiken från den nationella antidrog-myndigheten, så kan du se att vi inte har så stora problem. Ja, det finns några områden där heroin och psykoaktiva substanser används, som i Ferentari.


Men jag har varit ute med Aras och de delar ut sprutor till missbrukare över hela Bukarest, runt Gara de Nord givetvis men även i de mest exklusiva stadsdelarna i Sektor 1, så det är inte bara i Ferentari.
– Jo, det är det. Vi har statistiken. Ja, det finns också kring Gara de Nord men där har vi arresterat några viktiga figurer. Som du har sett så är Bruce Lee inte längre på gatan.


Men drogerna är fortfarande på gatan även om inte Bruce Lee är det.
– Ja, det är möjligt.


Men du anser alltså att situationen runt Gara de Nord är bättre nu efter att Bruce Lee har arresterats?
– Ja, jag tycker att situationen är under kontroll.


På vilket sätt?
– För att vi har kontroll över situationen. Vi gör vårt polisarbete. Om du frågar mig så är vi effektiva.


Men när jag frågar människorna som bor vid Gara de Nord så säger de att situationen har blivit värre. Att det är mer våld och våldtäkter.
– Enligt min uppfattning så är det inte så. Jag jobbar där och känner till området.


Så på vilket sätt var det värre vid Gara de Nord innan Bruce Lee arresterades?
– Jag säger inte att det var värre förut, jag säger att vi har arresterat några gängmedlemmar där, Bruce Lee och några till.
 

Jag har pratat med många missbrukare och de säger att de har blivit slagna av polisen, är det en metod som ni använder?
– Nej, det är inte en metod som vi använder. Ja, när vi får in rapporter om det så gör vi något åt det.


Hur många sådana rapporter får ni in?
– Det vet jag inte.


Hur ser den rumänska delen av den internationella smugglingen av droger ut?
– Drogerna smugglas genom Rumänien. Det senaste fallet vi hade var 300 kilo heroin som kom hit från Mellanöstern, mest troligt Afghanistan, och som skulle vidare till Belgien, Holland, Frankrike, England och så vidare. Internationella gäng håller i detta, det finns celler här i Rumänien också. Ledarna har sina baser i Turkiet och Holland.

Finns nästan ingen hjälp

Den enda hjälp som ges är preventiv skadereducering – sprututbytesprogram, kondomer, hälsotester.

Endast två organisationer i hela Rumänien arbetar preventivt – Aras och Carousel. Båda organisationerna är underfinansierade och får i huvudsak sin finansiering från andra länder.

I Bukarest finns ungefär 100 avgiftningsplatser, samtliga är på mentalsjukhus där man "behandlar" genom nedsövning och bältesläggning.

De flesta metadonprogrammen kostar pengar. Testar man positivt för droger en gång under den statligt finansierade metadonbehandlingen förlorar man rätten till metadon.

Hiv-positiva som tar droger får inte bromsmedicin. Det finns inte bromsmedicin så att det räcker till alla hiv-positiva.

Tolk och fixare: Madalina Botoran