5 dagar, 10 städer – en resa genom tiggarnas Sverige


STOCKHOLM-GÖTEBORG-MALMÖ

För att skildra tiggeriet från insidan reser vi runt i Sverige under en vecka, från Stockholm till Göteborg, Malmö och fem andra städer av varierande storlek.

Vi vill reda ut strukturer, hur kommunikationer och relationer ser ut mellan de tiggande människorna – och hur andra ser på tiggande EU-medborgare, de flesta från Rumänien och Bulgarien.

Med en dold kamera och en pappmugg i handen spelar den rumänske reportern Dan Bacan rollen som tiggare.

Här är en berättelse inifrån en verklighet du annars bara anar när du passerar människan som sitter där på trottoaren.

Vad har de utsatta EU-medborgarna haft för arbeten?

Av den största gruppen, romerna, har hälften av dem i arbetsför ålder aldrig haft ett arbete. Bara två av tio har haft ett längre arbete. Tidigare har de jobbat med enklare sysslor inom jordbruk, skogsbruk och industri.

Upprörda röster ekar över parkeringsplatsen vid ett köpcentrum någonstans i Sverige.

– Gå härifrån! Du har inget att göra på den här platsen!

Vilken fräckhet. Kvinnan har gjort ett ärende inne i butiken – filten och tvättsäcken som hon brukar sitta på lämnade hon kvar utanför entrén – och när hon kommer ut igen sitter en annan tiggare där, några meter från hennes plats.

– Jag har varit här i tre, fyra år. Du kan inte komma och ta över från mig. Gud bevare mig!

En väktare dyker upp för att lugna ned stämningen. Men främlingen i blå fleecetröja är inte är beredd att ta strid om platsen.

– Jag visste inte att du var här. Jag är inte ute efter bråk, säger han.

Det vardagliga mötet mellan två EU-medborgare på en parkeringsplats utgör början på vår resa. Främlingen är reportern Dan Bacan från den rumänska tidningen Libertatea, som har kommit hit för att tillsammans med oss undersöka tiggeriet inifrån.

Sverige utan tiggande människor är en parentes i vår historia. Under några decennier efter andra världskriget, då välfärdssamhället byggdes upp och fattigdomen i det närmaste ansågs utrotad, var tiggare sällsynta i vårt land.

I många århundraden innan dess satt människor på gator och torg med sin utsträckta hand – och myndigheter försökte med olika lagar stoppa de fattigaste från att be om en slant.

På 1600-talet utpekades romer som tiggare, tjuvar och spioner, och hotades med hängning om de inte lämnade landet. 1741 kom ett tiggeriförbud för hela riket, särskilt om det bedrevs av från utlandet "inkommande löst folk": "judar, lindansare, komedianter med flera gycklare, tattare och zigenare". Straffet: utvisning. 1815 blev tiggare och försäljare av svavelstickor och blommor uppmanade att inte besvära allmänheten. Gjorde de det blev det tvångsarbete i Correctionshuset.

”Jag är gravid och jag får ingenting. Gå till varuhuset. Där finns ingen.”

Kvinnan utanför butiken sätter sig ner. Ilskan över att hon trodde att en främling skulle ta hennes plats börjar rinna av henne. En kund som kommer ut ur butiken vinkar igenkännande och stoppar ner en sedel i hennes mugg. Främlingen står kvar intill henne.

– Jag är gravid och jag får ingenting. Gå till varuhuset. Där finns ingen, säger hon till honom.

Främlingen tackar för tipset och går åt det håll hon pekar.

På 1960-talet växte välfärdens Sverige fram, ingen behövde längre tigga, och 1963 togs också lösdriverilagen bort.

När mentalsjukhusen stängdes 30 år senare blev tiggare åter vanliga på gatorna, de var ofta hemlösa och drogmissbrukare. När Rumänien och Bulgarien gick med i EU 2007 och finanskrisen slog till började även fattiga romer ta sig hit.

Nu beräknas 4700 EU-medborgare vara i Sverige för att tigga och det ropas efter förbud igen. På sin stämma i Karlstad 15-18 oktober i år beslöt Moderaterna att det ska bli möjligt att förbjuda tiggeri lokalt. Sverigedemokraterna har under flera år förordat ett tiggeriförbud, och kampanjat mot det de kallar "det organiserade tiggeriet".

Polisens lägesbedömning december 2015

Polisen uppskattar att cirka 4700 utsatta EU-medborgare finns i Sverige för att tigga under 2015.

Bedömningen är att de flesta tigger frivilligt. Dock förekommer organiserad brottslighet till exempel människohandel och utpressning.

De vanligaste brotten de som tigger utsätts för är misshandel, stöld, ofredande och olaga hot.

Polisen ska nu bland annat: prioritera människohandel med särskilda grupper, öka anmälningsbenägenheten med ökad kontakt, förbättra registreringen av dessa brott, samarbeta med polis i Rumänien och Bulgarien.

Källa: Nationell lägesbild december 2015, Brottslighet med koppling till tiggeri och utsatta EU-medborgare i Sverige, Polisen.

Martin Valfridsson är regeringens samordnare för arbetet med utsatta EU-medborgare. Han har träffat många kommunala representanter och ska 1 februari 2016 presentera nationella riktlinjer för hur kommunerna ska jobba med dessa frågor.

– Rätt mycket handlar om fenomenet, bakgrunden, den fria rörligheten, moraliska motsättningar, hjärta och hjärna som möts. Det jag kan se att Sverige togs lite på sängen, och famlar efter ett förhållningssätt.

”Du kan sova hos oss, här i närheten, på en parkeringsplats. Du behöver filtar, för på natten är det kallt. Men om du har några filtar är det okej.”

Det är upptaget även vid varuhuset, och främlingen undrar om den rumänske mannen som sitter där kan hjälpa honom.

– Vet du var det finns plats där jag också kan sätta mig ner? undrar han.

– Du kan gå vid sidan om till trapporna, säger mannen som sitter på trottoaren vid utgången.

De småpratar en stund. Som landsmän gör när de möts utomlands frågar de varandra vilken stad den andre kommer ifrån. Främlingen berättar att han behöver samla ihop pengar för att kunna ta sig hem till Rumänien.

– Var ska du sova i natt? frågar mannen på marken.

– Jag får se, jag vet inte.

– Du kan sova hos oss, här i närheten, på en parkeringsplats. Du behöver filtar, för på natten är det kallt. Men om du har några filtar är det okej.

Vissa är säkra på att kriminella ligor styr, andra vet att det bara är myter.

Är tiggeriet i svenska städer och samhällen organiserat, och i så fall hur? Det har länge varit en central fråga i debatten om förbud. Vissa är säkra på att kriminella ligor styr, andra vet att det bara är myter.

Majoriteten av de som tigger gör det utan påtryckningar från kriminella och kommer frivilligt till Sverige i grupper bestående av familjemedlemmar, släktingar eller vänner. Det slog polisen fast i en rapport som presenterades den 2 december. Men rapporten förekommer det samtidigt att kriminella personer utnyttjar redan utsatta EU-medborgare genom att kräva betalning för de platser där de sitter och tigger. Det finns dessutom dokumenterade fall där EU-migranters utsatta situation utnyttjats ännu värre, vanligtvis av kriminella med samma nationalitet. "Vissa kriminella aktörer bedriver människohandel med barn för tiggeriändamål, men även för stöld och prostitution", enligt rapporten.

Enligt Linda Staaf, chef för polisens underrättelseenhet vid Nationella operativa avdelningen, NOA, är det främst människor med funktionshinder som kommer till Sverige genom tvång. Men viljan att polisanmäla beskrivs som låg.

– Vi tror att det finns en betydligt högre faktisk brottslighet, att mörkertalet faktiskt är tämligen stort, säger Linda Staaf.

Men det finns exempel på polisanmälda fall som har gått till fällande dom.

En kritiserad rapport från länsstyrelsen i Stockholm från maj 2014 har använts av såväl Sverigedemokraterna som Moderaterna för att visa att 300-500 personer utnyttjades för tiggeri runtom i Sverige under 2013.

Flera kommuner som tillfrågats har i efterhand tagit tillbaka sina uppgifter med hänvisning att de missförstått frågan, och de ansvariga för rapporten säger själva att man inte kan dra slutsatsen att människohandel är kopplat till tiggeri. Men det finns exempel på polisanmälda fall som har gått till fällande dom.

I januari 2015 dömdes en rumänsk 36-åring i Kalmar för misshandel, rån och försök till utpressning. Han krävde tusentals kronor för platser han “anvisat” och när han inte fick det misshandlade han två personer, stal en väska som tillhörde fem av tiggarna och innehöll 3 000 kronor. Han kom senare tillbaka, krävde mer pengar och hotade att döda sina landsmän om de inte betalade. 36-åringen fick ett års fängelse och utvisning ur landet, en dom som hovrätten slog fast i mars.

”Vi hade sådan tur att en av dem var läs- och skrivkunnig och hade förmågan att berätta utförligt och självupplevt.”

Kammaråklagare Thomas Hagman i Kalmar drev fallet i tingsrätten. Han säger:

– Det viktigaste i bevisningen var berättelserna från målsägarna. Vi hade sådan tur att en av dem var läs- och skrivkunnig och hade förmågan att berätta utförligt och självupplevt. Vi hade också ett oberoende vittne och kunde knyta händelserna till en bil.

– Varken den åtalade eller brottsoffren hade varit i Kalmar så länge, så det var svårt att visa att det var något systematiskt. Det fanns inga tecken eller indikationer på det, även om det inte var speciellt utrett. Fördelen ur den synpunkten var att det här fick bort honom från banan, säger Thomas Hagman.

Mörka moln tornar upp sig på himlen när vi kör vidare till nästa ort, nästa matvarubutik, nästa EU-medborgare på knä. Den unga kvinnan som tigger vid butiksingången är inte pratsugen. Främlingen som försöker få henne att prata vänder efter en kort stund henne ryggen och går därifrån.

"Hon sa att det var maffian. Den där killen, han som stod och pratade med henne."

En man som är på väg in i butiken snurrar runt och riktar ett uppsträckt långfinger mot kvinnan när han passerar henne. Rörelsen kommer lika naturligt som när man höjer handen till en hälsning mot en bekant.

Den gamla damen som hela tiden har suttit med sin käpp vid kundvagnarna på motsatt sida om entrén går sedan fram till den tiggande kvinnan. De ser ut att prata med varandra och damen ger något till kvinnan.

Sedan går hon rakt mot oss och säger:

– Hon sa att det var maffian. Den där killen, han som stod och pratade med henne.

– Jag tänkte, man har ju hört talas om det, va, så jag väntar med att ge henne något tills han har gått. Hon har ju tre barn. Jag hade en overall efter mina barnbarnsbarn som de hade vuxit ur. Varm och snygg och skön. Hon fick ju välja, ville hon ha den så fick hon den, berättar den gamla damen.

– Jag vet ju inte, säger hon olyckligt.

Den hon talar om är reportern Dan Bacan, och inte någon från den "maffia" som ryktesspridningen pekar ut.

Dan Bacan, reporter på rumänska dagstidningen Libertatea, reste genom tiggarnas Sverige tillsammans med Expressens team. Foto: Cecilia Anderberg

"En del ser inte på sig själva som brottsoffer, en del vet inte om att de är brottsoffer. De vet inte hur lagarna ser ut."

Onsdag 4 november begärdes tre personer i Göteborg häktade, misstänkta för människohandel kopplat till tiggeri. En 39-årig man, en 32-årig kvinna och en 61-årig kvinna från Bulgarien har tvingat flera personer med funktionshinder att tigga i Göteborgsområdet, och sedan tagit hand om inkomsterna, enligt åklagare Thomas Ahlstrand.

– Att upptäcka den här typen av brottslighet är jättesvårt. Det beror på att offren sitter i en sådan situation att det är svårt för dem att anmäla, både deras personliga situation och deras situation i samhället, säger han.

I juli 2014 åtalade Thomas Ahlstrand i tingsrätten i Halmstad ett bulgariskt sambopar för organiserad människohandel i syfte att utnyttja tiggare, men då friades de misstänkta.

– Det här fallet har bättre extern bevisning, vi kan visa att offren tvingats lämna ifrån sig pengar. Fallet i Halmstad vilade mer på målsägandes uppgifter.

Domarna för liknande brott är få. I juni 2013 dömdes en 18-årig man från Rumänien för bedrägeri. Han utgav sig för att vara döv och tiggde pengar för en internationell organisation för döva, och fick villkorlig dom. I oktober 2010 fick ett gift par från Rumänien först i Södertörns tingsrätt två års fängelse och utvisning, och sedan i hovrätten tre års fängelse, för att de utnyttjat en utvecklingsstörd man för att tigga.

Karin Åström, forskare vid Umeå universitet, har i sin forskning om människohandel följt några fall där tiggeri och människohandel kopplas samman. Hon säger:

– Man kan säga att det förekommer, men det är viktigt att skilja på organiserad brottslighet och människohandel, det behöver inte se ut på det sätt vi ofta menar. Utnyttjandet kan vara mer informellt, och sker inte så strukturerat som vi tänker oss att organiserad brottslighet gör. Då kan det vara ännu svårare att upptäcka, eftersom vi letar efter fel saker.

Karin Åström menar att det viktigaste är att de redan utsatta inte utnyttjas än mer. Om det sker organiserat eller informellt spelar ingen större roll. Det är viktigare se till offren och deras perspektiv, än från gärningsmännens perspektiv och hur det gör det.

– En del ser inte på sig själva som brottsoffer, en del vet inte om att de är brottsoffer. De vet inte hur lagarna ser ut, ser sig inte som del av rättssystemet. Men det ska inte vara avgörande för hur polisen upptäcker brotten eller att rättsväsendet prövar det, säger hon.

– Lagen om människohandel kom inte till för sådana här situationer, utan för människohandel för sexuella ändamål. Jag tror att om vi vill tillämpa de lagarna vi måste införa vissa justeringar efter de förhållanden som vi har.

Från Stockholm åker vi västerut mot Göteborg. Vi stannar i vid ett köpcentrum utkanten av en av städerna på vägen. Sorgsna dragspelstoner möter oss på parkeringen.

Främlingen i blå fleecetröja går med försiktiga och osäkra steg fram till dragspelaren.

– Vad ska jag göra? Jag har kommit hit med en buss från Stockholm och trodde att jag kunde sitta här. Men jag ser att platsen redan är upptagen av dig.

– Gå till centrum. Där kan du få ihop lite pengar. Har du ingenstans att sova? Om du har pengar kan jag ordna en bil där du kan sova. Du kan betala 700 spänn. Men du vet, det går inte att köra bilen, den är bara för att sova i. Jag kan också hämta ett täcke åt dig som du kan vira in dig i.

– Och polisen?

– Nej, om du ställer den på en parkeringsplats kommer inget att hända. Är du med?

I princip alla intervjuade tycker att det är förnedrande att behöva tigga, och att de hellre hade haft ett vanligt jobb.

Det norska forskningsinstitutet Fafo har intervjuat 1 200 hemlösa rumäner som tigger i Stockholm, Oslo och Köpenhamn. I princip alla intervjuade tycker att det är förnedrande att behöva tigga, och att de hellre hade haft ett vanligt jobb.

Resan går till små och stora städer, och överallt ställer vi samma frågor. Ibland använder vi dold kamera och mikrofon, för att komma så nära den sanna bilden som möjligt.

Är det någon som kontrollerar tiggeriet här i området? Behöver man betala för att få tigga här? Och överallt får vi liknande svar.

– Nej, ingen skulle bråka med dig: Ta din kaffekopp och skaka den så här. Gå till varje plattform när tågen kommer. Säg ”Hej, hej”. Om du gör så är det omöjligt att inte tjäna lite pengar, säger hennes kamrat.

– Gå och jobba, min son. Ingen kommer att fråga dig något och ingen kommer att störa dig. Du är här för att tjäna pengar, det är allt.

– Nej, nej, det finns ingen. Gå vart du vill. Det här är vår plats, den är upptagen. Annars kan du sitta var du vill.

Det går till så här: "Jag tar hit dig, du får ihop pengar som vi delar." Förstår du? Men han delar inte med sig, han låter inget gå sig ur händerna.

Den pågående människohandelsutredningen – som ska redovisas 9 juni 2016 – har fått i uppdrag att skärpa lagen för att hindra att någon skor sig på andras tiggande.

Regeringens samordnare Martin Valfridsson menar att det finns en viss typ av samordning.

– Men det är viktigt att betona att det inte bara finns ett sätt att beskriva hur det går till, att det är ett varierat fenomen. En stor andel handlar om familjemedlemmar som hjälper varandra, att man får behålla det man får in.

– Men det finns också exempel på när någon tar betalt för en plats, tar en andel av det som kommer in. Vi har tittat på den lagstiftningen och min uppfattning är att det finns en lucka som kan täppas till, säger han.

En historia skiljer ut sig under vår resa genom tiggarnas Sverige: en andrahandsuppgift om en person som tjänar pengar på andras tiggande.

Vid ett köpcentrum i en mellanstor svensk stad sitter en man i röd jacka. Han berättar:

– Jag känner till en bulgar som har fyra av de egna som tigger för honom.

Är de hans familjemedlemmar eller?

– Nej, min bror. Det går till så här: "Jag tar hit dig, du får ihop pengar som vi delar." Förstår du? Men han delar inte med sig, han låter inget gå sig ur händerna.

Mannen berättar om stora slagsmål mellan rumänerna i staden, till vilka han själv hör, och bulgarerna.

– Oj, oj, vad det händer grejer. Vi har kämpat mot ungefär 40 av dem. De är många, min bror. Vad kan jag göra åt det? Till exempel i centrum kan jag inte göra något, för där kan alla som vill sätta sig. Men de får inte komma till min plats vid affären, för då ringer jag direkt till de mina.

Doina Stefan visar artigt att hon inte är intresserad av att prata. Men den berusade mannen ger sig inte. Foto: Cecilia Anderberg

Rapporter om tvister mellan olika grupper av EU-medborgare med polisingripanden dyker upp då och då i medierna. Det senaste halvåret har bråk anmälts i bland annat Karlskrona, Uddevalla, Älmhult, Uppsala, Katrineholm, Hudiksvall och Stockholm.

I Östersund uppstod i mars osämja mellan två stora grupper av hitresta EU-medborgare som ansåg sig ha rätt till de bästa platserna utanför en stor livsmedelsbutik och Systembolaget.

Per Thelin, förundersökningsledare vid polisen i Östersund, säger:

– Man kan säga att det var två stora familjer som kom i luven på varandra. Anledningen var vem som skulle ha vilken plats att sitta på. Det hela slutade med att två stycken hoppade på och misshandlade en person i Kyrkparken.

– Det blev åtal för misshandel, det hände mitt i stan och det fanns vittnen till händelsen, så de två fälldes och fick sex månaders fängelse. Båda grupperna har sedan dess lämnat Östersund, berättar Per Thelin.

Det fanns också anmälningar från båda grupperna att de hade krävt procent på intäkterna av den andra gruppen, men den delen kunde inte styrkas.

Hatbrotten mot tiggande EU-migranter ökar, det visar polisens och organisationers aktuella lägesbeskrivningar och statistik från Brå, Brottsförebyggande rådet.

Det rör sig om både verbala attacker och våldsbrott, från spottloskor och sparkar till att sätta eld på en människas tillgörigheter eller köra över någon med moped.

"Det är skattepengar in Sweden. No, no, no, not good."

Det är löningsfredag i Stockholm när vi gör vårt sista stopp på Stureplan. Doina Stefan är en av många som tigger i området. Hon kom hit för två månader sedan och är här med sin man. Vi följer med henne under ett par timmar i Stockholmsnatten.

En berusad man stannar framför henne. Hans ögon stirrar vidöppna och pärlor av saliv flyger ur munnen på honom.

– Din man röker. Då har vi ett jätteproblem. Han har pengar. Hur can you smoking when you have no money?

Doina Stefan visar artigt att hon inte är intresserad av att prata. Men mannen ger sig inte.

– Det är skattepengar in Sweden. No, no, no, not good.

Inte många av helgfirarna ägnar Doina Stefan eller de andra tiggarna en blick. "Det känns tungt, men vad ska jag göra åt det", säger hon. Foto: Cecilia Anderberg

Regeringens samordnare Martin Valfridsson säger att hatbrotten mot tiggande EU-medborgare gör honom orolig.

– Jag träffade en man som hade fått alla sina tänder utslagna när han satt och tiggde, någon annan har fått syra kastad på sig.

– Vi måste uppmuntra den här gruppen av människor som utsätts och allmänheten som ser brotten att anmäla dem och ställa upp som vittnen. Annars går vi mot ett samhälle som vi inte vill ha.

Tar du kort? Vänd dig om så kan jag dra kortet.

Tre unga tjejer på Stureplan i Stockholm hånar en äldre kvinna när hon räcker fram sin mugg. "Jag tror inte på dem”. Foto: Cecilia Anderberg

Inte många av helgfirarna på Stureplan i Stockholm ägnar Doina Stefan eller de andra tiggarna en blick.

– Det känns tungt, men vad ska jag göra åt det, säger hon.

Men det finns också människor som blir provocerade. När vi går upp längs Kungsgatan ser vi tre unga tjejer som hånar en äldre kvinna när hon räcker fram sin mugg.

– "Snälla hjälpa mig", säger en av tjejerna med tillgjord röst och fortsätter:

– Tar du kort? Vänd dig om så kan jag dra kortet.

– Jag tror inte på dem. De är rikare än oss. De har pengar men de spelar fattiga, säger hennes kompis.