Support-gruppen

Unik enkät från Sveriges väntrum: 1691 röster från 18 asylboenden

Text: Diamant Salihu

Foto: Anna-Karin Nilsson

Publicerad: 29 november 2016

Inam, 28, tröttnade på att vänta – leder en aktivitetsgrupp

VÄNERSBORG. Asylsökande Inam Alghoul, 28, tröttnade på att bara vänta.

Nu organiserar hon och andra asylsökande kurser i svenska till datakunskap för varandra.

– Väntetiden kan döda alla inombords. Vi försöker göra väntan meningsfull, säger hon.

Expressen

Mörkret har lagt sig över Restad gård, landets största asylboende där 1200 människor bott under sommaren.

I en av lokalerna pågår en datalektion. Elva kvinnor och tre män lyssnar fokuserat på läraren Omar Damman, 28, dataingenjör från Damaskus i Syrien. När vi träffas har Omar praktik på elbilföretaget Nevs i Trollhättan. Dagtid sköter han praktiken, kvällstid och helger undervisar han andra asylsökande från hela världen i grundläggande kunskaper om datorer. Temat för dagen är hur man skyddar datorn från virus.

– Installera inget som du inte vet vad det är, säger Omar.

Stressen över att behöva vänta i ovisshet och att inte kunna aktivera sig, är vanliga orsaker till att asylsökande är missnöjda med sin situation, visar Expressens unika undersökning.

Inam Alghoul, 28, är en av ledarna i "supportgruppen” som arrangerar aktiviteter på Sveriges största asylboende, Restad gård i Vänersborg. Foto: Anna-Karin Nilsson

"Vi beslutade oss för att hjälpa oss själva, inte vänta på att få hjälp"

Men på Restad gård togs tidigt initiativ av de boende själva. De organiserade sig och startade ”supportgrupper” för att inte slösa bort tiden under den långa asylprocessen som kan sträcka sig långt över ett år.

– Vi beslutade oss för att hjälpa oss själva, inte vänta på att få hjälp, säger Inam Alghoul som själv flytt från Gaza i Palestina och en av ledarna i supportgruppen.

Initiativet har även spridit sig till en rad andra asylboenden i landet. Självbestämmandet är viktigt för självkänslan och underlättar integrationen. I dag finns dagisverksamhet, där frivilliga asylsökande avlastar småbarnsföräldrar på boendet. Det finns även teatergrupper och språkkurser. Supportgruppen ordnar även kaffeträffar med det regionala näringslivet. Så har flera boende, som dataingenjören Omar, fått praktikplatser och funnit nya vänskaper.

Det är många afghanska kvinnor på datakursen som håller på till efter 21 på kvällen. Många vill lära sig att arbeta med datorer så att de lättare kan hitta jobb sedan när de förhoppningsvis får uppehållstillstånd. Foto: Anna-Karin Nilsson
Dataingenjören Omar Damman, 28, från Damaskus i Syrien håller kurs på engelska i datakunskap på kvällarna för andra asylsökande. Afghanska Zohreh, 18, hjälper till att översätta till dari. Hon och hennes systrar längtar efter att få utbilda sig i Sverige. Foto: Anna-Karin Nilsson

En annan av kurshållarna på boendet är Yashar Maghsoudi, 20. Han flydde militärtjänsten i Iran som 16-åring och har trots fem år i Sverige varken utvisats eller fått asyl. Iran vägrar ta emot honom eftersom han saknar ett pass.

"Jag och mina systrar kan studera i fred och uppnå alla drömmar"

Han förflyttades till Restad gård efter att ha fyllt 18 år. Nu använder han sina språkkunskaper till att undervisa andra i svenska. SFI, svenska för invandrare, kan annars påbörjas först efter ett positivt asylbesked.

– Mitt liv är som luft. Jag vet inte vad som kommer att hända om tio dagar, eller om tio år, säger han.

Afghanska Zohreh, 18, älskar möjligheten att få utbilda sig. ”Jag vill bli pilot. Jag har velat flyga sen jag var liten”, säger hon. Mamma Masomeh, 42, är stolt i bakgrunden. Foto: Anna-Karin Nilsson
Yashar Maghsoudi, 20, kom som ensam till Sverige för fem år sedan. När han fyllde 18 förflyttades han till asylboendet. Under tiden som han befinner sig i limbo - Iran vägrar ta emot honom och han får inte uppehållstillstånd - så undervisar han andra asylsökande i svenska. Foto: Anna-Karin Nilsson

Datalektionen är slut. Zohreh, 18, och hennes systrar och mor är nöjda med vad de lärt sig.

– I Sverige måste vi lära oss att använda datorer för allt man gör här är med datorer, säger Zohreh.

I Iran, där hon levde som flykting, hade hon inte samma möjligheter att studera. Hon och hennes systrar längtar efter att få utbilda sig.

– Jag vill bli pilot. Jag har velat flyga sen jag var liten. Jag vet att det är svårt, men jag vill försöka.

Zohreh är övertygad om att drömmarna kan bli verklighet i Sverige.

– Ja, det tror jag, för här är vi fria. Jag och mina systrar kan studera i fred och uppnå alla drömmar.