del 3: Smärtan

Unik enkät: 1691 röster från Sveriges väntrum

Text: Diamant Salihu

Foto: Anna-Karin Nilsson

Publicerad: 28 november 2016

Mahmod skär sig för att glömma

SÖDERHAMN. Mahmods kropp är täckt av ärr. De flesta har han orsakat själv.

Trebarnsmamman Zainab "är trött på allt".

En stor del av de asylsökande mår dåligt – och samhället är inte rustat för att ta hand om dem, varnar experter.

Expressen
Annons:
Annons:

Det är svårt att titta en längre stund på frisören Mahmod, 30, utan att vända bort blicken och i stället fästa den vid detaljer i rummet.

Klockan på databordet. Den bärbara datorns nedsläckta skärm. Det rödvita paketet med L&M-cigg. Ryggsäcken med seriefiguren Skalman utanpå. Petflaskan intill sängen, till hälften är fylld med vatten. Eller det vita täcket med röda Magnoliablommor och grå fjärilar.

Det här är Mahmods hem.

Han blev omflyttad till Söderhamn från Helsingborg efter att ha hamnat i slagsmål med en asylsökande man från Albanien. Bråket gällde blommor som albanen hade plockat från en annan gård. Mahmod blev orolig för att han själv skulle bli anklagad för stöld.

– Jag slog honom med en vattenpipa, säger Mahmod.

Efter det hamnade han på psyket i två veckor. Sedan övertygade Migrationsverket honom om att Campus Park Vågbro i Söderhamn skulle vara ett tryggt boende för honom. Problemen har fortsatt efter flytten.

Zainab Malki, 31, har ensam hand om barnen Ali, 10, Ansie, 5, och Abuzr, 2. Hon håller hårt i sonen Ali så att han inte ramlar ihop. Foto: Anna-Karin Nilsson

När Mahmod skadade sig själv bedömdes han som psykiskt sjuk och slapp att göra militärtjänst

Den som vill förstå Mahmods livshistoria kan följa ärren på hans kropp – över bröstet, nacken, höger ben, vänster biceps.

Ett T-format ärr på höger sida av magen orsakades av splittret efter en bomb i Syrien. När Mahmod ansökte om asyl i Malmö skickades han till sjukhus för att operera ut en metallbit som var kvar i magen.

De många decimeterlånga snitten på resten av kroppen har han orsakat själv, med knivar, glas eller andra vassa föremål. Sedan han kom till Sverige har han försökt ta sitt liv tre gånger.

Det stora ärret i armen fick han efter att ha huggit sig själv med en kökskniv. För en utomstående kan anledningen verka trivial: Mahmod hade tjafsat med personalen om ett busskort som han ville ha men inte fick.

En annan gång föreslog personal, i samspråk med Migrationsverket och två av Mahmods syskon, att han skulle flyttas till ett boende med tillgång till vårdpersonal. Mahmod uttryckte sitt missnöje genom att skära upp magen med en kökskniv.

– Jag kunde inte tänka att jag inte skulle skada mig själv, säger han. Allt händer av sig själv.

Att skada sig har varit Mahmods sätt att protestera sedan han bodde i staden Yarmouk, söder om Damaskus i Syrien. När han skadade sig själv bedömdes han som psykiskt sjuk. Därmed slapp han göra militärtjänst.

Nu är den största anledningen att han mår dåligt över sina föräldrar, säger han.

– De är splittrade på olika ställen. Vi kan inte göra någonting. Andra orsaken är boendet. Livet är svårt. Inte som det liv jag levde tidigare, säger han.

Hit skickas ofta personer som hamnat i konflikter på andra asylboenden

Mahmod är en av 350 asylsökande på Campus Park. De L-formade enplanshusen i rött tegel är sedan fyra år tillbaka hem för människor som flytt Syrien, Afghanistan, Iran, Irak, Somalia och andra länder för att söka tryggheten i Sverige.

Närheten till sjukvården, Migrationsverket, skolan, möjligheten att laga sin egen mat och det faktum att boendet har 128 enkelrum gör att Campus Park skiljer sig från många andra asylboenden. Det har bidragit till att några av de asylsökande som är ensammast och mår allra sämst har placerats här, berättar Erik ”Lubbe” Persson.

Han är en lågmäld fastighetsägare som gick in i asylbranschen för snart fem år sedan. Som ägare har han valt att vara ständigt närvarande på asylboendet. Alltid klädd i snickarbyxor.

Hit till Campus Park skickas ofta personer som hamnat i konflikter och inte klarat av att dela rum med flera främmande människor på andra boenden. Här finns också ett tiotal HBTQ-personer, flera har blivit misshandlade och trakasserade på andra ställen.

Det är Erik Persson som avgör hur de asylsökande fördelas mellan de olika korridorerna. Han är noga med att familjer bor nära ensamstående, att religiösa har grannar som är icketroende.

– Här är det jag som bestämmer, sammanfattar han.

Enligt Erik Persson skapar hans system en känsla av samhörighet och lär människor med olika bakgrund och livssituation att acceptera och hjälpa varandra.

Den här metoden gör att människor som hamnar i djupa svackor, vilket ibland är oundvikligt under den flera år långa asylprocessen, ofta hjälper varandra.

– Det har varit väldigt framgångsrikt. Det blir en ”vi"-känsla och det är tack vare grannar vi snabbast får veta när någon mår dåligt.

Annons:
Annons:

Det har länge varit känt att allt fler svenskar lider av psykisk ohälsa. Det är ett av våra större folkhälsoproblem och drabbar en av fem vuxna.

Under 2013 beräknades kostnaden för psykisk ohälsa i Sverige uppgå till 70 miljarder kronor. Det var dubbelt så mycket som kostnaden för cancersjukdom. Vårdanalys, myndigheten för vård och omsorgsanalys, tar i rapporten ”Psykisk hälsa – ett gemensamt ansvar” från 2015 upp den aktuella utmaningen med asylsökande. En stor andel av dem som söker skydd i Sverige visar symptom på depression eller posttraumatiskt stressyndrom.

"Vi har haft fem självmordsförsök senaste månaden"

Trots flera satsningar inom psykiatrin sedan mitten av 1990-talet finns brister. Vårdanalys konstaterar bland annat att alla inte har samma möjlighet att få vård, att statens satsningar varit små i förhållande till behoven och att det saknats ett långsiktigt perspektiv.

Av 1691 asylsökande som har deltagit i Expressens enkätundersökning säger mer än hälften att de lider av oro och ångest. En av fyra har sömnproblem. Åtta av hundra uppger att de har självmordstankar.

På Campus Park Vågbro är Erik Persson inte det minsta undvikande när det kommer till frågor om självmordsförsöken på hans boende.

– Vi har haft fem självmordsförsök senaste månaden och tio till tolv självmordsförsök på drygt fyra år, med lite olika grad av seriositet. Det är en varningssignal när det sker, säger han.

Erik Persson anser att personalen gör sitt bästa för att identifiera de som mår sämst, men önskar att det fanns tillgång till fler personer som de mest sårbara kunde prata med. Att fyra personer, vid fem tillfällen, försökt ta sina liv veckorna före vårt besök, tror boendechefen har att göra med att de alla dessa personer kom till Sverige i vintras. Det var då den stora strömmen av flyktingar sökte sig till Europa och, bedömer Erik Persson, jämfört med tidigare grupper var de i sämre skick när de kom till Sverige.

Inne på kontoret ritar han upp en tidslinje. Efter att ha drivit asylboendet i snart fem år ser Erik Persson ett mönster i vad de asylsökande generellt går igenom.

Vid ankomsten tar det några dagar innan stressen släpper. Inom två veckor får de flesta förkylning och feber.

– Då blir man jätterädd och skriker högt efter doktor och ambulans. Det är första utmaningen, säger Erik Persson.

Han har lärt sig att många är vana vid att ha en kvartersläkare. Det tar tid för asylsökande att förstå de svenska väntetiderna för att få vård.

Sedan går många in i en fas av trötthet. De sover på dagarna och vänder på dygnet. Det syns på internetanvändningen, den är som störst runt klockan sex på morgonen.

Erik Perssons tidslinje över de asylsökandes psykiska mående, med tydliga dippar. Foto: Anna-Karin Nilsson

Efter ett halvår sker ett uppvaknande. Många börjar lära sig svenska med en frivilligorganisation eller ägna sig åt idrottsaktiviteter. Från den dagen fungerar de allra flesta väldigt bra, säger Erik Persson.

– Men den tiden kan bli för lång. Till slut börjar man längta efter uppehållstillstånd, man vill kanske ta hit familjen på anknytning också. Den tiden är kritisk. Hur lång väntan får det vara? Även om man har fullt upp, har mat och är trygg så kan man få en dipp.

– De som kom förra hösten har fortfarande inte ens fått en tid för en intervju med Migrationsverket.

Efter ett och ett halvt till två års väntan får många besked. Om de får PUT, permanent uppehållstillstånd, är det en stor glädje. Men över en natt kommer ångesten och en ny svacka då många inte vet vad som ska hända härnäst. Var ska de bo? Hur ska de få jobb?

Här hamnar många människor i en ny depression tills de fångas upp av Arbetsförmedlingen, får bostad och börjar integrationsprocessen.

Zainab Malkis man dog när han försökte korsa gränsen mellan Iran och Turkiet

Zainab Malki, 31, torkar tårarna med sin sjal. Det har gått tre veckor sedan hon fick veta att maken Qulam, pappan till hennes tre små barn, omkommit i en trafikolycka när han försökte korsa gränsen mellan Iran och Turkiet.

– Jag har ingen annan här, säger hon. Jag är ensam.

Annons:
Annons:

Dottern Ansie, 5, leker på sängen. Sönerna Abuzr, 2, och Ali, 10, kommer snart in i rummet. Då krävs Zainabs fulla uppmärksamhet och energi, något hon har svårt att hitta för tillfället.

Äldsta sonen har stora behov av särskilt stöd och assistans på grund av skador han fick i samband med förlossningen. Ali går i särskolan fram till klockan två på dagarna medan Ansie har en plats på förskolan. Minstingen Abuzr har inte fått en förskoleplats än.

Under nästan ett år som asylsökande har Zainab knappt haft en stund för sig själv.

De senaste veckorna, efter beskedet om maken, har allt varit svart.

– Jag är trött på allt, säger hon.

En gång skar han upp magen med en kökskniv. En annan gång högg han sig i armen. Ärren på kroppen berättar Mahmods såriga livshistoria. Foto: Anna-Karin Nilsson

För ungefär ett år sedan splittrades familjen när de skulle ta sig in i Turkiet. Smugglarna ville att kvinnor och barn skulle ta sig över gränsen först.

När det blev männens tur ingrep gränsstyrkorna.

Zainab har bett asylboendet om att få prata med en psykolog. Men det tar tid. Kön är lång.

– I länet finns två, tre kuratorer som jobbar på asyl- och migranthälsan. De har ungefär 4 000–-4 500 asylsökande att sköta om, så det är långa väntetider. Men hon kommer att få hjälp, säger Erik Persson på Campus Park.

Hälften i Expressens enkätundersökning känner oro och ångest

I Sverige ska alla asylsökande enligt lag erbjudas en hälsoundersökning.

Under 2015 sökte 163 000 personer asyl i Sverige. Människor som i många fall har upplevt krig och sett hur samhället kollapsat. Upp till 30 procent av asylsökande flyktingar som kommer till Sverige beräknas lida av psykisk ohälsa, enligt Socialstyrelsen.

I Expressens undersökning svarar hälften av de asylsökande att de kände oro och ångest. Det stämmer överens med den uppfattning som finns på Flyktingmedicinskt centrum i Norrköping. Där har man under förra året gjort hälsokontroll på 7 000 människor, nästan fyra av fem asylsökande i Östergötland.

– Huvuddelen av dem känner oro och ångest omedelbart när de kommer, vilket naturligtvis är självklart med tanke på vad de har varit med om, säger Andreas Westöö som är verksamhetschef i Norrköping.

Många börjar må bättre så fort integrationsprocessen börjar med skola och utbildning. Men en av tio asylsökande flyktingar kan utveckla den svåra diagnosen posttraumatiskt stressyndrom, PTSS. Det kännetecknas av ångestreaktioner och kan påverka personer i sociala miljöer. För de drabbade krävs specialistvård av personer har erfarenhet av konfliktzoner och som känner till stigmatiseringen i olika delar av världen kring psykiska sjukdomar. Sådan kompetens finns sällan på den lokala vårdmottagningen.

– Det är avgörande för patienterna att man får möjlighet att ta sig till specialistvård. Det finns många svårigheter kopplade till posttraumatiskt stressyndrom. Att tvingas resa är inte jätteenkelt eftersom man undviker sociala miljöer och buss är inte ens aktuellt för vissa, säger Andreas Westöö.

I dag finns ett tiotal kris- och traumacenter i Sverige. De drivs av landstinget eller Röda korset. Väntetiderna har blivit kortare under 2016, men det kan fortfarande dröja uppemot ett år för att inleda behandling med en kompetent psykolog.

"Varken kommunerna, landstingen eller staten har förstått utmaningen med psykisk ohälsa bland asylsökande"

– Jag är jätteorolig för att vi inte har förstått allvaret, säger Ing-Marie Wieselgren, läkare och nationell samordnare för psykiatrifrågor på Sveriges kommuner och landsting, SKL.

– Med "vi" menar jag att varken kommunerna, landstingen eller staten har förstått utmaningen med psykisk ohälsa bland asylsökande. Många är obehandlade och sedan tillkommer de nyanlända med extra stora behov.

Annons:

Redan före den stora flyktingströmmen förra hösten utreddes hur stor andel av de asylsökande som gjorde en hälsoundersökning. Inte ens hälften, visade det sig.

– Sedan fick vi reda på att en stor andel av hälsoundersökningarna inte frågade om psykisk ohälsa. Vi frågade varför och fick veta att sjukvården inte tyckte att man hade något att erbjuda. Man visste inte hur man skulle gå vidare med dem som hade psykisk ohälsa, säger Ing-Marie Wieselgren.

Hon betonar att långsiktiga satsningar behövs eftersom det är vanligt att stressreaktionerna kommer senare. Bland flyktingarna från kriget på Balkan på 1990-talet finns individer som än i dag behöver professionell hjälp. För att klara behovet behövs mer personal inom psykiatrin, främst utanför storstäderna.

– Det här är ett behov som finns nu. Alla insatser behövs, säger Ing-Marie Wieselgren.

Zainab hoppas få stanna, för barnens skull

Ute på gården rör sig Zainab Malki försiktigt med sina barn. Hon håller äldste sonen Ali så att han inte ramlar ihop. Tvåårige Abuzr slår samtidigt en träbit hårt i huvudet på systern Ansie. Hon reagerar knappt.

Zainab oroar sig för barnens framtid, än mer nu när maken är död. Familjen har ännu inte ens kallats till en intervju med Migrationsverket för att gå igenom sina asylskäl.

"Jag tänker mycket på om vi får stanna eller utvisas", säger Zainab Malki. Foto: Anna-Karin Nilsson

– Jag tänker mycket på om vi får stanna eller utvisas. Om vi inte får stanna vet jag inte vart vi ska ta vägen, säger hon.

Mahmod ska snart lämna Campus Park.

Han har fått en så kallad kommunplacering som innebär att han får flytta från asylboendet. Snart kan han studera svenska och ta de första stegen mot ett nytt liv i en medelstor svensk stad. Det är något han ser fram mot efter 20 månader på olika asylboenden. Personalen på Campus Park förbereder så att han ska få kontakt med psykiatrisk vård i sin blivande hemstad.

Under tiden väntar Mahmod bakom fördragna gardiner.