del 6: Nya livet

Unik enkät: 1691 röster från Sveriges väntrum

Text: Malin Roos

Foto: Meli Petersson Ellafi

Publicerad: 1 december 2016

"Välkommen till Sverige, Yordanos"

VITTANGI/GÖTEBORG. I köket med stora svarta brännmärken i korkmattan står Samrawit Teame och bakar en kaka.

Hon har just i dag fått beskedet, hon får stanna i Sverige.

Nu ska hon fira med sina systrar.

I landets nordligaste asylboende bor det bara kvinnor och barn.

Expressen

VITTANGI MAJ 2016: SYSTERSKAP OCH GRATTIS 

Anslagstavlan vid den nedlagda Ica-butiken efterlyser statister till en serie långfilmer som ska spelas in i byn baserade på författaren Åsa Larssons böcker. En villa på fem rum och kök med bastu annonseras för 425 000 kronor.

Det är fredag kväll i Vittangi, sju och en halv mil öster om Kiruna. Midnattssolen glöder och en man vinglar och nästan faller när han tömmer blåsan utanför den lokala puben.

I huset bredvid, på nedlagda Lindqvist hotell, förbereder man för fest. Samrawit Teame, 25, kom ensam till asylboendet vid Torne älv i oktober förra året, från Adi Quala i Eritrea. Hon sjunger med i den afrikanska musiken, lycklig över dagens besked från Migrationsverket.

– Det känns skönt att äntligen veta. Varje gång någon får "grattis" firar vi, säger Samri som har sällskap i köket av Almaz, 30, och Yordanos, 25. De har också "fått grattis". De skär apelsinklyftor och poppar popcorn.

– Let me help sister. 

Det är kväljande kvavt, ugnen är ingrodd av flott och köksluckorna hänger på trekvart.

Almaz som är gravid i sjätte månaden steker injeras, ett pannkaksliknande syrat bröd som ska fyllas med berberakryddad färs, tacomys på afrikanska. Hon kikar hela tiden ut mot vattnet efter sina två döttrar, de leker på baksidan bland grävskopor och bråte. På framsidan får de inte vara, ett steg så är de ute i gatan.

I korridoren på landets nordligaste asylboende bor det bara kvinnor och barn, 21 totalt när vi är där första gången, de flesta från Eritrea, ett par från Somalia.

– Jag ser ingen nackdel med att det bara är kvinnor. Jag tror att det är svårare att starta ett nytt liv om det är många som bor tillsammans, män och kvinnor och olika kulturer. Det har varit en väldig trygghet för oss att ha varandra, säger Salam, 29, som kom till Vittangi i april med sin tvåårige son Nahom.

Samrawit Taeme och Yordanos Simon lärde känna varandra när de kom samtidigt från Eritrea till Sverige förra hösten. Efter ett år på asylboendet i Vittangi är de redo att ta steget ut i det nya livet, tillsammans. Foto: Meli Petersson Ellafi

Från Asmara i Eritrea till norr om Polcirkeln, 1300 mil för att fly religiöst och könsrelaterad tyranni.

Eritrea anses vara en av världens värsta förtryckarstater, sedan 2001 sitter den svensk-eritranska journalisten Dawit Isaak fängslad i landet utan rättegång. Flera av kvinnorna i Vittangi nämner samhällstjänstprogrammet ”National Service Program”, värnplikten som är obligatorisk för alla medborgare mellan 18 och 40 år, män som kvinnor.

– Ingen har sin frihet i Eritrea men som kvinna är det extra svårt. Jag kommer från en protestantisk familj och det finns ingen acceptans för protestanter i Eritrea. Det var ett svårt beslut men jag kunde till slut inte se något annat alternativ än att fly, säger Salam som betalade 600 dollar för henne och pojken, för den livsfarliga resan via Sudan och Libyen, till Italien.

Annons:
Annons:

– Vi åkte i en liten enkel båt tillsammans med 25 andra, det var många fler än vad som fick plats. Men turligt nog var det ingen storm den dagen. Jag var rädd hela vägen eftersom jag reste ensam kvinna med barn. I Turkiet mötte jag några andra kvinnor från Eritrea som jag tog sällskap med.

På asylboendet i Vittangi som enligt Migrationsverket är landets enda boende för enbart kvinnor, delar man systerligt på duschen och de två tvättmaskinerna, och fortsätter att vänta på internet.

– Det är synd att vi inte har wifi, och ingen tv heller, men de har sagt att vi ska få.

Midnattssol och utomjordiskt vackra omgivningar, men isoleringen är ett problem för kvinnorna i Vittangi. För att ta del av Migrationsverkets stödinsatser som svenskaundervisning eller för att göra andra ärenden måste de ta sig de åtta milen till Kiruna. Buss 50 förbi Svappavaara och Lombolo backe tar en och en halv timme och går bara en gång om dagen, på lördagar inte alls.

På asylboendet i Vittangi utanför Kiruna bor det vid Expressens första besök enbart kvinnor och barn. Det tycker kvinnorna själva är en fördel. Foto: Meli Petersson Ellafi

– Om jag har tid hos barnmorskan klockan två på eftermiddagen måste jag ta bussen klockan åtta på morgonen och vänta på sjukhuset, säger Salam och berättar att de passar på att handla mat i Kiruna också.

Coop-affären i byn är mångt dyrare än storköpet i stan och de 2000 kronor som de får i bidrag (plus 1000 för barn) ska räcka hela månaden.

Fast i dag när det är "grattis-fest" får det kosta lite extra.

Samrawit dukar fram sin nygräddade sockerkaka. Hon har inte fått besked än om i vilken kommun hon kommer att placeras, men hon vill helst till Stockholm. Och hon hoppas att hon kan fortsätta att bo nära sin nya bästa vän och "syster", Yordanos.

– Vi vill gärna fortsätta att bo tillsammans, helst i en större stad, större än Vittangi och större än Kiruna.

Kamila Dahir som flydde med sin dotter från Mogadishu i Somalia (tre miljoner invånare) till Vittangi (800) och som har anslutit till kvällens samkväm från byns andra asylboende, har dock redan funnit sin bästa plats på jorden.

– Jag älskar Vittangi, till och med när det var snö och jättekallt. För att jag kan lägga mig på kudden utan att vara rädd. Jag älskar lugnet och tystnaden och människorna.

Den överförfriskade mannen har tömt blåsan, drar upp gylfen och stapplar tillbaka mot puben.

Han är inte rasist, poängterar han, "men vi inte kan ta hand om alla, det har kommit för många".

VITTANGI SEPTEMBER 2016: FOTBOLL OCH FARVÄL 

Träden har blivit brandgula och det börjar dra ihop sig till PRO:s årliga surströmmingsträff i föreningslokalen.

Tillbaka i Vittangi, det är september nu och tystare än förra gången.

Av dussintalet kvinnor från uppställningen i maj är bara tre kvar på Hotell Lindqvist, alla andra har fått asyl och har flyttat. En kurdisk familj från Iran håller på att installera sig och lära sig rutinerna i det nedgångna köket med luckorna på svaj.

– Det var en ny grattis-fest varje vecka i början av sommaren. Det är både roligt och lite sorgligt, säger Salam som fortfarande väntar på att få kallas till intervju på Migrationsverket. Hennes mage har vuxit påtagligt sedan senast, det är bara ett par månader kvar nu tills tvåårige Nahom beräknas bli storebror.

– Det är klart att det är mer oroligt att inte veta när man har ett barn som kommer. Men varje gång jag ser Jemila så påminns jag om att jag ändå har det bra, säger Salam och sneglar mot väninnan som har krupit upp i hörnet av den slitna bruna skinnsoffan.

Jemila, 28, kom med sina tre döttrar till Sverige för tre år sedan och försöker inte ens att dölja besvikelsen och uppgivenheten längre. Familjen har sina fingeravtryck i Italien och enligt den så kallade Dublinförordningen ska asylprövning ske i det EU-land som migranten kommer till först.

– Jag är trött och känner mig frusen. Jag är rädd för vinterkylan, barnen är redan sjuka, säger hon och nickar mot dottern Nadya som dåsar i en febrig hög i andra soffhörnet.

– Jag gick ut med blött hår efter gymnastiken, säger nioåringen (man gissar att hon har blivit uppsträckt av sin mor), och håller för öronen när lillasyster Sabrin, ett och ett halvt år, slåss med Nahom om boendets enda sopskyffel.

Nadya och hennes två år äldre syster Aya går i skolan i Vittangi och pratar felfri svenska, de två mödrarna på asylboendet längtar efter den dag då även deras yngsta ska få en chans att integreras.

Salam pekar mot förskolan Lyktan på andra sidan vägen.

– Jag har försökt två gånger att få in min son, men jag måste ha ett eget boende innan han får börja. Nu är han här inne 24 timmar om dygnet, han ser i princip inget annat. På förskolan skulle han få leka med andra barn och lära sig språket, säger Salam som var lärare i naturvetenskap och matematik i Eritrea.

Hon hälsar på de nyinflyttade kurderna som kommer ut i hallen, mannen i familjen trollar fram en fotboll och börjar leka med barnen. Det gör henne inget, säger Salam, att boendet i Vittangi som från början hyste nästan enbart eritreaner, börjar fyllas på med andra nationaliteter, också män.

Annons:
Annons:

Särskilt inte efter det som hände i somras.

Kvinnorna på asylboendet längst i norr berättar om låset till ytterdörren på hotellet som var sönder i flera veckor och om hur de fick problem med baren bredvid.

– Det har kommit in berusade män och knackat på våra dörrar. Vi hör fotstegen i trappan mitt i natten. Vi pratar inte med dem, vi låser in oss och ligger tysta och låtsas att vi sover. Om de vill bråka eller ha sex eller vad de är ute efter, vet jag inte, men det är jätteobehagligt. Vi är alla är rädda. Vi har berättat för Migrationsverket och bett dem att ringa polisen. Här i Vittangi finns ju ingen polisstation.

Nioåriga Nadya är förkyld, hon gick ut med blött hår efter gympan i skolan. Men hon hann göra fyra mål på fotbollslektionen. "Jag älskar fotboll och matte", säger Zlatan-suppotern. Foto: Meli Petersson Ellafi

– Så länge det är familjefäder och inte singelmän som bor här, är det bara bra.

I rummet där Samrawit sov, kvinnan som bakade en kaka, är det tända teljus och fullt fokus.

Några kvinnor sitter i underslaferna på de stålgrå våningssängarna och förhör varandra på svenska glosor, i bäddarna ovanför, packade resväskor. Två av dem har fått "grattis" och väntar på besked från Migrationsverket om i vilken kommun de ska placeras. Roma, 30, har just fått veta att hon ska flytta till Enköping och vet inte riktigt hur hon ska förhålla sig.

Roma tycker att det känns konstigt att lämna Vittangi och vännerna på boendet. Foto: Meli Petersson Ellafi

– Jag vet ingenting om Enköping... jag ville helst bo i Stockholm. Det blir konstigt att lämna Vittangi, jag har bott i det här rummet i ett och ett halvt år och har träffat mina vänner varje dag. Vi har blivit en familj, säger hon.

– Jag har pratat med kanske fyra personer utanför det här huset sedan jag kom till Sverige.

Det knackar på dörren och in kommer en äldre, tunn kvinna med en energi som fyller hela rummet.

– Jag har ju sagt till henne att hon inte får springa ute så bar!

Elvy Linghall har hört om den feberutslagna Nadya i soffan och har kommit med hostmedicin och en halv Alvedon.  Den 78-åriga kvinnan som har bott hela sitt liv i Vittangi, berättar att hon träffade Jemila och hennes döttrar första gången på bussen när hon själv hade blivit opererad för bröstcancer och var på väg till sjukhuset. Hon gav flickorna en klase bananer och ett rör med Pringle-chips och fick frågan.

– Kan inte du bli våran mormor? 

– Jag sa "jo det går bra". Sedan den dagen är jag deras "mormor", skrattar Elvy Linghall som gick raka spåret hem den dagen och storrensade i garaget.

– Jag samlade ihop allt vad mina barnbarn och barnbarnsbarn hade hemma, pennor, block och leksaker och gick hit till hotellet. Jag varken röker eller dricker så jag kan spendera på dem. Och jag blir inte fattigare, det ger mig så mycket, vidhåller Vittangikvinnan, men medger att inte alla grannar ser lika på saken.

– Folk frågar "hur ids du hålla på med dem?" Det är på gott och ont men jag försöker att vara en förebild. Jag brukar tänka "om det hade drabbat min familj".

Hon har köpt en fäll till Sabrines vagn och när midnattsolen gick ner och det blev kallare på Lindqvist hotell ställde hon in en kupévärmare i rummet där Jemila och hennes tre döttrar bor. Fast tv:n som hon bar dit för att flickorna skulle kunna se "Bolibompa", var förgäves, då det inte finns antennuttag på rummet.

Foto: Meli Petersson Ellafi

– Men se, vi har fått en tv sedan ni var här senast! säger Salam och drar oss tillbaka mot det trånga samlingsutrymmet. Där hänger vad som ser ut som en begagnad 36-tummare.

Kvinnorna berättar att de såg en massa matcher under sommarens fotbolls-EM och undrar om vi inte kan stanna och se Sveriges VM-kvaldrabbning mot Holland som ska spelas samma kväll.

Med fyra minuter till avspark upptäcks det att tv:n inte har Kanal Fem och fotograf Meli räddar festen med sin laptop, en banankartong får vara bord. När Marcus Berg chippar in 1-0 i 43:e minuten lyfter hela den bruna skinnsoffan i ett sprakande jubel.

– Sverige, Sverige, heja Sverige!

– Ingen gillar Holland, ropar nioåriga Nadya, som har piggat på sig av "mormors" Alvedon och nu hoppar upp och ner.

– Det roligaste jag vet i skolan är matte och idrott. I dag spelade vi fotboll på gympan och jag gjorde alla målen, säger hon och håller upp fyra fingrar.

Jag frågar om hon vet vem Zlatan Ibrahimovic är.

– Klart jag vet.

Vem kvinnan i klänningen på Expressens förstasida är (prinsessan Sofia), eller hur Stefan Löfven ser ut, har hon däremot inte koll på.

I pausen ringer de sina utflyttade systrar på FaceTime. Almaz, hon som laggade injeras, håller på och lägga barn i sin nya lägenhet i Luleå.

– Luleå är bra, säger hon och visar magen i profil. Bara två veckor kvar till bebis.

Samrawit som bakade en kaka och drömde om ett liv Stockholm tillsammans med sin bästa vän, har just anlänt till en ny okänd perrong.

– Vi har åkt tåg i en evighet, säger hon och skrattar.

När Samrawit var liten drömde hon om att bo i en större stad, hon känner redan att hon gillar Göteborg bättre än Vittangi. "Det bästa är vädret och möjligheten att studera", säger eritreanskan. Foto: Meli Petersson Ellafi

GÖTEBORG SEPTEMBER 2016: DET NYA LIVET 

Hon skulle vilja ha en blå soffa, hon gillar blått. Men än så länge är det ekande tomt i tvårummaren sånär som på en madrass på golvet och två bilder på väggarna. Jungfru Maria, och på den andra, ärkeängeln Mikael som trampar huvudet av Lucifer.

Vi har åkt tvåans spårvagn förbi Vasa Viktoriagatan, Handelshögskolan, Botaniska trädgården och Axel Dahlströms Torg. Nu är vi hemma hos Samrawit, eritreanskan som 108 dagar tidigare bakade en kaka i det kvava köket i Vittangi. Hon öppnar dörren till skafferiet: kalvbuljongtärningar, JätteFranska, pommesfriteskrydda och chokladflingor.

Annons:

– Vill ni ha...?

I en vecka har hon bott i den nya lägenheten i den nya staden, Göteborg. Resan med tåget från Kiruna tog 24 timmar.

– Första intrycket när vi klev av tåget var att det var så stökigt och högljutt. Nu gillar vi att det högljutt. Vittangi var för tyst, säger Samrawit och sätter sig på parkettgolvet bredvid Yordanos.

De två vännerna fick som de ville, fortsätta att bo nära, även om de har sina egna boenden i Göteborg.

Yordanos bor en halvtimma bort med spårvagnen i en lika stor lägenhet, men de träffas varje dag och hjälper varandra att skapa en ny tillvaro i landet där de inte längre befinner sig på tröskeln.

Och pratar om verkligheten de flydde i från.

Under sommaren har UD gått ut och avrått för resor utanför huvudstaden Asmara på grund av säkerhetsskäl och efter väpnade sammandrabbningar runtom i Eritrea.

– Jag saknar min familj och tänker på dem mycket säger Yordanos som själv utsattes för våld under flykten mot Sverige, då hon greps och fängslades.

– De tog mig på gränsen mellan Libyen och Sudan eftersom jag var där illegalt. Jag satt fängslad i två månader. Dessutom tog de pengarna som min familj och min släkt hade samlat ihop för att jag skulle kunna ta mig ur landet.

Nu tar hon en av de orostade rostbrödskivorna som Samrawit räcker fram.

– Vi känner oss lyckligt lottade som har varandra. Vi bor i Sverige nu, detta är vårt hem. Jag känner att jag har fått en stor chans i livet, säger Yordanos och tillägger att det bästa med Göteborg är vädret (vänta bara) och möjligheten att studera.

Hon håller fram brevet från Arbetsförmedlingen.

"Välkommen till Sverige, Yordanos", och vidare "Du är välkommen till ett så kallat etableringssamtal där vi tillsammans kommer fram till hur du så snabbt som möjligt kan hitta ett arbete eller en utbildning."

I morgon ska hon dit, det är lite nervöst.

– Jag vet inte vad jag vill bli, först måste jag lära mig svenska ordentligt. Men jag skulle vilja bli läkare.

– Jag letar skola och hoppas att jag kan börja inom en månad. Kanske lärare? kontrar Samrawit. Jag vill studera och på sikt få ett jobb. Gärna familj också. Med en afrikansk man... tror jag. Men jag känner ju inga svenska män än, de är säkert jättetrevliga, haha.

Och så en soffa då, helst en blå. Men när hon ska kunna köpa den eller en säng till den randiga madrassen, vet hon inte. Hon får 8500 kronor i bidrag i månaden, 4810 går till hyra och resten ska räcka till mat, spårvagnsbiljetter, wifi och elektricitet.

– Det får ta lite tid, säger Samrawit och spejar mot det platta gula huset nedanför balkongen. Hon tror att det är tvättstugan, efter en vecka börjar det i alla fall bli dags att ta reda på den saken, säger hon.

Hon skrattar och pekar mot bostadsföreningens grillplats mellan träden.

– Nästa sommar måste ni komma tillbaka, då ska jag bjuda på grillfest.

Grattisfest, grillfest. Jag frågar om hon tror att hon få se systrarna i Vittangi igen och hon svarar "jag hoppas det".

Undrar om Almaz har fått sin bebis än?