del 2: Flykten

Unik enkät: 1691 röster från Sveriges väntrum

Text: Diamant Salihu

Foto: Anna-Karin Nilsson

Publicerad: 27 november 2016

"Varje gång jag ser bilden känner jag att jag har dödat mitt barn"

LIDKÖPING-VÄNERSBORG. Dlovan Manla Ali, 22, tappade Çihad när män bråkade om hennes flytväst i Medelhavet.

Mazen Dahhan, 39, förlorade sina tre barn och sin hustru när den italienska flottan struntade i nödropen från hans sjunkande fartyg.

De är föräldrarna som riskerade allt för ett liv i Sverige och fick betala det högsta priset.

Expressen

Fotografiet i mobilen visar ett av Dlovans lyckligaste minnen. Hon strålar av glädje och svärfar Adnan, i kortärmad skjorta, håller upp sonen Çihad, vars tröja har en clown på bröstet. Han hade tre månader tidigare fötts som flykting på ett sjukhus i Gaziantep i södra Turkiet.

Det var för Çihads skull hon gick ombord på båten. För att han skulle få växa upp i ett demokratiskt land. Gå i skolan. Uppnå sina drömmar. Dlovan sitter ihopsjunken på våningssängen på flyktingförläggningen i Lidköping, utan pojken som nu skulle ha varit ett år. Hon börjar gråta.

– Varje gång jag ser bilden känner jag att jag har dödat mitt barn. 

”Det här är den enda bilden jag har tillsammans med min son”, säger Dlovan Manla Ali. Bilden togs innan avresan mot Sverige med sonen Çihad och svärfar Adnan, 65. Båda drunknade i Medelhavet i oktober 2015. Foto: Privat

Förra året sökte sig mer än 1,1 miljoner människor till Europa, främst till Grekland, Italien och Spanien.

De som tog smuggelbåtar till Grekland kom främst via Turkiet från Syrien, Afghanistan, Irak, Pakistan och Iran.

Under 2015 rapporterades 3 777 personer som döda eller saknade i Medelhavet

Ytterligare en stor grupp flyktingar och migranter anlände från Eritrea, Nigeria, Sudan, Gambia, Elfenbenskusten, Somalia, Guinea och Mali till de italienska öarna via Libyens och Tunisiens kust.

Under 2015 rapporterades 3 777 personer som döda eller saknade i Medelhavet. Nio av tio drunknade, visar uppgifter från Missing Migrants Project som samlar data om alla som dött och försvunnit längs de stora migrationsrutterna i världen.

Gränserna till Europa är nu stängda efter att EU slutit avtal med Turkiet – ett avtal som innebär att de som tar sig illegalt till Europa från Turkiet ska skickas tillbaka. Det har minskat flyktingströmmen. Hittills i år har 340 252 människor färdats över Medelhavet. Trots att det är betydligt färre än i fjol hade 4 271 drunknat och anmälts saknade redan efter knappt elva månader.

Annons:
Annons:

Under sensommaren och hösten har drygt 20 000 människor varje månad gjort den farliga resan över havet.

Dlovan bodde med sin man Jwan och svärföräldrarna i en lägenhet på fjärde våningen i stadsdelen Al Ashrafia i Aleppo. Fastigheten där hon bodde med sin familj saknar i dag fönster, har stora hål i fasaden efter bomber och skottsalvor.

– Här bodde vi, säger Dlovans svåger Nouri Hasan och pekar på bilden i mobilen.

Det som en gång var en gata full av liv är fullständigt öde, som vore det dagen efter apokalypsen.

Första tiden efter att de lämnat Aleppo levde familjen som flyktingar i Gaziantep i södra Turkiet. Jwans bror Nouri fick jobb i textilindustrin. De tänkte stanna ett år kanske, tills kriget tog slut. Men den syriska regimens bombtunnor utökades med flyganfall från den USA-ledda koalitionen och regimens allians med Ryssland i spetsen.

Det fanns inget att återvända till. Framtiden fanns i Europa. För två år sedan tog sig Dlovans make till Sverige och sökte asyl eftersom en bror redan kommit hit och fått uppehållstillstånd. Planen var att Dlovan och sonen Mohamad, i dag fem, skulle få sätta sig på ett flyg så fort de fick ansluta på anknytning. Men maken hade tvingats lämna sitt fingeravtryck i ett annat EU-land. Det innebar att han skulle avvisas från Sverige. Enligt Dublinkonventionen måste första mottagarlandet pröva asylskälen. En återförening med resten av familjen skulle dröja länge.

Dlovan, som var gravid, och hade sin treårige Mohamad, fick höra att de inte skulle få komma till Europa. "Hitta en smugglare innan det är för sent", var rådet hon fick.

– Det var vad min svärfar och svärmor sa. Jag försökte hela tiden hitta smugglare, berättar Dlovan.

Dlovan Manla Ali förlorade sitt spädbarn Çihad i havet. Här är hon med sonen Mohamad Nour Hasan på asylboendet i Vänersborg. Foto: Anna-Karin Nilsson

"Jag visste att det var en farlig resa, det som drev mig att göra den var att få återse Mohamad"

Hon och maken fattade ett svårt beslut. De ville åtminstone få bort sonen Mohamad från eländet som de upplevde som flyktingar i Turkiet. Han skickades på den farliga båtresan med vänner. De tog honom till Sverige.

Dlovan sitter med sonen vid sig på sängen på asylboendet i Lidköping. Rummet delar hon med två andra ensamma kvinnor. Hon förklarar varför hon skickade sin lille pojke helt ensam.

– Det fanns ingen annan lösning. Jag var gravid. Jag kunde inte göra resan då och skickade min förste son.

Månaderna gick. När allt fler tog smuggelvägarna till de grekiska öarna bestämde sig Dlovan för att passa på, trots att hon var höggravid. Med på resan var hennes svåger Nouri, 28, hans fru Nezha, 20, och svärfar Adnan, 65.

Inte långt efter att de lämnat den turkiska kusten började gummibåten att ta in vatten. Männen hoppade i vattnet så att kvinnor och barn kunde hållas flytande. Efter flera timmar plockades allihop upp av den turkiska flottan.

– Jag visste att det var en farlig resa, säger Dlovan. Det som drev mig att göra den var att få återse Mohamad.

Den 29 juli förra 2015 föddes sonen Çihad på ett sjukhus i Gaziantep. På dagen tre månader senare, den 29 oktober, gjorde Dlovan ett andra försök att nå Grekland, med bebisen i famnen. I skydd av mörkret smög de ner till Bodrums hamn där drygt 160 vuxna och barn samlats intill en fiskebåt med brunlackad träpanel.

De gick motvilligt ombord.

"De sa att jag behövde vara på plats i Sverige för att kunna söka asyl, det var cyniskt"

Det är efter arbetstid på Vargöns vårdcentral i Vänersborg och nedsläckt i korridoren. Mazen Dahhan, 39, klädd i en blå läkartröja och vita linnebyxor, skär upp chokladkaka och häller upp kaffe. Han visar oss till sitt arbetsrum med ett människoskelett till höger om entrén och en behandlingsbänk till vänster.

I miljonstaden Aleppo hade han en egen privat mottagning och jobbade på de två största sjukhusen i landet, Universitetssjukhuset och Al-Kindi, Syriens äldsta statliga sjukhus som under vintern 2013 totalförstördes av två självmordsbombare. Mazen är neurokirurg och genomförde avancerade hjärnoperationer och tog bort svåra tumörer i ryggraden.

I Sverige har Mazen titeln underläkare. Det är en benämning på alla som efter läkarexamen gör allmäntjänstgöring innan de fått läkarlegitimation.

Mazen deltog i demonstrationer mot Bashar al-Assads regim. För det blev han fängslad. I två månader satt han i en håla där han hölls i mörker, blev misshandlad och fick elchocker. Andra fångar utsattes för värre tortyr och kom inte därifrån levande. Mazen släpptes mot ett villkor.

Annons:
Annons:

– De hotade mig med att ”nästa gång är ditt pris en kula om du hamnar här igen”.

Tillsammans med andra läkarkolleger och deras familjer lämnade han Syrien i början av 2013. Han tog med hustrun Reem och sönerna Mohamed, 8, Tarek, 4, och Bisher, 1, till Libyen där han ordnat jobb på ett sjukhus.

Libyen var i kaos efter revolutionen.

Han kunde hitta jobb åt sig själv, men där fanns ingen framtid för barnen. Det var för farligt.

Under flera månader försökte Mazen hitta lagliga vägar till säkrare länder. Han sökte bland annat asyl på svenska konsulatet i Benghazi.

– De sa att jag behövde vara på plats i Sverige för att kunna söka asyl, minns han. De sa med andra ord: Du behöver åka olagligt med båtar. Även om de inte sa det rakt ut var det cyniskt.

Han pratade ihop sig med ett 30-tal läkarkolleger som alla flytt till Libyen med sina familjer. De hade alla hoppats på att regimen skulle störtas precis som tidigare i Libyen, Egypten och Tunisien. Men det blev tvärtom. Syriens president Bashar al-Assad visade att han inte skydde några medel för att hålla sig kvar vid makten. FN har slagit fast att al-Assad använt kemiska stridsmedel i krigföringen. När det inte fick omvärlden att ingripa för att stoppa kriget, förlorade läkarna hoppet om att kunna återvända till Syrien inom överskådlig tid.

De var överens om att enda vägen bort från kaoset gick över Medelhavet.

Medelhavet, oktober 2015

Klockan var 22.00 när den kraftigt överlastade fiskebåten satte kurs mot Grekland. Dlovans svåger Nouri Hasan minns tiden eftersom det var då han messade sin bror i Sverige:

”Nu kommer vi”.

Det dröjde inte länge innan de hade turkiska sjöpolisen efter sig. Fartyget körde hastigt efter och körde i cirklar runt smuggelbåten så att höga vågor slog upp på däck. Känslan ombord var att man ville orsaka skada för att tvinga båten att vända, eller att sänka den, berättar Dlovan, och Nouri och hans fru Nezha instämmer. Jakten upphörde först när flyktingarna var ute på grekiskt vatten.

Där var becksvart, kallt och höga vågor.

Çihad hade hängt i en sele på farbror Nouris mage. Nu skrek pojken otröstligt.

Medan paniken spred sig ombord, öppnade Dlovan upp sin flytväst.

– När båten började sjunka ammade jag min son.

Dlovan hamnade i vattnet. Människor skrek. Alla hamnade över varandra. Båten sjönk direkt. I vattnet tappade Dlovan flytvästen.

– Alla ville rädda sig själva. De andra människorna tryckte ner mitt huvud under vattnet för att rädda sig själva, säger hon.

Dlovan Manla Ali med svägerskan Nezha Rashad och svågern Nouri Hasan. Foto: Anna-Karin Nilsson

Sonen hade flytväst, men det hjälpte inte. Çihad fick i sig vatten.

– Jag höll i honom. Men jag visste att han var livlös. Var femte minut andades han och sedan var han livlös igen. Han kräktes upp vatten.

– Hans sista andetag…

Dlovan tar sig för ansiktet och börjar gråta. Hon samlar sig en stund och berättar hur en främmande man kom till hennes räddning. Han delade med sig av sitt uppblåsta bildäck när han såg att hon saknade flytväst.

– Jag höll i min son och mannen höll tag i mig.

Sonen kräktes vitt skum. Andningarna upphörde.

– Jag visste att han var död. Men ändå höll jag honom i min famn.

Flera unga män utan flytvästar hade simmat mot dem. När de såg att Çihad var död började de bråka om hans flytväst och om livbojen som mamman och mannen hölls sig flytande på. Mannen som räddat Dlovan försökte lugna dem och förklarade att kvinnan bredvid honom saknade flytväst och hade en bebis i sin famn. De brydde sig inte.

Det är smärtsamt för Dlovan att gå igenom händelseförloppet. Hon sitter på våningssängens kant, på en madrass med stora färgglada prickar. Mohamad, klädd i röd t-tröja och hängselbyxor, är tätt intill. Hon håller sin högra hand över hans.

– När de bråkade tappade jag min son i vattnet.

I mappen ”My Lost Family” har Mazen sparat de sista spåren efter sin familj

Det har gått flera år utan att Mazen Dahhan vågat titta på sitt Dropbox-konto. I mappen ”My Lost Family” har han sparat de sista spåren efter sin familj under kategorierna ”All”, ”Kids”, Mazen+Reem”, ”Reem”. Han klickar på ”All” och visar bilder från en strand i Libyen där han står med hustrun och sönerna Tarek och Mohamad. Han går sedan in på ”Kids” där det finns egna mappar för varje barn. Han klickar på mappen med bara video och ljud.

För första gången på mycket länge ser han filmen med barnen som han spelade in vid Libyens kust.

– Merhaba, Tarek!

– Mahamodi!

Mazen är bakom kameran. Han säger hej till mellansonen, favoritbarnet, och säger äldste pojkens smeknamn. De tittar upp och fortsätter att bygga på var sitt sandslott medan vågorna blöter ner deras fötter.

– Det var första gången de såg havet. När vi bodde i Aleppo fanns inget hav, berättar Mazen.

Havet, som skulle ta deras liv.

För första gången på mycket länge ser Mazen filmer med barnen. Här yngste sonen Bisher som blev ett år gammal. Foto: Anna-Karin Nilsson

Den 11 oktober 2013 lastades nästan 500 människor ombord på ett 22 meter långt fartyg med tre däck. Smugglarna hade inte berättat att de skulle vara så många. Vid den här tiden hade relativt få människor drunknat längs smuggelrutterna. De som omkommit hade åkt med dåliga båtar. Det här var ett stabilt fiskefartyg.

Knappt hade resan börjat förrän de blev förföljda av andra smugglare. De ville göra upp med konkurrenterna som bara genom denna resa kunnat stoppa miljonbelopp i sina egna fickor. Männen började skjuta mot båten så att tre människor skadades. Ombord fanns en stor grupp syriska läkare som började se efter skadorna.

Resan till Lampedusa brukar ta 20 timmar, med fyra timmar kvar springer fartyget läck

Efter fyra timmars beskjutning, hot och förhandling vände båten som förföljt dem. Flyktingarna fortsatte mot den italienska ön Lampedusa, en resa som brukar ta 20 timmar. När de hade fyra timmar kvar upptäckte de att fartyget läckte in vatten.

En läkarvän till Mazen larmade via satellittelefon den italienska kustbevakningen. Trots att han vädjade om hjälp uppmanades han att i stället kontakta myndigheterna på Malta, men inte heller de ville agera.

Det var den 11 oktober 2013. Klockan var ett på dagen när fartyget började sjunka. Många, bland dem Mazen och hans familj, saknade flytvästar.

Bisher och Tarek var på tredje däck med en vän till Mazen som såg efter barnen. Mazen, hustrun Reem och äldsta pojken Mohamad var på mellersta däcket. Båten välte i 90 grader började sjunka.

Mazen tar en paus för att samla sig.

– Min fru var hos mig. Jag försökte krama henne bakifrån runt midjan.

Mazen berättar sakligt och detaljerat. Han kan fortfarande gråta på nätterna.

I vattnet hamnade han i chock. Han tappade greppet om Reem. Och barnen såg han inte till.

Mazen Dahhans lyckliga ögonblick med familjen, hustrun Reem och sönerna Mohamed, 8, Tarek, 4, och Bisher, 1. Alla barnen och hustrun drunknade när familjen flydde Aleppo i Syrien, via Libyen, till Italien. Foto: Privat

– Jag trodde inte det var på riktigt. Jag tänkte det var en mardröm. Jag glömde även att jag har barn, säger Mazen. Jag glömde att jag haft barn i tio år. Jag glömde att jag hade barn. Jag försökte inte att hitta någon. Allt hände på tio sekunder.

Dlovan vädjade till de som räddade henne ur vattnet: "Leta efter min son".

Det var på grekiska ön Kos, där de överlevande från fiskebåten samlades tillsammans med de dödas kroppar. Besättningen sökte i vattnet ända till morgonen. Men tre kroppar – Dlovans son var en av dem – hittades aldrig.

I bårhuset låg svärfar Adnan som drunknat. Han begravdes på en muslimsk begravningsplats på ön efter en enkel ceremoni. Svägerskan Nizha vårdades på sjukhus i tio dagar. Sedan, när hon blev utskriven, fortsatte de resan norrut.

Av de fem i familjen som tog sig ombord på fiskebåten Gaziantep var bara tre kvar.

Efter tio minuter började chocken släppa. Mazen började gråta, och försökte desperat hitta sin familj.

Runt omkring honom flöt människor med flytvästar omkring, livlösa. Sin fru och sina barn såg han aldrig mer. Ett flygplan släppte flytvästar och uppblåsbara livbåtar, tills räddningsbåtarna anlände.

Mazen fördes till Malta och därifrån tog han sig ensam till Sverige.

En granskning i italienska tidskriften L'Espresso av den undersökande journalisten Fabrizio Gatti har avslöjat att den italienska flottan vägrade komma till undsättning, trots att de bara var en och en halv timme från haveriplatsen och hade tillräckliga resurser för att hjälpa alla ombord. I stället uppmanades alltså de nödställda att be om hjälp från Malta, som också dröjde med räddningsinsatser. Oviljan att ta ansvar ledde till att 268 människor dog, enligt L'Espresso.

Annons:

Tre år har gått. Mazen Dahhan har svårt att gå vidare. När han kom ensam till Sverige bad han sin vän i Libyen, där de lämnat kvar kläder och leksaker, att skänka allt till välgörenhet. Några få av barnens saker finns i en låda. Han kommer att öppna den när han är redo. Det är som med bilderna och filmerna. Han dokumenterade allt: leken, resorna, skratten. Barnens första ord, första gången de sa ”pappa”. Han önskar ibland att han var en dator och kunde radera bort alla minnen.

– Jag vågar inte kolla på deras bilder och filmer, jag kan inte. De är som solen. Man kan inte titta på solen.

Han väljer ändå att berätta, för andras skull. För de som fortfarande flyr och utsätter sina barn för samma risker. För att de inte kan ta sig hit på ett säkert sätt, för att den strängare asyllagen som trädde i kraft i juli försvårar för föräldrar att återförenas med sina barn. För att påminna om att det är Bashar al-Assad som är huvudproblemet i den blodiga, femåriga konflikten. Först när han är borta, då kan kriget ta slut, resonerar Mazen.

– Regimen är som cancer. Du kan inte behandla konservativt.

Förr var hans plan att bli specialist i neurokirurgi. Nu vill han bara få sin svenska läkarlegitimation. Sen får han se. Han vill träffa någon, bilda familj igen.

– Jag önskar att jag kunde leva vanligt liv. Jag hade mycket drömmar för framtiden, för barnen. Jag hade drömmar för hela familjen. Hela resan var för deras skull.

När han mår som sämst grubblar han över alla beslut, vad han kunde ha gjort annorlunda.

– Jag gjorde allt för dem, men problemet är att jag anklagar mig själv för resan. Jag önskar att jag var med dem. Att jag hade försvunnit med dem.

Dlovan Manla Ali, 22, kramar om sin son Mohamad i Lidköping, där familjen väntar på besked om de får stanna i Sverige. Hon hoppas på ett positivt svar och att hon får återförenas med sin man. Foto: Anna-Karin Nilsson

Det är en av höstens sista riktigt varma, soliga dagar. Vänern breder ut sig så långt ögat kan se.

Dlovan går med Mohamad längs den jordiga stranden, ett stenkast från asylboendet. Hon lyfter upp pojken och ger honom en kram. De väntar fortfarande på besked från Migrationsverket om de får asyl. Dlovan hoppas på ett positivt svar och att hon får återförenas med sin man.

Om tio år bor hon i ett hus i Sverige med sin familj. Sonen studerar. Hon jobbar som lärare.

Så ser hennes dröm ut.

Dlovan tänker återigen på Çihad. Hon börjar gråta, säger att hon känner sig tom och vill gå därifrån.

Vänerns vatten är stilla och vackert.