Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Löfven har gjort alliansen till skurken

Expressens Torbjörn Nilsson skriver om Ulf Kristerssons luckor efter valet.
De fyra borgerliga partiledarna vid presskonferensen i onsdags.Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT
Stefan Löfven under Socialdemokraternas valvaka. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT
"Alla vi som är fullvuxna och inte har Twitter som enda källa till sin politiska erfarenhet minns 1990-talskrisen", sade Ulf Kristersson. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT
Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor, Centerns partiledare Annie Lööf, Moderaternas partiledare Ulf Kristersson och Liberalernas partiledare Jan Björklund.Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

”Alla vi som är fullvuxna och inte har Twitter som enda källa till sin politiska erfarenhet minns 1990-talskrisen”, sa Ulf Kristersson på alliansens gemensamma presskonferens.

Ebba Busch Thor var fyra år när Bildt blev statsminister 1991. 

Vissa repliker är viktigare än andra.

– Inte har vi något otalt med varandra.   

Så sa Bertil Ohlin i telefon till Gunnar Hedlund i valrörelsen 1956. Folkpartiledaren Ohlin ringde till Hedlund några timmar före den avslutande partiledardebatten. Centerpartiet satt då i koalitionsregering med Tage Erlander och hade gjort så sedan 1951. Hedlund var en politisk fiende för Ohlin.

Ändå lyfte han luren.

På regeringssammanträdet ett par veckor efter valet suckade och stönade de flesta. Socialdemokraterna hade förlorat fyra mandat, centerpartisterna sju. Hedlund fick snart ett internt uppror på halsen. Hans ledamöter skyllde nederlaget på koalitionen, tidningarna skrev att bönderna regerade ihjäl sig.

– Du får göra som ryssarna, sa Erlander inför alla andra, omvärdera mig på samma sätt som de har omvärderat Stalin. Ta bladet från munnen du, beskriv dina fem år med mig i hela deras vederstygglighet.

Ulla Lindström skrev i sin dagbok om Tage Erlander: ”Vi skrattade alla och Hedlund gav Tage en tillgiven blick”.Foto: CARL ERIK SUNDSTRÖM / DN

Ulla Lindström, statsrådet som fört anekdoten vidare, tillägger i sin dagbok:

”Vi skrattade alla och Hedlund gav Tage en tillgiven blick”.

Blicken.

Politik handlar till slut om tillit.

Att agera partiledare i en situation där ingen utväg synes vara fullgod är ensamt. Många människors arbete står på spel, medborgarnas förtroende, partiets överlevnad kanske, möjligen också landets framtid. I sådana stunder måste man förvandla det svåra ställningstagandet till något enklare för att klara av att fatta beslut. Tillit kan vara en sådan sak. 

Vem vågar jag anförtro mig till?

Det blev inget borgerligt samarbete 1956.

Det gick inte skilja Hedlund från Erlander då, och så slutar kanske det socialdemokratiska försöket att splittra fyrpartikoalitionen nu. Ulf Kristersson har betydligt större möjligheter att få leda en regering än Stefan Löfven.

Åtminstone var det så när den här veckan började.

 

* * *

 

På valnatten klev Ulf Kristersson fram tidigt och utropade sig i som segrare. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT

Det går inte att överskatta socialdemokraters skicklighet i sådana här situationer. Det verkar moderaterna ha glömt.

Jämför vad de två pretendenterna har sagt och hur de har agerat:  

På valnatten klev Ulf Kristersson fram tidigt och utropade sig i ett relativt hetsigt framfört tal som segrare.  

– Nu har vi gått första ronden mot en ny regering, sa han.  

Och: 

– Jag kommer nu att diskutera igenom det exakta och slutgiltiga valresultatet med mina kollegor i alliansen. Den uppgiften börjar bokstavligt talat i morgon.

 

När han skulle försöka ställa sig över käbblet slutade det ändå i ett angrepp.

 

Redan där, i det ologiska resonemanget att börja direkt fast inget slutgiltigt resultat fanns, blottade han en lucka.

Inte heller lyckades han framstå med lugn, allvar eller särskilt mycket ödmjukhet. Hans parti var ändå det som lyckades sämst i valet. När han skulle försöka ställa sig över käbblet slutade det ändå i ett angrepp:

– Jag hyser inget som helst personligt agg mot personen Stefan Löfven. Jag respekterar honom. Men nu ska statsministern Stefan Löfven avgå.

Jämför det med Stefan Löfvens valnattstal.

– Det mest ansvarsfulla nu, det är inte att spekulera, det är inte att olika partier låser sig fast i olika positioner utan det är att låta det starka svenska demokratiska maskineriet tröska klart, sa han. 

Stefan Löfven under Socialdemokraternas valvaka. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT

 

Han tappade inte orden, som han brukar, han talade stillsamt. Han förmådde erkänna nederlag.

– Det finns de som påstår att socialdemokrater fortfarande tror att de har egen majoritet. Det är fel. Vi är högst medvetna om det nuvarande politiska landskapet med åtta partier i hård konkurrens om de här mandaten. Och det är därför som jag gång på gång har tagit initiativ till breda samarbeten över blockgränsen.

 

Det där var talet som Fredrik Reinfeldt borde ha hållit för fyra år sedan.

 

Och så etablerade han sin angreppspunkt, fast utan bombastiska övertoner. Han använde inte ord som ”ska” eller ”kräva”, han talade om logik.

– Jag vill inte ha blockpolitiken. Men om de borgerliga partierna nu envisas med att försvara den, då är det logiska att den partikonstellation som blivit störst är regeringsunderlag. Det som vore fullständigt ologiskt är om det minsta regeringsunderlaget skulle bilda regering.

Det var förstås det enda som en socialdemokratisk statsministerkandidat kunde ta till. Resultatet – storleken på den sverigedemokratiska framgången, att högern som helhet stärkts – talade inte för Stefan Löfven.

Men han lyckades signalera ansvarsfullhet den kvällen. En moderat jag talade med på Ulf Kristerssons valvaka sa lite tyst om Löfvens tal:

– Det där var talet som Fredrik Reinfeldt borde ha hållit för fyra år sedan.

 

* * *

 

Alliansen hade under SVT:s valvaka lyckats satts sig så att sprickan visualiserades i en bild där Lööf och Björklund viskade å sin sida och Busch Thor och Kristersson å den andra.Foto: OLLE SPORRONG

Märkvärdigt nog upprepades allt på de två presskonferenserna i onsdags.

Först fyra borgerliga partiledare vid ett podium i riksdagen:

– Vi visar respekt för valresultatet genom att stå till förfogande som regeringsbildare, vi vill att regeringen visar respekt genom att avgå, sa Ulf Kristersson.

De andra tre nickade. Den här gången hade de klokt nog placerat sig så att misstaget från SVT:s valvaka inte upprepades, då hade de satt sig så att sprickan visualiserades i en bild där Lööf och Björklund viskade å sin sida och Busch Thor och Kristersson å den andra.

– Sverigedemokraterna kommer inte ha inflytande över riktningen på en ny regeringsbildning. Vi är beredda att sluta överenskommelser som är bra för Sverige med en ny socialdemokratisk opposition, sa Kristersson sedan.  

De fyra borgerliga partiledarna vid presskonferensen i onsdags.Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT

 

Och så talade han om ödmjukhet – ”det här är inget spel från vår sida” – innan Annie Lööf fick ordet.

– Alliansen ger Socialdemokraterna möjligheten att spela en ny, konstruktiv roll i svensk politik, sa hon. 

På detta svarade Stefan Löfven nej.

Men sättet han gjorde det på var det intressanta.

Han höll i linjen från valnatten om ”lugn”, ”logik”, ”vänta på slutgiltiga resultatet”. Och så gick han över till konkretion och talade om att man först borde börja diskutera riksdagen arbete – talman, utskottsfördelning – och det politiska innehållet, han listade sina prioriterade sakfrågor.

– Jag förstår, sa han, om svenska folket uppfattar de här turerna som lätt absurda.

Och:

– Vi måste lägga spelet åt sidan och samverka som fria partier för Sveriges väl.

Med några få repliker gjorde han alliansen till spelaren – skurken som hetsar – och de fyra borgerliga partierna hade självmant, det får man säga, försatt sig i en position där han just kunde göra det med viss trovärdighet, trots ett arv av maktfullkomlighet.

Ulf Kristersson har fortfarande störst möjligheter att få bilda regering – väljarna har snarast pekat högerut – men han vann ingenting den här veckan. 

Ingenting vi såg i alla fall.

"Vi måste lägga spelet åt sidan", sa Stefan Löfven på sin presskonferens.Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT

 

* * *

 

Hann någon ägna sig åt det där verkligt viktiga i politiken den här veckan?

Tilliten.

Var det någon som lyfte luren och ringde över blockgränsen och sa:

– Inte har vi något otalt med varandra?

Något vi inte fick se?

 

Det verkligt svåra i den här situationen, det är att tillit är en så skör sak.

 

I offentligheten har bara miljöpartisterna stått för sådana saker. Gustav Fridolin hyllade Lööf och Björklund för deras kamp mot högerextremismen i sitt valnattstal. Dagarna efter läckte en historia om att de gröna kunde tänka sig en centerpartist som talman. Bland namnen fanns Martin Ådahl, chefsekonom hos Lööf. Han har aldrig suttit i riksdagen tidigare.

Lite oklart om det förslaget hjälpte till att bygga förtroende.

Det verkligt svåra i den här situationen, det är att tillit är en så skör sak. Den kan finnas där utan att behöva uttryckas i ord. Den kan tas för given och med några små obetänksamma kommentarer spricka upp.

Ta pressträffen i onsdags igen.

Ebba Busch Thor talade länge utan skiljetecken och i en enda utandning om skillnaden på en valrörelse och hur man kämpar i den och hur det sedan måste bli när man väl har fått ett valresultat.

– Får jag lägga till en sak, avbröt Ulf Kristersson. Alla vi som är fullvuxna och inte har Twitter som enda källa till sin politiska erfarenhet minns 1990-talskrisen.

Ebba Busch Thor – som alltså fyllde fyra år när Carl Bildt tillträdde som statsminister – gjorde då vad hon kunde för att inte med en min röja vad hon tänkte. Hon som hade gjort sådan succé på sociala medier.

Sedan var presskonferensen slut.