Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Liza Marklund möter knarkkrigets barn

HOTAD. Maria bor i förorten och kåkstaden Socha, men där får inte Liza Marklund träffa dem. Det är nämligen för farligt. Över 500 ungdomar mördades i Soacha under tre årstid, i "uppstädningar" eller av andra skäl. I hela Colombia är situationen för barn mycket allvarlig.Foto: TOVE ALSTERDAL

När de flesta barn går i skolan tvingas andra arbeta, stjäla, tigga - eller sälja sex.
Expressen skildrar barn som utsätts för människohandel. I världen - och i Sverige.
I dag möter Expressens Liza Marklund Cristina, som växte upp i händerna på en kriminell organisation i Bogotà i Colombia.

FAKTA

SÅ KÖPER DU UNICEFNÅLEN


** Unicef är världens ledande barnrättsorganisation och finns på plats över hela världen.
** Köp Unicef-nålen och visa att du kämpar för varenda unge. Nålen som kostar 20 kronor kan också köpas på H&M, Apotek Hjärtat och Expert.
** På unicef.se kan du köpa nålen eller bli Världsförälder och ge 100 kronor i månaden. Då är du med och kämpar för varenda unge varje dag.
** Bli Världsförälderunicef.se eller 020-240240.

BOGOTÀ. Colombia är ett av världens hårdaste länder för barn att växa upp i.
Barnens situation bedöms vara så svår att den står under direkt tillsyn av FN:s säkerhetsråd.

Med pengar, lögner och droger köps och luras barnen in ett inferno av droghandel, inbördeskrig och sexuell exploatering.

Expressens Liza Marklund, tillika Unicef-ambassadör, har träffat de utnyttjade barnen i Bogotà.
Cristina har ett hår som en filmstjärna: blankt, korpsvart och lockigt ned till midjan. Hennes ansikte är ljust och öppet.
- Jag fick aldrig gå i skolan, säger hon, ryggen är rak, rösten lugn och klar.
- Jag var tvungen att ta hand om mina yngre syskon så att min mamma kunde jobba. De fick gå i skolan, men inte jag...
Hon tittar bort. Längre går hon inte i kritiken mot föräldrarna. Det är så det brukar vara. De exploaterade barnen kan vara fördömande mot kompisarna, bossarna, torskarna, men inte mot mamma och pappa.
Hon började stjäla professionellt när hon var tolv år gammal.
- Eller tolv och ett halvt, rättar hon sig, som om det skulle spela någon roll.
- Alla tjänade på mig. Hälarna, langarna, grannarna och hyresvärlden.
Hon nämner inte föräldrarna nu heller.

Får inte åka till kåkstaden

LEDNINGEN Foto: Foto: LIZA MARKLUNDJag träffar Cristina inne i Bogotà, på Unicefs kontor i Zona G, ett av de tjusigare områdena inne i jättestaden. Uppemot tio miljoner invånare bor här, inkluderat kranskommunerna, på 2600 meters höjd strax norr om ekvatorn.
Egentligen skulle vi inte alls ha varit här.
Jag skulle ha träffat Cristina och de andra ungdomarna i deras hemkommun, förorten Soacha, men FN sade nej. Som Unicef-ambassadör åker jag under deras beskydd, och de kunde inte ge mig något "security clearance", säkerhetstillstånd, för att åka så långt ut utanför staden.
Som journalist blir jag arg och generad över beslutet. De här ungarna lever där ute i verkligheten varenda dag, hela sina liv, och jag får inte ens åka dit och besöka dem. Min instinktiva reaktion är att strunta i faran, negligera förbudet och åka dit ändå.
- Du kommer inte att se något, eller komma någon nära, om du åker dit på egen hand, säger Magnus Linton, journalist och författare som bor i Bogotà sedan fyra år tillbaka.
Han August-nominerades i höstas för sin "Cocaina", en faktabok om Colombia och kokainet som politik.
- Soacha är en gigantisk kåkstad som klättrar uppför berget, säger han. Tegel närmast vägen och allt rostigare plåt ju längre upp man kommer.
Kåkstäder vet jag ju hur de ser ut, och kidsen får jag träffa ändå. Jag beslutar mig för att stanna kvar i den officiella ambassadörsrollen, lyda FN och åka till kontoret i Zona G i stället.
Och nu sitter jag här med Cristina och Maria och José några andra ungdomar och försöker förstå vad de säger. Det är inte spanskan som ställer till det, och dessutom finns här svenska Joanna som tolkar - det är innehållet i deras berättelser som är så ofattbart.
- Varje morgon låg det döda ton- åringar i parken i vårt kvarter, säger Eva, en hårt sminkad tjej med vaksamma ögon.
- De var antingen skjutna i huvudet eller uppskurna i buken. Först gick det rykten att de var drogkillar som dödats av andra drogkillar, men så var det inte. Till slut erkände ledningen i vår stadsdel, ansvarsfulla män som medborgarna ser upp till, att det var de som hade beställt morden.
De kallade det att "städa upp" - limpiar - att rensa upp stadsdelen från unga, kriminella killar...
Jag känner att orden inte går in.
Män i den lokala ledningen utrotade barn som om de vore skadedjur? Är det möjligt? Jag trodde sådant var vandringslegender.

"Beordrar avrättningar"

Hon ser rakt på mig med uttryckslösa ögon.
- Jag känner de här männen. De är min fars goda vänner. De här ätit mat i mitt hem sedan jag var ett litet barn. Och de beordrade avrättningarna på sina grannars söner.
Och Evas pappas vänner var inte ensamma, får jag veta. Över 500 ungdomar mördades i Soacha under tre års tid, i "uppstädningar" eller av andra skäl. Alla ungdomarna jag träffar känner någon som dödats - en kompis, granne eller släkting. Alla, undantagslöst.
Men de har inte bara våldet gemensamt.
Det som förenar dem, framför allt, är viljan att göra skillnad. Vissa av dem har varit exploaterade, andra inte, men det spelar ingen roll. I dag är de alla engagerade som ledare eller volontärer i olika sociala projekt, och Gud ska veta att de behövs.
Sedan januari 2009 omfattas barnen i Colombia av FN:s resolution 1612. Det lågintensiva inbördeskriget, rekryteringen av barnsoldater, landminorna, tvångsförflyttningarna, barnarbetet (bland annat inom droghandeln och sexindustrin) gör att barnens situation här står under direkt övervakning av FN:s säkerhetsråd. Åtgärden är inte unik, men omfattar bara ett fåtal länder på jorden.
Säkerhetsrådets rapport från augusti 2009 visar på magnituden av problemet.
Gerillarörelser, kokainkarteller och de grupper som tidigare kallades paramilitära men som numera bara är kriminella i största allmänhet slåss om makten, både i landsbygden och i städernas slumområden, och det är barnen som drabbas hårdast.

Så här exploateras barnen

Enligt rapporten exploateras colombianska barn i alla tänkbara former.
De används ofta som arbetskraft - raspachines - när cocabladen ska skördas.
Barn utnyttjas som soldater och sexslavar. Åldern då de "rekryteras" sjunker stadigt, från 13,8 år i början av 2000-talet till 12,8 år 2006. Ett specifikt fall beskrivs i rapporten: En 12-årig pojke användes som "informatör" av polisen i Valle del Cauca. Han avrättades strax efteråt, förmodligen av FARC-gerillan.
Ett annat exempel: I januari 2008 försökte FARC-gerillan rekrytera två bröder, 13 och 15 år gamla, i Putumayo. När pojkarna vägrade dränkte man den ena brodern i bensin och sköt honom. Den andra pojken tog man med sig.
I mars 2008 tillfångatogs en barnsoldat från FARC-gerillan av den colombianska armén. Han "förhördes" på militärförläggningen i fem dagar innan han lämnades över till de civila myndigheterna.
Colombia är ett av de länder i världen som är hårdast drabbat av tvångsförflyttningar (bara Sudan är värre). Tre miljoner människor tvingades lämna sina hem mellan 1997 och 2008, minst en miljon av dem var barn. Många familjer flyr för att deras barn inte ska hämtas av gerillarörelserna.
Barn har bevisligen torteras och mördas av gerillarörelserna i provinserna Antioquia, Guaviare, Huila, Meta, Nariño, Putumayo, Arauca och Valle del Cauca. Bland annat avrättade FARC-gerillan en 14-årig flicka i Antioquia i april 2008. Hon torterades mycket svårt innan hon dog. Hennes ena hand höggs av och ena ögat stacks ut. Skälet skulle vara hennes "relation" med en soldat från den colombianska armén.
Landminor är ett enormt problem. Mellan 2005 och 2007 hade Colombia flest offer för landminor i världen. Mellan 1990 och 2008 dog 7515 människor efter att ha trampat på landminor, 722 av dem var barn.
I Soacha (varifrån "mina" ungdomar kommer) avslöjades i januari 2008 att den nationella armén kidnappat elva människor, däribland ett barn, klätt upp dem i gerialluniformer, avrättat dem och visat upp dem som troféer. Minst 51 barn har dödats på det här viset. Särskilda nätverk lurade barn med löften om pengar och arbete, tog dem till ensliga platser, avrättade dem och presenterade dem som döda gerillasoldater. Det här problemet blev till slut så stort att den colombiskan presidenten, Alvaro Uribe, tillsatte en kommission för att få slut på dödandet. Det ledde till att 27 arméofficerare avskedades.
Den colombianska författningsdomstolen deklarerade i april 2008 att "sexuell exploatering, sexuellt våld och sexuella övergrepp" är "vanliga, utbredda och systematiskt förekommande bland de väpnade grupperna". Barn utgör "en synnerligen hög andel av de kända offren".
I april 2008 Òrekryterades" tre barn, en pojke och två flickor mellan elva och fjorton år gamla, av FARC-gerillan. Den ena flickan utsattes för en gruppvåldtäkt. Den andra, en elvaåring, skickades hem med beskedet att gerillan skulle hämta henne när hon fyllde tolv. Flickans mamma övergav omedelbart sitt hem och flydde med samtliga sina sex barn.
De "rekryterade" flickorna utsätts för grovt sexuellt våld. Om de blir gravida tvingas de till riskfyllda aborter. En studie visade att en tredjedel av tonårsflickorna blivit gravida medan de varit "rekryterade". 40 procent av dem var mellan elva och fjorton år när de tvingades till abort.
Polis och militär begår också grova våldtäkter på barn, både på flickor och pojkar.
Minst 1636 barn har "försvunnit" de senaste tio åren. Sedan 2006 har det colombianska justitiedepartementet lokaliserat hemliga gravar där kropparna av 109 barn har återfunnits. Ytterligare 287 barn har varit kidnappade, 16 av dem är fortfarande försvunna.
Ungdomarna jag talar med bekräftar bilden.
- Min klasskamrat blev nyss ihjälskjuten, säger Maria, som är 15 år.
- Han var jätteduktig i skolan, hade högsta betyg i allting. Hans mamma var prosituterad, och när han började ta droger själv så brydde hon sig inte.
Varför pojken blev mördad vet hon inte. En skuld, hans egen eller någon annans? Ovilja att utföra order? En utebliven leverans? Det finns många hypotetiska förklaringar, och någon skyldig har inte gripits.
Jag frågar om "rekryteringarna" - de barn och ungdomar som inte tvingas eller kidnappas, varför går de med i de kriminella gängen, i paramilitären eller gerillagrupperna?
- Pengar, säger Antonio, en av de äldre killarna. Han är 25, kanske.
- Eller rättare sagt löften om pengar och makt, ändrar han sig. Det är det som är kroken. Ibland får föräldrarna betalt för att släppa iväg sina barn, och då dyker det kanske upp en betalning, eller två, men sedan uteblir de. Och sätt ett vapen i händerna på en 16-åring utan framtid och prova ta ifrån honom det sen...

Svårt att avväpna barnsoldater

Antonio vet vad han pratar om. Han arbetar med de här ungdomarna. Att närma sig en unge som gått med i en väpnad grupp, oavsett vilken, är förenat med stora risker.
Program för avväpning av barnsoldater i Colombia är mycket svåra att genomföra. Barnet vill antagligen inte bli av med den makt, det inflytande och den möjlighet till inkomst som gruppen utgör, och ledarna i gruppen är definitivt inte intresserade av att bli av med en soldat.
- Jag arbetade länge med två tonårsgrabbar, berättar Antonio, och det fungerade ganska bra. De gick i skolan, de var duktiga och skötsamma, men sedan fick de pengar för att utföra ett uppdrag åt den lokala ledningen. 50 000 peso (ungefär 200 kronor) fick de för att kartlägga alla kriminella i sitt bostadsområde. Det gjorde de, lämnade in listan till ledningen, och de avrättades...
Antonio tystnar och sväljer.
Av vem? frågar jag. Av de kriminella grupperna som blivit kartlagda? Eller av kommunledningen, för att de visste för mycket?
- Jag vet inte. De bara försvann.
Antonio tittar bort.
- Jag försökte, säger han. Men när de fått pengar eller vapen är det nästan omöjligt att nå fram.
Det arbete som återstår för grupperna i Soacha att utföra är, i stort sett, förebyggande. Deras mål är att ge ungarna möjligheter till andra typer av livsval, att visa på alternativ. Ungdomarna jag talar med är alla engagerade i flera olika grupper, de utför workshops med kommunikationsträning, de spelar fotboll, de målar och läser - och de är inte odelat positiva till den rika världens hjälpinsatser.
- Välgörenhet passiviserar, säger José. Ponera att vi försöker lära barnen fiska, och sedan kommer en organisation och ger ungarna ett ton fisk utan motprestation - inte är det någon som vill följa med oss ut för att lägga nät nästa morgon...
Korta projekt som dras i gång för att sedan upphöra lämnar barnen övergivna och desillusionerade.

Utbildning - enda som fungerar

Långa utbildningsprojekt, som de Unicef stöttar, är det enda som fungerar i längden - det är ungdomarna helt överens om. De har också den långsiktiga lösningen på både landets och barnens problem:
- Utbildning, säger Antonio, men inte via någon organisation, utan genom statens försorg. Det är regeringens ansvar att se till att barnen i Colombia har en framtid, ingen annans.
Och Cristina, flickan som blev tjuv när hon var 12? Hur gick det för henne? Vad har hon för framtid?
Hon ler lite.
- Jag drogade och stal tills jag nådde botten, säger hon. Räddningen var att jag blev gravid. Jag ville ge mitt barn ett annat liv.
Hon födde sitt första barn när hon var 16 år. I dag är hon tvåbarnsmor. Hon har tagit sig ut ur spiralen av brott och våld och arbetar som ledare och mentor för ungdomar i Soacha. Hennes plan är att studera och ta en examen som socialarbetare.
Har du någon kontakt med dina föräldrar i dag? frågar jag, och då får jag dagens första riktigt stora leende.
- Min mamma tar hand om mina barn, så att jag kan jobba.
Så lösningen är, som så ofta - försoning.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.