Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Liza Marklund: Därför skrevs "Gömda" och "Asyl"

DEN ENDA BILDEN. Mias amerikanske make Lance, Mia, Mias son Dennis och Liza Marklund utanför en mexikansk restaurang i Tucson, Arizona, våren 2004. "Det här är det enda kort jag har av oss tillsammans", skriver Marklund.
Foto: Privat

Huvudpersonen i mina dokumentärromaner "Gömda" och "Asyl", Maria Eriksson, har nu valt att träda fram med namn och bild.

I en intervju i tidningen Aftonbladet har hon nu berättat sin historia en gång till. Hon säger att hon står för den, och hon visar fram en del av de dokument som styrker hennes version av saken.

 Samtidigt befriar hon mig från källskyddet i de bägge romanerna.

 Det innebär alltså att jag har fått hennes godkännande att prata öppet om arbetet och diskussionerna vi hade när jag skrev de bägge böckerna.

 Därmed delar vi nu upp debatten om "Gömda" på det sätt den borde föras:

 Mia står för sin historia.

 Jag står för min roman.

 Debatten om "Gömda", som rasade som värst för några veckor sedan, handlade egentligen om två saker:

 Dels om man, i textform, har rätt att dramatisera och gestalta verkliga händelser, och vad genren i sådana fall ska betecknas som. En sann historia? Baserad på en sann historia? Dokumentärroman? Faction?

 Denna debatt har pågått länge och kommer att fortsätta långt efter att vågorna kring "Gömda" har lagt sig.

 Dels handlade debatten om sanningshalten i själva grundhistorien, om jag och Maria Eriksson medvetet lurat våra läsare.

 Det frilansjournalisten Monica Antonsson lyckades göra i sin bok "Mia -  sanningen om Gömda" var att blanda ihop dessa frågeställningar till en och samma röra: Man fick varken dramatisera, skydda eller gestalta, och förresten var allting i böckerna lögn från början till slut i alla fall.

 Nu träder alltså Mia fram och lägger alla kort på bordet.

 Jag tycker det är bra och strongt att hon orkar göra detta, för hon är givetvis den enda som KAN göra det.

 Det jag kan göra är att berätta om mina syften, problem och beslut som gällde själva skrivandet.

 Alltså:

 Min största farhåga när jag skrev boken "Gömda" var att människorna jag skildrade skulle ta skada av skriverierna. Att skydda mina uppgiftslämnare, framför allt Mia och hennes föräldrar, släkt, vänner och familj, var därför överordnat den rent dramaturgiska utvecklingen i boken. Ingen skulle kunna identifieras.

 Därför finns, exempelvis, inte uppgifterna om Mias äldsta son Michael med i boken. Dels för att Mia, vid den tidpunkten, inte förmådde tala om sin pojke som hon tvingats lämna ifrån sig, dels för att uppgiften omedelbart skulle ha identifierat familjen.

 Jag valde därför medvetet bort Mias allra största tragedi, trots att den delen av historien skulle ha gjort alltsammans både "sannare" och "värre".


 Den allvarligaste och mest relevanta av alla diskussioner kring "Gömda", tycker jag, gäller huruvida boken har  rasistiska drag. Detta är en fråga som jag själv har brottats mycket med.

 Mannen som förföljde och misshandlade Mia är av arabiskt ursprung. Mannen hon gifte sig med är chilenare. Dessa fakta tycker jag egentligen är fullkomligt oväsentliga. För mig är det inte viktigt varifrån man kommer, utan vad man gör och hur man beter sig. Möjligen var det naivt av mig, men att skriva i boken att Mias make kommer från Norrland var aldrig något konstigt för mig. Luis, som han heter, påminde mig om männen runt omkring mig när jag växte upp: hygglig, stabil och tystlåten.

 Att Mias förföljare var arab försökte jag komma runt på olika sätt. Efter många försök gav jag upp. Situationen kring de män som förföljde Mia var så speciell. Det fanns inget annat sätt att förklara de här männens sammanhållning, sysslolöshet, vilsenhet och utanförskap än att säga som det var: de var asylsökande flyktingar.

 I stället kan man vända på frågan: Ska Mia inte få berätta sin historia, därför att gärningsmannen hade fel bakgrund?

 Vissa debattörers upprörda påståenden att jag har gjort huvudkaraktären Mia "bättre" eller "finare" än vad hon egentligen är tycker jag är rent oförskämd.

 "Bättre" -  i förhållande till vad då?

 Mia jobbade på bank, på Stadshypotek i Nyköping. Hon samlade på konstglas. Hon gick alltid i pumps och dräkt och kappa och hade alla sina papper i en brun portfölj.

 Jag beskrev Mia så som jag uppfattade henne, och som hon definierade sig själv. Jag använde mig till och med av hennes sätt att tala och uttrycka sig när jag skrev boken, och Mia själv tycker att han jag fångat henne väl.

 Vissa debattörer har tyckt att det är en skandal att Mia har högre betyg i boken än i verkligheten, som om hon vore mindre värd om hon "bara" hade 3,65 i medelbetyg. Jag minns aldrig att vi pratade exakt om vilka betyg Mia hade, bara att de var bra.

 Varken jag, Monica Antonsson eller någon annan utomstående vet exakt vad som hände i Oxelösund för 25 år sedan.

 Men nu har Mia själv berättat sin historia igen. Hon har visat upp en del av de många dokument och underlag som styrker hennes berättelse. Därför är det nu möjligt för alla intresserade att själva avgöra vad som är "sant" i böckerna "Gömda" och "Asyl".

 Slutligen kan jag bara konstatera att det alltid kommer att finnas människor som vill förneka och förringa Mias historia. De kommer att fortsätta att hävda att jag gjorde fel som skrev ner den.

 Det finns många exempel på liknande förnekelser historien igenom.

 Sådana människor biter inga argument i världen på.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.