Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Linda Skugge: Alla behöver inte vara likadana

Linda Skugge är en av Expressens sommarkrönikörer.

Jag börjar grina på ett möte med Bonnier Carlsen då jag försöker sälja in min kommande barnbok: en nattsvart bok om flickan som ingen vill ha och ingen förstår och som inte har ett happy ending. Möjligen att hon på sista sidan packar för att resa ut i världen, för att hitta dem som är som hon. Flickan tänker inte ändra på sig och hon vet att det finns andra där ute som är som hon.

 

Som husgudinnan Jeanette Winterson skriver: "There is a lot that you can't change when you are a kid. But you can pack for the journey..."

Förlagschefen visar en bok med det gamla vanliga: misse saknar sin potta, det kurrar i magen, det vore gott med lite mat.

Jag visar Shaun Tans Det röda trädet om den deprimerade lilla flickan som sitter ihopkrupen i en glasflaska med en hemsk hjälm över huvudet, en endaste textremsa: "ingen förstår".

Sedan kommer samtalet in på att det kanske möjligen skulle kunna vara så att boken slutar med att någon knackade på hos flickan. Men då skriker jag: men så var det ju inte. INGEN knackade någonsin på! Ingen ville vara med mig.

Däremot så packade jag för Resan. Med KLF och Pixies i lurarna skulle jag ut och leta efter dem som var som jag.

Jag tryckte upp en t-shirt med omslaget till Dinosaur Jr-skivan Where you been, sedan gick jag ut ensam på musikklubbar i London varenda kväll. Jag hittade ett par som var som jag. Och jag lyssnar fortfarande tjugo år senare på J Mascis varje dag.

 

"I've been lost and lonely, still I made it through, if I lose again then there's nothing to do", sjunger den nu 47-årige J Mascis med långt grått hår i mittbena.

Vi börjar prata om Ensam mullvad på en scen. Äntligen en barnbok om blyghet och om att inte klara av att prata inför folk, av underbara Ulf Nilsson.

Han skildrar ångesten fantastiskt. Pojken tänker på hur det ska gå för hans stackars fröken, tänk om skolan måste stänga för att han inte vågar prata inför klassen och fröken skulle bli av med arbetet "och inte få någon lön utan få leta i papperskorgar efter tomburkar som hon kunde panta för att få pengar".

 

Tänk om fröken blir uteliggare! Ett ständigt återkommande element ur mitt ångest-batteri, jag som vet att jag så litet klarar av, av normala saker, tänk om allt går sönder och ballar ur och jag blir uteliggare.

Men - så slutar boken ändå med att den lille killen vågar prata på scenen inför alla och blir ett slags klassens clown dessutom, som spexar. Detta peppar inte blyga barn, detta säger bara att så här måste du vara, du måste våga prata på en scen inför en massa folk, annars är du värdelös.

 

Nej, man peppar ett blygt barn genom att säga att det är okej att vara som du är, alla behöver inte vara likadana, alla måste inte kunna prata inför folk på en scen. Det är inte störighet, pratsamhet, happy happy som är normen. Det får inte vara så!

Och det är här jag börjar grina.

(Man undrar om det är förlaget som övertygat Ulf Nilsson om att göra boken så där. Skulle han verkligen skriva så om han fick välja helt själv, han ska ju vara blyg själv, vill han ha en sådan bok då?)

 

I boken Quiet - the power of introverts in a world that can't stop talking av Susan Cain säger en fin pappa till sin dotter. "That's just your style. Other people have different styles. But this is yours. You like to take your time and be sure."

Just så peppar man ett blygt barn!

Barnboken blev inte antagen.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.