Den 25 maj för snart nio år sedan sa Linda Hedberg hejdå till sin älskade Tony för allra sista gången. Men det kunde hon själv aldrig ana. Han skulle ju bara ut och köpa mjölk.
– Vi skulle laga mat, minns Linda, om eftermiddagen som förändrade hennes liv för all framtid.
Tony kom aldrig hem från affären. En motorcykelolycka kostade honom livet och lämnade Linda ensam med tre barn, vilket Gefle Dagblad var först med att uppmärksamma.
– Jag mådde så dåligt, säger mamman och minns hur hon kämpade mot sorgen:
– Hur skulle jag någonsin kunna ta mig härifrån? Hur kunde man säga att jag kommer se ljuset en dag? Jag kände mig ensam i världen.
Men Linda var inte ensam i världen. Hon var inte ens ensam i Sandviken.
I dottern Emilias klass, då sju år gammal, gick en pojke som också hade förlorat en förälder. Peter Hedbergs fru Mia hade gått bort i cancer bara tre månader efter det att Tony mist sitt liv i olyckan.
– Det är den värsta dagen i ens liv, en obeskrivlig sorg rakt igenom, kan Peter berätta.
Mia hade varit sjuk i tre år. Det som till en början diagnosticerades som tandvärk var i själva verket en tumör i halsen. Efter flera vändor på Gävle sjukhus åkte familjen till Uppsala för ett andra utlåtande. Där genomgick hon en akut operation, och såväl läkarna som familjen hoppades på det bästa.
Men cancern hade hunnit sprida sig till lungorna.
– Hon var bra på alla sätt. Otrolig på alla sätt och vis, minns Peter, som har svårt att sätta ord på sorgen.
Mia Hedberg gick bort den 19 augusti, dagen innan barnen skulle börja skolan.
Tanken på att älska igen existerade inte
Första dagen i skolan kom en väninna till Linda fram och berättade hur det låg till.
– Det finns en pojke som förlorat sin mamma, kunde vännen berätta.
Men det hade varit alldeles för intimt att bara gå fram, förklarar Linda. I stället fortsatte hon att besöka Tonys grav, precis som hon gjort varje dag under sommaren.
Men så en höstdag såg hon ett bekant ansikte på kyrkogården. Där stod Peter, som letade efter en gravplats till Mia. Linda tog mod till sig och gick fram för att säga hej – ett beslut hon inte ångrar en sekund.
Varje dag den hösten promenerade Peter och Linda tillsammans längs vägen från skolan till kyrkogården efter att de lämnat sina barn. Tanken på att älska igen – efter den största tragedin – existerade inte för någon av dem.
Linda minns ett samtal med dottern:
– Men mamma, du kan ju bli ihop med Peter. Då får vi en mamma, och de en pappa!
– Emilia, det funkar inte så, hade hon svarat, utan att veta hur fel hon skulle ha.
"Jaha, de har glömt Tony och Mia nu"
I dag är Linda och Peter lyckligt gifta, och hela familjen med fem barn bor ihop under ett och samma tak. Tillsammans driver paret båtfirman Gestrike Marincenter i Sandviken. Än i dag kan vi tänka "vad hände?", berättar Linda nostalgiskt.
– Det tog ett bra tag innan man vågade tro på kärleken igen. Man har levt i en bubbla de där åren. Det var så mycket fokus på barnen, att de skulle må bra. Själv har jag varit ett vrak. Peter har varit mycket starkare, säger Linda.
Paret minns sneda blickar till en början, att människor runtom kunde tissla och tassla, och ha åsikter kring parets förhållande: "Jaha, de har glömt Tony och Mia nu".
Någon som inte gått igenom samma sak kan inte förställa sig hur det är, konstaterar Linda, som fått betala ett högt pris för att återigen känna sig lycklig.
– Varje gång jag var glad över något fick jag jättedåligt samvete. Hur kan jag sitta och vara glad när Tony inte längre lever? kunde hon fråga sig.
Lever vidare genom barnen
Ibland kommer smärtan tillbaka. Alla stora högtider – milstolpar med bal och student – gör så himla ont, berättar Peter och Linda.
– Det är dagar då man önskar att de funnits med och kunnat känna samma stolthet, säger hon – och rösten brister.
Men varje gång Linda och Peter ser sina barn i ansiktet tittar en del av Tony och Mia tillbaka.
– De kommer alltid att vara saknade, men på ett sätt lever de kvar genom barnen, och det är fantastiskt underbart, förklarar paret.
– Jag vet att det finns så många där ute som är i samma situation. Det jag vill är att de ska veta att det finns ett liv efter sorgen. Man måste tillåta sig själv att börja leva igen, avslutar Linda Hedberg, och Peter instämmer.
