Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Li, 28, blev förlamad av stress: ”Det är skämmigt”

Li Krig tog inte stressymtomen på allvar, tills hon inte längre kunde använda västerhanden. Foto: Privat
Till slut hade Li så ont att hon inte kunde gå, utan tvingades använda rullstol. Foto: Privat
När Li föll ihop var hon med sin kollega Tim – som efter det stannade vid hennes sida. I dag är de sambos. Foto: Privat
Li upplever att bekanta har haft svårt att förstå hur stress kan göra en förlamad, något hon också själv hade svårt att ta in till en början. Foto: Privat

Li Krig, 28, märkte hur hon blev allt svagare i ena sidan kroppen, men ignorerade symtomen och fortsatte som vanligt. 

Till slut var hon förlamad och satt i rullstol. 

Men det är inget fel på hennes kropp – den la ner på grund av stress. 

– När jag till äntligen fick diagnosen kände jag ”är jag dum i huvudet?”, säger Li, som än i dag kämpar för att ta sig tillbaka.

Li Krig är 28 år och bor på Åland. Det senaste ett och ett halvt åren har varit de svåraste i hennes liv, säger hon. 

Det började våren 2018. Då märkte Li att hon var svagare i vänster sida än vanligt, framför allt i handen. Men hon tänkte bort det. 

Med en svår barndom var bortträngning en vana och hon hade ju en ettåring att ta hand om, en separation med sonens pappa att ta sig igenom, ett jobb att sköta och fokuserade på att starta sig ett nytt liv mitt i en ganska förvirrande del av livet. 

– Jag är inte den som går till läkaren lättvindigt så jag bara ignorerade det och lärde mig göra saker med bara höger hand, säger Li.  

Började tappa saker

Men när hon under hösten var på ett vårdcentralbesök av en annan anledning uppmärksammade läkaren den svagare vänstersidan och skickade remiss till en neurolog. Under tiden blev det värre.

– Vid årsskiftet började jag tappa saker, fick känselbortfall och kunde knappt hålla något med vänster hand. Men jag fortsatte tränga undan det, säger hon. 

När hon väl kom till neurologen, den 28 februari i år, gick det inte att ignorera problemen längre. 

– Neurologen bad mig klämma på en boll och jag kunde inte ens det. Jag hade gjort allt med andra handen och inte ens förstått hur illa det blivit, men nu insåg jag tillslut, säger Li. 

Med en akutremiss till magnetkameraundersökning i handen var Li samma dag på en bensinmack tillsammans med en kollega – när hon plötsligt föll ihop. Kroppen hade börjat stänga ner. 

Ambulanspersonal missänkte stroke, men proverna visade inte på det. Li blev inlagd –men läkarna kunde inte hitta felet. Efter tre dagar blev hon utskriven. Då kunde hon inte längre gå. 

– Läkarna sa att de inte kunde göra någonting mer och inte hittade felet, så jag skulle hem. Och bodde på fjärde våningen utan hiss.

Det var i mars i år och hon fick flytta in till sina föräldrar. Vid det här laget satt Li i rullstol och var förlamad i vänster sida. Hon var sjukskriven och kunde inte längre ta hand om sin son. 

– Jag kände att jag är för ung för det här, jag förstod ingenting. Det var så otroligt jobbigt. Som tur är har min son en fantastisk pappa, så jag behövde inte må dåligt över att Liam, min son, tog skada över mina problem. Men jag kände mig så otillräckligt. 

Till slut hade Li så ont att hon inte kunde gå, utan tvingades använda rullstol.Foto: Privat

Diagnosen: Det sitter i huvudet 

Till slut fick Li en diagnos. Samma diagnos som de fysioterapeuterna hon börjat gå till – efter att själv behövt kräva en remiss hos vårdcentralen – misstänkte. 

– Eftersom de inte hittar något fysiskt fel menar man att det är en funktionell störning, funktionell hemipares, som innebär att hjärnan och kroppen inte vill kopplas samman utan jag blev halvsidesförlamad. I mitt fall utlöstes det av stress, förklarar Li.

Trots att det var lugnande att ha en diagnos var känslorna blandade. Tillståendet är övergående, men hur lång tid det tar vet man inte.

– När jag fick diagnosen kände jag ”är jag dum i huvudet?” Det är liksom min hjärna som gör det här... Det är skämmigt, nästan – jag stressade mig själv så jag blev förlamad. 

På rehabiliteringen upplevde Li för första gången att hon blev tagen på allvar, och fick hjälp att jobba med att hitta musklerna igen. Till en början hade hon svårt att förstå vad som utlöste allt. 

– Jag ifrågasatte mig själv, jag är ju inte så stressad? Men nu när jag tänker tillbaka inser jag att jag bara ignorerat stressen. Det var inte en sak, utan flera småsaker som gnagt länge, långt innan svagheten började, säger hon och fortsätter:

– Det fanns absolut varningstecken som jag inte tog på allvar. Och det ligger i mig redan från barndomen att inte prata om svåra saker, så att ta hjälp fanns inte i min värld.

Hon märker också att andra har svårt att ta in hennes diagnos och varför hon i perioder sitter i rullstol.

– När jag förklarar för bekanta att det handlar om stress ser man förvirringen i folks ögon. Jag har förlorat vänner, folk som inte förstår att det är på riktigt. 

Svårt att orka kämpa

I dag är Li sjukskriven och på arbetsterapi och fysioterapi en gång i veckan. Men det går upp och ner i rehabiliteringen. Sedan i maj är hon fri från rullstolen, men sedan september har kroppen i skov kollapsat och just nu är hon beroende av krycka. Och det är svårt att hålla hoppet uppe, även om hon kämpar. 

– Det är så frustrerande för ingen kan säga när det ska bli bättre. När jag inte ser framsteg är det jobbigt att kämpa och jag känner mig patetisk som tänker att jag inte orkar ibland, men så är det. 

– Jag älskar mitt jobb och längtar tillbaka, jag vill kunna springa med Liam i lekparken och göra saker med min sambo. Att ha det så här suger.  

När Li föll ihop var hon med sin kollega Tim – som efter det stannade vid hennes sida. I dag är de sambos.Foto: Privat

”Alla har en gräns”

Li förklarar att hon kände sig både missförstådd och misstrodd av sjukvården, och vill därför prata om vad hon råkat ut för så att personer som är i – eller riskerar att hamna i – en liknande situation som hon ska känna sig mindre ensamma, och söka hjälp tidigare.

– Det är lätt att säga stressa ner, men det är som att säga till en deprimerad ”ryck upp dig”. Men gå och kolla upp det. 

– Lägg inte locket på. Alla har en gräns. Det här hände för mig, andra blir utbrända eller får andra men. Tänk inte att det inte är nåt, för plötsligt blir det något. Ignorera det inte, som jag gjorde. Och stå på dig.

Stressen ökar

Enligt Försäkringskassans statistik har besvär kopplade till stress ökat kraftigt som sjukskrivningsorsak under perioden 2010–2015.

Stressrelaterad psykisk ohälsa den vanligaste orsaken till nya sjukskrivningar i Sverige. 

I en studie från Folkhälsomyndigheten år 2018 svarade 16 procent av befolkningen 16–84 år att de kände sig stressade. Kvinnor är mer stressade än män. Andelen bland kvinnor var 19 procent och bland män 12 procent.

 

Är du stressad?

”Det är viktigt att du söker hjälp så snart som möjligt om du mår dåligt av stress och känner att du inte kan hantera den på egen hand. Stressjukdomar kan ta lång tid att läka, därför är det viktigt att ta hand om stress och obalans i livet så snart som möjligt. På vårdcentralen kan du träffa läkare och få prata med en kurator eller psykolog. Du kan också få hjälp av en fysioterapeut.” skriver Vårdguiden.

Anne Liljeroth skrev bok om sin utbrändhet

Anne Liljeroth skrev boken ”Jag kan inte sluta gråta”, en bok om utmattning och stress som hon själv saknade när hon blev utbränd.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.