För nio år sedan sa du "Det vore väl skoja att regissera, men jag tvivlar på att det blir så". Vad gjorde att du ändrade dig?
- Sa jag så? Det var Amanda Ooms roman "Tåla mod" som gjorde att jag tog steget. Det var min första grej och det här är den andra. Jag är ju verkligen nybörjare på den här sidan skranket. Samtidigt är det så att om man jobbar så länge som jag gjort och med så många olika regissörer så är det faktiskt inte alls en så stor övergång. Man vet ju precis hur man inte vill att en regissör ska vara och jag ska inte vara det.
Hur då?
- Nej, det säger jag inte (skrattar, reds anm).
Hur vill du vara som regissör, då?
- Jag vet inte om jag kan verbalisera det ens en gång. Det är något med att man måste lita på de skådespelare man har. Nu är det ju bara Christoffer (Svensson, reds anm) här, så jag kanske är ovanligt detaljerad med honom i alla fall. Han kommer på så himla mycket bra grejer.
- Det är läskigt som skådespelare att kliva över på andra sidan, för man känner sig förmäten på något sätt. En annan regissör jag känner sa "vad då, du har väl inget regidiplom", på skämt alltså, och det har jag ju inte heller. Det är det man känner. Samtidigt som jag så många gånger som skådespelare tänkt att å, kan vi inte göra så här i stället.
- När jag nu regisserar säger jag allting som funkar bra. Bara. Jag talar inte om vad som inte funkar, för det vet alla och det känner man själv. Däremot förstärker jag de stråk och linjer som funkar och då har man alltid en positiv energi. Självkritiken har vi som branschsjuka, den behöver man inte spä på. Man är alltid rädd att inte leverera.
Hur är det med nervositet för dig?
- Som skådespelare har man ju i alla fall något slags roder i handen som man kan justera under vägen. Som regissör var det en riktig skräckupplevelse. Jag vet några regissörer som inte ens är med på premiären. Vid premiären kan jag inte påverka någonting mer, då är det färdigt. Man sitter och är genomblöt av svett och gasar och bromsar, fast man måste vara tyst.
Hur gör du för att klämma in regisserandet i ditt övriga yrkesliv? Nu spelar du samtidigt som ni repar "Skuggland" fem föreställningar i veckan av "Dödsdansen" och i mars är det premiär för "Och ge oss skuggorna" där du spelar Carlotta...
- Ja, men "Och ge oss skuggorna" börjar vi inte repetera förrän i januari. Jag får hålla jul och nyår och januari till de förberedelserna. Och vet du, "Dödsdansen" är inte så slitig att spela. Den är jätterolig, lättsam och härlig och Strindberg var glad och arg och jävlig när han skrev det här. Jag tror att publiken har ganska roligt också även om man får skrattet i halsen. "Dödsdansen" kräver mycket av oss, men jag får energi av att spela den och jag är ofta jättepigg och glad efteråt.
- Nej, så uttryckte jag mig väl inte? Nej, det är jag inte sugen på. Jag har aldrig sökt jobbet. Om någon skulle slänga det på mig så ja, möjligt. Men äh, den där frågan är så uttjatad! När journalister läser i gamla klipp så hittar de det där.
Du har pratat om hur underbart det är att ha koll på livet när man är på scenen. "Man vet hur det går, vad man ska säga. Det är en befrielse"...
- Ja, det är som ett gift. Det är något med det här som gör att man jobbar med det här yrket... Det är sällan man är så närvarande i sitt privatliv som man är när man står på scenen. Vardagen kan ju vara lite tråkig, den där trallen där man går runt och handlar mat, städar, tvättar.
- Jag vill bli drabbad när jag ser teater och ha någon som kräver något av mig, då reflekterar man över sitt eget liv eller hänger sig. Jag vill bli omruskad.
Så kände jag när jag såg dig som Léa i Chéri på Dramaten i fjol! Du gjorde Léa så sårbar i hennes längtan efter den hälften så gamle ynglingen.
- Å, gud, vad den var hemsk! Den var så sorglig! Det är inte kul att bli gammal, usch... Jenny Andreasson (Chéri-regissören, reds anm) letar verkligen upp kvinnliga författare som pratar om oss, hur är det i dag när vi som kvinnor kommer mot 50-60? Det svider när man måste acceptera att det är inte är så många år kvar att leva som jag har levt. Har man tur har man 20 fina år kvar att leva, sedan är man 80. Då får man vara glad om man inte dör eller blir sjuk.
- Det här härliga med kärlek och förälskelse, är det över nu? Där var ju hon, Léa. Det där är viktigt att få se, betrakta och identifiera sig med på en scen, tycker jag.
Du fyller själv 60 nästa år. Vad tänker du kring det?
- Ja, men jag är nyförälskad vet du, så jag skiter i det. I januari i år träffade jag ju världens mest underbare man, Martin Wickström, så jag är ju tonårsaktig och glad igen, så är det med mig. Men det är ju precis det där. Man har ju levt större delen av sitt liv, det får man lov att acceptera. Sedan är det otroligt mycket saker som är bättre nu. Man är inte så himla nervös att man inte ska vara rätt eller till lags eller passa in. Jag tycker att jag mer och mer vågar stå för mig själv och tala om vad jag tycker om och inte tycker om.
Vad är det du uppskattar med din nya kärlek?
- Allt! (Skrattar, reds anm). Han är perfekt, det kan du skriva.
Jag frågar alla jag intervjuar hur hen lyckas kombinera familjeliv och karriär?
- Jag har släpat med mig barnen. Det har inte varit så roligt för dem alla gånger, antagligen. Det beror förstås på vad man har för ambitioner med sitt föräldraskap. Min mamma var hemma i ganska många år, så min bild av hur en mamma skulle vara var att jag ville vara som min mamma.
- Jag inser hur lyxigt det här låter, men min mamma slutade faktiskt jobba när jag födde mitt första barn. Så jag har aldrig behövt tänka på om jag har behövt skaffa barnvakt, för det hade jag alltid.
Du är Greenpeace-ambassadör. Hur gör du som konsument skillnad i vardagen?
- Jag köper en svindyr grej på Prada, inte 20 grejer på H & M, till att börja med. Nu köpte jag en kjol i går på H & M i alla fall, det känns som ett slags återfall... Men det är så hemskt. Ikea och H & M, vi svenskar har ju sabbat hela världen med de här kedjorna och den massproduktion som de står för!
